1980-1990: Kris och kval – men mest medaljer och mästerskap
Skribenter: Eric Castegren och Hans Dahlman, tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991
Låt oss redan från början erkänna att det är de två stora bollsporterna som är Djurgården för oss. På sportsidorna och i medlemstidningen Djurgårdaren kan vi läsa oss till vad andra aktiva djurgårdare uträttar, men den upplevda idrotten är för oss den som utspelar sig på Stadion, Råsunda, Hovet och i Globen.
1980-talet kan visa upp djurgårdare som är svenska mästare i sina grenar. Men i en krönika som denna finns i första hand bara utrymme för de insatser som vi själva upplevt. Ska vi ändå hitta matchvinnartyper utanför fotbollen och hockeyn så blir det djurgårdare som vi upplevt på TV-rutan och i tidningsreferat. Och här finns några namn som vi kommer att stanna upp vid.
Vi som tittar är två journalister, inbitna djurgårdare som själva spelat pojkfotboll med Djurgården på den tiden laget fortfarande hade anknytning till stadsdelen Djurgården. I början av 50-talet var det stora gräsfältet på Gärdet hemmaplan för Djurgårdens pojklag. På den tiden hette inte lagen till exempel Djurgården P 41 (pojkarfödda 1941) utan det var de stora lagen i världen som gav namn åt gängen: Arsenal, Huddersfield, Flamengo, Milano etc. Lagen bar inte heller de randiga tröjorna, utan hade olika tröjfärger. Medlemskortet i Djurgården gjorde i alla fall att vi kom in på Stadion och Råsunda när A- laget spelade. Vi har ingen aning om hur många matcher vi upplevt från läktarna genom åren. När vi sitter i Globens ombonade värme kan vi gemensamt minnas tidigare hockeykamper på Stadions och Östermalms IPs (!) uterinkar… Men vi har alltid suttit som betalande supportrar. Vi har aldrig känt trycket på oss att behöva leverera ett förment objektivt matchreferat som kollegerna på pressläktarna. Det här är vårt 1980-tal.
Stjärnorna på den blårandiga himlen
Anette Olsson — känner ni henne? En av många stjärnor i Djurgårdens IF med framskjutna placeringar under 80-talet i såväl svenska som internationella tävlingar. Anettes gren är konståkning. Anette fick smak för skridskoåkning på Kungsträdgårdens konstfrusna isbana när hon var sex år. Fem år senare ställde hon upp i JSM och nådde en uppmärksammad femteplats i friåkning. Juniortiden avslutades med seger i Nordiska juniormästerskapen 1979. Efter ett par åri Malmö, där träningsmöjligheterna var bättre än i huvudstaden (så tycks det vara inom snart sagt alla idrotter, hur det nu kommer sig) var Anette tillbaka i Stockholm. I Djurgårdens färger kan Anette visa upp en fantastisk svit fina placeringar i SM: 4:a, 4:a, 3:a, 3:a, 2:a och7:a. Och efter den aktiva karriären har Anette fortsatt som tränare. Själv tränades hon av mångfaldige mästaren Hans Lindh större delen av sin tjugoåriga tävlingstid.
På damsidan har Djurgården under 80-talet varit en av landets bästa klubbar inom konståkning. Vid 1986 års SM erövrade djurgårdstjejern fem av de tio första platserna. Bakom framgångarna ligger hårt arbete. Många av tjejerna har vissa perioder tränat och tävlat utomlands på heltid. Och även hemma krävs flera timmars daglig träning för att ha en chans att hävda sig. Aven om de är lagkompisar så har åkarna oftast sina egna tränare och koreografer som anpassar säsonguppläggningen efter ”sin” åkare.
Om konståkningen inom Djurgården i första hand är en damidrott, så är fäktningen i lika hög grad en idrott dominerad av män, även om damerna under 80-talet kommit starkt. Och säger man fäktning och Djurgården så har man också sagt Bela Rerrich. Under Belas dryga trettio år i Djurgården har de nationella och — framför allt — de internationella framgångarna duggat tätt. Sett i det perspektivet kanske 80-talet kan kännas mindre lyckosamt. Framgångarna har nåtts i SM, framför allt under decenniets sista år: 1987 till exempel tog DIF både guld och silver i lag-SM på värja. Internationellt har Peter Vanky en femteplats i junior-VM 1987 och en sjätteplats i VM (seniorer) två år senare. Även om konkurrensen med andra idrotter är hård så lockar fäktningen förhoppningsfulla knattar till den trånga lokalen i Hjorthagen. Framtiden för denna paradgren ser alltså ljus ut.
Inom vinteridrotten finns det två namn som har en speciell lyskraft: Benny Lindberg och Carl-Erik Jätten Eriksson. Jätten har för alltid skrivit in sig i idrottshistorien genom sina sex OS-starter i bob, de två sista 1980 och 1984. Tillsammans med svenska sprinters av bästa klass har Jätten skapat ett konkurrenskraftigt ekipage. Avsaknaden av riktiga banor i Sverige har självklart varit ett handikapp, men Jätten har ändå lyckats kvala in till de stora tävlingarna. Visserligen har Jättens svenska landslag aldrig på allvar kunnat hota de stora bobnationerna, men den friska satsningen är av äkta djurgårdsmärke. Efter OS i Innsbruck ställde fru Eriksson ultimatum: mig eller boben. Därefter var Jätten ensamstående…
Benny Lindberg måste vara tidernas snabbaste djurgårdare. I början av 80-talet figurerade han på sportsidorna när han jagade rekord på utförsåkningens flygande kilometer. Det handlade om att hålla sig kvar på skidorna i farter som närmade sig 200 km/tim. Benny lärde sig jobbet när han turnerade som proffs i Europa, USA och Japan. Och han lärde sig bra: Benny tog två svenska mästerskap i störtlopp 1980 och 1981 och ett SM-silver året därpå. En som stod på topp samtidigt som Benny var backhopparen Christer Karlsson. Christer erövrade två individuella svenska mästerskap och ett i lag i 70-metersbacke. Dessutom samlade han på sig en rad fina placeringar i andra tävlingar. Detta trots att Stockholm knappast kan vara den allra bästa platsen för en backhoppare: det var åtskilliga år sedan som Fiskartorpet och Hammarbybacken dög som tränings- och tävlingsplats. I stället har hopparna fått åka till Falun (!) för träning, en sträcka på 35 mil. Bara det vore nästan värt en bragdmedalj…
Stjärnorna i de individuella idrotterna är många. Här har vi bara nämnt några. Djurgården har 17 sektioner när detta skrivs; antalet varierar år från år och naturligtvis kan inte alla sektioner ståta med svenska mästare. Men alla sektioner har idrottsutövare med en lyskraft som gjort dem till 80-talets stjärnor inom sin idrott: de tre bröderna Månsson i brottningen, Ulf Thorsell, en kort tid inom pingisen, Peter Alm i bowling och namnen Per i cykel, för att nämna några. Och naturligtvis finns där ledarna och tränarna, som är förutsättningen för att verksamheten alls ska fungera. Många av tränarna gör fantastiska insatser, fjärran från offentlighetens strålkastarljus. Vi tänker till exempel på Mats Ericsson, som fick tre cyklister att ta hand om när han kom till Djurgården 1983, men som kunde mönstra cirka 50 aktiva efter fem års jobb. Dessutom kunde han registrera åtskilliga SM-framgångar. 1986 blev DIF bästa klubb i ungdoms-SM. 1987 och -88 tog man silver och bronsmedaljer i dam- och juniorklasserna. Eller Bert Niska, som gav bandyn en livgivande injektion när han såg till att sektionen flyttade till Åkersberga. Eller Uffe Carlsson inom boxningen. Eller Hans Hansson som väckte Orienteringssektionen ur dess törnrosasömn. Eller…, ja i alla sektioner hittar man en eller flera hjältar i det tysta. Som djurgårdare känner vi oss stolta över den bredd klubben har och den mängd av entusiastiska idrottsmän och -kvinnor som finns i ”vårt” Djurgården.
Ett OS-brons som smäller högt!
