1960-1970

1960-1970:
Den grönskande eken får nya skott

Skribent: Tommy Engstrand, tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991

Den breda elitklubben DIF representeras här av Lill-Stöveln Öberg, ishockey, Elisabeth Thorsson, bordtennis, Rolf Andersson, cykel. För dagen är dock alla involverade i ett cykelopp.

1960-talet var Djurgårdens i svensk idrott. Aldrig förr hade en förening dominerat över så vida fält. Totalt vann DIF-­representanter 69 svenska mästerskap i 11 olika idrotter. Där fanns de tunga titlarna, 4 i ishockey och 2 i fotboll, men också mästerskap i till exempel bob, cykel och tennis. SM-­ segrar också i traditionella starka djurgårdsgrenar som bordtennis, boxning och brottning.

Christina Wahlberg till vänster, var med i fäktningslaget som vann SM-guld 1962.

Den lysande författaren, men AIK:aren, Pär Rådström har skrivit en aning ringaktande om Djurgården: ”det vilar något grabbigt Tumbigt över föreningen”. Därför är det roligt att kunna konstatera att kvinnorna fanns med i högsta grad. På 60-talet vanns svenska mästerskap för Djurgården av Elisabeth Thorsson i bordtennis, Katarina Frendelius i tennis, Britt Elfving i konståkning och Kathinka Frisk i alpin skidåkning. Och fäktningssektionen tog 1962 sitt första guld genom damlaget i florett.

Kung Gustav VI Adolf i samspråk med SM-finalisterna i tennis Gudrun Rosin och Katarina Frendelius 1961.

Handbollen har ju inte varje decennium burit fram guld och ära, men juniorflickorna blev svenska mästarinnor 1967. Elfving och Frisk är för övrigt med sina fem mästerskap vardera långt framme när det gäller att kora 60-talets djurgårdare. I hårdkonkurrens med ledartrojkan Arne Grunander — Sigge Bergh — Gunnar Lundqvist och Gösta Knivsta Sandberg, tongivande i samtliga guldlag både i ishockey och fotboll, ger jag enväldigt pingisens Björne Mellström hederstiteln. Han vann bara på 60 -talet åtta SM, i singel, dubbel, mixed och lag. Björne Mellis är inte bara djurgårdare utan också söderkis i kvadrat: — Jag var ganska kaxig på den tiden. Vid ett SM kom folk fram och frågade hur det skulle gå. Jag sa som jag tyckte, att jag inte hajade hur jag skulle kunna få stryk. Här finns bara 127 torskar och så jag. Och det gjorde ju folk galna. Men jag tappade bara ett set och tog SM, berättar Björne.

Eftersom jag fått order att vara personlig i min syn på Djurgårdens 60-tal, så tar jag mig rätten att konstatera att decenniet inte bara var Djurgårdens — utan också mitt. I början av 1960 fick jag min första fasta journalistanställning på gamla klassiska Idrottsbladet, IB, på Tunnelgatan 3. Jag gick först på prov en månad och fick sen stanna med en månadslön på 450 kronor. Djurgårdssympatier spirade på IB:s redaktion; hos Wolf Lyberg, Sverker Benson, den fenomenale redigeraren Benno Lennmark och Palle Brewitz. Palle hade dock MFF:s stora märke på kavajslaget, men förklarade det med orden: ”man vet aldrig när man springer på Eric”. Hövdingen i MFF, Eric Persson, hörde till Palles många vänner och märket var en present till den fine stilisten och humoristen. Men alla vi djurgårdare var förstås bara jollar som guppade runt fyrbåken AIK:­ arnas AIK:are Torsten Tegnér, den vitale och originelle chefredaktören, som en gång blivit svensk mästare i bandy för vår ärkerival. Jag skulle fylla 21 senare under året, jag fick resa, se och beskriva idrott — och jag fick betalt för det. Och mitt Djurgården noterade framgångar var än föreningen drog fram. Livet lekte…

SE tar EKG på DIF-hjärta

På IB fanns den gamle fine telefonmottagaren Arild Waeger, djurgårdare in i märgen i den långa svajiga kroppen. Han behärskades av den milda pessimism, som jag funnit som kännetecknande för en hel del djurgårdare. Vad sägs om den här episoden med Arild som huvudperson: Djurgården i ishockeyslutspel mot AIK på Hovet på 60-talet. Det handlade om bäst sammanlagt i två matcher. Den första hade de våra vunnit med 6—1, och nu ledde Rolle Stoltz & Co med 7—0 i den andra matchen. Totalt 13—1 med någon minut kvar att spela. Då fick en gnagare tag på pucken och lyckades pillra in den i mål. Arild, som satt framför mig på pressläktaren, vände sig om, såg ut som om världens undergång närmade sig och sa med en självbekräftande blick: ”Jojo, nu börjas det…” Bäste kompis med Arild var Kerj Jonsson, en annan legendarisk djurgårdssupporter och sportskribent. Kerjs hjärta klappade lika intensivt för DIF som Arild Waegers. Ibland klappade det till och med livsfarligt intensivt. Efter IB -tiden på 60-taletjobbade jag ett par år på SE, den tuffa bildtidningen som tyvärr sköljdes bort i porrvågen.

