Skölden, bucklan och äran

Skölden, bucklan och äran – om Djurgårdens heraldik

Skribent: Lena Larsson, tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991

Heraldiken — grabbar och tjejer, spelare, medlemmar och supporters —den är föreningens livspuls! Så sitter också DIF-märket och dunkar just utanpå tröjans hjärttrakt. Det gäller att synas — det är heraldikens innersta betydelse. Sen uråldriga tider, sen romarnas gladiatorspel och medeltidens tornérspel fram till TV-rutans tävlingar är igenkännandets färger och symboler lika bestämmande för en identifikation som fest och ära. ”Idrotten är vår tids ridderlighet”, är ett uttryck från seklets början.

En nöjd Oskar Bomgren bredvid sin prissamling. Oskar var Djurgårdens och Sveriges bästa backhoppare före Lill-Einar Olsson.

Vad vore en tävling i gråkläder? Vad vore olympiska spel utan prispallen?Därifrån kan också ges dramatiska tecken, minns OS i Mexico 1968 där triumf och bitterhet blandades i den knutna svarta nävens budskap!

Idrotten är full av regler och ritualer, vilka är nödvändiga för att skapa en överblickbarordning. Man får till exempel inte spela VM i fotboll med nedrullade strumpor.

Djurgårdare 1898: Johan Björkdahl och Herman Johansson bär det första klubbmärket, en fyruddig stjärna.

De viktigaste synfälten är skölden (märket), dräkten, och priset. Ingendera får se ut hur som helst. Därför är också medaljgravören och tröjtvättaren väl så inblandade som spelaren eller tränaren.

Om man bläddrar i hävderna för Djurgårdens ärorika, mångförgrenade historia märker man snart att de första decennierna är fyllda av tydlig omsorg om dessa kännetecken utåt. En idrottsförenings existens skulle tydliggöras för ögat. De estetiska uttrycken för att ge föreningen slagkraft, var lika viktiga som resultaten. Genom heraldiken visar och bevisar man sina anspråk och sitt ansikte.

Skölden och märket

Från början var märket en enkel fyrauddig stjärna. Detta märke ersattes av Djurgårdens nuvarande sköld, som skapades i början av 1900-talet.Skölden är med heraldiskt språk ”styckad”, dvs snett skuren från nedre vänstersida till övre högra hörnet. Färgfälten är gult, rött och blått. Sålunda beskrivs skölden av Johan af Klercker 1908:

Den blågula sköld med blodrött band
den vilja vi ära,
med heder den föra kring skandiens land,
den trohet vi svära.
De blågula fält bära Sveriges färg,
den röda kärlekens är
Oss trohet i hjärtat och stål i märg
de två oss lär.
Den tredje oss binder med oslitliga band,
Djurgårdare alla.
Den skölden, den lär oss älska vårt land,
att stå eller falla.

”Kärlekens färg i Djurgårdens sköld”, lyder en rubrik i tidningen Djurgårdaren 1963. De ”barska” färgerna i den klassiska fotbollsdräkten finns alltså inte alls i skölden. Det är intressant att konstatera att de nationella färgerna blått/gult står främst i ledet vid seklets början, medan kärlekens röda fält framhålls av en senare tid. Så är också de flesta av Djurgårdens tecken barn av de nationalromantiska strömmarna kring sekelskiftet. Eklöv och kransar.

Klubbens initialer D.I.F. på det röda bandet är speciellt markanta genom de rekorderliga punkterna som skiljer bokstäverna åt. På en sköld ska allt vara tydligt — ingen ”gröt” är tillåten.

Enligt gängse heraldiska regler ska sköldens tecken vara lätta att uppfatta och synliga även på avstånd. Och defilerar man förbi skölden gäller samma sak; sidledes måste den kunna ses lika tydligt som framifrån. Skölden får därför aldrig avbildas ur perspektiv. Men inte nog med detta: från sköldens noggranna heraldik har ärvts oskrivna lagar om hur ett lag ska vara uppställt vid fotografering. Spelarna får gärna stå i rader om två, tre eller flera. Det spelar ingen roll. Men de måste alltid avbildas rakt framifrån. Inga cirklar är tillåtna.

