Kvinnornas Djurgården

DIF-damer, pingispuddingar och fotbollstjejer – Kvinnornas Djurgården

Skribent: Karin Alfredsson, tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991

Djurgårdens damfotbollslag 1970.

Vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk? Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?” sjöng tjejgruppen Röda Bönor på 70-talet. — Jag har räknat ut att jag har tvättat 4500 hockeytröjor, säger Lisbeth Kellerstam. Och lika många damasker. För att inte tala om allt jag lagat! Varenda semester har jag tagit med mig säckar med lagningsjobb. Lisbeth har fostrat tre materialförvaltare i Djurgården, och själv varit materialare i tolv år. Det började med äldste sonen Anders. Efter en kortare karriär som hockeyspelare blev han materialare i ungdomssektionen, så småningom för A-juniorerna och sist heltidanställd i A-laget. Andre sonen Johan tog materialansvaret för juniorerna medan han hjälpte storebror med A-laget på kvällarna. När Anders så småningom slutade tog Johan över. Och nu hjälper lillebror Mats till med A-lagets material på kvällarna… Hela tiden med mamma Lisbeth i bakgrunden. — Dom har varit duktiga och skött det mesta själva, men lappa och laga har jag fått hjälpa till med. Och tvätta ibland.

Lisbeth Kellerstam.

När Anders lämnade ungdomssektionen tog Lisbeth själv över där. Köpte klubbor och målvaktsprylar. Gick på möten, fanns till hands. Och tvättade några tröjor till… — Men den främsta insatsen har jag nog ändå gjort som chaufför, tror Lisbeth. Pojkarna har tränat och tävlat runt om i Storstockholm. Från hemmet i Sätra till planen i Kista tar det 45 minuter, enkel väg, när det inte är rusning. — När det var som mest, när alla grabbarna spelade och tränade på olika tider, då räknade jag ut att jag gjorde av med 6—7000 kronor per säsong, bara i bensin. Lisbeth har aldrig arbetat heltid. Hon började sitt deltidsarbete när yngste sonen Mats gick i sjuan.

Johan och Anders Kellerstam, när de var materialförvaltare för A-juniorerna.

Hur heltidsarbetande föräldrar hinner med sina barns aktiviteter förstår hon inte. — När vi flyttade hit till Sätra, på 60-talet, var alla mammor på gatan hemma med sina barn. Lisbeth ångrar inte en dag med Djurgården. Grabbarna har lärt sig samarbete och laganda. De har fått resa och blivit självständiga. Och själv har hon haft roligt hela tiden. Hela tiden? — Ja, jag såg fram mot varenda träning! Men man måste lära sig reglerna och kunna spelet, annars blir det aldrig kul. Vi hade ju så trevligt, vi föräldrar. Hade loppmarknader och samlade in pengar till laget. Man blev som en stor familj. — Vi har firat Lucia på Hovet sju eller åtta år i rad. En gång när min mamma fyllde år fick hon komma till cafeterian vid hockeyrinken för att vi skulle hinna fira henne. Vi levde ett speciellt liv. Ett roligt liv. Ibland träffar jag andra föräldrar som var med och dom kommer fram och säger ”Tänk Lisbeth, vad roligt vi hade på den tiden!”

Inget DIF utan Lisbeth

Nu är det slut. Lisbeth har problem med en höft. 1987 lämnade hon jobbet som materialförvaltare i ungdomssektionen. Med visst vemod. — Hälsan sa ifrån. Jag orkade inte lyfta och bära längre. Jag får satsa på katter, hundar och barnbarn nu! Det är inte riktigt sant. Hon hjälper Johan laga grejer åt A-laget och ibland hjälper hon honom städa. Och fortfarande går hon på matcher. Hon ser fram emot att få stå vid rinken och heja fram sonsonen Marcus. Men han är bara ett år än. Utan kvinnor som Lisbeth Kellerstam hade Djurgårdens IF inte existerat. Bland de andra mammorna, i omklädningsrummet och på läktaren, har hon inte känt sig ensam. Men i de beslutande församlingarna…— I ungdomssektionen var jag ansvarig för ekonomin i 12 år. Ingen annan kvinna satt i den styrelsen under hela den tiden. Det tycker jag är trist. Jag har känt mig ensam. Man tvingas bli som en karl. Vad hade hänt om ni varit fler? Hälften eller — o vilken tanke — fler kvinnor än män? — Jag vet inte. Det hade nog inte hänt så mycket. Hela systemet är ju manligt. Uppåt är det ju bara gubbar, förvånansvärt gamla gubbar. Men om hela DIF invaderats av kvinnor i beslutande positioner? Vad hade ni ändrat på? — Kvinnor tänker annorlunda, tror jag, mindre tävlingsinriktat och mer socialt. Vi skulle inte acceptera att våra 12-åriga söner slås ut och tvingas sluta spela på grund av elittänkande. Själv skulle jag omedelbart avskaffa ”bäste man på plan” och andra utmärkelser vid matcherna. Hockey är en lagsport. Stjärnor kan dom få bli när dom blir vuxna! — Sen tror jag att kvinnor är mer praktiska och sparsamma. Lagar hellre än köper nytt. Om fler kvinnor vore materialförvaltare skulle vi klara oss med mindre pengar. Det är papporna som köper de dyraste, flottaste utrustningarna till sina grabbar.