När Djurgården spelade allsvensk seriefinal i fotboll mot IFK Norrköping den sista omgången 1966 så beslöt vi oss för att göra ett udda reportage. Vi skulle under matchens gång ta EKG på Kerj, som villigt ställde upp, och högst upp på en av de utsålda läktarna snördes in i sladdar och kopplades till apparater. Kerj var spänd och askgrå i ansiktet. Redan en kvart före matchen gjorde nålen kraftiga utslag — alltmedan Kerj höll låda om att: ”Jag känner på mig att det inte går vägen för grabbarna idag.” Några minuter efter avspark slog nålen i botten. Kerj var fruktansvärt nervös och GCI:s Göran Agnevik som skötte provtagningen, föreslog viskande att vi skulle avsluta testet och kalla på läkare. Men Djurgården vann med 3—0, tog allsvenskt guld för andra gången under detta framgångsrika 60-tal, och Kerjs hjärta höll. De rekordutslag som nålen gjorde vid de tre målen får väl kallas positiv stress.

Cykelbudet under eken

Stockholmstidningen är ytterligare en tidning som inte längre finns. Ta en titt på Stockens första sportsida en vinterdag 1962. Så vacker att varje djurgårdsöga tåras. DIF obesegrat i fem olika serier. Den nybildade tennissektionen med ”lirarnas lirare” Janne Lundqvist ledde sin serie, handbollslaget hade 26 poäng efter 13 omgångar, ishockeylaget toppade med 27 av 28 möjliga poäng, herrlaget i bordtennis ledde före Norrby och bandylaget intog visserligen inte första platsen i division 1 norra, men hade bara släppt en poäng. Även brottningslaget hade varit etta i sin serie och bowlinglaget var med i tätstriden.

Detta är en av de ljuvligaste djurgårdsdagarna i mitt minne, jämförbar endast med den vackra sommardag 1955 när DIF tog sitt första SM i fotboll i moderntid. Jag var cykelbud på Nordisk Bokhandel och trampade den tunga velocipeden med fyllda boklådor både fram och bak, ut till Kungl Djurgården. Där intog jag ryggläge under en gammal djurgårdsek och njöt av den hyllning som suveräne tecknaren (och AIK:aren) Rit-Ola gav vårt lag. Under rubriken ”Efter 35 år!” utbringade Rit-Ola ett fyrfaldigt leve för ”gamla Djurgården.” Har himlen nånsin varit mer blå? Var den inte till och med blårandig…

Småklubbsanda i storklubb

Vad låg då bakom DIF:s framgångar? Orsakerna är givetvis flera, men en står över alla: Djurgården har under alla tider haft förmågan att rekrytera goda ledare. Dessa har i sin tur skapat den speciella ”djurgårdsandan”. Den är inte en myt, utan omvittnas av många som längre eller kortare tider har tävlat för DIF. Andan finns där, men den är svår att beskriva. Kanske kommer fotbollens Gunnar Lundqvist närmast med orden: — En småklubbsanda i en storklubb. Lyssna till en annan entusiast och framgångsrik djurgårdare hur han ser på andan, Carl-Erik Jätten Eriksson, 3 gånger svensk mästare i bobsleigh på 60-talet, sedermera också på olympisk poängplats med sin ”kälke”. — Jag har alltid hävdat att DIF-andan är medfödd. Det går inte att vara riktig djurgårdare och så plötsligt gå över till AIK. Andan finns inom en. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att tävla för någon annan förening. Det var naturligt för mig att gå till DIF närjag började med bob. Men föreningen hade inte nån bob-sektion, så jag fick bilda en själv…

Bobsleighåkaren Carl-Erik Jätten Eriksson t v.

Fäktningsledaren Bela Rerrich: — Jag har aldrig tänkt tanken att inte vara djurgårdare. För mej är det en självklarhet att vara djurgårdare. Jag har aldrig haft något kontrakt med föreningen men alla har hållit sina löften och jag har blivit alltigenom juste behandlad. Djurgården har inte alltid varit en framgångsrik förening, men det handlar om ups and downs, precis som i livet självt. Bela Rerrichs ord förklarar något av DIF-­andan. Bela kom till Sverige i slutet av 50-­ talet. Fäktningen är Belas liv och han spred sportens evangelium från första stund på svensk jord. Bela Rerrich ledde DIF:s fäktare till hela 5 SM på 60-talet.

Fäktaren Carl von Essen.

Carl von Essen är en av årtiondets stora DIF-fäktare: — Bela är som ett barn — och detta sagt i ordets allra mest positiva betydelse. Han har barnets öppna sinne och öppna ögon. Han är ständigt på jakt efter nyheter som kan tillföra fäktningen något. Som ingen annan kan han se små detaljer. Samtidigt har han visioner och vyer. Bela lär oss respekt för motståndarna och för varandra. Han är ute efter ”motorerna” som ska driva, både i Djurgården och i landslaget. Men Bela kan också fara iväg åt helvete i detaljer på grund av viljan att prova allt nytt, men han utvecklar hela tiden sporten och de fäktare han tränar. Andra stora 60-talsledare i DIF var pingisens Erik Extergren, sedermera förbundsordförande och internationellt erkänd BT-­ ledare, Åke Dunér, Kalle Liliequist, Bo Hedvall, Åke Erixon, den originelle Henry Nord, handbollens Gillis Florsjö, bandyns Åke Karlsson, brottningens Helge och Lennart Öberg. Hur många duktiga ledare från rekordåren under 60-talet jag än nämner, så är kön närmast oändlig av namn som borde vara med…

Bollbegåvningar samlas kring nystanet

Bandyn är lillebror bland de stora bollsporterna. Visserligen har Djurgården spelat sju SM-finaler under åren och vid 2 tillfällen blivit svenska mästare, senast 1912. Men efter sortin ur allsvenskan 1941 har bandysektionen kommit i skuggan av storebröderna fotboll och ishockey. 60-talet betydde dock ett uppsving, roligt att följa för oss som samlade poäng på frysmärket på Stadion. Spelåret 1960/61 gick DIF upp i högsta serien. I de mest optimistiska kretsarna spekulerades det i att året 1962 skulle ge SM-guld, lagom till minnet av den senaste triumfen. Och till en början såg det sensationellt bra ut: i norrgruppen i 61/62 års division 1 var DIF obesegrat efter fyra omgångar. Nåväl, nollan i förlustkolumnen skulle väl ändå komma att raderas ut i samband med bandyklassikern Edsbyn? Icke så. Djurgårdens bandy spelade ”60-talets match” och nådde 3—3 och Arne Arvidsson fick med en straffräddning den bandykunniga publiken på ön att bara gapa.

