Djurgården Tennis

Djurgården Tennis

1959 startade Djurgårdens Idrottsförening en tennissektion. Sektionen blev mycket framgångsrik efter att ha stormat fram genom alla serier, blivit allsvensk och slutligen krönt bedriften med guld i Allsvenska Tennisserien 1962. Tennissektionen erövrades därutöver 12 svenska mästerskap under dess korta levnadstid.

Efter en infekterad prestigefejd mellan Överstyrelsen och tennissektionens starke ledare, advokat Richard Zacharias, lämnade tennissektionen moderföreningen och startade Malmens Tennisklubb 1963. Det sas att den unga sektionen inte ville hålla sig inom Överstyrelsens strikta regelverk för undersektioner.

Djurgården Tennis
Aktiv: 1959-1963
Svenska mästare: 10 (1960-1963)

Många Djurgårdare frågade sig varför Överstyrelsen aldrig bemötte de beskyllningar som tennissektionen riktade mot Överstyrelsen under ”tennisbråket”. DIF ansåg att beskyllningarna var så befängda att de inte behövde bemötas, samt att Överstyrelsen och tennissektionen träffat ett s.k. ”genlemens agreement, att man skulle skiljas åt i samförstånd.

Den utbrytande tennissektionen ville först kalla sig ”Djurgårdens Lawn Tennisklubb”, men DIF och Riksidrottsförbundet satte stopp för de planerna och Malmens Tennisklubb startades. Malmens första klubbmärke hade man direkt kopierat efter DIF:s sköld och efter påtryckningar från DIF fick man ändra även det.
Ett av den utbrytande sammanslutningens första åtgärder var att ge ut en tidning som man kallade för ”Djurgårdsnytt” och dessförinnan hade man bildat ”Förvaltningsbolaget Djurgårdstennis”, för att övertyga läsarna om att det var Djurgårdens tidning. Tidningen hade dock inget med Djurgårdens IF att göra, utan var ett sätt för den utbrytande tennissektionen att berätta ”sin version”.

”Nu är det, för ett Djurgårdshjärta, fruktansvärt oförståeliga inträffat, att den ungdomliga, framgångsrika tennissektionen, vars medlemmar äro Djurgårdare och känna gemenskap med föreningen, blivit tvungna att för sitt fortsatta idrottsutövandes skull klippa av banden med moderföreningen och gå vidare som en självständig klubb. Denna separation från Djurgården är det mest onödiga i föreningens historia. En osmidighetens och prestigehävdandets absoluta triumf. Men andra vindar kommer en dag att blåsa och i mer än ett tennishjärta ser man fram emot den dagen då någon form av återknytning till gamla Djurgården kan ske. Troligen kommer den dagen, ty det är ej med lätt hjärta som tennisspelarna snart lämna Djurgårdens Idrottsförening.” – Åke Dunér i Djurgårdsnytt 1963.

Källor: Djurgårdens IF 100 år (1991) sid 290, Djurgårdaren 1976-1977 sid 65, Heja Djurgår’n 1982 #10 sid 03.