För oss som inte är stammisar på boxningsgalorna i Eriksdalshallen blev olympiska spelen i Söul den första gången vi ”mötte” Lasse Myrberg. Lasses namn var väl inte det som nämndes först när tidningarna (i vanlig ordning) förhandsnominerade de svenska medaljörerna. Men Lasse kom verkligen ordentligt förberedd till OS. Med ekonomiskt stöd från Punschpralinerna, ett gäng boxningsintresserade herrar, fick han chansen att träna på Kuba. Förberedelserna gav resultat. Sensationen låg på lut när Lasse hade nått fram till semifinalen. Skulle han kunna ta OS-guld…? Semifinalmotståndare var australiensaren Graham Cheney. — Han var väldigt stark, och jag boxade taktiskt fel mot honom, sade Lasse när han långt efter OS berättar om sin boxningskarriär. Australiensaren fick alla domarrösterna. Men Lasse gjorde en fantastisk turnering.
I efterhand kan Lasse berätta att han redan före OS beslutat sig för att sluta, oavsett hur det gick i Söul. — Om jag inte tar medalj nu kan jag lika gärna lägga av, funderade han. Har jag inte tagit medalj på alla de här åren så lär jag inte göra det sen heller. — Och får jag medalj så är det ännu större anledning att sluta för då har jag fått det som jag hela tiden strävat efter. Bronsmedaljen blev alltså kronan på en boxningskarriär som bland annat innehåller fem svenska seniormästerskap. — När jag reste från OS-byn så lämnade jag kvar skor, susp och huvudskydd. Mitt backgammonspel blev också kvar, men det var inte meningen.
Lasse kom till Djurgården från Narva, en annan legendarisk boxningsklubb i Stockholm. Det var Narvatränaren Uffe Carlsson som bestämt sig för att byta klubb och Lasse och några andra killar följde med. Lasse var redan dubbel svensk seniormästare när han för första gången boxades för Djurgården i en SM-final. Året var 1986 och motståndaren var en annan djurgårdare, Mikael Sehlberg. Lasse tog guldet — viktklassen var lätt welter. Året därpå hade Lasse gått upp till welter, men resultatet blev detsamma. 1988 var det på nytt lätt welter som gällde. Och guld förstås. I slutet av 80-talet var Djurgården landets bästa boxningsklubb. Men redan 1980 och -81 togs de första SM-tecknen. Det var bröderna Alanenpää, Kalervo, lättvikt, och lillebror Ari, flugvikt, som erövrade dem. Också i tungvikt — en viktklass med anor i DIF! — finns två SM-guld under 80-talet. Tommy Börzei tog sitt 1986, men fick nöja sig med silver året därpå när (tillfällige) klubbkompisen Larry Moritz blev för svår.
Efter OS startade Lasse Myrberg en ny karriär i Djurgården, nu som tränare. Bland tränarkollegerna i klubben finns Uffe Carlsson och Kent Pira, som hoppade av som aktiv boxare innan han blev senior, men som ändå har två SM-tecken på meritlistan. — Det är kul att vara tränare. Mycket roligare än jag trodde, tycker Lasse. — Det är bra fart på träningarna. Vi har många juniorer. Och jag tror på boxningens framtid. Alla kampsporter som är så populära idag är en fluga som kommer att försvinna. Med fem svenska seniormästerskap och ett OS-brons kanske det är svårt att ta fram det roligaste boxningsminnet? — Roligast var mitt första ungdoms-SM 1980, säger Lasse, något oväntat. Jag bodde fortfarande i Avesta och var helt otippad. — Från min tid som senior är bästa minnet KO-segern mot Rodriguez i kvartsfinalen i OS. Han var ju en känd knockout-kille. Den aktiva karriären för Lasse är alltså slut. Men om hans kvaliteter som tränare är i nivå med hans färdigheter som aktivboxare så behöver vi inte vara oroliga för boxningens framtid i Djurgården.
Åh, såna kval!
80-talet blev kvalens årtionde. Tre gånger måste fotbollslaget lida alla de kval som det innebär att tvingas vinna direkt avgörande matcher för att kvalificera sig till den högsta serien. Vi såg alla kvalmatcher utom bortamatchen mot GAIS 1985. När Djurgården åkte ur Allsvenskan 1981 så var det knappast någon större sensation. Redan året före var det snudd på degradering, men med ett nödrop gick det vägen den gången. Division II-sejouren skulle förstås bara bli ettårig. AIK hade ju klarat ett tillfälligt besök i tvåan 1979 och det fanns väl ingen anledning till att Djurgården skulle behöva stanna längre.
Men det var nätt och jämnt att Djurgården klarade av en kvalplats. Sista matchen mot Sandviken borta blev direkt avgörande. Vi satt på läktaren på Jernvallen och kallsvettades. Resultatet 1—1 räckte till serieseger, men det satt långt inne. En exdjurgårdare, Håkan Stenbäck, var vassaste hemmaspelare och hade så när spelat bort DIF från kvalplatsen. Annars satt hjärtat som mest i halsgropen vid ett tillfälle när bollen snurrade en evighet på Djurgårdens mållinje: Roger Casslind satt och täckte bollen med benen (!) till dess Björn Alkeby kastade sig och räddade. Hemmapubliken tjöt på straff, men domaren friade.
Kvalmotståndarna hette AIK. AIK hade spelat dåligt hela hösten, och Djurgården hade spottat in hela 50 mål under seriespelet så det kändes som om det skulle kunna gå vägen. Första matchen gick på Stadion. Men hemmaplanen blev ingen fördel. AIK var farligare och vann rättvist med 2—1. Gång på gång kom Djurgårdens raka backlinje på mellanhand. Matchvinnare blev ett nytt AIK-fynd, Branco Markovic. Han var den som blev tungan på vågen i de två kvalmatcherna. (Två år senare blev han djurgårdare, utan att någon gång ens vara i närheten av vågen.) Branco gjorde 1—0 i första halvlek och efter en kvart i den andra gjorde Sanny Åslund 2—0. Anders Grönhagen stod sedan för reduceringsmålet. Matchen på Råsunda blev jämnare och fruktansvärt spännande. Redan i tredje minuten sprang Branco Markovic igenom och gav AIK ledningen. 1—0 stod sig halvleken ut. Efter en dryg kvart i andra halvlek fick Djurgården en straff. Vito Knezevic fick förtroendet att slå den. 1—1 och hoppet vaknade igen. Så kom kallduschen. Björn Butta Johansson gjorde 2—1 när bara drygt 10 minuter återstod och Allsvenskan kändes långt borta. Men bara minuten senare nickade Tommy Berggren in kvitteringen och sedan pressade Djurgården för att få det mål som skulle innebära avancemang. Det var nära några gånger, men den som klarade AIK undan den värsta anstormningen var inlånade gamle landslags- och Östermålvakten Göran Hagberg. Öster räddade alltså AIK kvar i såväl matchen som Allsvenskan.
Det blev alltså en ny div II-säsong. Den här gången var Djurgården inte ens favoriter. Det var i stället IFK Norrköping, nydegraderade från Allsvenskan. Peking motsvarade också förväntningarna, men DIFs andraplats innebar en ny kvalchans; mot seriesegraren i div II södra, Kalmar FF. Också denna gång fick Djurgårdenbörja på Stadion. Kalmarspelarna verkade mest skärrade av stundens allvar. Djurgården spelade bra, men hade problem med avslutningarna. Och det kom att avgöra kvalet, visade det sig. Christer Nordström gjorde matchens enda mål: han ryckte sig loss och rullade in bollen vid stolproten, precis utom räckhåll för kalmarmålvakten! Vi satt bredvid en mindre kalmarklack som var märkbart lättad efter den knappa förlusten. Och själva kände vi väl motsvarande oro inför bortamatchen.
Utflykten till Kalmar började annars bra. Vi åkte bil ner redan dagen före matchen och laddade upp med Sveriges bortamatch mot Italien framför hotell-TVn. Den svenska segern tyckte vi var ett gott omen. Och det var det möjligen, men inte för Djurgården… Redan när vi klättrade upp på träläktaren på Fredriksskans började vi ana oråd. Det rådde en olycksbådande, spöklik grå dager och vinden ven in från den närliggande Malmfjärden. Det kändes redan från början att det var motvind. Och både kalmarspelarna och den småländska publiken uppvisade ett retfullt självförtroende. Vi frågade oss förstås vad Kalmar skulle ha att komma med som man inte visade på Stadion.