Knivsta Sandberg tar bollen från Västanfors Lars Lööv.

I DIF:s bandylag trängdes bollbegåvningar med fotboll som huvudsport. De ville ha något att göra och komma samman även under den mörka årstiden. Det var Arne Arvidsson, fotbollslandslagets målvakt, Knivsta Sandberg förstås, Lasse Broström, Leif Eriksson och Laban Arnesson med flera. Gnistan och bollsinnet gjorde dessa allround-lirare farliga för vilka bandyspecialister som helst. Knivsta var stjärnan, förmodligen ständigt given i bandylandslaget, ifall han skulle ha satsat enbart på denna sport. Nu var ju Knivsta med överallt, VM-spelare både i fotboll och ishockey. Gösta Knivsta Sandberg är tidernas djurgårdare för mig och jag undrar om en enskild spelare någonsin har betytt så mycket för sin förening som Knivsta för DIF.

Djurgårdens bandylag 1962. Övre raden fr v: Jan Åslund, Carl-Göran Öberg, Benny Wiehe, Valter Klang, Leif Eriksson, Lars Broström, Lars Aronsson, Gösta Sandberg, O. Holmberg, Nedre raden fr v: Hans Jonsson, Christer Andersson, Arne Arvidsson, Tom Rune och Håkan Persson.

Säsongen 62/63 åkte bandylaget ur serien ena dagen — och in igen den nästa. Serierna lades om och DIF fick ett nådeår som togs bra tillvara. 65/66 var det emellertid åter dags för respass. Sedan dess har det varit kärvt för bandyn, vilket framförallt berott på dåliga träningsförhållanden genom åren.

Fotbollen står på öronen

DIF:s fotboll gick in på 60-talet med stormsteg — och stod på öronen direkt. Allsvenskan hade vunnits gloriöst 1959 och DIF var favorittippad till seriesegern året därpå. Men tyvärr: fotbollens gåva till den då 70-åriga föreningen var en present som ingen var trakterad av: degradering till division 2. Märkligt att ett lag som spelade propagandafotboll mot femfaldiga europamästarna Real Madrid och vann med 2—1, blev näst sist i allsvenska omgången efter att ha blivit totalt utspelat och förlorat med 1—4 i den sista allsvenska omgången mot Norrköping. Tala om ”bogey ground” och ”bogey team”: IFK Norrköping i Idrottsparken är skräcken för DIF. Hösten 1988 vann Djurgården där — jag tror det var den första vinsten någonsin. Traditionens makt inom idrotten kan vara fruktansvärt stark.

Berndt Sump-Hugo Andersson dribblar sig förbi IFK Göteborgs Nils Johansson.

Trots inledningen skulle 60-talet bli glatt. Förutom degradering till division II förde nämligen decenniet med sig 2 guld, 2 stora silver, 1 litet silver samt ett brons för Djurgården. Och här följer ett par stora fotbollsögonblick från 60-talet. En kall oktobersöndag 1964, Djurgården mot IFK Göteborg på Råsunda. DIF leder med 3—1, det behövs ett mål till för att vinna guld. Slutsignalen har redan blåsts i Norrköping där hemmalaget besegrat Malmö FF med 3—0. Vid 3—1 vinst för DIF går mästerskapet till MFF, 4—1 betyder djurgårdsguld. Nu står de nervösa skåningarna i Norrköping och väntar på slutsignalen från Solna. Då rapporteras via radion: straff på Råsunda — för DIF. Leif Eriksson har varit på väg igenom, men fällts precis på straffområdets gräns. Eller var Leif en eller annan centimeter inne i straffområdet? Det tycker domaren Einar Mårtensson — han blåser straff. DIF skickar fram Berndt Andersson, Sump-Hugo kallad, inte för att han brukade sumpa givna chanser utan för att han var från Sumpan, Sundbyberg. Sump-Hugo lugn, lagom ansats, bra träff på bollen och måååål! Djurgårdens tredje uppsättning fotbollsguld i modern tid var ett faktum. Vild glädje på Råsunda, tung vandring med nedböjda huvuden in i omklädningskabysserna för MFF-spelarna i Norrköping. Djurgården mästare med ett mål till godo…

Djurgårdens guldlag 1964. Stående fr v: Berndt Andersson, Hans Mild, Leif Eriksson, Hans Karlsson, Hans Nilsson, Boris Johansson. Knästående fr v: Torsten Furukrantz, Jan Carlsson, Arne Arvidsson, Lars Arnesson och Gösta Sandberg.

Ny generation, stor sensation

När det allsvenska spelåret 1966 inleddes hörde DIF till de lag som nämndes i resonemanget om nedflyttning. Sirius i Uppsala gjorde en storsatsning — och den gick ut över Djurgården. Sirius i division III skulle upp i allsvenskan, kosta vad det kosta ville, och till den ändan behövdes de bästa spelare landet hade, nämligen djurgårdare. Arne Arvidsson, Torsten Furukrantz, Hans Tjalle Mild, Leif Eriksson och Hans Nilsson lockades till lärdomsstaden. Det påstås att det inte bara var den kulturella och bildande atmosfären runt läroinstitutionerna som var orsaken…

Fotbollsmålvakten Ronney Petterson sträcker ut sig.