Ur överstyrelsens protokoll från 1930-talet.

Ligger det något i vad Lisbeth Kellerstam säger? Skulle ett Djurgården som styrdes av kvinnor prioritera andra saker — mer social samvaro och mindre elitidrott? Eva Olofsson forskar vid institutionen för pedagogik vid Umeå universitet. Hon diskuterar saken i sin avhandling Har kvinnorna en sportslig chans?

— För det första är frågan rent utopisk, säger hon. Idrottssverige är manligt dominerat. Jag känner inte till någon annan institution som kan visa upp en så massiv manlig dominans som idrotten. — För övrigt har Lisbeth Kellerstam rätt. Min undersökning visar att kvinnor framhäver idrottens sociala värden framför prestationen. Samtidigt är det den slutsatsen jag fått mest kritik för. Därför går vi vidare och undersöker saken med hjälp av pojkar och flickor vid skidgymnasiet i Sollefteå. I väntan på den undersökningen kan vi titta på en av de få idrottsgrenar i Sverige som är kvinnligt dominerad: gymnastiken. Förr hette det husmorsgymnastik, nu Friskis och Svettis. I båda fallen handlar det mer om rörelse, motion och samhörighet — mindre om resultat och segrar.

Storstjärnor med manliga mått

Fotboll då? Damfotboll är Sveriges näst största idrott (mindre än fotboll men större än hockey). Djurgårdens tjejer är framgångsrika. De spelar i allsvenskan och kom 1989 till SM-slutspel. I laget finns tre landslagsspelare — Malin Swedberg, Pia Carlsson och Marie Ewrelius. Med alla manliga mått mätt borde de vara Storstjärnor. Sponsrade bilar och heltidsträning. Gott om pengar. Hur är det? — Jag tjänar inga pengar på min idrott, säger Pia Carlsson. Fotbollen är en ren förlustaffär. Jag jobbar på en datafirma. Om vi ska ha en match mitt i veckan och jag måste ta ledigt får jag löneavdrag. Och ingen ersättning från klubben. Ska jag åka på träningsläger måste jag ta semester eller tjänstledigt utan lön. — Vi jobbar eller pluggar på heltid allihop, berättar Malin Swedberg. Sen tränar vi. Tre till fyra gånger i veckan. Plus minst en match under säsong. — I fjol hade vi träningstid mellan 20.30 och 22.30. Vi tilldelas tider i samma omgång som division II herrar. Det är lite skillnad… — En kille jag känner i A-laget har ett jobb han fått genom klubben. Därifrån kan han gå klockan två, utan löneavdrag, för att träna till fem. Så har han kvällen ledig. Marie Ewrelius berättar med en grimas: — I fjol fick vi en sko, som bidrag till utrustningen. I år fick vi i alla fall två skor. En förbättring!

Pia Carlsson på väg mot målet i en match mot AIK.

Missförstå dem rätt. Malin, Pia och Marie menar inte att de ska ha exakt samma villkor som A-lagets herrar. Jämförelser med Håkan Södergren eller någon annan av Djurgårdens manliga stjärnor skrattar de bara åt. — Vi vet att herrarnas A-lag alltid är nummer ett. Det är dom som drar publik och sponsor-pengar. Men vi tycker inte det borde vara så stor skillnad… Det som retar tjejerna är att de — faktiskt — har sämre villkor än juniorgrabbarna. Killarna får SL-kort för att kunna resa till träningar och matcher och de får matchpremier om laget vinner. Damlaget har ingetdera. Bara ordet: ”damfotboll”. ”Herrfotboll” finns inte. Det heter ”fotboll” och ”damfotboll”. — Det finns ingen kvinnlig idrott, säger forskaren Eva Olofsson. Det finns bara kvinnliga utövare av manlig idrott. Därav följer att kvinnor blir ”sämre” idrottsutövare, eftersom deras fysiska förutsättningar inte är desamma som männens. Och ”sämre” idrottsutövare får mindre pengar, sämre träningstider och mindre uppmärksamhet.