Våra onda aningar besannades. Kalmar FF på Fredriksskans var något helt annat än KFF på Stadion. Djurgården var pressat större delen av matchen, men hoppet tändes när Lasse Stenbäck med ett volleyskott kvitterade Håkan Arvidssons 1—0 mål. Nu måste Kalmar vinna med 3—1 för att vinna totalt. Men så kom 2—1 efter en halvtimme och marginalerna kändes små. Och i 22:a minuten i andra halvlek avgjordes kvalet: Uffe Lundberg tvingades fälla en fri kalmarspelare. Straff och 3—1. Nu var Kalmar FF i Allsvenskan. Djurgården gav inte upp och så kom det som vi trodde var det avgörande målet. Uffe Lundberg revanscherade sig för straffen och vräkte in tvåan. Domaren blåste — för frispark för Kalmar! Momentet tidigare hade Vito Knezevic ruffat på en hemmaspelare. 3—1 stod sig och det blev fruktansvärt tunga 40 mil hem till Stockholm.
GAIS får sitt straff
Det kom att dröja två år innan det var dags för kval nr 3. Den här gången var det ett annat gammalt storlag som också varit borta ett tag från de större sammanhangen, nämligen GAIS. Ja, GAIS hade faktiskt varit ännu mer på dekis än Djurgården med gästspel ända nere i div II. Men nu var det de två segrarna från norra och södra div II-serierna som skulle göra upp om en allsvensk plats. Start på bortaplan. Vi stannade som sagt hemma denna gång och missade i alla fall inga mål. Så var det dags för returen på Stadion. Drygt 14000 på läktarna och hög stämning. Det här är en direkt avgörande match där någon måste stå som segrare när matchen är över. Matchen blev tillknäppt och nervös — precis vad man kunde vänta sig när så mycket står på spel. Men det är inte de första 90 minuterna som vi minns från den här matchen. .. 0—0 stod det vid full tid. Förlängning och spänningen steg ytterligare. Efter 8 minuter gjorde GAIS Mikael Robertsson 0—1 och plötsligt spelades alla tidigare, försmädliga kvalförluster upp på våra näthinnor. Men Ted Sheringham, en av DIF:s mera framstående engelsmän och succéman i Millwall i engelska ligan, gav oss nytt hopp bara ett par minuter senare när han kvitterade.
När domaren blåste av efter förlängningen 2×15 minuter stod det alltså 1—1. Avancemanget till Allsvenskan skulle avgöras med straffsparksläggning. Vi satt, för en gångs skull perfekt placerade, i Valhallavägskurvan, i händelsernas centrum. Björn Westerberg och spelarna konfererade om straffläggare och så småningom samlades Stefan Rehn, Ted Sheringham, Gary Williams, Stefan Rexin och Uffe Lundberg i mittcirkeln tillsammans med lika många GAISare. Lotten ser till att GAIS får den första straffen. Samir Bakaou lägger en nära nog perfekt straff vid Jocce Sjöströms högra stolprot. Men bollen tar i stolpens insida, rinner längs mållinjen bakom ryggen på Jocce, och ut! Fortfarande 1—1. Stefan Rehn börjar för Djurgården. Han har lagt in flera straffar i serien och ser åtminstone lugn ut. Och han gör inget misstag. För första gången leder Djurgården. Lenna Kreivi lägger bollen tillrätta. Kort koncentration och en halvhög straff vid Jocces vänstra stolpe. Men Jocce är tamejfan där! Nu vädrar publiken seger. Gary Williams gör sin plikt och nu leder Djurgården plötsligt med 3—1. Mikael Blomkvist lyckas överlista Jocce Sjöström och reducerar till 3—2. Ted Sheringham, som här gör sin sista match innan han försvinner tillbaka till England och Millwall, slår in 4—2. Niclas Sjöstedt gör 4—3. Nu har Stefan Rexin chansen att avgöra. GAIS har bara en straff kvar. Stefan har tryggheten att veta, att även om han missar så har Uffe Lundberg som sista straffläggare ytterligare en chans att avgöra. Men Uffe behöver inte slå sin straff. Stefan pangar in 5—3 och äntligen, tredje gången gillt, så får vi uppleva en kvalseger! Vilken känsla! Planen fylls av supportrar och spelarna fullkomligt dränks i det entusiastiska publikhavet. Matchhjältarna — och dom var många denna dag — hissas och jublet är fantastiskt.
På kvällen fick vi så en härlig repris på straffarna på TV och svor litet över att vi inte hade en video för att kunna spara härligheterna till långa, mörka vinterkvällar… Kvalet mot GAIS blev (förhoppningsvis) Djurgårdens sista, i alla fall blev det det sista under 80-talet… När DIF 1987 tog steget upp i Allsvenskan så räckte det att vinna serien. Och det kanske ändå är det mest sportsliga: det lag som varit bäst en hel säsong och vunnit sin serie ska också gå upp till nästa. Men visst var det mycket av dramatik, spänning, tragedi och jublande glädje som förknippades med kvalen. Och eftersom seriesystemet ständigt förnyas är det väl inte omöjligt att också kvalen någon gång gör come-back. Fast då ser åtminstone vi att det helst är andra lag som är inblandade. Djurgården ska ligga i Allsvenskan — punkt och slut.
Från div I till SM-final
Inför den allsvenska comebacken 1986 var förväntningarna höga på Djurgårdens fotbollslag. Det var inte bara supportrarna som trodde (och hoppades) på slutspel. Många experter lät sig också imponeras av alla nyförvärven och ledningens höga målsättning. Men laget stod inte pall för trycket. Det tog tid att spela ihop alla de nya stjärnorna och när det började blåsa motvind kröp nerverna utanför tröjorna och spelet gick i baklås.
När laget på nytt återvände till Allsvenskan två år senare var förväntningarna betydligt nedskruvade. Tränare Tommy Söderberg låg lågt och talade bara om att etablera Djurgården som ett allsvenskt lag. Inte ens när laget nosade på toppen av serietabellen ville han tala om slutspel. Men slutspelsplatsen klarades redan fyra omgångar före sista seriematchen. IFK Göteborg blev motståndare i semifinalen. Eftersom de placerat sig bättre än Djurgården i serien gick första matchen på Stadion. Vi hade stora förväntningar inför slutspelet. Vi träffade Tommy Söderberg av en händelse när vi köpte biljetter till semifinalen. När vi försiktigt hörde oss för om läget, myste Tommy och berättade att Steve Galloway varit grym på träningarna…
Men matchen höll på att ställas in. Trots att vi befann oss sent i oktober kom det som en överraskning för de ansvariga för arenan att det kunde bli minusgrader ute. Värmeslingorna under mattan slogs aldrig på, så när matchstart närmade sig täcktes stadiongräset av isfläckar. Publiken fick vänta utanför låsta grindar innan domaren bestämde att matchen ändå skulle spelas. Göteborgarna hamnade i underläge redan före matchstart. De underkände matcharenan och ville inte spela. När matchen kom igång verkade det inte som om de ställt in sig på att spela. Matchen blev Djurgårdens och i första hand Steve Galloways, som Tommy Söderberg tipsat om. Redan i sjätte minuten rev han åt sig bollen och störtade sig igenom göteborgarnas mittförsvar, innan han lade bollen utom räckhåll för Erik Thorstvedt. Och några minuter före halvtidspausen avgjorde han när han gjorde sitt andra mål för dagen. Andra halvlek blev mållös. Inför returen på Ullevi hade göteborgarna repat mod. Kunde Djurgården göra två mål hemma så skulle väl dom kunna göra minst lika många…
Gräsmattan på Ullevi var åtskilliga klasser bättre än Stadionmattan. Och garanterat isfri. Djurgården vägrade backa hem, utan anföll friskt matchen igenom. Änglarna tog ledningen med 1—0 redan i nionde minuten. Steve Galloway höll på att kvittera på ett sologenombrott: hanrundade Erik Thorstvedt i IFK-målet, fick bollen precis utom räckhåll för hans händer när han kastade sig, men när han bara skulle rulla in bollen i öppet mål lyckades ändå Thorstvedt tänja sig och rädda. Michael Nilssons 1—0-mål blev matchens enda. Djurgården var i SM-final!
