DIF Historia
Oskar Henry Hagelin
Född: 14 juli 1910
Fotbollsspelare
Position: målvakt
Moderklubb: BK Union
6 säsonger. 34 matcher 0 mål.
1934/35 8 0
1935/36 18 0
1936/37 8 0
1937/38 – 0
1938/39 – 0
1939/40 – 0
Ishockeyspelare
Position: målvakt
Moderklubb:
| Säsonger | Matcher | Mål | Ass | Poäng |
| 1932/33 | – | – | – | – |
| 1933/34 | – | – | – | – |
Minnesporträtt av min farfar, av Peder Norling.
Inledning
När jag blev ombedd av Djurgårdens IF att teckna en bild av min farfar Axel Norling eller Acke Norling, som han nog var mer känd som, blev jag först brydd. Skall jag ge mig på att återberätta alla artiklar som redan skrivits om farfar eller skall jag fokusera på mina personliga minnen fram till hans död 1964 när jag var 14 år?
Jag har valt att kombinera min skildring. Först redogör jag för några typiska personliga minnen, fortsätter med tankar om farfar som gymnast och ledare och avslutar med några källhänvisningar.
Karl Axel Patrik Norling
Född: 16 april 1884
Allroundman bl.a. gymnastik, simhopp, skidor, fotboll.
Personliga minnen
Mitt första minne av farfar var när jag var drygt två år. Det kan låta märkligt att jag minns denna händelse men jag tror ändå det är rimligt. Jag skulle ta emot farfar och farmor som kom med taxibåt ut till vårt sommarställe på Ingarö i Stockholms skärgård. Längtan efter min mysiga farfar var så stor att jag klev rätt ut i luften när båten närmade sig och jag damp ner i vattnet! Minns att jag plaskade med armarna för att få luft. Till slut lyfte pappa upp mig. Det tog lång tid att komma över detta drunkningstillbud. Min bekvämlighet i vatten har kommit tillbaka långt senare i livet genom att gå ett antal crawlkurser stöttad av en skicklig simlärare i bassängmiljö.
En avlång brun låda med konstiga träbitar tillhör annars mina mindre dramatiska första minnen av farfar. Året var 1955, farfar var 71 och jag var 5. Flera år senare förstod jag att de konstiga träbitarna var mallar som farfar använde när han ritade någon av de ca 70 skidbackar han konstruerade.
Farfar var som sagt en mysfarbror. Jag tänker på hans stora trygga famn som jag kröp upp i när han satt i fåtöljen på Blanchegatan på Gärdet i Stockholm. Där berättade han helt improviserat sagor. Gärna om stora djur typ valar. Dagarna med farfar fortgick med bland annat promenader till biblioteket på Värtavägen där farfar lånade deckare. På återvägen stannade vi upp i Tessinparken. En massa barn samlades kring farfar som på något märkligt sätt lyckades ordna tävlingar som alla barn ville delta i. Det kunde vara balansgång på trottoarkanten eller kullerbyttor på gräsmattan.
När vi åkte spårvagn från Tessinparken ner till Nybroplan där vi matade svanar och andra sjöfåglar med brödrester märkte jag att farfar hälsade på folk på spårvagnen åt höger och vänster. Att folk kände igen farfar för att han dels hade varit olympiagymnast men också var begåvad med, för att använda ett modernt uttryck, en rik social kompetens, fattade jag inte alls som barn. Först under mina tonår i det tidiga sextiotalet började jag förstå farfars kapacitet på allvar när jag fick jag läsa ett födelsedags-reportage från Idrottsbladet daterat den 16 april 1934. (se länk nedan) Farfar fyllde då 50 år och hyllades på en helsida. Med åren blev kontakten med farfar tyvärr mer och mer distanserad. Dels beroende på att farfar fick en tilltagande Parkinson på ålderns höst vilket ledde till att hela hans väsen stelnade till och dels beroende på att jag kom in i puberteten och upptäckte mer och mer att jag inte hade så mycket gemensamt med farfar. Farfar, som hade ”tummen mitt i handen”, kunde inte stötta mig när det gällde mitt stora praktiska intresse för att snickra och ”pula”. Mina svårigheter att spela fotboll och busa med gänget i Tegnérlunden där jag växte upp gjorde inte saken lättare. Den tidens stöd till lite skrajsna barn och ungdomar bestod mest av hurtiga tillrop när man t.ex. inte kunde ta en passning på fotbollsplan. Trots farfars avverkade 200 matcher för Djurgården kunde han tyvärr inte ge mig en djupare beskrivning av vad passningsspel egentligen handlar om.
Gymnasten och ledaren Axel Norling
Boken ”Festskrift vid den andra Sörmländska Gymnastikfesten 1917”, redigerad av farfar, hittade jag av en tillfällighet på ett antikvariat för några år sedan (se länkarna ”Festskrift…”nedan) Här får man en tydlig bild av den unge Axel Norling som ledare och gymnast under första världskriget. Boken andas mycket disciplin, plikt och fosterland där de flesta skribenterna har militära titlar.