Alla har vi ju hört den anslående berättelsen om föreningens bildande: hur ett tjugotal män samlades den 12 mars 1891 på ett kafé vid Alberget 4A. I trädgården utanför reste sig de magnifika djurgårdsekarna. Det är ytterligare ett skäl till att eklöv och ekollon så ofta ingått i Djurgårdens tecken. Halv eller hel eklövskrans omramar märket — med starkt stiliserad teckning.

Christian Erikssons skulptur Bågspännaren.

Djurgårdens förtjänstmedalj, Bågspännaren, återfinns också med krans. Denna utmärkelse har gamla anor. Under 1900-talets första år fick Djurgården rätten att använda skulptören Christian Erikssons Bågspännaren på sin förtjänstmedalj. Det har till och med spekulerats att djurgårdaren och friidrottaren Josef Skoglund stod modell för skulpturen som är placerad på Kornhamstorg i Stockholm. Mer sannolikt var det dock  Erikssons gode vän Gösta Fagerlind som stod modell.

Sköld med krans (Djurgårdens hederstecken) prydde i många år den tjocka ekstam men i tidningen Djurgårdarens huvud där föreningens första idrottsgrenar: skidsport och fotboll finns på ömse sidor om stammen. Detta stolta igenkänningstecken komponerades på 1910-talet av konstnären Gunnar Lannemark.

Sköld med krans prydde i många år den tjocka ekstammen i tidningen Djurgårdarens huvud.

Eken är inte bara ett djurgårds- utan också ett vanligt stockholmstecken. Ekenskis i betydelsen stockholmskille — det sa redan min morfar. Visdiktaren Ruben Nilsson har skrivit fina visor om Eken (uttalat med tydliga stockholms-ee).

Även grankvisten återfinns som tidig levande symbol i klubben. De första skidlöparna och särskilt backlöparna (som backhopparna då kallades) använde gärna en grön grankvist i bindningens tårem.

Som alltid i förbundssammanhang har ”spontantecken” stor betydelse den första tiden efter att ett förbund stiftats. Till exempel ristar man ett hjärta med initialer i björken före förlovningen.

Svenska skidförbundets förtjänstecken i guld utdelat till Djurgårdaren Einar Olsson.

Och likt granen växte idrotten upp ur marken. Dess långa historia (från olympiaeld via Gustaf Vasa på flykt undan förföljare till dagens elitidrottare) berättar om hur vi upptäcker natur och terräng genom våra kroppar.

Särskilt i jubileumstider borde man se till att symboler och myter behålls livliga och friska, även om grankvisten som symbol kanske är för lekfull för dagens idrott. Men samtidigt är vår föreställning om detta (och liknande) teckens betydelse fortfarande stark, därför att gesten är sammanvävd med handlingen. Just före start böjer sig löparna fram och bryter en lämplig kvist och sticker in den i tåremmen.

Gesten tilltalar oss därför att idrott är handling. Det är alltid fråga om sekundsnabba beslut antingen vi startar, bestämmer en ripost (i fäktning), gör ett Salchow-skär (i konståkning), brottas eller gör mål.

DIF har ju många väsensskilda idrotter på programmet och därför är tecken och symboler särskilt viktiga. Heraldiken ger föreningen dess identitet (där helheten är större än delarna, dvs respektive sport) och fungerar som en sammanhållande länk mellan utövare av olika sporter. Tecknens betydelse ligger också i att skapa en värdegemenskap inom föreningen. Ett exempel:

Boxaren Bertil Ahlin tog på 50-talet tre SM för Djurgården, men största upplevelsen var inte någon av dessa titlar. Det var istället när han fick Sällskapet Gamla Djurgårdares guldplakett, i hård konkurrens av bland andra Sven Tumba. De samlande tecknen har följaktligen mångfaldig betydelse.

Historien om hästskon

Ett tecken från fornstora dar, som ännu lever kvar är ju föreningens hästsko av silver — en slags utmärkelse som kan jämställas med en orden.

Det lär ha varit så att kung Oscar II och drottning Sophia drog genom Stockholm i kortege. Mängder av människor kantade gatorna med sina huvudbonader avtagna. När kortegen nådde fram till Nordiska Muséet på Djurgården blev en häst skrämd av all uppståndelse och tappade en sko.