Höstmörkret låg kompakt över Råsunda när det var dags förfinal. Att avsluta fotbollssäsongen 16:e november när termometern knappt orkar pressa upp kvicksilvret över nollstrecket och dessutom ta 125 kronor för biljetterna garanterade att finalen inte skulle bli någon publik succé. 8050 personer övervann alla motigheter och fick se en match som Djurgården ägde, men utan att lyckas avgöra: Stephan Kullberg sköt utanför i bra läge, Steve Galloway prickade stolpen efter att ha lämnat malmöförsvaret på efterkälken. Och i andra halvlek svedde samme Galloway utsidan på Janne Möllers vänstra kryss. 0—0 kändes efter det som en förlust.
Returen upplevde vi framför TVn. Visst var förväntningarna stora, även om vi nog kände på oss att skåningarna knappast kunde vara lika bleka hemma på Malmö Stadion. Egentligen kunde det räcka med att helt kort konstatera att Malmö FF inte var blekt alls. Djurgården gjorde en bra match och tre mål, men var aldrig i närheten av att hota skåningarna. Matchen blev öppen och publikvänlig, framför allt för hemmapubliken. Malmö hade 5—1 i halvtid och det var en klen tröst att andra halvlek slutade oavgjord, 2-2. Malmö FF var bra och hade dessutom nära nog maximal utdelning på sina chanser. Martin Dahlin, som knappast rörde bollen i första finalmatchen, lyckades med allt och gjorde fyra mål. Kjell Osvolds volleyskott som betydde en reducering till 2—1 gav oss en gnutta hopp, men sedan ramlade malmömålen in. Ändå hade det räckt att ett enda av Djurgårdens mål i Malmö i stället hade gjorts på Råsunda för att det skulle blivit en tredje match. Det finns visserligen inga hedersamma förluster, men ingen gång under finalen förföll Djurgården till defensivt fegspel. Tvärtom bjöd man verkligen upp till en underhållande match med storfotboll. En trots allt värdig avslutning på en fantastisk säsong — från div I till SM-silver!
Mesta mästarna
Ishockeysäsongen 1989 slutade inte förrän en bit in på det nya decenniet. Men vilken avslutning det blev! Färjestad var överlägsna seriesegrare och Djurgården var som tvåa långt före trean. Så det var helt logiskt att det var DIF och FBK som blev finalparet. FBK behövde tre matcher i kvartsfinal mot AIK och lika många i semifinalen mot Brynäs, medan Djurgården först avfärdade Västerås och sedan Luleå i två matcher. Färjestad fick börja finalspelet hemma i kraft av seriesegern. Vi följde matchen på radio samtidigt som vi tittade på DIF:s fotbollslag i en försäsongsmatch på Stadshagens grusplan. (Det är på Stadshagen i februari mars som man träffar de verkliga Djurgårdarna…). Färjestad fick en 2—0-ledning innan ens fem minuter gått av första perioden. Men Djurgården slingrade sig ur greppet och hade 4—4 vid full tid. Och drygt tre minuter in på sudden death snirklade sig Jens Öhling fram parallellt med kortlinjen och lyfte in segerpucken.
Match nummer två gick i Globen och blev en rysare även den. Trots ledning med både 3—1 och 4—2 för Djurgården slutade också denna match i sudden death. Men denna gång på ett sätt som fick ett fullsatt Globen att sucka tungt. Och naturligtvis var det Håkan Loob som avgjorde genom att få yttersta spetsen på klubbladet på en passning från Kjell Dahlin (om han så fick 100 försök skulle han inte kunna göra om det…) Tredje matchen följde samma mönster som de två första. Men med en 4—2-ledning för DIF i tredje perioden trodde man ändå att det skulle gå vägen. Men ett baklängesmål i spel 3 mot 5 och ett olyckligt självmål när det var mindre än en minut kvar av ordinarie speltid bäddade för sudden death igen. Det hann nästan gå en hel period innan avgörandet föll. (Under tiden kunde vi nästan känna håret gråna.) Efter en FBK-utvisning trodde en av Färjestads backar att han var immun mot domaringripande. Men hans nacksving på Mats Sundin renderade honom två minuter och sedan var det bara en tidsfråga innan segermålet skulle komma… Och se! Arto Blomsten hittade Kenta Johansson med en passning som skar som en kniv genom FBK:s tröttkörda försvar. Kenta behövde bara sätta till klubban och matchen var slut.
Nu fanns chansen att äntligen få avgöra en SM-final införhemmapublik. Globen var förstås utsåld och det verkade som om det bara var djurgårdare på läktarna! Den stämning som infann sig under matchen var fantastisk. När Challe Berglund styrde in Arto Blomstens slagskott till 1—0 blev jublet öronbedövande. I andra perioden, när Djurgården efter mål av Johan Garpenlöv, Micke Johansson och Orvar Stambert i praktiken avgjort finalen, gungade hela Globen. Efter de tre tidigare gastkramningarna kändes det befriande att slippa vara orolig och i stället bara kunna njuta av matchen och glädjas åt att slutsignalen och mästerskapet närmade sig… FBK:s reducering till 2—4 kändes inte så hotfull, men Micke Johanssons andra mål för kvällen blev ändå en lättnad. De sista minuterna stod publiken upp och applåderade och jublade åt den 13:e uppsättningen SM guld för Djurgården. Då hade det gått sju år sedan vi jublade åt det ll:e SM guldet och 80-talets första. Och på de medaljerna hade vi väntat i 20 år…
Vi trodde väl knappast att säsongen 1982/83 skulle bli guldkrönt. Året dessförinnan hade nye tränaren Leif Boork med ett nödrop klarat laget kvar i Elitserien. Ja det krävdes faktiskt kval. Djurgårdens finalmotståndare då var densamma som 1989/90: Färjestads BK. FBK hade spurtat in som seriesegrare, trots att Djurgården i början av januari ledde serien med 6 poäng, efter att bland annat ha spelat i 19 matcher utan förlust. Som seriesegrare fick FBK börja hemma. Och började gjorde man med besked. Efter 11 minuter stod det 3—0, målen gjorda i numerära överlägen. Vårt starkaste minne från matchen, som vi följde framför radion, var radioreportern Tommy Engstrands fullständiga kapitulation å Djurgårdens vägnar inför Färjestads spel. Enligt Engstrand var det strängt taget onödigt att ödsla tid och kraft på ytterligare två matcher; det var bara att gratulera FBK till guldet. Matchen slutade 6—1.
Två dagar senare, på Hovet, var scenförändringen total. Efter 3:48 ledde Djurgården med 3—0 efter två mål av Jens Öhling. Första matchens förgrundsfigur, Håkan Loob, gick mållös från isen. Djurgården krossade FBK och slutsiffrorna skrevs 7—2, siffror som spikades redan i andra perioden. Sedan vann lagen sina hemmamatcher; FBK med 3—1 — sista målet i tom Djurgårdsbur — och DIF med 4—1. Femte matchen blev rena defileringen mot guldmedaljutdelningen! Bosse Berglund gjorde 1—0 efter drygt tre minuter, Tommy Mörth spädde på med tvåan två minuter senare och när Thomas Eriksson stänkte in 3—0 efter en kvart så var finalen avgjord. Roffe Ridderwall höll nollan ända fram till nionde minuten i tredje perioden, men Färjestadsglädjen överreduceringen blev kortvarig. Håkan Södergren gjorde 4—1 och när Färjestad på nytt reducerade svarade Håkan Eriksson med två mål. Djurgården vann alltså med 6—2 inför drygt 12 000 åskådare i Scandinavium.
Finalspelet året därpå minns vi inte gärna. Men för historieskrivningens skull måste det ändå noteras att AIK vann i tre raka matcher. .. Efter seriespelet säsongen 1984/85 stod Djurgården som seriesegrare. Och för tredje året i rad blev det finalspel, efter seger mot Färjestad i semifinalen. Denna gång hette motståndarna Södertälje SK. Precis som två år tidigare behövdes det fem matcherför ett avgörande. Skillnaden mot då var att i sista matchen stod inte Djurgården som segrare…
Leif Boorks återkomst innebar slutspel på nytt 1986/87, i två omgångar. (Det var den här säsongen som Djurgårdarna jagades ut i busken av Boorken och tvingades leva på ormar och annat godis som moder natur kan erbjuda…) I semifinalen blev Björklöven för svåra. Umeålaget vann i två raka matcher. Säsongen därpå var Ingvar Putte Carlsson tränare för ett djurgårdslag som spelade oerhört bra i grundserien och vann denna överlägset. I slutspelet kom en kalldusch i form av kvartsfinalförlust mot AIK. Ett AIK som endast med nöd och näppe lyckats ta sig till slutspel. Förlusten kändes minst sagt snöplig för Djurgården även om formkurvan var dalande; flera i laget var slitna efter OS-spel.