För min del blir jag nog mest imponerad av farfars ganska vidsynta val av artiklar. Här kan man läsa om bland annat följande ämnen:
”En sund själ i en sund kropp”
”Kvinnan och gymnastiken”
”Gymnastik och återupprättelse”
”Gymnastik och allmän idrott”
”Tävlingar i gymnastik”
I kapitlet om ”Gymnastik och allmän idrott” lär vi oss att idrotten är friare än gymnastiken där gymnasten måste underordna sin vilja under ledarens. Här kommer ett minne fram från ett samtal jag hade med min farmor långt efter farfars bortgång. Farmor berättade för mig att farfar vid något tillfälle hävdat: ”jag fordrar blind lydnad av dig och barnen” varvid farmor, som var rapp i käften, svarade: ”Äh, tror du att du är gift med ett kadaver?” Farfars lust att vara gymnastikledare trängde sig här alltså på inte bara vid gymnastiktävlingar utan även i familjelivet!
Farfars insatser som gymnast och idrottsledare har kanske gjort störst intryck på eftervärlden. En detaljerad redogörelse finns bifogad i en länk i slutet av detta dokument (Axel Norlings självbiografi). I denna självbiografi, skriven av farfar som pensionär i mitten av 50-talet, slås jag av hur mycket farfar fick vara med om i sitt liv. Både inom idrotten och i sitt yrkesliv främst på Separator. Om man skall vara kritisk kan man undra över hur mycket farfar egentligen kunde njuta av alla sina framgångar som ju avverkades i ett rasande tempo om man studerar årtalen i biografin.
Sammanfattning
När jag läser Idrottsbladets hyllningsreportage slås jag av farfars tålighet och oräddhet. Både backhoppning och simhoppning var ju hans favoritgrenar. I simhopp berättas att han hoppat ”i botten” vid träningen vid OS i Aten 1906. Han skakar av sig denna händelse genom att konstatera: ”både skallen och övriga kroppsdelar höll i stort sett, ty man var ju ung och stark på den tiden”.
Farfar växte upp tillsammans med nio syskon på Svea Artilleriregemente där hans pappa var förvaltare. I Svenska Dagbladets arkiv kan man första gången läsa om farfar i ett nummer daterat den 4 februari 1901. Farfar, då sexton år, hade vunnit första pris genom att hoppa 21,5 meter i Djurgårdens idrottsförenings ordinarie skidtävling som ägde rum i Saltsjöbadens stora skidbacke. Farfar får i denna artikel också ett särskilt omnämnande att han besegrat de gamla kända backåkarna Oskar Bomgren och Bengt Tandberg.
Den 23 september 1901 får vi också veta genom SvD arkiv att farfar spelat halvback i Djurgårdens idrottsförenings fotbollslag. Motståndarlaget var Allmänna idrottsklubben och matchen som slutade 2 – 0 till ”det överlägsna” Djurgården spelades på ”Idrottsparken” eller nuvarande Stadion.
Så fortsätter de totalt mer än 250 artiklarna att publiceras i SvD år efter år nästan lika intensivt fram till farfars död den 7 maj 1964. När jag bläddrat i dessa artiklar upptäcker jag att farfar var förlovad med två olika kvinnor innan han till slut hittade kvinnan han gifte sig med, min farmor Ingrid Lundgren. Att farfar varit förlovad två gånger innan han träffade farmor talades det aldrig om i familjen under farfars och farmors levnad. Kanske typiskt för gamla tiders borgerliga moralbegrepp där kraschade relationer skulle tystas ner. Den första kvinnan farfar var förlovad med hette Tony Romander som senare gifte sig med professor Gert Bonnier. DIF bildades på Djurgården i ett litet kafé 1891. En spännande skildring av hur fastigheten som inrymde detta kafé köptes av paret Bonnier 1924 beskrivs i en Facebook artikel skriven av parets sonson Staffan Bonnier. (Se länk i slutet av detta dokument.)
1905 började farfar som ung ingenjör och säljare vid AB Separator där han efter några år tillsammans med djupare tekniker fick uppdraget att utveckla användningen av separatorer inte bara för mjölkseparering utan även för att separera olika sorters oljor t.ex. valolja och dieselolja från vatten och smuts. Denna verksamhet blev med tiden mycket lönsam och så småningom en egen division på Separator eller som företaget heter idag: Alfa Laval. Efter tjänstgöring som överingenjör hos Vickers Ltd. i England från 1922 och som direktör hos AB Baltic, Stockholm 1926 återkom Acke till AB Separator 1929 som direktör och chef för företagets marinavdelning, där han kvarstannade till pensioneringen 1951. Starkast var farfar nog i sin roll som säljare. Han hade mycket lätt att ta människor och även driva projekt. Enligt min pappa, Lars Norling levde farfar efter maximen: ”Var alltid vänlig mot alla människor Du möter, för du vet aldrig när han kommer och vill köpa en separator”.
