DIF ungdomsfotboll
Med Johan Werner i spetsen finns en projektgrupp med uppdraget att dokumentera Djurgårdens ungdomsfotboll genom åren – från kvartersfotboll till akademi. Vill du bidra i någon form är du varmt välkommen att ta kontakt genom uppgifterna nedan.
Ambitionen är att historiebeskrivningen ska dokumenteras någon form av fysisk publikation, såväl som digitalt. Den ska innehålla en tidsresa från när ungdomsfotbollen började formas till hur verksamheten ser ut idag.
Vill du skicka in din egen berättelse, fotografier eller bidra på något annat sätt så hör gärna av dig till någon i projektgruppen. Duktiga skribenter behövs också som kan göra reportage om viktiga händelser och porträtt av ledare och spelare. Hör gärna av dig med idéer och förslag!
Kontaktuppgifter till projektledare Johan Werner
ungdomshistoria@dif.se
070- 669 29 14
Övriga medlemmar i projektgruppen:
Mats ”Motorn” Jansson, 076-867 46 58
Bosse ”Bagis” Andersson, 070-342 99 93
Lasse ”Dribbler” Stenbäck, 073-461 83 26
Nedan kan ni läsa två reportage som smakprov på denna resa. Text: Johan Werner.
Virvelvindens SK – en stark kraft i DIF:s ungdomshistoria
Mellan 1940-1960 växte pojkfotbollen starkt inom stockholmsdistriktet. Detta avspeglades i alla kvartersklubbar som växte fram, till exempel BK Zamora, Kransen, IK Stella, Flora, IK Stjärnan, Höken, Silwing och Virvelvindens SK.
Det fanns ett stort intresse för bollsparkande ungdomar tack vare AT-Cupen. Den arrangerades av Aftontidningen åren 1943-1956. Expressen tog över arrangörstävlingen 1957 där ishockeyn var först ut och därefter fotbollen 1958. I S:t Eriks-Cupen, eller ”Sanktan” i folkmun, formades redan från början många framgångsrika spelare både från storklubbarna och inte minst från kvartersklubbarna.
Djurgårdens IF hade ett juniorlag tidigt. Det första juniorlaget bildades redan 1916 och många framgångar skördades redan när seklet var ungt. Däremot var pojkfotbollen rätt så skralt representerad. Endast något enstaka lag representerade DIF i A-, B- och C-grupperna i Sanktan på 50- och 60-talet.
Virvelvindens SK från Björkhagen var en mycket framgångsrik klubb. Den bildades 1960 av eldsjälen Bertil Pilö, och hade framgångar både i hockey, fotboll och handboll. Klubben växte snabbt och hade näst flest lag anmälda efter Hammarby IF i S:t Eriks-Cupen 1963. I C-finalen samma år var Virvelvinden det ena finallaget. Laget hade slagit ut Hammarby i semifinalen och mötte AIK i finalen, en final som AIK vann med 2-0.
Inför finalen var det stor uppmärksamhet i Expressen kring Virvelvinden och familjen Pilö.
Det blev huggsexa om de talangfulla spelarna från Virvelvindens SK. Det var inte så konstigt eftersom de hade gjort stort intryck, inte minst på AIK som ville värva de bästa spelarna i laget. I Virvelvinden fanns bland annat de kommande allsvenska spelarna Kjell Samuelsson och Lasse Pilö och hela laget gick till Djurgården.
– Vi fick ett bra erbjudande från Djurgården som lovade ta hand om alla spelarna, berättade ordförande Bertil Pilö till arrangörerna. Expressen kommenterade övergången så här: ”Det är på sätt och vis tråkigt när något sådant här händer. Virvelvinden var en färgklick i S:t Eriks-Cupen. Men samtidigt måste man förstå att ledarna bara vill grabbarnas eget bästa. Resurserna är ju helt annorlunda i en storklubb än i ett litet kvartersgäng.”