Hämnden är ljuv
Men nästa säsong, 1988/89, var det dags för revansch. Djurgården vann serien, vilket i sig var litet illavarslande; det är ju inte lätt att vinna the double… Dessutom var motståndarna i kvarten återigen AIK. Men denna gång var formtoppen rätt inprickad. Gnagarna krossades i två raka matcher med 7—2 och 4-2. Också semifinalmotståndarna Brynäs slogs ut i två matcher, i bortamatchen efter sudden death. Leksand behövde sex matcher för att nå finalen. Men dalalaget hade ändå en stor del av favorittrycket på sig efter att ha vunnit alla fyra matcherna mot Djurgården i seriespelet. Första finalmatchen gick i Globen, men till skillnad från Brynäs lät sig inte leksingarna imponeras, utan chockade Djurgården genom att ta ledningen med 3—1 genom ett generöst backspel från DIF:s sida. Djurgårdarna fick jobba i uppförsbacke resten av matchen. Trots ett visst tryck från hemmalaget kunde Leksand hålla undan, bl a efter storspel av målvakten Peter Åslin. 4—5 slutade matchen och nu hade Leksand fem raka vinster mot DIF.
I Leksands ishall började det nervöst. Efter 0—0 i första perioden ledde hemmalaget med matchens enda mål inför den sista perioden. Men sedan var det dags för Djurgården! 1—0 blev 1—1, 1—2, 1—3 (vilken soloprestation av Janne Viktorsson!) och 1—4. Leksands segersvit var bruten. Nästa match i Globen hade allt! Leksand tog ledningen efter 7 sekunder, men Djurgården hämtade sig efter den kallduschen och kvitterade. Ny leksandsledning och ny kvittering. Djurgården tog över mer av spelet och när ledningsmålet äntligen föll trodde vi väl att saken var klar. Men Leksand reste sig och kvitterade. Nytt ledningsmål av Djurgården och nu var det klart! 5—3 blev det till sist och nu var det DIF som hade ”matchboll”. Fjärde matchen blev knappt någon match. Leksands tuffare väg till finalen syntes hos spelarna: fortfarande var det spelmässigt ganska jämnt, men hos djurgårdarna fanns en större skärpa, framför allt när det började lukta målchans. Djurgården gjorde stor TV-propaganda och vann med 6—1, de tre sista målen gjorda i sista perioden. Segerrusiga supportrar stormade isen — i den här matchen skötte sig ”klacken” exemplariskt, sedan den av sportchefen Putte Carlsson ute stängts från match två efter ett sällsynt dåligt uppträdande i första finalmatchen.
Det djurgårdslag som vann de två gulden -89 och -90 blev mästare på sin jämnhet. Där många andra lag står och faller med en eller några stjärnor är Djurgårdens styrka tre jämnstarka femmor där konkurrensen om platserna är hård. Dessutom har organisationen med en ledartrojka — med Ingvar Putte Carlsson som sportchef och Tommy Boustedt och Lasse Falk som tränare — visat sig lyckosam. Lite extra bör kanske de spelare som var med alla tre guldåren äras: målvakten Rolf Ridderwall, backarna Kalle Lilja och Thomas Eriksson samt anfallarna Håkan Södergren och Jens Öhling.
Matcher vi minns
Visst minns vi SM-finalerna i såväl ishockeyn som fotbollen… Och de ruskiga kvalmatcherna i fotboll. Men det finns många andra matcher som av olika skäl fastnat. Hockeysäsongen 1983/84 inledde Djurgården verkligen svängigt. Två matcher på Hovet sitter kvar i minnets video. Match mot Björklöven i slutet av september. Ingen höjdare fram till sista perioden då Löven leder med 3—1 och gör sitt fjärde mål med 2 minuter och 11 sekunder kvar av matchen. Vi sitter i alla fall kvar medan en stor del av publiken muttrande lämnar läktarna. När det är knappt en och en halv minut kvar gör Kalle Lilja 2—4. Boork tar ut Ridderwall! 10 sekunder senare gör Micke Thelvén 3—4. Publiken på väg ut blir stående i gångarna. Och se, med 16 sekunder kvar kvitterar Jan Claesson! Tre mål på 1 minut och 23 sekunder.
En månad senare. Leksand står för motståndet. Ja, motstånd och motstånd. Efter första perioden leder Djurgården med 6—1 och vi bespetsar oss på ett rekordras. Vi vet inte hur snacket går i respektive omklädningsrum i första periodpausen, men när andra perioden börjar är rollerna helt ombytta. Leksand går upp till 6—5 innan det är dags för ny periodpaus. Och när tredje perioden börjar gör Leksand två raska mål och har alltså vänt 6—1 till 6—7. Först nu vaknar Djurgården igen och när krutröken skingrats har man vänt tillbaka och vunnit matchen med 8-7.
Just inom hockeyn är det oftast ”rysarna” vi minns. Och ibland finns bara minnet av vissa episoder ur matcher som vi till och med kan ha svårt att placera i tid… Till exempel Håkan Södergrens kvitteringspuck på Färjestad sekunderna före slutsignalen som sedan innebar seger i sudden death. Och när var det spelarna gjorde kullerbyttor på isen under pågående match? Signalen var en bakåtpassning till målvakten (!) och när den var slagen gjorde hela femman samtidigt en kullerbytta. Inte så bussigt mot motståndarna kanske, men speciellt djurgårdsklacken älskade det.
Både roliga och mindre roliga matcher tillhör de minnesvärda på Stadion och Råsunda. En av de tyngsta upplevelserna — förutom kvalförlusterna — var ödesmatchen mot AIK i det allsvenska gästspelet 1986. Matchen var AIKs om rättvisan ska fram, men Djurgården lyckades ändå kvittera AIKs 2—1 ledning i slutminuterna. I det här läget var varje poäng livsviktig. Sekunder kvar. En bakåtpassning slarvas till hörna. Bråttom, bråttom för AIK. Och i matchens sista spark avgjordes det hela. Vi glömmer aldrig supportern bakom oss som satt kvar när vi gick, djupt sörjande, med ansiktet dolt i händerna…
Säsongen 1988 innebar ett pärlband av höjdarmatcher. Den kanske allra roligaste var avklädningen av GAIS på Stadion. Det var en match där det mesta lyckades — åtminstone för djurgårdarna. En betryggande ledning i halvtid med 3—0 efter två mål av Stefan Rehn och ett av Glenn Schiller. Efter fem minuter i andra halvlek slog Stefan Rehn en frispark som nickades av två djurgårdare innan den tredje, Peter Skoog nickade in den i mål. Drömmålet kommenterades av motståndarnas tränare: ”Rena turen. Dom sköt ju varandra i huvudet.” GAIS fick ett tröstmål; matchen slutade 6—1.
Derbyna mot AIK 1988 blev inga matcher att minnas — tvärtom. Båda slutade 0—0. Däremot blev båda matcherna mot Hammarby öppna och roliga. Framför allt bortamatchen på Söderstadion, där det var gästerna som stod för gladfotbollen och spelade ut motståndarna så att Bajen-fansen redan tidigt ledsnade, och drog sig bort mot Björns trädgård. Mittfältarna Peter Mörk och Stefan Rehn gjorde två mål var, och framför allt Stefans 2—0 var ett av decenniets läckraste när han ensam vände ut och in på Hammarbys försvar innan han la in bollen vid Lasse Erikssons vänstra stolpe. Stefan Rehn uppträdde ungefär som fotbollsspelaren Malte Lindeman, som genom att vända tröjan bak och fram, såg ut att vara på väg åt andra hållet. De flesta fotbollsmatcher som dröjt sig kvar i minnet spelades säsongerna 1987 och -88. Och skälet till att vi minns dem är inte bara att de ligger nära i tiden, utan för att det dessa år, och även 1989 verkligen spelades fotboll. Järnkaminer och blåställ i all ära, men fotboll är mest njutbart när teknik och läckra kombinationer får dominera.