Fotbollsordföranden Sigge Bergh fick ikläda sig den riksbekanta värvarrocken, och bege sig ut i provinserna för att försöka upptäcka talanger. Att köpa färdiga storspelare var det inte tal om. — Sigge hade en sällsynt blick för talanger och han hade känningar runt om i Sverige, människor som ringde och tipsade oss om lovande lirare, minns Gunnar Lundqvist, mångårig sekreterare i fotbollssektionen. — Alla föll för Sigge när han kom ut till landsorten och träffade tilltänkta nyförvärv, deras flickvänner och föräldrar. Sigges taktik var att snacka om allt utom fotboll. Beskriva vilken fin stad Stockholm var att bo i till exempel. Det lyckades för det mesta. Sigge kom inte tomhänt hem den här gången heller, och Djurgården bjöd i seriespelet på den ena överraskningen efter den andra med ett nästan helt nytt lag.

Knivsta hissas efter fotbollsguldet 1966.

När det drog ihop sig till sista omgången stod DIF och IFK Norrköping mot varandra i en ren seriefinal. Ni vet att Djurgården vann med 3—0, och att supportern Kerj Jonsson satt med sina EKG-sladdar uppe på läktaren. Här hade så gott som samtliga landslagsstjärnor lockats bort från DIF, och så går ett gäng okända ungdomar och vinner allsvenskan! Det var en stor seger för Djurgården, vunnen tack vare att de nya spelarna med en gång anammat DIF-andan; fighteregenskaper parade med hög effektivitet.

Kay Wieståhl och Leif Eriksson.

— Men så hade vi också en mycket social syn på värvningarna, menar Gunnar Lundqvist. Vi försökte få med fruarna i samvaron så mycket som möjligt. Vi skaffade jobb och bostäder, vi åt middag ihop på Stadionhof på Sturegatan eller i vårt gamla klubbrum efter träningar och matcher. När jag idag möter våra gamla lirare så säger dom: ”Gunnar, fan va fint vi hade det på den tiden.” Det känns skönt. Ledarteamet Torsten Lindberg-Bo Brattlöf ska äras för triumfen -66, likaså spelarna: Där fanns bland andra den väldige målvakten Ronney Pettersson, den starke mittfältaren Jan-Erik Prillan Sjöberg, energiknippet Kay Wieståhl och så Ormsjös gåva till fotbollsetablissemanget: Sven Lindman som skulle bli en stor tillgång för klubben under många år.

Skruva på dojan, sa Mr Djurgården

Naturligtvis fanns också Mr Djurgården med i laget. Knivsta Sandberg hade pumpat in djurgårdsdygderna i sina unga lagkamrater — ”det värsta Gösta visste var en torr tröja efter en match”, minns Gunnar Lundqvist. Och han bars nu på kompisarnas axlar i ett ärevarv efter denna sista match som aktiv i fotbollströjan, tillika hans 300:e allsvenska match! ”Knivsta, Knivsta, Knivsta”, dånade det från Råsundabetongen. Med mina lungors fulla kraft stämmer jag in i hyllningarna än i dag. Knivsta personifierade djurgårdsdygderna. Han var kämpastark, envis, outslitlig och oöm. Ibland var han kanske väl oöm. Under en match mot Hammarby 1965 spelade han med en svårt skadad fot. Doktor Sten-Otto Liljedahl hade tidigt på matchdagen undersökt foten och avrått från spel. — Skruva på dojan nu, sa Knivsta. Om en stund har foten svullnat så att jag inte kommer att få in den i skon. Sagt och gjort: Knivsta gick med fotbollsskon på sig från klockan 10 på förmiddagen och bara meduppbjudande av sina sista krafter lyckades massören Putte Asp efter matchen befria honom från pinoredskapet. — Jag behövde ju den foten att springa med, var Knivstas kommentar när han blev omplåstrad.

Hockeysverige ger DIF en match

Det var bara någon minut kvar av seriefinalen 1962 i ishockey mellan DIF och det nya storlaget Västra Frölunda. Det stod 4—4 och en poäng skulle räcka för Djurgårdens nionde svenska mästerskap. Frölunda hade skakat segermaskinen DIF genom att gå från 0—3 underläge till ledning med 4—3. Ett stycke in i den tredje perioden sköt Tumba ett mastigt slagskott som gav 4—4, men med Ulf Sterner i spetsen spelade Frölunda på chans och gastkramade alla DIF-supporters bland de nästan 17000 åskådarna på gamla öppna Hovet.

Djurgården mesta mästarna!

Jag var på väg ner mot rinken för att hinna med några snabba intervjuer, IB:s pressläggning närmade sig. Bakom Djurgårdens mål stod Arne Grunander, mannen bakom klubbens hockeysektion. Det annars rödbrusiga ansiktet var närmast kritvitt, hatten hade åkt på sned, Grynas var tagen. Hans Djurgården var pressat. Det var en ny upplevelse för honom…

Roland Stoltz och Lasse Björn.

Klockan tickade: 19.51—19.52 — då fick Sterner tag på pucken till höger i DIF:s zon och vräkte iväg ett våldsamt slagskott, som tog i nätet bredvid målet, bara någon decimeter från Grunander. Arne spratt till, stirrade som förhäxad på matchuret och i samma ögonblick som Hesa Fredrik ljöd tog den store DIF-ledaren tag i mig, och kramade mig så att revbenen krasade. Jag har efteråt kollat med Grynas — han hade ingen aning om vem han slöt i sin lyckliga famn. Mästerskapet, det femte i rad, det tredje under 60-talet, var vunnet efter en pärs som förebådade hårdare tider…

Hans Tjalle Mild i hård kamp om pucken med Sovjets Vingars Prjazjinikov.