Peder Norling
Järfälla, november 2020
20 juni 2022 invaldes Axel Norling som medlem nr 20 i Djurgårdens Hall of Fame.
Artiklar om Axel Norling:
a) Wikipedia
b) Idrottsbladet, Axel Norling 50 år
c) SvD, Axel Norling 80 år och nekrolog
d) Sveriges Olympiska Kommitté
e) Minnestallrik från DIF när farfar fyllde 50 år
f) Minnesskrin från Sällskapet Gamla Djurgårdare när farfar fyllde 60 år
g) Axel Norlings självbiografi
h) Festskrift 1917 Introduktion
i) Festskrift 1917 sid 1 till 19
j) Festskrift 1917 sid 20 till 39
k) Festskrift 1917 sid 40 till 49
l) Festskrift 1917 Sponsorer
m) Artikel av Staffan Bonnier om bl.a. DIF’s bildande
Sten Sture Grönkvist
Född: 26 mars 1907
Fotbollsspelare
Position: centerhalv
Moderklubb:
3 säsonger. 28 matcher. 0 mål.
1934/35 8 0
1935/36 12 0
1936/37 8 0
Fritz Hugo Grönkvist
Född: 19 november 1904
Fotbollsspelare
Position: anfallare
Moderklubb:
4 säsonger. 32 matcher. 9 mål.
1932/33 – 3
1933/34 15 2
1934/35 14 3
1935/36 –
1936/37 3 1
Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb:
| Säsonger | Matcher | Mål | Ass | Poäng |
| 1929/30 | – | – | – | – |
| 1930/31 | – | – | – | – |
| 1931/32 | – | – | – | – |
| 1932/33 | – | – | – | – |
Bandyspelare
3 säsonger.
1930
1931
1932
Åke började spela i AIK som 12-åring och spelade där i fyra år. Inte att förväxla med hans bröder Eric och Knut som började spela i IF Ulvarna.
Sedan hamnade Åke rätt och gick till Djurgårdens IF. Främst för att kommunikationen från Traneberg var bättre till Stadion än till Råsunda.
DIF-debuten skedde hemma på Stadion 19 augusti 1955. För motståndet stod Helsingborgs IF och Åke var då 19 år. Vinst med 5-0 och Åke Grybb gjorde ett mål.
Åke Lennart Grybb
Född: 17 juni 1936
Fotbollsspelare
Position: anfallare
Moderklubb: AIK
2 säsonger. 7 matcher. 2 mål.
1955/56 2 1
1957/58 5 1
”Jag var högerinner och utanför mig som högerytter hade jag Sven Tumba Johansson”, berättade Åke i en intervju i Arbetartidningen 2016.
Det blev fem Allsvenska matcher i blårandigt. Det var väldigt tuff konkurrens i laget runt 1955 och Åke fick spela en del matcher i reservlaget.
Efter DIF bar det av till Lycksele IF, där två andra DIF-legender spelade. Sven Lindman och Per-Erik Ohlsson. När vintern kom 1959 fick Åke hemlängtan till Stockholm. Det blev spel i IFK Stockholm ett år och sedan tillbaka till Lycksele i fem år. Vid årsskiftet 1965/66 lockades Åke över till Gefle IF.
Åke var dessutom tränare i Strömsbros damlag när de gick upp i högsta serien och Hilles herrlag i lägre serie.
Hans Garpe var lagkapten i fotboll under säsongen i allsvenskan 1936/ 37. Han var en av tre djurgårdsbröder.
Hans Olof Samuel Garpe
Född: 31 maj 1907
Fotbollsspelare
Position: anfallare
Moderklubb: AIK
7 säsong. 59 matcher. 23 mål.
1932/33 – 0
1933/34 17 7
1934/35 13 6
1935/36 15 7
1936/37 14 2
1937/38 – 0
1941/42 – 1
Bengt Garpe hör till de flitigaste och pålitligaste arbetsmyror vi haft. Bengt Garpe var med i allsvenskan som junior 1936/37. Han var en av tre djurgårdsbröder.
Bengt Oskar Gabriel Garpe
Född: 1 mars 1916
Fotbollsspelare
Position: anfallare
Moderklubb: IFK Västerås
13 säsonger. 47 matcher. 43 mål.
1935/36 3 0
1936/37 4 3
1937/38 – 4
1938/39 – 2
1939/40 – 4
1940/41 – 1
1941/42 – 4
1942/43 – 7
1943/44 – 9
1944/45 13 3
1945/46 13 2
1946/47 21 4
1947/48 3 0
Leif Eriksson var ett bollfenomen som inledde sin karriär i kvartersklubben IK Westmannia i Köping, men redan som pojklagsspelare värvades över till Köpings IS. Han slog igenom i unga år, spelade allsvensk bandy som 15-åring, div II-fotboll som 16-åring och debuterade för Djurgården i allsvenskan som 18-åring. Han hade då också haft stora framgångar i skolturneringen Kronprinsens pokal med sin skola i Köping.