1987-ett magiskt årtal
Det finns ett magiskt år för de två stora bollsporterna under 80-talet: 1987. Det var året som innebar en spelmässigvändpunktför såväl fotbollen som ishockeyn. Då byttes blåställen mot smokingar, järnkaminerna blev lirare. Eller mikrovågsugnar om man så vill. Det är två namn som man förknippar med förvandlingen: Tommy Söderberg för fotbollens del och Ingvar Putte Carlsson när det gäller hockeyn. Dessa två personer måste hedras med särskilda piedestaler när någon gång Djurgårdens ”Hall of Fame” byggs!
Efter fotbollslagets kvalseger 1985 mot GAIS vädrade de flesta av Djurgårdens supportrar morgonluft. Nyförvärven inför den allsvenska comebacken verkade intressanta: Stephan Kullberg och Glenn Schiller frånI FK Göteborg, exproffset Tomas Sunesson, Trelleborgs Stefan Hermansson och, inte minst, Örgrytes elegant Sören Börjesson. Som framgått kom alla förhoppningar på skam. DIF slutade på 12:e och sista plats och var tillbaka i tvåan, även om den numera kallades div I. Westerberg fick gå, engelsmännen Brian McDermott och Gary Williams återvände hem och lovande Pär Millqvist gick till Göteborgs änglar. Dessutom stod klubben inför en ekonomisk kris med skulder i storleksordningen 15 miljoner kronor. Förutsättningarna inför säsongen -87 tycktes, i alla fall för oss som inte hade direkt insyn i verksamheten, inte alltför ljusa. Inga uppseendeväckande nyförvärv: Peter Skoog kom från Sundbyberg och resten av A-truppen hämtades ur de egna leden. Och kanske var det positivt: vid tidigare kval och inför återkomsten till Allsvenskan hade oftast favorittrycket vilat tungt på laget. Tommy Söderberg var förstås optimitisk, men det hör ju till jobbet…
I Djurgårdaren talade han om den revanschlusta som alla i laget kände. — Vi ska satsa all kraft på att ta oss till Allsvenskan igen. För det är ju faktiskt där som Djurgården hör hemma. Så när vi bänkade oss på Stadion vid säsongstarten visste vi ändå inte riktigt vad som väntade. Men snart syntes det att laget spelade ett nytt spel, en teknisk och anfallsglad fotboll. För första gången under 80-talet blev det verkligtroligt att vara djurgårdare på Stadion! Det handlade inte — som tidigare år — om enstaka höjdarmatcher. Nej, säsongen 1987 var det en njutning att se Djurgården lira. Samspelet mellan Stefan Rehn och Sören Börjesson fungerade fullt ut och lyfte hela laget. ”Gamlingarna” Vito Knezevic, Roger Casslind, Stephan Kullberg och Glenn Schiller upplevde en nytändning och de yngre spelarna, Krister Nordin, Glenn Myrthil och Peter Skoog vågade spela ut. ”Dagens lag är början till något stort”, skrev Expressen på hösten och det var lätt att hålla med. Stefan Rehn delade förstaplatsen i skytteligan med 15 gjorda mål när Djurgården stod som seriesegrare. Nykomlingen Peter Skoog gjorde 13 mål och Glenn Myrthil 12. Totalt gjordes 60 mål under säsongen, så undra på att vi trivdes på läktarna.
Också hockeylaget skakades av inre strider 1987. Ett år tidigare hade tränaren Gunnar Svensson fått silkessnöret och Leif Boork gjort comeback. Nu hade konkurshotet fått Bengt Broberg på fall och han drog med sig Boork. Putte Carlssons sits liknade Tommy Söderbergs: plötsligt låg utmaningen att ta över föreningens A-lag framför honom, med de risker och möjligheter som var förenade med jobbet. Putte tog chansen. Han och nye hockeyordföranden Åke Bergdahl bildade snabbt en dynamisk duo. De såg till att DIF:s ishockey åter kom på grön kvist, såväl ekonomiskt som Sportsligt.
— Järnkaminernas tid är förbi. Det blir ett lättare Djurgården, sa Putte inför seriestarten i september. Vi som bänkade oss på Hovet noterade att det inte bara var ett lättare Djurgården, utan ett spelande, tekniskt Djurgården. Också pressen märkte förvandlingen: ”Spelet är en fröjd för ögat. Bländande och underhållande hockey” skrev Dagens Nyheter och konstaterade: ”Det roligaste som hänt svensk hockey på många år.” Den energi som tidigare ödslats på tuff kroppskontakt med motståndarna låg nu i stället på blixtrande snabb skridskoåkning och intelligenta och fantasifulla anfallskombinationer.
Även de gamla stjärnorna tycktes glada över förvandlingen. Jens Öhling, Peter Nilsson och Anders Johnson blommade upp och ”riksbusen” Håkan Södergren försåg sig med änglavingar. Också de yngre spelarna och nykomlingarna tycktes komma till sin rätt mycket bättre i den nya kostymen. Johan Garpenlöv jämfördes med Tumba och Mikael Johansson, Tomaz Eriksson och Charles Berglund gav löften om en ny storhetstid för DIF-hockeyn. Djurgården vann serien i överlägsen stil, hela 7 poäng före tvåan Björklöven. Tyvärr lyckades inte laget konservera formtoppen över det speluppehåll som var inlagt för OS i Calgary. Så när slutspelet drog igång blev DIF, snopet nog, utslaget redan i den första omgången av AIK. Men trots detta gav oss 1987 stor underhållning av såväl hockey- som fotbollslaget. Förändringarna var av det slaget att vi vågade tro att också kommande säsonger skulle bjuda på såväl underhållning som framgångar…
Malin först i landslaget
Det är något speciellt med Hjorthagen. Hela stadsdelen känns som en ö i utkanten av storstaden. Och idrottsplatsen, i den stora gasklockans skugga, är en nästan lantlig idyll. Här har vi själva kastat liten boll och sprungit 60 meter när Gärdesskolan hade idrottsdagar. Här har många djurgårdslag spelat. Men under 80-talet är det damlaget som dragit folk. Även om vi stadionfantaster tycker att den gamla olympiaarenan står för hemtrevnad, så är Hjorthagen på sitt sätt ännu mer trivsam. Visserligen är publikutrymmena minst sagt spartanska (vi vill inte använda uttrycket ”läktare”), men det finns ett charmigt alternativ i den stora grässlänt som är speciellt lämplig för picnic-supportrarna, som brer ut sina filtar i god tid före matchstart. Egentligen var det först under 80-talet som damfotbollen fick sitt erkännande. Från att ha varit en kuriositet har den vuxit till att bli den näst största idrotten i Sverige sett till antalet utövare. Nu har de tjejer som lärt sig fotbollen som små, vuxit upp till seniorer och gjort damfotbollen mer sevärd. Bra damfotboll är underhållande. Det tekniska är viktigare än det fysiska. Precis som i herrfotbollen, låt oss säga 1962, tillåts en spelare ta emot och driva bollen utan att direkt boll, med dribblingar och dragningar utan att den som trollar med bollen till varje pris ska ”sänkas”.
Djurgården var med i slutet av 60-talet när damfotbollen etablerades i Sverige. Men inte förrän 1984 var laget färdigt för den högsta divisionen. Då kvalade tjejerna för tredje året i rad och lyckades äntligen. När sedan allsvenskan startade 1988, genom att de tolv bästa lagen från div. I bildade en ny högsta serie, hade inte DIF lyckats kvalificera sig. Istället höll damlaget säsongen -87 på att åka ned i tvåan. Men DIF höll sig på rätt sida om åtminstone det strecket. Och året därpå kom uppryckningen. Jörgen Lindman, som då tränade damlaget, berättade i Djurgårdaren: — När vi pratade igenom situationen och våra möjligheter inför den här säsongen bestämde vi oss för en mycket seriös satsning. Satsningen gick hem. När Jörgen Lindman berättade om satsningen berättade han också om skillnaderna i förutsättningarna mellan herr- och damfotbollen. För att tjejerna överhuvudtaget ska kunna syssla med sin sport måste de också hjälpa till att dra in pengar till verksamheten. Det kan gälla att sälja lotter, att ragga annonser till matchprogrammet eller att ställa upp som matchvärdinnor. Det här gör att omsättningen på spelare blir stor, och det gäller förstås inte bara i Djurgården.