Det blev ett SM till under 60-talet, året därpå. Djurgårdens ishockey hade stått i en klass för sig från slutet av 50-talet fram till 1964. Detta var en tid då DIF spelade 56 seriematcher i följd utan nederlag! Laget var först med att använda tre kedjor och utgjorde under många år grundstommen i Tre Kronor. Spelarpersonligheterna stod som spön i backen under den här epoken. På 60-talet märktes främst: backfarbröderna Stoltz och Björn (bägge vill ha ett ord med i laget när Sveriges repliksnabbaste idrottsman utses), den vilde Tumba, publikgunstlingen med tusen olika projekt på gång samtidigt och med skott och finter som dittills aldrig skådats, den fruktansvärde stridshästen Hans Tjalle Mild, vidare nykomlingarna; ilsnabbe Kurre Thulin och nyttige allroundspelaren Lill-­Stöveln Öberg. Och så givetvis Knivsta, allsvensk i fotboll, bandy och ishockey under ett par år i början av 60-talet.

Djurgårdens ishockey var inte ett självspelande piano; ett berömvärt ledararbete gjordes av Lasse Nordvall — Lasse Lindgren — John Candelius, tränaren Arne Strömberg, Yngve Carlsson, Ungdomsledaren Filip Carlsson och så storpappa Arne Grunander. Djurgården var före sin tid inom svensk ishockey. Men en föraning om att övriga Sverige höll på att komma ikapp gavs den där vinterkvällen när Sterners sista skott smet tätt utanför målvakten Tommy Björkmans kryss. Efter mästerskapet 1963 skulle det dröja 20 år innan SM-tecknen åter var hemma…

Djurgårdens guldlag 1963. Stående fr v: Kurt Thelin, Gösta Sandberg, Sven Johansson, Leif Skiöld, Roland Stolt, Gösta Westerlund, Hans Mild, Carl-Göran Öberg, Åke Rydberg. Knästående fr v: Eddie Wingren, Tommy Björkman, Lasse Björn, Kurt Svensson, Hans Stergel och Ove Malmberg.

Isprinsessa får hockeykung

En av Djurgårdens stora ishockeyspelare genom åren, Gösta Lill-Lulle Johansson drog till Västtyskland på 50-talet. Han kom hem som en än bättre spelare och dessutom i sällskap med en vacker kvinna. Gundi Busch hette hon, världsmästarinna i konståkning 1954, samma år vann hon även EM. De två gifte sig och beslöt sig för att stanna i Sverige — ett beslut som kom att göra Djurgården till landets ledande konståkningsklubb under 60-talet. Konståkningssektionen hade bildats 1956 på initiativ av mångåriga ordföranden i damsektionen, Anna Dettner. Djurgården satsade i början på de yngsta konståkningstalangerna och tävlade enbart i juniorklassen. Snart knöts den gamle mästeråkaren Hasse Lindh till sektionen som tränare. Och framgångarna började också komma smygande, med bra resultat i till exempel JSM. 1964 bestämde sig Gundi Busch, som då var etablerad tränare i Sverige, för att lämna sin dåvarande klubb SASK och istället gå med i Djurgården. Med till den nya klubben följde hennes mycket lovande adepter Britt Elfving och Görel Sigurdsson.

Det äkta paret konståkerskan Gundi Busch och ishockeyspelaren Lill-Lulle Johansson.

I och med övergången började Djurgårdens storhetsperiod i konståkning. 1964 var Britt Elfving tvåa i SM, men året efter stod hon som mästare och Görel Sigurdsson var då tvåa. Britt vann sedan varje SM fram till och med 1969. Ofta hade hon Görel Sigurdsson och Christina Carlsson, som varit med från starten i DIF, strax efter sig på prislistan — i SM -65 tar man hem de tre första platserna. En annan djurgårdare som placerade sig högt i resultatlistorna var Christina Skarby, dottertill den utmärkte sektionsordföranden Arne Skarby.

Andra ledare, tillika föräldrar, som slet hårt för sektionen var Ulla och Gunnar Sigurdsson. Gunnar är för övrigt en av Sveriges mest meriterade konståkningsdomare. Han har dömt vid ett flertal stora internationella tävlingar som EM och VM.

Och Gundi Busch tränade Djurgårdens flickor från tidig höst till dess vårsolen smälte isarna, på kvällar, söndagar och när de hade håltimmar i skolan. De höll till på den lilla isbanan vid Tennisstadion, på Östermalms IP eller på Stora Mossen, och även inne i gamla Hovet när taket där väl kommit på plats. Hon hade ingen lön från Djurgården, utan ställde upp för att hon hade känsla för föreningen. Hon fick lite pengar av ungdomarnas föräldrar, och hon var i långa tider som en andra mamma för sina flickor.

Konståkerskan Britt Elfving.