”Leffe” spelade forward, främst center. Han var en perfekt kedjeledare, ett stort spelgeni, slog suveräna passningar och låg oftast flera drag före motståndarna, för att tala schackspråk. Dessutom hade han ett bra skott. Han hade ett speciellt utseende på planen, axlarna högt uppskjutna, händerna spretade utåt, liksom fötterna. Därför begåvades han med smeknamnet ”Chappe”, efter filmskådespelaren Charlie Chaplin, vars klassiska fotställning var ”tio i två”. ”Leffe” är definitivt en av Djurgårdens främsta forwards någonsin, även om han aldrig var någon större arbetsmyra.
Leif Anders Eriksson
Född: 20 mars 1942
Fotbollsspelare
Position: center
Moderklubb: Köpings IF
7 säsonger. 117 matcher. 62 mål.
1960 3 1
1961 14 17
1962 22 15
1963 22 7
1964 22 11
1965 22 8
1966 12 3
Bandyspelare
5 säsonger.
1961
1962
1963
1964
1965
Han debuterade i allsvenskan den 2 oktober 1960, då Djurgården bortaslog Örgryte med 3–0. Sitt första allsvenska mål gjorde han i sina andra match, 2–1 hemma mot Göteborg. Det var ”Leffe” som sköt segermålet. Men sin egentliga debut hade han gjort den 21 augusti samma år mot självaste Real Madrid på Råsunda, då ett förstärkt Djurgården spöade det spanska mästarlaget med 2–1.
Det blev bara tre allsvenska matcher för ”Leffe” hösten 1960, då DIF som vunnit guld året innan, otroligt nog trillade ur allsvenskan. ”Leffe” som hade tänkt sig att byta ut division 2-spelet i Köping mot spel i allsvenskan fick nu börja om i tvåan igen. Och det gjorde han med besked. Han och ”Leffe” Skiöld kom att bilda ett suveränt radarpar, som stänkte in mål i Svealandstvåan. Tillsammans gjorde de 44 mål, varav ”Chappe” gjorde 17. Trots att han missade en del av säsongen efter ett benbrott i maj.
Den allsvenska comebacken i april 1962 blev en strålande succé. Djurgården spöade då IFK Göteborg på Nya Ullevi med osannolika 8–2, efter 5–0 i paus! Radarparet, Eriksson och Skiöld storspelade och svarade för tre mål vardera. Djurgården kom tvåa i comebacken och ”Leffe” fyra i skytteligan på 15 mål. 1962–1966 spelade ”Leffe” center i 100 allsvenska matcher i rad, det innebar 103 totalt för Djurgården. Sedan försvann han till Sirius, då i division III. Eftersom han blev ettårsfall kostade han inte Sirius en krona i övergångssumma. Men innan utflykten till Uppsala blev han svensk mästare 1964 och I avslutningsmatchen 1964 hemma mot IFK Göteborg måste Djurgården ta in två poäng och sex mål på Malmö FF. Naturligtvis en omöjlig uppgift. Malmö, som mötte Norrköping borta, föll stort, 0–3. Det innebar att Djurgården på Råsunda måste vinna med tre måls övervikt för att ta guldet. Strax före full tid ledde Djurgården med 3–1, ett mål till behövdes. Då ruschade ”Leffe” på chans efter en boll, men tacklades och föll handlöst innanför Blåvitts straffområde. Domaren pekade på straffpunkten. På matchens sista spark nätade Bernt Andersson. 4–1 och guld till Djurgården. Efter matchen gick diskussionens vågor höga – fälldes ”Leffe” utanför eller innanför straffområdet? TV-bilderna visade att fällningen ägde rum utanför. Men blåst är blåst. Och guldet gick till Djurgården. För övrigt vann MFF i den första omgången med 1–0 över Djurgården. Målskytt på en högst diskutabel straff den gången, Bosse Larsson. Så allting jämnar ut sig.
”Leffe” Eriksson tog SM-guld med Djurgården även 1966. Då medverkade han i de tolv första matcherna, och det räckte till medalj. På hösten spelade han ”Leffe” division III-fotboll med Sirius. Då var ”Leffe”, som ettårsfall, spelklar för Sirius, som den här säsongen förstärkte en hel skrälldus djurgårdare. Sirius påstods pröjsa bättre. Och ”Leffe” har alltid varit en vaken affärsman. I början var det hårda tongångar mellan de båda klubbarna. Men DIF vann ändå SM-guldet efter 3-0 i slutmatchen mot Norrköping. Då segern var klar dök ”Leffe” upp i på arenan och grattade sina forna lagkompisar. ”Sveket” var glömt.
”Leffe” blev kvar i Sirius två och en halv säsong. 1969–70 spelade han allsvenskt i Örebro. Därefter blev han proffs i franska Nice (1970–1975) och i Cannes (1975–76). Sedan gjorde han en andra sejour i Sirius 1976–1977.