Flickfotbollen hade ännu inte kommit in som en del i seriesystemet, men Virvelvindens SK blev kända som pionjärer med två flickor i laget 1962. Virvelvindens C-pojklag förstärktes med Ing-Britt ”Bitte” Bennerståhl och Margareta Hultgren. ”Är det ont om spelare?” frågade sig många. ”Inte alls,” svarade ordförande Bertil Pilö. Han förklarade vidare att tjejerna är bäst i laget och utan dom skulle vi inte göra oss gällande i serien. Det fanns ingen paragraf i regelboken om att flickor inte fick delta. Först 1969 kom flickfotbollen in i Sanktan med egna serier.
(Fakta från boken S:t Eriks-Cupen 50 år)
Bertil Pilö blev en viktig ledargestalt inom Djurgårdsfamiljen både inom hockeyn och fotbollen. Han intog en roll som överledare inom föreningen. Vid en intervju med Bertils söner nyligen, Ulf och Lasse, berättar de att han tillsammans med Filip Karlsson, som hade många år som ledare för juniorerna, drog upp riktlinjerna för ungdomsverksamheterna.
Bertil hade ett eget företag inom idrottspriser, och hade därför ett naturligt brett nätverk inom idrottsrörelsen. Han sågs ofta ute på Barnens Ö där han följde kolloverksamhetens fotbollsserier och hade därmed koll på talanger. Inte omöjligt att han också försedde Barnens Dag-verksamheten med priser, pokaler, plaketter och diplom.
Intressant var också att fråga sig vad som ingick i överenskommelsen med Djurgården. Att spelarna från Virvelvinden skulle få meriterande tränare ingick nog i dealen med tanke på att Karl-Erik ”Cacka” Andersson, Kaj Wieståhl, Lars-Åke Thorslund och Roland Böölja var tränare och ledare för såväl Lasse Pilö som äldre brodern Ulf i tonåren.
Bägge sönerna, Ulf född 1948 och Lasse Pilö född 1952, var mycket duktiga i både fotboll och hockey. De var med i flera Sanktan-finaler och fick flera utnämningar som ”bäste man på plan” och var medlemmar i ”kanonklubben” för spelare som gjort målrekord.
När jag, Johan Werner, och Bosse ”Bagis” Andersson möter dessa herrar på Café Prinsen i Strängnäs så har de med sig två pärmar med urklipp från sina idrottskarriärer. Det framgår tydligt en fin syskonkärlek mellan bröderna Pilö. Lillebror Lasse lyfter gärna fram storebrors idrottsframgångar. Bröderna bor grannar sedan flera år tillbaka en bit utanför Strängnäs, där föräldrarna bodde på granntomten så länge de var i livet.
Att få ta del av deras framfart och minnen är verkligen fina idrottssagor. Lasse spelade också hockey i unga år med DIF och vann Sanktan tillsammans med bland annat Mats Waltin. Brodern Ulf satsade fullt ut på hockeyn efter juniortiden. Han var spelare i A-laget men också tränare och styrelseledamot i DIF hockey. Sedan fortsatte han sin spelarkarriär i Nacka HC.
För Lasse blev det fokus på fotbollen med Allsvenskt spel i DIF, men valde att spela för Nyköping BIS, då han fick blygsamt med speltid i A-laget. I serien under Allsvenskan gjorde han stor succé som skyttekung under många år i ”Bissarna”. Lasse avslutade sin fotbollskarriär i Västerhaninge.
Ulfs bästa minne var när han och Claes-Ove Fjällby spelade i Nacka och blev utlånade till Sparta Prag i Ahearne Cup, då de saknade spelare – det var DIF som tipsade. De fick även följa med och representera i Finland mot kanadensiskt motstånd. Det var stort och blev rubriker i pressen: ”Två svenska divisiono 2-spelare slog ut Kanada”.