Gundi började själv träna konståkning som 4-åring. Hela hennes uppväxt och barndom handlade om träning och tävlingar, och hon tränade i snitt åtta timmar om dagen. Det var otroligt svårt att nå världstoppen i konståkning. Hon tränade balett, smidighetsgymnastik, kondition vid sidan av all tid på isen. Därför var det något av en kulturchock för Gundi att möta de svenska realiteterna i sammanhanget. — Flickorna hade inte tid att träna mer än ett par timmar om dagen. Förresten fick dom inte träna mer för föräldrarna. På den tiden satsades det mycket på skolan, läxor skulle göras, tider skulle passas. — Jag upptäckte begåvningar som mycket väl skulle ha kunnat bli stora namn även internationellt. Men att träna två timmar om dagen räcker inte. En viss nivå kan man nå, men inte mer. Britt Elfving var i början av sin karriär när Gundi tog hand om henne. Britt tränade ambitiöst och hade enligt Gundi kunnat bli bland de tio bästa i världen. — Men det fattades pengar. När Britt skulle till en uttagningstävling inför OS i Insbruck 1964, fanns det helt enkelt inga medel. Då blev jag riktigt arg — fast det hjälpte ju inte heller…

Nykomlingar Cykel, Tennis och Bob

På 60-talet startades tre nya sektioner inom föreningen: cykel, tennis och bobsleigh. Därmed fanns det hela 18 sektioner. I början av decenniet hade DIF över 2000 medlemmar och var en av de största idrottsföreningarna i vårt land. De nya sektionerna var en medveten satsning, om än icke ekonomiskt framsynt. Djurgården skulle vara den breda elitklubben, alla skulle få plats; backhoppare bredvid pingislirare, bobåkare sida vid sida med fäktare. Alla sektioner hade eget ekonomiskt ansvar. Det lät bra i teorin, men i praktiken var det fotbolls- och ishockeysektionen som fick skjuta till av sina medel. — Djurgården hade ju ett namn som storklubb. Därför gick jag dit när jag fick höra att dom skulle satsa på cykel, säger Gunnar Göransson som tillsammans med två etablerade landslagsmän, Herbert Dahlbom och Oswald Johansson, trampade hem fyra SM åt DIF på 60-talet.

Cyklisterna Gunnar Göransson och Oswald Johansson.

Richard Zacharias hette mannen bakom tennissektionen. Zacharias hade alltid haft ett gott öga till Jan-Erik Lundqvist och varit rådgivare när Janne, liten och tunn, i späd tennisålder, varit illa ute mot äldre och större motståndare. Så kom det sig att Jan-Erik Lundqvist ställde upp för farbror Richard, när denne kallade till DIF-spel 1960. Janne bidrog med sex av totalt tio SM-­ tecken, och en poäng i sammanhanget är att han blev svensk mästare i dubbel, både inne och ute, tillsammans med Davis Cup kompisen och AIK:aren (!) Ulf Schmidt. Tvillingklubbar, va’re ja!

Tennisspelaren Janne Lundqvist.

Jan-Erik Lundqvist var under 60-talet DIF:s internationellt mest kände medlem, rankad bland de tio bästa tennisspelarna i världen. Om Janne inte fått för sig att han inte kunde spela på Wimbledons gräs, så skulle kanske Djurgården haft en Wimbledon-segrare tio år före Björn Borg… 1963 skar det sig mellan stridbare tennisledaren Zacharias och DIF:s överstyrelse. Zacharias tog helt sonika med sig hela tennissektionen med Janne Lundqvist och Jonte Sjögren, senare Davis Cup-kapten och Wilander tränare, i spetsen, spatserade ut från Klocktornet och bildade eget — Malmens TK.

Fattigdom tvingar DIF från bordet

Djurgårdens bordtennis på 60-talet liknade fotbollslagets tröjor, den svängde mellan ljusblått och nattsvart. Herrlaget vann allsvenskan tre gånger, damlaget en gång. Storstjärnorna Elisabeth Thorsson och Björne Mellström tog totalt 11 SM, tre för Elisabeth, åtta för Björne. Dock skulle mörkare tider komma; i mitten av decenniet fanns inga lirare av klass kvar. Herrlaget gav upp den allsvenska platsen och fick börja om allra längst ner i seriesystemet och damernas bordtennis lades ned.

Björne Mellström fixerar bollen i SM-finalen 1962 mot Landskronas Georg Gamba Karlsson. En match som Mellis vinner.

Björne Mellström ser tillbaka: — Egentligen var det onödigt det som hände efter de stora åren. Våra ledare hajade nog inte att även pingisen höll på att lämna amatörstadiet. Vi behövde nya lirare, och jag tjatade på ledningen att vi skulle köpa in Kjell Johansson och Carl-Johan Bernhardt. Kjell hade ju fått sitt stora genombrott i Eskilstuna och han ville komma till Djurgården. Inte gratis dock, han ville bli ersatt med några tusenlappar. Tiden gick och ingen agerade för att värva Kjell, så han hamnade i Sölvesborg. Då tröttnade jag också och skrev på för Engelbrektspojkarna. — Jag har för mej att bingon gick bra på den där tiden, så vi hade pengar att vara med och locka storspelare till oss. Du förstår vad det hade betytt rekryteringsmässigt ifall vi hade fått Kjell Hammaren och Bernhardt. Då hade ju alla talanger kommit till Djurgården och vi hade kunnat fortsätta att dominera. Men ekonomiskt ansvariga inom föreningen menade att det inte fanns någon chans att hänga med i penningkarusellen. Seriepingis har aldrig varit någon publiksport, och skulderna växte sektionen över huvudet. I Djurgårdaren 67—68 saxa rjag följande som berättar en del om kalla ekonomiskarealiteter med anledning av att DIF:s nya lag vunnit en lägre serie och var på väg uppåt igen: ”Hotet om att än en gång nå fram till allsvenskan är än så länge inte högaktuellt. Tids nog kommer det bekymret.”

Pingislirare i Djurgården under de stora åren på 60-talet var förutom Björne Mellström också Anton Bolgar, Åke Rakell, Pille Heyderdahl och Hans Weltenius. Curre Österholm får jag inte glömma. Såvitt bekant den ende aktive som har representerat alla de tre stora stockholmsföreningarna Djurgården, AIK och Hammarby. Efter det att Elisabeth Thorsson slutat med bordtennisen 1961 var Siv Pettersson bästa djurgårdsdam. Hon tog ett SM-tecken i damdubbel 1965.