En rask pojke plockade upp dyrgripen och gick till hovstallet för att lämna tillbaka den. Men där blev man så rörd att man lät pojken behålla hästskon. Med tiden hamnade den — tillsammans med sin historia — hemma hos en djurgårdare. Och så småningom hos klubben, som ficktillstånd att göra försilvrade kopior att delas ut till lämpliga jubilarer. Ett exemplar skänktes till H M Gustaf VI Adolf, ett annat till prins Bertil. Sammanlagt har cirka 200 ”riddare” fått varsin hästsko. Storboxaren Olle Tandberg lär ha sagt att ”det är min finaste utmärkelse”.

Historien om hästskon är ett exempel på hur en myt hålls vid liv, putsas upp. Utan tydliga ritualer kan vi inte leva. Därför behövs heraldiken.

Den blårandiga familjen

Ett annat viktigt igenkänningstecken är dräkten, även om den inte alls är omgiven av samma heraldiska bestämmelser som skölden och märket. Det finns dock en tidig instruktion (1905) där det står: ”blus på längden randig mörkblå och ljusblå, byxor svarta med revärer”.

Beskrivningen gäller fotbollsdräkten. Men nu får de flesta mogna djurgårdare något osäkert i blick och tal: ”Svarta byxor? Är dom inte mörkblå? Ett tag var dom väl vita? Revärer??”

Att tröjan är långrandig står i alla fall klart och har skapat igenkännande epitet, som blåränderna, vår blårandiga familj etc.

Men vilken randning? Det har tydligen växlat från smal- till bredrandigt, från ljus- till mörkblå ränder. Fast ränderna går aldrig ur.

Ändå har ränderna under åren givit upphov till allvarliga bråk inom föreningen, ja, i början av 60-talet hänsköt man till och med frågan om dräkten till det skönhetsråd som då fanns inom föreningen.

”Klubbkänslan hänger ju ihop med dräkten” är en vanlig kommentar från fotbollsspelarna. Och klubbkänslan, det är ”en gammalmodig egenskap”, enligt Mr Djurgården, Gösta Knivsta Sandberg. Är det just bristen på exakta regler som gör dräktfrågan så svår? Ty det är stor skillnad på hur man ser på dräkten i jämförelse med sköld och märke med sina strikta heraldiska bestämmelser.

Vem skulle våga tafsa på skölden? Man vågar knappt undra eller ens andas. Här finns en tydlig och intressant motsättning. Jämförbar med skillnaden mellan söndag och vardag. Sköld och märke är ”heliga” principer, dräkten är svett och vardag, den är kroppsspråk och slitvara. Mer mode.

Dråpliga dräktdiskussioner

Låt oss följa några av turerna i dräktfrågan. Vid 1960-talets början hade man råd att diskutera en sådan detalj som dräktens utseende. Till skillnad från 1926 då fotbollssektionen ”beviljades en anhållan att få inköpa 1 dussin tröjor och 1 dussin par strumpor”.

Ur överstyrelsens protokoll från 1930-talet. Vem skulle idag komma på tanken att spela i ”gräsgrön” kulör?

Förhistorien är att fotbollslaget ”passade på” att byta dräktutseende under en bortamatch i Malmö. Detta utlöste år 1963 en debatt i Djurgårdaren. Diskussionen inleds med några förklarande rader:

”Vi är inte klädda nu som våra företrädare på 1800-talet men grundfärgen, den blå, finns alltjämt kvar och på basis av den har skönhetsrådet att godkänna (eller underkänna) förslag till nya och piggare inslag i våra tävlingsfodral. Ingen sektion får på eget bevåg gå och skapa sig en egen tävlingsdräkt. Även små avvikelser måste bli föremål för prövning. Det är naturligtvis en självklar sak. Fotbollen kom häromåret med en ny tröja med smala mörkblå ränder och bredare ljusblå skikt.”

Och det är något som skönhetsrådet har synpunkter på:

”Genom ett gott forsknings- och spaningsarbete har vi lyckats fastslå att vår förenings representationslag i tävlingssammanhang framträtt i en klädedräkt, som ej varit föremål för vår kontroll och följaktligen ej heller godkänts. Vad orsaken kan vara till att den nya dräktens premiär förlagts till bortaplan undandrar sig vårt bedömande. Att det på denna bortaplan, i Malmö, uttryckts åsikter om att dräkten varit mycket tilltalande, kan vi inte ta någon hänsyn till. Smaken i Skåne är sedan gammalt känd som tämligen obskyr.”

Tjalle Mild.