Noterbart är att Virvelvindens pojkar födda 1948 och 1952 också fick uppleva framgångar i JSM. 1966 nådde man semifinal mot Malmö FF och Djurgårdens juniorlag (födda 1952) gick till final i Allsvenska ungdomscupen 1970 och förlorade där mot IFK Eskilstuna med 1-0. I laget fanns fyra blivande allsvenska spelare – Björn Alkeby, Tommy Davidsson, Per-Olof Erixon och Lars Pilö.
Akademisatsning med Bosse Lundqvist
Ingen som följer fotbollsutvecklingen i världen har kunnat undgå begreppet fotbollsakademi. Elitklubbar som Barcelona och PSG med flera satsar otroliga resurser på att utbilda egna spelare ur ungdomsleden till sina representationslag, eller sälja vidare till andra klubbar. Djurgårdens ungdomsfotboll, på pojksidan, har sedan 2008 byggt upp en egen akademiverksamhet som idag är certifierad som en femstjärnig akademi enligt SEF (Svensk Elitfotboll). SEF driver och ansvarar för att stimulera Allsvenskans och Superettans föreningar att utbilda spelare till våra landslag och till professionella yrkesmän som gör ligorna bättre. Glädjande är också att det de senaste åren även bedrivs flickfotboll i akademiform inom DIF.
När Djurgården Fotboll skriver sin historia är Bosse Lundqvist en given person att nämna utifrån sina betydande insatser. Många förknippar honom givetvis hans framgångsrika år som ordförande. Vad sägs om sex titlar under hans tio år vid rodret? SM-guld 2002, 2003 och 2005 samt cupguld 2002, 2004 och 2005. Att han vände skutan från en nästan bankrutt verksamhet vid ingången 1998 då han tillträdde som ordförande, till att etablera föreningen som en stark kraft inom svensk fotboll är en del av vår historia.
Utan pengar är det svårt att lyckas, det vet affärsmannen Lundqvist. Vid en ny era för Djurgården Fotboll, första decenniet på 2000-talet, behövdes inte bara ekonomiska muskler. Det krävdes också en vision, en strategi, en tydlig spelmodell och en manual som handlade om hur alla i organisationen, både på plan och utanför planen, skulle agera och dra åt samma håll. Bosse berättar att det i runda slängar behövdes ett tillskott på 30 miljoner kronor för att bli svenska mästare. Ett riskkapitalbolag bildades för att kunna värva toppspelare som till exempel Kim Källström, Johan Elmander, Andreas Isaksson och en hemvändande Stefan Rehn.
Vi träffar Bosse för en intervju på DIF-kansliet i TV4-huset. Många är nya ansikten för Bosse sedan kansliet var stationerat på Stadion och på Valhallavägen 104. Robert ”Pike” Kollberg, Tomas af Geijerstam och Jerker Hedenstedt som fanns med under Bosses tid,sitter i det stora kontorslandskapet. De tänker kanske på forna tider när denna ledarlegend kliver in i lokalerna.
Bosse ”Bagis” Andersson och jag, Johan Werner, är nyfikna att ta reda på hur tankarna gick när han bestämde sig för att dra i gång en ungdomssatsning med akademiverksamhet.
Ett mantra för Bosse är att vara omvärldsorienterad, vilket återkommer ofta under vår pratstund. Det gäller att göra rätt saker och att lyckas. Med DIF:s utblickar mot Europa i samband med kvalifikationer att kvala in till Champion League började resan mot en egen akademi.
Bosse berättar att första intrycket var en kontakt med Bordeaux 2002, som förklarade att stödet från Franska fotbollförbundet hade varit avgörande i satsningen på akademier inom fransk fotboll.
– Hur ser det ut i Sverige, undrade de förstås, och jag berättade givetvis att vi inte själva var där ännu och att det fanns ingen sådan styrning eller stöd från vårt förbund. Budskapet var tydligt: vi måste satsa på akademier i Sverige, säger han.