”Leffe” Eriksson spelade 49 A-landskamper (1962–1972), därav tolv som djurgårdare. Han medverkade i VM 1970 där han spelade två matcher, mot Italien (0–1) och mot Uruguay (1–0). Dessutom spelade han 10 B-landskamper. ”Leffe” spelade allsvensk bandy, förutom i Köping, även i Djurgården och Sirius. 1966 blev han svensk mästare med Sirius. Han spelade även ishockey, i Westmannia och i Vallentuna.
Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)
När Leif Eriksson låg på magen i IFK Göteborgs straffområde en snålkall höstsöndag 1964 hade han bakom sig ett viktigt fall i Djurgårdens historia.
Leif sprang ihop med göteborgaren Nils Tidan Johansson strax utanför straffområdet, men föll — skickligt — innanför. Domaren blåste straff! Fotbollssverige stod stilla med transistorapparaterna vid örat. Alla andra matcher var slut. Malmö FF:s spelare torkade händerna och beredde sig på att ta emot guldmedaljerna när sorlet steg på läktarna — straff i Stockholm på övertid!
Bernt Sump-Hugo Andersson satte straffen. Djurgården blev svenska mästare, blåste Malmö FF med ett måls marginal.
Det var ingen tillfällighet att just Leffe Eriksson fick straff. Han var svår att komma åt. Han sprang med axlarna högt, armbågarna utåt. Han var flytande i rörelsen, som en hockeyspelare med låg tyngdpunkt och ruvade över bollen. För att komma åt honom tvingades motståndarna att vara brutala.
Leif utvecklades som lirare samtidigt som fotbollen lämnade puberteten.
Leffe Eriksson var hjärnan i djurgårdsfotbollen under första hälften av 1960-talet. Han missade inte en allsvensk match.
Leif utvecklades som lirare samtidigt som fotbollen lämnade puberteten. Fram till mitten av 1950-talet var fotbollen lekfull. Alla lag lirade offensivt, med fem man i kedjan.
Attitydförändringen kom 1958. Brasilien vann VM med ny uppställning. Lagen började försvara sig bakåt. Den gamla centertanken försvann. Nu behövdes strateger som Didi i Brasilien eller de Stefano i Real Madrid som kunde mata en eller flera spjutspetsar.
Leif Eriksson kunde.
Han spelade schack på planen. När alla såg att det var läge för en passning kom den — inte! Leffe sög fast bollen den extra tiondel som blott de största lirarna klarar. Sen kom mackan, ännu läckrare, till rätt medspelare, när motståndarna stod på fel ben. Om det givits poäng för målgivande passning hade Leif Eriksson alltid varit i topp.
Han växte upp i Köping på 1950-talet. En legendarisk djurgårdsprofil, Kalle Köping Gustafsson, vakade över Leffes utveckling i fotbollsskolan. Som tonåring blev Leffe känd i Svealandsserierna — även som målskytt. Han ledde kedjan i Sveriges första juniorlandslag 1959 (3—0 mot Norge, 2 mål av Leif). Nu ryckte allsvenskan i honom. Men han hann vara med när Köpings IS nådde toppstatus i 50-talssporten; lagbild på Rekordmagasinets baksida. Leif Eriksson i den bakre raden — kycklinggul tröja, ung, tunn, snaggad. Han kallades underbarn och Djurgården nöp honom.
Leif Eriksson tog med sig en radar i bagen.
Han hade riktat radarn mot Leffe Skiöld.
Leffe debuterade med tre matcher i ett Djurgården på dekis 1960. Sen blev det division II och Leif bröt benet på våren i ett beryktat förlustderby mot IFK Stockholm. Djurgårn hankade sig fram till den fantastiska urladdningen i slutskedet. Då var Leif åter med när Djurgården med två 11—1 segrar i de sista matcherna kravlade sig tillbaka till allsvenskan.
Där kom hans stora genombrott. Han hade riktat radarn mot Leffe Skiöld. I premiären gjorde Leffarna tre mål var (8—2 på Ullevi mot IFK Göteborg). Eriksson matade Skiöld som sprang i luckorna och vann skytteligan (21 mål, Eriksson fyra med 15). Paret kallades till landslaget.
Leif Eriksson hade nått toppstatus som en av allsvenskans stora profiler. I Årets fotboll skrev Tommy Engstrand om djurgårdscentern:
”Han överarbetar aldrig en detalj och försöker aldrig glänsa på egen hand, öppnar med små enkla medel jättestora luckor i försvaren för Skiöld att springa igenom i.”
Redan som 20-åring gjorde Leffe sin första provspelning för en proffskarriär. Barcelona frågade. Leffe tackade nej, liksom han skulle göra många gånger senare. Först i början på 1970-talet — långt efter han lämnat Djurgården — skrev han på för OGC Nice. Blev kung i medelhavsstaden som spelmotor på mittfältet i drygt fem år.
Men då hade mycket vatten runnit under broarna.
