Bildandet av Djurgårdens IF
Djurgårdens IF bildades egentligen redan vintern 1889-1890, över ett år tidigare än det vi idag kallar föreningens födelse, 12 mars 1891. Ett gäng som alltid höll ihop, bestående av 12 infödda Djurgårdsgrabbar, hade diskuterat bildandet av en förening. Efter att ha åkt skridskor vid Rosenvik en dag slog sig gänget ned på en bänk vid gamla Beckholmsbron och där kom frågan upp på nytt.
De bestämde sig för att starta en idrottsförening. Medlemsavgiften bestämdes till 25 öre i månaden och då man skulle utse en kassör föll valet på en yngling som hade ett styvt ben och som gick under smeknamnet ”Styvben-Starke”. Någon annan styrelse ansågs inte behövas och inga fler än de 12 ungdomarna skulle få bli medlemmar. Stadgar och samlingslokal fanns inte, man träffades i det fria och anspråken var små. Året var 1889.
Det gick emellertid dåligt för föreningen. Det visade sig nämligen att kassören och några kamrater hade festat upp hela kassan, innehållandes den första medlemsavgiften. ”Styvben-Starke” avsattes omedelbart och det började se dystert ut för den lilla föreningen. Gänget hotades med upplösning och föreningen hann aldrig stiftas vid det tillfället.
Då lyckades man få tag i en något äldre grabb, som hette John G. Jansson. Han satte fart på gänget, ryckte upp intresset och visade goda ledaregenskaper. Den dag då han, den 12 mars 1891, slog klubban i bordet räknas som föreningens egentliga födelse. En tillfällighet att Viktoria, som på latin betyder seger, har namnsdag den 12/3?
Anledningen till bildandet av en förening där och då var att en stor idrotts- och gymnastikfest skulle arrangeras i Stockholm. Där skulle självklart några djurgårdsbor vara med, ansåg Jansson. Men då krävdes medlemskap i en förening och det var därför nödvändigt att bilda en sådan. John Janssons idé väckte stort intresse. Nu fanns det förutsättningar att bilda en idrottsförening. Jansson sammankallade de intresserade till ett möte den 12 mars på det lilla kaféet med adressen Alberget 4A.
Ett tjugotal ungdomar kom till stiftelsemötet. John Jansson inledde med att redogöra för föreningens syfte, som var att ”utgöra ett föreningsband” mellan idrottsintresserade män som bodde på Djurgården. Personer från andra stadsdelar fick inte bli medlemmar, med undantag för dem som tidigare bott på Djurgården. Föreningens namn blev Djurgårdens Idrottsförening, med initialerna D.I.F. En kommitté tillsattes för att snabbt utarbeta stadgar. Inträdesavgiften bestämdes till 50 öre och månadsavgiften till 10 öre.
De flesta av ungdomarna hade arbeten som handelsbiträde, springgosse eller maskinskötare. Många med koppling till sjöfarten. Den lilla fritid som gavs fylldes av engagemang för den nystartade idrottsföreningen. De första årens verksamhetsberättelser genomsyras av medlemmarnas stolthet över sin förening. Ett problem för idrottsintresserade arbetare var den fientliga inställningen bland arbetskamraterna. August Björkdahl, som gick med i DIF 1892 och då arbetade som bokbindarlärling, har berättat om reaktionerna på arbets-platsen, ”där vi mången gång fick heta sportfånar och idrottsidioter, ty idrotten tillhörde de bäst ställda i samhället”.
Inom DIF, liksom inom andra idrottsföreningar vid den här tiden, fanns ett mönster vad gällde den sociala strukturen. De aktiva utgjordes framförallt av arbetare, medan personer med högre positioner på den sociala rangskalan fungerade som beskyddare av föreningen. DIF utnämnde major Viktor Balck, en pionjär inom den svenska idrotten, till sin förste heders-ledamot.
Del av text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).