Från Vesterby till Vesterby

Kraftsporterna boxning och brottning var pålitliga SM-leverantörer under 60-talet. Totalt 22 SM-titlar, tretton för brottningen och nio för boxningen. Djurgården hade en bra brottningstrupp på 60-talet. 1961 erövrade man första platsen i fri stil i det första lag-SM i brottning som någonsin hållits. SM-segern gick i repris 1965.

Edvin Vesterby pryder Djurgårdarens omslag 1964.

Ankare i båda dessa lag var Edvin Vesterby och Bengt Fridh. Edvin Vesterby är stilbildare inom Djurgårdens brottning. Pålitlig, lojal, och med en vilja som kan försätta berg. Han tog sex SM på 60-talet. Ändå undrar jag om inte Edvin blev som allra stoltast när sonen Benny vid 16 års ålder blev svensk bantam-mästare 1969. Från fäder skall det komma…

Edvin Vesterby med sönerna Benny och Johnny.

Bengt Fridh inledde sin brottningskarriär på 50-talet och hade det tvivelaktiga nöjet att på 60-talet få positionen som den eviga tvåan. Visserligen blev det två lag-SM, men den riktiga fullträffen i individuella SM vägrade infinna sig. Närmast var han 1964, då han som welterviktare kom tvåa två gånger, i både grekisk-romersk- och fri stil. Antal Lazlo var ytterligare en djurgårdare från 50-talet som brottades framgångsrikt decenniet senare. Han var med i laget 1965 och hade vunnit två individuella SM tidigare under 60-talet.

Kronofogden vill sätta P för boxningen

Det började blåsa motvind för boxningssporten på 1960-talet. Medan proffsboxningen ännu en tid surfade på vågorna från Ingemar Johanssons VM-titel 1959, och den ena ”galan” efter den andra arrangerades, jagades sporten intensivt av folkpartiriksdagsmännen Yngve Hamrin i Jönköping och Sten Sjöholm i Helsingborg. Den 1 januari 1970 förbjöds också alla former av professionell boxning i Sverige, inte bara matcher utan också träning. Segern blev dock inte total för boxningsmotståndarna; amatörboxningen fick en ”nådatid” — ja, exakt så uttryckte sig förbudsivrarna. Den kom att omgärdas av än mer rigorösa regler och detta ska på intet sätt kritiseras, utan noteras med tacksamhet.

Även Djurgårdens boxare fick känna av tidsandan. 60-talet kom ju att bli det röda och radikala årtiondet. Många radikala och intellektuella såg över axeln på sport i allmänhet, och kanske boxning i synnerhet. Paradoxalt nog — boxningen är ju den mest genuina arbetarsport som finns och de högröstade på barrikaderna gjorde ju allt för att solidarisera sig med arbetarklassen. Men för velourfolket var boxningen bara rå och primitiv. Trots den negativa trenden blev 60-talet som tidigare nämnts mycket framgångsrikt för djurgårdsboxarna. Nio svenska mästerskap bärgades och när decenniet ändades ståtade DIF med totalt 49 SM och höll därmed positionen som Sveriges näst bästa boxningsklubb efter Linnéa, men klart före göteborgska Redbergslid, där Ingemar Johansson inledde sin sagolika karriär.

Djurgården kontrar med tre P:n

Boxarna höll under 60-talet fortfarande till på Pontonjärgatan på Kungsholmen. Ledarna Bengt Modigh och Torsten Almqvist satsade all tid och sig själva och gjorde berömliga gärningar med talangerna och de mindre bemedlade. Ove Larsson hette den förste djurgårdare som blev svensk mästare detta årtionde. Han vann lättviktstiteln 1961. Två år senare ståtade DIF med tre mästare; Hans Pincoffs i flugvikt, Ove Ljungqvist i lättvikt och Teofil Pollex i mellanvikt. Året därpå blev Djurgården bästa klubb i SM med Pincoffs och Pollex som mästare på nytt, och sitt tredje raka mästerskap tog Hasse Pincoffs året därpå då han vägde in i bantamvikt. Ytterligare två svenska mästare frambringades av Djurgården på 60-talet; Bo Grebbert vann i fjädervikt 1968, och Carl-Axel Putte Palm segrade i samma klass året efter.

Djurgården börjar 1960 med en boxningsskola för barn och ungdomar i träningslokalen på Pontonjärsgatan.

Det blev också Putte Palm förunnat att vinna Djurgårdens 50:e svenska mästerskap i boxning när han stod som segrare 1970, men det tillhör ju ett annat kapitel.

Carl-Axel Putte Palm till höger.

De tre P-na, Pincoffs, Pollex och Palm, är givetvis bland de bästa som djurgårdsboxningen fått fram genom alla tider. Pincoffs, teknikern med intuitiv snabbhet i händer och fötter är en av Sveriges stora boxare i de lättare klasserna. Pollex, en fighter och knock-­out-kung som blev det stora namnet i Eriksdalhallen efter 50-talets bejublade Lennart Risberg. Teofil Pollex var avhoppad polack och den kräsna stockholmspubliken tog honom med en gång till sina hjärtan. En av våra största, alla kategorier, i de lätta klasserna skrev jag om Pincoffs — det omdömet gäller i allra högsta grad också Putte Palm.

Teofil Pollex till höger.

En annan boxningsprofil som sedermera skulle göra en utmärkt insats som rikstränare blev svensk juniormästare under detta årtionde; Sten Berglund. Allt som allt: trots att pengarna tröt och sponsorerna i någon större omfattning ännu ej gjort sin entré i idrotten, och trots att det inte ansågs ”fint” att boxas gjorde boxningssektionen utmärkt propaganda för Djurgården på 60-talet. Ledare och boxare visade den rätta djurgårdsandan — återigen.