Leif har alltid hävdat lyckan med att ha valt Djurgården som 18-åring. Djurgårdsandan fostrade honom som spelare. Det var en synnerligen hård, men mycket lärorik skola. Han gjorde 103 raka allsvenska matcher och 45 mål. Efter Leffe Skiöld var det främst Hasse Nilsson som matades till måltjuv av Leif.
Bredvid planen var han lågmäld. Bland de sista i löpträningen. På planen var han ledaren. Det var kring honom det kretsade. Leffe skulle ha bollen mycket. Ibland verkade han närmast generad över rollen och försvann ur matcherna långa stunder. Var ingen arbetsmyra, undvek man-mot-man-spel.
Orvar Bergmark — som var landslagscoach och Leffe-beundrare — hävdade dock: ”En Leif Eriksson på topp i 5 minuter räcker”. Orvar byggde också sitt VM-lag 1970 kring Leif Eriksson, som totalt gjorde 49 landskamper.
Med sin spelintelligens var Leif Eriksson alla coachers drömprins. Han var inte låst på en speciell plats utan placerades ofta både som ytter och inner. I Frankrike valdes han 1973 till ligans bäste spelare. I Nice var han mittfältare.
Trots etiketten lyxlirare visste alla motståndare att han var livsfarlig. Plötsligt svidade han om till kapellmästare. Slog en 40-metersmacka på en lagkamrat på språng. Och även om han främst är ihågkommen som strateg var han en grym avslutare. Historieboken minns drömmålet mot Norge 1969 på Ullevål i Oslo. Ett volleyskott från 30 meter i krysset, så kraftfullt att dojan sprack.
Björn Halldén, presschef på SJ, tidigare journalist på TT.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).
Jompa är söderkisen som valde bort både Hammarby och Reymersholm. Han ville ju spela i en riktig fotbollsklubb. Därför var det inget snack när Djurgården ville ha honom från Värtan 1951. Då hade John ”Jompa” Eriksson visat många utsökta prov på vad en reslig och stark anfallare kan göra. Sedan debuten i Värtans A-lag som 18-åring 1948 hade han öst in mål.
– Jag fick ett telefonsamtal från ”Farsan” Sandberg redan 1950. Det blev att jag provspelade lite i reservlaget, säger ”Jompa” Eriksson. Men först året efter blev övergången av. Tanken var att ”Jompa” skulle axla den till italienska Atalanta flyttade stjärncentern Hans Jeppsons mantel. Det blev gny direkt, åtminstone i medierna. Tidningarna skrev att Djurgården skulle ta hem Jeppson ingen eftersom det ”inte fungerade med den där division 3-ynglingen”.
John Rune Eriksson
Född: 12 mars 1929
Fotbollsspelare
Position: center
Moderklubb: Värtans IK
10 säsonger. 123 matcher. 69 mål.
1951/52 21 10
1952/53 9 4
1953/54 7 3
1954/55 17 19 SM-guld.
1955/56 20 10
1956/57 14 5
1957/58 21 15
1959 11 3 SM-guld.
1960 3 0
– Det var lite bjäbb, det var det. Men Jeppson hade fått 240 000 kronor för att gå till Atalanta, så att hämta hem honom gick ju inte. Själv fick jag förresten 440 kronor som hjälp till ett körkort när jag kom till Djurgården. För att få slut på det där snacket tränade jag bara ännu mer, sprang upp och ner för slalombacken i Fiskartorpet och allt vad det var. Min favorit var Gunnar Nordahl och jag ville bli lika bra som honom, säger ”Jompa”.
Riktigt så vasst blev det aldrig. Men ”Jompa” var under tio år en av Djurgårdens mest framträdande spelare och målskyttar. Totalt gjorde han 69 mål på 123 seriematcher, vann två SM-guld (1955 och 1959) och spelade 10 A-landskamper.
Redan i den allsvenska debuten, segermatchen (3–1) mot Gais borta den 29 juli 1951, visade ”Jompa” att han precis som Jeppson hade sina klara kvaliteter. Det sista målet signerades den jovialiske 22-åringen från Högalid på Södermalm som flyttat till i Hjorthagen som 10-åring.
– Det kom ett högerinlägg och jag slog till från nära håll vid främre stolpen. En tjusigt mål, säger ”Jompa”. Men det är två andra mål han håller allra högst av alla i karriären – två landskampsmål på nick: Det avgörande 3–2-målet mot Finland 1951 och kvitteringen till 2–2 borta mot Ungern 1953.
– Min teknik var väl inte den bästa. Men närkamperna tog jag, det var inte många gånger jag förlorade en sån. Dessutom var jag faktiskt bra på huvudet. De flesta av målen jag gjorde nickade jag in, och inte bara för att jag var lång. Jag var spänstig också eftersom jag tränat mycket höjdhopp. När det var inspark för oss ville jag att målisen skulle slå bollen på höjden, för jag tog ju nicken och så kunde inrarna springa av bara helvete och få en skarv, säger ”Jompa”.