Tonen är skämtsam snarare än sträng. Men dåvarande fotbollsordföranden i DIF, Sigge Bergh, ger svar på tal:

”Som RÅDET torde ha sig bekant, måste varje bortalag uppträda i en reservdräkt för det fall att den ordinarie stridsmunderingen skulle kunna förväxlas med hemmalagets. Vår förening har under en följd av år använt sig av en helrödtröja av tämligen dubiöst värde ur skönhets- och trivselsynpunkt. Det må här framhållas, att det faktum att densamma icke blivit föremål för SKÖNHETSRÅDETS ingripande måste betecknas som grov uraktlåtenhet från detsammas sida och att det allvarligt rubbat förtroendet för RÅDET inom vida kretsar av vårt land, Skåne dock undantaget.”

Skämt igen alltså, dräktens utseende bedöms så olika. En skånsk redaktör tycker:

”Skulle inte någon av de höga unga damerna (prinsessorna Birgitta och Desirée, djurgårdare) kunna skaffa djurgårdarna en snyggare utstyrsel än den som nu exponerades i de påsiga, trist blåmelerade tröjorna, de alltför snäva kortbyxorna och de gräsligt röda strumporna? Lägg så därtill den amerikanska snaggningen, som präglar en hel del av spelarnas frisyrer och totalintrycket förslagsvis i Hasse Milds person, blir direkt skrämmande, nästan frankensteinskt. Eller är det avsikten att skrämma motståndarna från vettet?”

Det är få faktorer som så kunnat jaga upp kroppsvätskorna hos medlemmar och omvärld som dräkten på järnkaminerna.

Men betänk, att just omkring 1960 slog TV igenom på bred front i Sverige. Dräktreklamen blev nu intressant på allvar. För en förhållandevis billig penning kunde ett företag exponera sitt namn för en miljonpublik. Idrotten tog därmed ett stort steg mot professionalisering.

Rolf Ridderwall i Löfbergs Lila-sponsrad dräkt.

Dräkten var ju en måltavla, det främsta blickfånget! Det var därför den ständigt ”syddes om”. Ishockeyns blåskjorta blev under en period ”kaffelila”.

Nya baddräkter åt brottarna?

Typiskt nog uppstår dräktsnacket kring de publikdragande, mer dramatiska sportgrenarna. Vem fordrar nya baddräkter av DIF:s brottare?

DIF:s brottarlag 1936. Övre raden Bergström, Löfgren, Berg och Mellin. Undre raden: Arne Edman, Lennart Öberg, Norén och Gustavsson.

En DIF-sektion med ovanligt rakt och smidigt dräktskick är fäktarna. I Djurgårdens fäktläger i Hjorthagen, en lokal med vacker atmosfär, tränas värja och florett i varje hörn. Alltid i vit klädsel. Den legendariske ledaren Bela Rerrich, som kom hit från Ungern på 50-talet, har lett klubben till stora prestationer. 1976 vann till exempel fyra djurgårdare olympiskt guld i lagvärja. Bela uppträder på gruppbilder i traditionellt kyller, en läderdräkt som utstrålar elegans och kultur. Men fäktningen är en ”liten” sport som, tycker dess utövare, orättvist hamnat i skymundan.

Bela Rerrich instruerar Arne Högberg och Lasse Björklund.

Få grenar har undergått så stora förändringar som ishockeyn. Spelet har hårdnat de senaste decennierna och reglerna för spelarnas kroppsskydd har alltmer skärpts. Att spela barhuvade som Rolle Stoltz, Lasse Björn och Tumba gjorde under hockeyns första guldålder på 50-talet, är i dag omöjligt.

Lasse Björn, Rolle Stoltz och Lill-Stöveln Öberg i snygga Spapshjälmar.

De tidigaste hjälmarna från slutet av 50­ talet satt också som pluttiga skal på knoppen. Men idolen Tumba drog många med sig i sin kampanj för hjälmar i isovalerna. Idag är skyddsklädsel obligatorisk, vilket ibland får intressanta konsekvenser:

Hovsångerskan Elisabeth Söderström stöter på en flygplats i Europa ihop med ett gäng spinkiga blågula spelare. Hon hör att de talar svenska och undrar vilka de är.

— Vi är Tre Kronor, Sveriges VM-lag, blir svaret. — Nä, försök inte, säger Elisabeth med sitt pärlande skratt. Er har jag sett på TV och ni var mycket större!