Kathinka genom framtidens portar

När 60-talet inleddes var skidsektionen Djurgårdens mest merittyngda. Hela 66 SM hade skidåkare och backhoppare vunnit åt DIF, fördelade på 43 individuella tecken och 23 i lag. Och det skulle bli fler SM-vinster under
decenniet, även om de namnkunniga backhopparna inte riktigt fick till det. Kathinka Frisk hette en mörkhårig, vacker flicka som redan 1959 kom hem från Schweiz där hon studerade och vann sitt och Djurgårdens första SM i störtlopp. Det skulle bli ytterligare fyra titlar för Kathinka, tre i störtlopp och ett i storslalom. Tidningen Djurgårdaren citerade i tidigt 60-tal en mening från en norrländsk avisa: ”Den enda skidförening söder om Dalälven som norrlänningar fruktar.” Det lät det…

Jag ber Erland Almqvist, som lärde sig åka utför i S:t Anton i Österrike på 20-talet, och som var skidordförande och allt-i-allo i Djurgården under ett antal år på 60-talet, att beskriva Kathinka Frisk. — Hon var en lidingöflicka som hamnade i en schweizisk flickpension där det gavs utmärkta möjligheter till alpin åkning. Hon kom hem till SM-tävlingarna som en frisk fläkt, med en delvis ny stil. Här i Sverige hade vi ju alltid åkt i den klassiska österrikiska sk Arlberg-stilen. Fransmännen höll då på att ta över den internationella skidåkningen och Kathinka hade lärt in den franska stilen. Den var väl inte så elegant som den vi gamla slalomentusiaster använde, och många rynkade på näsan åt det nya. Men rasande effektiv var den, rakt på portarna, tempofyllt. Kathinka vinklade skidorna och for rakt fram. Fullständigt orädd var hon.

Kathinka Frisk.

Utförsåkning skulle bli 70- och 80-talets innesport och ett nymornat intresse märktes redan på 60-talet. Ungdomar strömmade till backen i Saltsjöbaden (där Djurgården fick inkomster från liften). Bland dessa ungdomar fanns ett par namn som skulle bli kända inom andra verksamhetsfält med tiden. Pia Degermark, som gjorde världssensation som Elvira Madigan i filmen med samma namn, och Göran Zachrisson, TV-sporten, som svarat för ett antal uppmärksammade reportage, inte minst om utförsåkning. Någon ny Lill-Einar Olsson skymtade dock inte. Djurgårdare ställde varje år upp i Vasaloppet, men var långt från segerresonemangen. Backhoppningsgardet var namnkunnigt med Folke Mikaelsson och Lill-Holger Karlsson som förgrundsgestalter, den senare OS-­uttagen till spelen i Squaw Valley 1960. Men, som sagts, det ville sig inte riktigt för backhopparna. Kanske beroende på att träningsmöjligheterna blev allt sämre i Stockholm. Kathinka Frisk var alltså det stora namnet bland flickorna i den alpina avdelningen, Karl-Ivar Fahlén, sedermera aktiv i Svenska Skidförbundets alpina kommitté, hennes manlige motsvarighet. Kiffa Fahlén kom tvåa i SM i störtlopp på Dundret i Gällivare 1960.

Lill-Holger Karlsson i Fiskartorpsbacken.

Från Tomtebogatan till Globen

Läsaren kan fråga sig: har sportjournalisten Engstrand varit hundraprocentigt objektiv när han genom åren behandlat Djurgårdens alla idrotter i olika medier? Visst är jag blårandig djupt in i själen, väckt till insikt i sexårsåldern på Tomtebogatan i Birkastan. Lekkamraten Lars-Gunnar från samma gata hade flera fingrar med i spelet när det gällde att styra mig åt klocktornet till. Numera är det ofta från Globens pressläktare jag följer mitt Djurgården. Journalister ska vara obundna. Men i en massmediamans liv måste det också finnas utrymme för en privat sektor. Där finns för mig Djurgårdens Idrottsförening. Jag kan dock med gott samvete säga att jag aldrig i skrift eller tal favoriserat DIF. Snarare tvärtom. På en träff hos Svenska Fotbollsförbundet blev jag en gång anklagad för att ”å det grövsta” ha skällt ut Djurgården i en match i början på 70-talet. Djurgården på Stadion mot Norrköping visade upp en fruktansvärd ineffektivitet. Bollen låg ett tiotal gånger på Norrköpings mållinje, ändå blev det 1—0 eller möjligen 2—1 till gästerna. Jag kände inte igen Djurgården — och sa det.

Samma sak när DIF i ishockeyns SM-slutspel 1983 fick en vådlig omgång av Färjestad i den första matchen i Karlstad. 6—1 för värmlänningarna. — Djurgården chanslöst, bortspelat och frånåkt, sa jag i radion. Inför den femte och avgörande matchen i Göteborg några veckor senare mötte jag ledarduon Leif Boork/Putte Carlsson på ett hotell. — Får vi ett objektivt referat idag, eller ska du låta som i Karlstad, frågade de och deras ögon tycktes leta efter ett AIK-märke på min jacka. Men i stort har jag klarat balansgången. Kanske har jag vid några tillfällen agat den jag älskar, det brukar ju vara så…

Tommy Engstrand f 1939. Var reporter på Idrottsbladet under 60-talets första hälft. Därefter på klassiska bildtidningen SE. Kom till radions sportredaktion 1968, där han var chef 1979—87. Som många sportkollegor också verksam inom underhållnings-TV.

Texten är tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tommy_Engstrand