1955 var han på väg att bli allsvensk skyttekung. På 17 matcher hade han gjort 19 mål, men så fick han en elak muskelbristning i ena låret och missade de fem sista matcherna. AIK:s Kurt Hamrin sprang till slut förbi i skytteligan.
– Jag var i en makalös form den säsongen. Det började med att jag gjorde fyra mål redan i premiären när vi vann med 5–1 mot Halmstad på Råsunda. Ludvigsson, deras keeper, var helt vansinnig på mig, säger ”Jompa”.
Sommaren 1955 ville franska Toulouse värva ”Jompa”. Men han ville ha mer än de 90 000 kronor han erbjöds för två år. Det spelade också in att han ville ha lite lugn och ro med Solveig, som han precis gift sig med. De håller ihop än i dag och bor sedan 1976 bara rakt över Högalidsparken från där ”Jompa” började växa upp.
1959 vann ”Jompa” Eriksson sitt andra SM-guld, efter en dramatisk 1–1-seriefinal hemma mot IFK Göteborg i den sista omgången.
– Det var ju också någonting väldigt vackert. Över huvud taget sitter mina tio år i Djurgården för alltid i ryggmärgen. Det var fina och lyckliga år, säger ”Jompa”, som fortfarande (78 år gammal – och lika glad och pigg som alltid!) ser varenda hemmamatch och som på bilder från guldjublet på 1959, precis som en del lagkamrater, kan ses springa runt i bara strumplästen:
– På den tiden spikade man ju på dobbarna på skorna och ofta gick spikarna rakt in i fötterna. Ibland var fotsulorna ganska blodiga efter matcherna…
1960, säsongen då det regerande mästarlaget DIF mirakulöst ramlade ner i Division 2, blev ”Jompas” sista i klubben. Därefter avslutade han kärriären som spelande tränare i Vällingby AIK, startade Sveriges första fotbollsskola i Ängby IF 1963 och blev senare, parallellt med jobbet som fältassistent, bland annat BP:s första riktiga A-lagstränare 1968–1969.
Hasse Gänger
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006, utgiven 2007.
Jompa Eriksson kom till Djurgår’n när jag var 10 år och började intressera mig för fotboll. För oss killar som gick i Djurgårdsskolan och som flängde runt i Djurgårdsstan efter plugget fanns det bara ett lag: Djurgår’n! Allt annat var otänkbart. Min lärarinna hette Thyra Nyström. Hennes bror hade varit med i Djurgår’n redan kring sekelskiftet, och hon gav mig en del märken och andra prylar som han hade haft. Allt är dessvärre borta. Inte förstod jag att det var ovärderliga historiska föremål…
Värtan — det var hamnen, lastbåtarna, den spännande vägen ut till främmande länder.
Jompa kom från Värtans IK. För oss som bodde på Djurgården verkade det avlägset och exotiskt. Värtan — det var hamnen, lastbåtarna, den spännande vägen ut till främmande länder. Dit kom vi ibland när vi gav oss ut på riktigt långa cykelturer.
Jag vet inte vad det var hos Jompa som gjorde honom till vår favorit. Kanske var det hans lite aviga och kantiga stil. Hans vanlighet. Vi kunde identifiera oss med honom — vi som inte heller fick fram alla passningar och som ibland försökte göra mål på tåfjutt.
Jompa är egentligen söderkis från början, men flyttade med sina föräldrar till ”bystan” ute i Hjorthagen när han var 10 år. Och kom med i Värtans IK. På den tiden något av ett farmarlag till Djurgården i fotboll, delvis därför att Djurgården tränade på Värtans hemmaplan Hjorthagens IP. Fast egentligen värvades han i första hand för ishockey; tanken var att han skulle bli backkollega till Lasse Björn. Det var Lill-Lulle Johansson som värvade Jompa till Djurgården. De hade gjort lumpen tillsammans på Barkarby och spelat i flottiljlaget. Några miljoner i övergångs summor var det inte fråga om — Värtan fick ett ställ tröjor och byxor värt 800 kronor. Och Jompa fick hjälp med körkortet — 440 kronor kostade det!
— Min idol och förebild var Gunnar Nordahl. En annan spelare som betydde mycket var Garvis Carlsson, berättar Jompa på sitt karaktäristiska södersnack.
När Jompa kom till Djurgår’n skulle han ersätta Hasse ”Guldfot” Jeppson som försvunnit som proffs till Italien. Det var ingen lätt uppgift. Jompa fick sina törnar, framförallt utanför planen. En del skribenter i tidningarna tyckte nämligen att laget skulle hämta hem Hasse till de viktigaste matcherna.
Jompa debuterade i allsvenskan 1951 mot GAIS och visade snart sina kvaliteter som center. Han jagade omkring på planen med långa älgkliv och kantig stil. Han var tung, stark och målfarlig. Någon stor tekniker var han inte — tåpajen var hans special. Och en del tyckte väl att han knappast kunde slå en passning rätt. Men med totalt 69 mål på sina 120 allsvenska matcher är han den näst bäste målgöraren i Djurgården genom tiderna, knappt slagen av Knivsta Sandberg med 70.