Tänk bara på Riddarn, Ridderwall, störst av alla djurgårdsmålvakter! Avklädd!

Priset är beviset

I DIFs klubblokal står den ståtliga prissamlingen och glänser i höga mahognyskåp med glasdörrar. Det är en berömd prissamling, värd åtskilliga miljoner och dessutom med både stiliga och dråpliga prisexempel.

På pokalbordet syns bland annat: Det stora vandringspriset från Svenska Cupen 1990 med de himlasökande händerna, en fotboll som balanserar på en vildsvinsbete från 1902, en ensam skidåkare från 1928, en guldpelare från Costa Rica 1956, Colonel Hans Lagerlöfs vandringspris vid DIF:s 50-årsjubileum i backlöpning, plaketter från elitseriehockey, filmbolaget Lemat Metro Goldwyn miniatyrpris till SM i ishockey och en ordförandeklubba från Svenska boxningsförbundet 1933.

Samlingen domineras förstås av priser i silver/nysilver, men det finns också tenn-, glas-­ och bronspjäser. Det stora vandringspriset för Svenska Cupen är en himlasökande samling händer som försöker nå bollen. Synes vara mer handbolls- än fotbollspris. Här finns främst de stora lagprisen samlade. Men också en hel del individuella priser. Detta med priser är en svår nöt att knäcka. Såväl praktiskt som estetiskt. Det är sällan man ser så mycket ful bearbetad metall samlad på ett och samma ställe. Stora idrottspriser är ofta hiskliga pjäser.

Från vänster: Skidlöpningspokal från Nordiska spelen i Stockholm 1909, Svenska Dagbladets pris i stafettlöpning 1914 och en SM-pokal från 1958

Det finns förstås en enklare och snyggare formgiven pokalstil. Men då är bucklan å andra sidan så blygt opersonlig att festen, belöningen inte kommer fram! Den kan lika gärna stå i köksskåpet. Många idrottsmän har en kluven inställning till pokalfrågan. ”Vad ska man ha den till?” är en vanlig fråga. En åsikt är att pjäsen på något sätt ska vara ”nyttig”, användbar.

— Så många blåsippsbuketter finns inte, jag har mest småbucklor.

Jompa Eriksson, frejdad djurgårdare, har däremot ordning på alla sina priser i hemmet. Han hör till den spelarkategori som förknippar varje buckla med händelser, historia — ”å de va den bucklan alltså”. Jompa brukade skriva vykort hem till sig själv när han var utomlands. Dessa kort har han samlat i album och alltihop är stöd för både det egna minnet och djurgårdshistorien.

Rena motsatsen är klubbkamraten Rolle Stoltz. Han har aldrig brytt sig om priserna — ”det gör inget om barnen leker med dom i sandlådan”. Det är en sant respektlös och vardagsvänlig inställning. Vad ska man med priset till, när det är sylarna som gäller?

Micke Johansson låter sonen Viktor leka med guldmedaljen från ishockey-SM 1990.

Vid en närmare granskning av DIF:s stora prissamling lägger man märke till några huvuddrag (som gäller alla idrottspriser).

• Idrottspriser ser likadana ut.
• Formen är opersonlig och tråkig.
• Priserna följer sällan ”stilen i tiden”.

Dock är äldre idrottspriser ofta mer fantasifulla och tidsenliga än nutida. DIF har till exempel några riktigt vackra jugend-pokaler och skålar från sekelskiftet.

Men varför är de flesta priser så tråkiga? Antagligen därför att ett idrottspris inte får vara stötande i form, typ, inskription. Mottagaren ska ju acceptera det som smakfullt. Detta gäller alla gåvor. Och gåvan är — på sätt och vis — helig. Odiskutabel. Den kanske rent av ska vara opersonlig? Konservativ. För att få vackrare pjäser borde man ordna tävlingar i formgivning av idrottspriser, som just är belöningar i tävlingar.

Silverbåt i filigransarbete från Sydamerika 1955.