Senare, under 2003, fick Bosse en bra kontakt med Feyenoords tekniska direktör som berättade om deras akademi. Denne hade också erfarenhet av att förädla afrikanska spelare. Kontakten utvecklades också med hjälp av det gamla fotbollsproffset Ove Kindvall, som bland annat lät våra tränare Sören ”Snuffe” Åkeby och Zoran Lukic göra studiebesök hos Feyenoord. När de kom hem var de lyriska och då framför allt av ungdomsfotbollen som de tyckte var oerhört intressant. Det var också kontakten med den tekniska direktören som resulterade i värvningen av Johan Elmander och sedan tipset om Gert Ouden, två anfallsspelare som hade stor betydelse för DIF:s framgångar i Allsvenskan.
När Bosse nu blickar tillbaka tycker han satsningen på Europaspel var felaktig. Vi hade en bra kassa 2005 och, med facit i hand, borde vi ha satsat annorlunda, menar han.
– Vi fick möta storlag som Juventus och Partizan Belgrad och räckte inte till, så det blev tungt. När vi åkte ut i kvalet mot MFK Ruzomberok från Slovakien 2006 blev det också intressant att även titta på deras förutsättningar, berättar Bosse.
Hans son Gustav och en kompis till honom gjorde en studieresa med bland annat fem studiebesök ute i Europa för att inhämta mer kunskaper.
– Dessa uppgifter kunde man läsa i en rapport av Gustav Lundqvist. –
Bosse nämner Glasgow, West Ham, Sparta Prag, Slavia Prag, Schalke 04 och Arsenal som inspirationskällor i omvärldsspaningen. Framför allt var det samtalen med Tord Grip, vilken under en tid fungerade som rådgivare inom föreningen, som gav insikterna om hur en satsning kunde se ut, berättar han. Tord Grip menade att från 16 års ålder måste en ungdomsspelare satsa fullt ut och då är det också spelarens karaktär som är avgörande för att lyckas. Synsättet är att man utbildar sig till fotbollsproffs och genom en akademi genomförs en yrkesutbildning. Förutom att kombinera fotbollsutbildning och skola måste de allra bästa tränarna och de bästa träningsmöjligheterna finnas, samt specialister runt omkring individen som kan stötta spelarens maximala utveckling.
Bosse sammanfattar sina tankar som växte fram kring en akademisatsning på följande sätt:
- Tränarna i akademin ska ha minst lika bra utbildning som A-lagstränarna. Detta var ofta ett krav i toppklubbarna som vi studerade, till exempel Schalke 04.
- Spelarna i de äldre åldersgrupperna ska känna sig betydelsefulla och nära A-lagets verksamhet, dvs träna på samma anläggning, finnas fysiskt nära och bli sedda.
- A-lagstränarna och den sportsliga ledningen ska vara engagerade i akademin. Det är viktigt med direktkontakt med akademitränarna för att utbilda och ge direktiv om spelsystem med mera som skapar helhet för talangutvecklingen.
Under 2007 började akademisatsningen ta form, där Bosses mål var att få fram pengar för en 5-årig satsning som skulle var finansierad med 15 miljoner per år. Glädjande nog kunde projektet sjösättas 2008 med fem finansiärer som satsade 3 miljoner vardera årligen. Högsta prioritet var att anställa de allra duktigaste tränarna som kunde få betalt därefter. Givetvis fanns också bästa möjliga träningsmöjligheter som avgörande framgångsfaktor.
Bosse berättar att inte alla inom föreningen var förtjusta i satsningen på en akademi. Vissa ansåg att det var bättre att köpa färdiga spelare för investerarnas pengar. Givetvis kom sådana propåer, inte minst från A-lagets håll. Bosses uppfattning var att det behövdes långsiktighet och förståelse för att omvärlden förändras.
Text: Johan Werner
Dessa texter är smakprov ur en kommande antologi om Djurgårdens ungdomsfotbolls historia och tidigare publicerade på dif.se
Vill du bidra? Läs mer här.