Två allsvenska guld var han med om (1954/55 och 1959) och mellan 1951 och 1955 gjorde han 10 landskamper för Sverige.
— Svettigast var det mot Ungern 1953. Deras lag kom tvåa i VM året därpå och var fantastiskt bra. Ändå lyckades vi nå 2—2 på bortaplan inför 80 000 åskådare. Själv spelade jag på topp — som framskjuten center. Fast mot Ungern betydde det att man låg 10 meter utanför eget straffområde!
Djurgårdens degradering till tvåan 1960 skär fortfarande i Jompas hjärta. Förlusten mot Hälsingborg med 2—1 på Stadion blev hans sista match i den blårandiga tröjan.
— Då kändes allt meningslöst, allt slit och all träning.
Jag kommer också ihåg hur trist det var den gången. Men Djurgår’n har kommit igen stort sedan dess. Och nog är det bra att klubben utvecklats så starkt att den klarar av den strukturförändring som kommer nu när idrott blir mer av business. Det är lika roligt att hålla på Djurgår’n i dag som när jag var tio år!
Jompa bor i dag på Söder igen. Hjärtat finns kvar hos Djurgår’n, även om han inte längre har någon större kontakt med klubben.
— På den tiden levde jag för fotbollen. Från början höll jag på med många andra idrotter också — ishockey, bandy, handboll, bordtennis och fri idrott. Det blev lätt så när man bodde granne med Hjorthagens IP. Men efter hand insåg jag att jag måste satsa på en sport, och fotbollen var den viktigaste för mig.
Resorna betydde mycket för idrottsmän på 50-talet, innan det blivit vanligt med charterresor. Jompa var med fotbollslaget på långa turnéer både till Japan, Kina, Sovjet (där Djurgården var det första fotbollslaget från väst efter andra världskriget) och Mellanamerika.
Han jagade omkring på planen med långa älgkliv och kantig stil.
— Allra roligaste resan var den till Japan. Där skulle vi inte bara spela fotboll utan även ishockey. Vi hade lovat att vara med i en vänskapsmatch och tagit med oss skridskor från Sverige.
— Men snart förstod vi att matchen annonserades som landskamp mellan Japan och Sverige. Djurgårdens fotbollslag skulle alltså spela mot Japans landslag i ishockey. Vi hade ingen ordentlig utrustning, utan fick göra egna skydd av hopvikta tidningar. Tumba och Cacka Andersson spelade division I-ishockey och själv höll jag till i tvåan (i Värtan, var annars!) Tumba blev motorn förstås — ”vi tar dom med 10—0” — och till slut stod vi som segrare med siffrorna 9—5.
Från TV4’s nya hus på Storängsbotten har man utsikt över Hjorthagens idrottsplats. Ibland tar jag en promenad dit upp på lunchen. Nu känns den varken exotisk eller avlägsen. Men det är inte utan att jag kan sakna Jompa jagande fram över plan med långa älgkliv…
Gunnar Bergvall är direktör på TV 4, tidigare på Bonniers.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).
Skånske Fredrik Dahlström fostrades i Höllvikens GIF. Han upptäcktes av Malmö FF, men hade under fyra allsvenska säsonger hos de ljusblå svårt att ta en ordinarie plats. Han kom till DIF som 25-åring 1996 och stannade i klubben i fyra år, varav två i Allsvenskan och två i norrettan.
Det var ingen tvekan om att Fredrik trivdes bäst i division I-tempot, vilket 30 mål på två år och segern i skytteligan 1998 bekräftar. Den sistnämnda säsongen gjorde han till exempel fyra mål i 7–2-segern över Nacka FF. Faktum är att han under tre av sina fyra år i Djurgården var lagets bäste skytt.
Hans Fredrik Dahlström
Född: 1 november 1971
Fotbollsspelare
Position: anfallare
Moderklubb: Malmö FF
4 säsonger. 93 matcher. 39 mål.
1996 19 5
1997 27 15
1998 25 16
1999 22 3
Fredrik var i det sammanhanget en lojal och moraliskt stark spelare, som drog ett tungt lass under en av föreningens sportsligt sett mörkare perioder.
Under sista året (1999) började det gå allt trögare. Fredrik fick allt knappare speltid under hösten, när nytillträdde tränaren Sören Åkeby prövade andra lösningar. Det ledde i sin tur till att Fredrik tappade den interna skytteligatiteln till Sharbel Touma. Som kontraktslös stod han sedan utan klubb. Inför 2000 kom ett erbjudande från Assyriska, där hans gamle MFF-tränare Rolf Zetterlund tagit över. Men efter en säsong lämnade han elitfotbollen för att satsa på sin utbildning. Det blev korpspel i stället och 2005 vann han skytteligan i Reklamserien, med 19 pytsar för Tössinger & Co.
Gunnar Persson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)