Vissa priser är uppenbart ”avvikande”. Som fotbollspriset där en fotboll balanserar på en vildsvinsbete. Det omnämns i tidningen Nordiskt Idrottslif 1902:

”Första priset i denna täflingsserie, hvilket här bredvid afbildas, är ju högst originellt till hela sin anläggning, icke minst till sin teckning, med afseende hvarpå vi ej behövfa ingå i några kommentarier, då bilden ger ett godt begrepp omkonstverket. Det är en silfverboll i trogen afmodellering af en associationsboll, hvilande på en vildsvinsbet med beslag, ebenholtzfot. Arbetet är med vanlig elegans utfördt hos hofjuvelerare Hallberg. Priset går till Djurgårdens idrottsförening, som segrat i serien. Därjemte erhålla medlemmarna af det segrande laget hederstecken.”

Ett annat stilfullt pris är den stora silverbåten i filigransarbete, erövrad vid fotbollstävlingar i Sydamerika tidigare under 1900-talet.

De tidiga skidpriserna är ofta skulpturer föreställande en ensam man som skidar fram (i ödemarken tycks det) eller står i givakt med skidorna. Sällan ger priserna uttryck för den kamp som ligger bakom— jo, en hockeymålvakt i brons är avbildad i en dramatisk situation.

Folksams vandringspokal till SM i ishockey från 1958 av Arne Jones.

Många pokaler finns i fallande skala: stor, halvstor, mindre, minst. Priset bedöms alltid både efter prestation och person. Är deltagarna i ett lopp många blir priset ofta litet. Men lagpris är alltid stora, liksom vandringspriser — minns Björn Borg kyssande den ohyggligt fula Wimbledonbucklan!

Tumba & Co lattjar med bucklorna

Många aktiva spelare, och yngre idrottsfolk i gemen, har reagerat negativt på ”bucklorparaden”. Till följd av detta har priserna förändrats åt nyttohållet, till serviser, brickor mm. Ibland har man tagit steget fullt ut och givit bort matvaror som pris. Men samtidigt har vissa priser blivit rent estetiska, som en tavla eller en skulptur av någon känd och erkänd konstnär.

Efter SM-segern 1963 dricker lagkaptenen Lasse Björn champagne. Arne Grunander, Sven Tumba och Lill-Stöveln Öberg väntar på sin tur.

Redan på 60-talet kunde man märka en reaktion mot konventionerna. Tre Kronor, då omåttligt populära och med råg i ryggen av alla framgångar, vågade hantera bucklorna respektlöst. En gång dracks det festchampagne ur prisbucklan och vid ett annat tillfälle satte Tumba den på Garvis skalle inför de roade lagkamraterna.

Sven Tumba och Sura-Pelle Pettersson provar om VM-trofén passar Garvis Määttä 1962.

En sån inställning fick många att reagera och fundera på varför idrottspriser alltid haft ett likartat utseende. Men fortfarande är den klassiska traditionen med bucklor som idrottspriser stark, det framgår av DIF:s storslagna prissamling på hemvisten Stadion. Vänd på steken och tänk på hur ynka dåligt samma förening under hela sin existens haft med träningslokaler och -platser.

Tiden och äran

Denna kortfattade redovisning av Djurgårdens heraldik ger på intet vis någon fullständig bild av läget. Jag förvånar mig dock över att ämnet så sällan berörs i massmedia.

Det är märkligt eftersom varje idrottsperson vet att heraldiken som igenkännande och identifikation hör till en klubbs livsnerv.

Massmedias bristande intresse för idrottsheraldiken beror nog på att matchens spänningsmoment är så mycket enklare att skildra.

Men att ta på sig märket eller visa skölden, klä sig i tränings- eller matchmundering är lika självklart som andningen. Och lika viktigt! För ibland kan bagateller som höga dobbar eller en trång byxa förstöra en hel match.

Heraldik — det låter kanske lite högtidligt. .. men låt det vara en symbolför det som vi vill fira: Gemenskapen; en för alla, alla för en.

Och gemenskapen som syns genom skölden och märket innebär också den mänskliga bollen. Vägen till målet.

Skrivet av en som en gång tog guldmärket i allmän idrott på Kristinebergs idrottsplats. Och har det kvar i en liten ask nånstans!

Lena Larsson född 1919, död 2000, var inredningsarkitekt, pedagog, bildkonstnär, författare, journalist. Sedan 1950-talet var Larsson framstående debattör inom heminredning, form och miljö. Lanserade livskraftiga slagord som allrum, slit och släng.

Artikeln är en kortare variant av den som tidigare publicerades i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991.