1988 tog Djurgården över och blev stockholmsbäst. Laget gick upp i Allsvenskan igen och i finalen i Viktoria Cup, damernas motsvarighet till herrarnas Stockholm Cup, slog tjejerna Hammarbys damer med 2—1. Året därpå gick DIF till slutspel i Allsvenskan. I semifinalen ställdes tjejerna mot Jitex, som tillsammans med Öxabäck dominerat damfotbollen under många år. Det blev förlust — utan att en enda match förlorades! Hemma slutade mötet 1—1 och när returmatchen i Mölndal blev mållös, så vann Jitex på sitt mål på bortaplan. Sedan vann Jitex finalen mot Malmö FF. Så nära var det alltså…
I slutet av 80-talet fick Djurgården sina första landslagsspelare. Och allra först blev Malin Swedberg, med gott påbrå inom föreningen: både pappa Hasse och mamma Karin är ju knutna till Djurgårdens IF. Malin kom till Djurgården som 12-åring och har tillhört A-laget sedan hon fyllde 16. Marie Ewrelius och Pia Carlsson, skyttedrottningen, fick också landslagsuppdrag. Pia fick dessutom nöjet att göra mål i debutmatchen mot Polen 1989.
Från vettlös värvningspolitik till unik ungdomssatsning
En sommardag i mitten av 80-talet berättade en oss närstående 8-årig flicka att ”hon gick i Djurgården”: — Jag är på fotbollsläger på Kista IP hela den här veckan! Och vi har en mörk kille med krulligt hår som tränare, som går i Djurgårdens riktiga lag!!! Så vi begav oss till Kista IP nästa dag och konstaterade att det var Gary Williams som tränade en hoperflickor och pojkar i 7—8 årsåldern. Det var så vi fick tårar i ögonen… Att Djurgården inte längre hade sin ungdomsverksamhet på Gärdet hade vi väl insett, men det här med Kista i Stockholms norra utkanter kändes lustigt främmande — men å andra sidan också glädjande. En storklubb måste naturligtvis ta ansvar för ungdomsidrotten på bredden också; så hittar man talanger och sparar kanske pengar om man slipper dyra värvningar till representationslagen.
I Dagens Nyheter kunde man 1989 läsa en artikel med rubriken ”Hos Djurgården hajjar alla tugget”. I artikeln konstaterades att alla spelare i det regerande mästarlaget i ishockey var från stockholmstrakten och i och med det inte hade några problem med språket. Inga landsortsdialekter så långt öronen hörde! Bara egna produkter och värvningar från stockholmsområdet, vilket gjorde Djurgårdens hockeylag unikt på 80-talet.
— Vi har inte råd att betala 500000—600000 kronor för en färdig spelare. Djurgårdens ishockey har inte lidit av dålig ekonomi de senaste två åren, men vi har fortfarande inte pengar att köpa dyra spelare för, förklarade DIF:s ishockeyordförande, Åke Bergdahl. Så mycket viktigare är det då att ”hålla koll” på stockholmsförmågorna. Lika viktigt var avtalet med Nacka och — förstås — den egna ungdomsverksamheten. Djurgården hade 11 ungdomslag i ishockey i slutet av 1980-talet, med ca 20 spelare i varje lag. Dessutom hade man den populära hockeyskolan för 7—8 åringarna: 240 glada killar, varav många kanske om 10—15 år fanns i A-lagstruppen och någon kanske till och med i Tre Kronor. På Östermalms IP, Mälarhöjdens IP, Zinkensdamm och Hovet, i Hagsätra och Kärrtorp fanns DIF:s ungdomsishockey och framgångarna uteblev inte: Djurgården fick bland annat S:t Erikscupens pris till bästa ungdomshockeyförening. Att möjligheterna för en liten djurgårdskille inte har överdrivits av oss ”gubbar” kunde Mats Sundin vittna om: han tog sina första skär i djurgårdströjan som 9-åring på Östermalms IP 1980. Hur det gick för honom sedan vet ni…
En man som måste nämnas i dessa sammanhang är Roger Botte Bothén, som tillbringat större delen av 80-talet på idrottsplatserna runt om i Stockholm. Hans talangscoutverksamhet betydde oerhört mycket för Djurgårdens slagkraft, även om han kanske inte var lika populär i andra stockholmsklubbar… Han lockade DIF-stjärnor som Peter Wallin, Micke Thelvén och Tommy Albelin till klubben. Även ungdomsfotbollen hade ett stort antal framgångsrika lag, till antalet mellan 30 och 40. Stefan Rehn, Peter Mörk, Putte Eklöf och Anders Almgren var några av dem som kom fram inom DIF:s egna led under 80-talet. DIF:s ungdomsfotboll fanns också den över hela sta’n, bland annat Hjorthagen, Kista och Hagsätra.
Ur krisen stiga vi mot ljuset!
Vid 80-talets inträde var fotbollslaget ett lag i kris. Lagets kris var resultatet av motsättningar inom ledningen. Hans Troedsson, som blev styrelseordförande 1978, var inte oomstridd — om vi ska uttrycka det milt. Alan Balls korta gästspel som tränare och Super-Mac Macdonalds inhopp i djurgårdsanfallet blev två ordentliga fiaskon. Gustaf Douglas tog över som ordförande. Ny tränare blev norrmannen Arwe Mokkelbost. Han fick styrelsen att ställa sig bakom värvningen av fyra allsvenska spelare och en norsk elitspelare. Resultat: Djurgården klarade sig kvar i Allsvenskan med ett nödrop. Efter vårsäsongen 1981 låg Djurgården efter tolv spelade matcher sist på 3 poäng. Nu ventilerades Djurgårdens kris ordentligt i spalterna. Främst styrelsen, men också Knivsta Sandberg (manager på den tiden) och Arwe Mokkelbost utsattes för hård kritik. Så här skrev t ex Thomas Malmquist i Expressen (17 juni 1981):
”Nej, det en gång Sigge Bergh, Gunnar Lundqvist och f d lagledaren Olle ’Lappen’ Hellström byggt upp har på några år raserats. Den fina fotbollsklubben, klubben med den där speciella DIF- andan, finns inte längre. Djurgården är en främlingslegion. En massa legionärer som springer omkring och känner på plånboken, som bara blir tjockare och tjockare. Hur det sedan går för Djurgården tycks vara dem likgiltigt.”
Också Sven Lindman, den gamle storspelaren som gjorde sin sista säsong för Djurgården 1980, var inne på samma linje i en intervju i juni 1981, där såväl lagledning som spelare kritiseras:
”Spelarnas inställning har förändrats radikalt. Ingen fighteranda, inget go, ingen vilja att ge något extra. /… / Så kallade stjärnor får chansen att spela match efter match. När lagledningen i stället borde satsa på killar som sliter för laget.”
Året därpå spelade Djurgården i div II. Troedsson och Douglas försvann. Bo Andersson blev ordförande ett par år innan Bengt Broberg blev stark man i såväl fotbolls som hockeystyret. Tränaren Hasse Backe ersattes av Björn Westerberg, som fick en önskelista på spelare uppfylld av styrelsen. Inte heller denna värvningsinsats gick hem.
Och när det sportsliga resultatet blev degradering ur Allsvenskan, fördjupades den ekonomiska krisen och konkurshotet hängde som ett skarpslipat svärd över hela föreningen. Skulderna var dryga 15 miljoner kronor och tillgångarna något mer än 3 miljoner. Troligen har Djurgårdens IF aldrig varit så nära att utplånas. En konkurs hade inneburit att verksamheten slagits i spillror och att ett nytt Djurgårdens IF hade fått börja om från början i alla serier. Ett 25-procentigt ackord räddade föreningen. Och ett hårt arbete med att restaurera ekonomin, bland annat genom att DIF AB bildades, gav långsamt resultat.
DIF i media — en medalj med två sidor
Inte många klubbar tillhör, som Djurgården, den yppersta eliten i både fotboll och ishockey. I slutet av 80-talet nådde vi den absoluta toppen i båda sporterna igen, för första gång en sedan storhetstiden på 50- och 60-talet. Bara AIK och Hammarby kunde konkurrera, och under 80-talet också i någon mån uppkomlingen Västra Frölunda. Genom att tillhöra toppen i de två stora publiksporterna fick Djurgården givetvis mycket publicitet i press, radio och TV. Då menar vi inte bara matchreferat, kommentarer och analyser, utan också sådant som inte hade så mycket med själva sporten att göra. Denna publicitet kunde ses som en medalj med två sidor. Låt oss för enkelhetens skull kalla framsidan för Håkan Södergren och baksidan för Blue Saints.
Vi tar det roliga först. Super-Mats Waltin — som visar häcken i mazarinreklamen på Globen — får ursäkta, Håkan Södergren var 80-talets affischnamn i Djurgården. Eftersom Håkan porträtteras mer utförligt här, ska vi inskränka oss till att nämna hans insatser i TV:s nöjesprogram, där han gjorde ett flertal charmfulla framträdanden som lekdeltagare och popsångare. Att karln sedan käkade Paraflex comp. och tappade håret gör ju bara bilden fullständig av en framstående idrottsman med mänskliga drag, som förvisso tålde att visas upp för en bredare allmänhet. Håkan bidrog säkerligen till att många TV-tittare, i övrigt ointresserade av sport, fick en positiv uppfattning om svenska ishockeyspelare i allmänhet och tidigare busiga djurgårdare i synnerhet.
Särskilt minns vi ju ishockeylandslagets hitlåt Nu tar vi dom, där Håkan sjöng solo i TV-programmet ”Stina med Sven” våren 1989. — Jag hade ingen aning om att jag kunde sjunga så många toner, sa Håkan i Expressen, där han, Tre Kronor och Lasse Holm fick tre getingar för sin skivdebut. Därmed lyckades han i musikalisk mening bättre än en annan djurgårdare, Sven Tumba, vars ”Ishockeypolka” inte var särskilt häftig, ens på sin tid…
Så var det medaljens baksida. Precis som när vi själva var unga håller man idag antingen på Djurgården, AIK eller Hammarby. Och när man väl tagit ställning så gives som bekant inga kompromisser: Håller man på Djurgården så finns inget så botten som Gnaget… Djurgårdens fan-klubb — Blue Saints — stod tyvärr för en hel del ofördelaktig publicitet för Djurgården under 80-talet. Och just under 80-talet tog ju läktarvåldet sig sådana fruktansvärda uttryck. Vi behöver bara säga Heysel-stadion: direktsänd TV-skräck i namn av idrott. Det sägs ju ”att det bara är en liten klick som gör sig skyldig till direkt kriminella handlingar” och att en fan-klubb som Blue Saints inte kan ta ansvar för vad alla gör och inte gör.
Vi håller inte med. Om det ur djupet av djurgårdsklacken singlar ut en snusdosa på isen eller en golfboll på stadionmattan så är alla som står runt om busen lika skyldiga som busen om de inte ser till att han förpassas från läktaren! Som djurgårdsanhängare, tillika stampublik med barn i såväl övre som nedre tonåren, hände det att vi sa till oss själva att ”det här var ta-mej fan sista gången vi går på hockey!” Och så ska det faktiskt inte behöva vara. Att Djurgården som förening har ett ansvar har alla numera insett. I mars 1989 beslöt klubben att inte ta med några fans till den andra SM finalmatchen mot Leksand. De 250 biljetterna skickades helt enkelt tillbaka. ”Modigt och riktigt att utestänga fansen, Djurgården!” skrev Expressen. Javisst, men sorgligt. Fansen blev förstås ursinniga. ”Det får vi ta”, sa Ingvar Putte Carlsson. ”De här grabbarna måste förstå att de skadar idrotten i stort. De skrämmer barnfamiljer. Deras vulgära ramsor hör inte hemma på idrottsarenor. När till och med spelarna i Djurgården skäms för sina fans måste vi agera med kraft och pondus.”
Och vi minns, inte utan tillfredsställelse, Leif Boorks öppna brev till Djurgårdens supportrar i Expressen 1983 med rubriken ”Ert snusk förnedrar oss!” Ledare, tränare och spelare försökte upprepade gånger komma till tals med DIF-fansen — ibland med åtminstone tillfällig framgång. Även om våldsvågen nådde sin topp (?) under 80-talet — antagligen inspirerad av de brittiska huliganerna — är nog de flesta överens om att roten till det onda inte står att finna inom idrotten.
Vi é Djurgår’n och Stadion é vårt hem
Stockholms Stadion är antagligen världens äldsta ”nu levande” idrottsarena. Den invigdes 1912 till de femte olympiska spelen, och där hölls efter ombyggnad friidrotts-EM. Under 80-talet hade ett fullsatt Stadion jublat åt segrar i finnkampen och åt världsrekord i höjdhopp av Patrik Sjöberg (det var en härlig kväll!). Men i första hand var det Djurgårdens hemmaarena! För fotbollen, men även för fäktningen. I div II, i Allsvenskan, div I och sedan Allsvenskan igen har Hasse Holmqvist, Vito Knezevic, Stefan Rehn, Stephan Kullberg, Steve Galloway, Jens Fjellström och många andra glatt stampubliken med fräsande skott, eleganta brytningar, halsbrytande dribblingar och öppnande smörpassningar. Och dom passningarna gick bara hem på Stadion, för där kände vi tuvorna!
Vilka ondsinta krafter ville då ha iväg Djurgården från Stadion? Det började väl kring stadionborgens 75-årsjubileum 1987. Läktarna började rasa söner, det regnade in i omklädningsrummen och det möglade i väggar och tak. Sofiavägsläktaren blev livsfarlig och kunde inte användas av fotbollspubliken. Och sommaren 1988 släpptes 60000 Bruce Springsteenfans in, varvid gräset — inte helt överraskande — trampades ner så till den grad att Djurgården fick spela några hemmamatcher på Söderstadion. (Hu!) Nådastöten kom sedan när det bestämdes att något slags häst-VM skulle förläggas till Stadion, med för-VM-tävlingar sommaren 1958. Och då försvann gräset helt och ersattes av grön sand (!), så att kusarna skulle må gott och inte behöva skumpa runt på en vanlig, simpel fotbollsplan, Dubbelt bah, som Zeke Varg skulle ha sagt… Att Stadion vansköttes står ju klart. En vpk:are, Kjell Marteng, gick hårt åt skötseln av nationalmonumentet 1988, och ett folkpartistiskt och ett socialdemokratiskt borgarråd ödslade stor energi åt att skylla på varandra. På 80-talets sista år blev i alla fall Stadion kulturmärkt och förklarat som byggnadsminne. Detta innebär att ägaren helt enkelt inte fick låta byggnaden förfalla. Ändå skulle Djurgården förflyttas från Stadion. Ryttar-VM 1990 gjorde att DIF fick spela sina hemmamatcher på Råsunda 1989 och även under 1990.
Är det då så viktigt att ha Stadion som hemmaplan? Självklart! ”Tradition och känsla väger tyngst och vi trivs bäst på Stadion”, förklarade styrelsens Jan Lilja i DN i november 1989 och alldeles säkert talade han då för många, många DIF-anhängare, som tyckte att Djurgården skulle ha sin hemmaplan just på Kungliga Djurgården. För oss som var uppväxta på Östermalm, spelade pojkfotboll med Djurgården på Gärdet och plankade in på Stadion när Rolle Stoltz fortfarande spelade i Atlas Diesel — för oss var Stadion HEMMA!
Vilken engelsk fotbollssupporter som helst kan intyga vad en hemmaarena betyder. Ta förre radiochefen och författaren Nils-Olof Franzén, till exempel: när han pensionerades från radion för rätt många år sedan fick han en cykel. På den hojade han till Stadion och såg DIF:s hemmamatcher i ur och skur, i med- som motgång. Och efteråt analyserade vi matcherna vetenskapligt i hörnet av Valhallavägen och Sturegatan, där Kar de Mumma fick upp sina ljussignaler. Inte fan kunde han tänka sig att cykla till Råsunda eller Söderstadion! Och inte kan man stå och göra matchanalyser mitt i trafikkarusellerna vid Solnavägen eller Gullmarsplan!
Eric Castegren f 1941. Pojkspelare inom DIF:s ungdomsfotboll. Journalisthögskolan — först som elev och efter flera år på fältet som lärare i praktisk journalistik. Aktiv ledare i Råsunda IS och korpidrottsman.
Hans Dahlman f 1943. Spelade pojkfotboll för DIF på 1950-talet. Mångsidig medarbetare inom radio och TV. Dahlman ingick i framgångsrika satirgruppen På Håret och gestaltade där Lelle Printer.
Texten är en redigerad version av den som tidigare publicerades i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991.