Malin Swedberg.

Vad är det för skillnad på ”fotboll” och ”damfotboll”? Spelar Malin, Marie och Pia tråkigare, i ett dåligt tempo? — Nej, snarare tvärtom, tycker alla tre. Våra matcher är mer tekniska, utan herrarnas låsta system. Det finns mer utrymme för dribblingar. Och vi gör fler mål! — Det har ju blivit ett problem för herrarnas allsvenska, att matcherna blivit för täta och att det görs för lite mål. — Sen är killarna ruffigare. Det händer att herrlagen bestämmer sig för att ”trycka till” nån i början av en match. Sådant förekommer inte hos oss. Det är viktigare att ha kul. Vi skulle aldrig skälla ut varann på plan. Snarare är vi snabba att ta på oss skulden om en passning gått fel: ”Förlåt, det var mitt fel!”

Tjejer är mindre tävlingsinriktade, tror Malin, Marie och Pia. Mer ödmjuka. Inte bara på fotbollsplanen. Inom föreningen kan det vara en brist: — Vi är dåliga på att ta för oss. Ödmjukhet, självkritik och medvetenhet om förutsättningarna: — Damlandslaget har ingen huvudsponsor. I Djurgården går damfotbollen back, och herrarnas A-lag drar in pengarna. Varför kommer inte folk på damfotbollsmatcher? Får ni för lite uppbackning av massmedia? — Där har det blivit mycket bättre, men fortfarande är det inte bra. Numera visar sportnytt i TV till och med inslag från matcher ibland. Men under SM-slutspelet -89 direktsändes inte någon av finalerna. Och när damlandslaget spelar i EM står det knappt i tidningen. Medan en kvällstidning satsar 14 sidor på Glenn Hysén!

Lotterier och kalendrar drar in pengar

Pengar är en bristvara för damfotbollen. Malin säljer julkalendrar med bild på herrarnas A-lag till släktingar (”Dom undrar alltid varför det inte kan vara en bild på mig och mitt lag?”) Pia försöker sälja DIF:s svindyra tipslappar till sina arbetskamrater (”Du har nickat för många gånger om du tror jag ska betala 100 spänn för en tipslapp, säger dom.”) Marie springer i trappor och säljer lotter. På ett sätt är det bra, säger de: — Vi skulle inte vilja ha samma penningcirkus som på herrsidan med astronomiska övergångssummor. — Men kanske skulle lite pengar fungera som en extra morot för några av alla de tjejer som lägger av i 15-årsåldern, säger Malin. En proffskarriär är inget att hoppas på. Malin har försökt: — Jag var i Italien, i Neapel, 2,5 månad för något år sedan. Där fanns en familj som fått för sig att den skulle bekosta ett tjejfotbollslag. Det var meningslöst. Vi tränade lite men hade inget annat att göra och tjänade inga pengar. Jag åkte hem. — Sverige är fortfarande bäst på tjejfotboll. Vi har den bästa ligan och den bästa klubbverksamheten. Här utvecklas jag bäst som fotbollsspelare.

DIF besegrar Hammarby med 4-0.

Malin, Marie och Pia är alla födda under senare delen av 60-talet. Hur länge kommer ni att hålla på? — Inte så många år till. Men många killar håller på tills de är 35? — Killarna skaffar barn mellan träningspassen, och tvätten tvättar sig ändå på nåt sätt. Vi kan inte vänta tills vi är 35 om vi vill skaffa barn och bilda familj. Våra killar kommer inte att ta all markservice. Att vara mamma och elitfotbollspelare går inte att förena. När man fött barn kommer man inte tillbaka.

Träning inför Djurgårdens första damfotbollsmatch.

Mamma, ja. Man och familj. Märkligt nog är en av de vanligaste frågorna: Jaså, spelar du fotboll? Då är du väl lesbisk? — Jag klappade till en kille härom kvällen för att han frågade, säger Malin, som är dödligt trött på hela debatten. — Det finns några lesbiska tjejer som spelar fotboll. Antagligen finns det lesbiska tjejer (och manliga homosexuella) i alla sporter, överallt. Liksom i hela samhället. Det är inte vanligare inom damfotbollen. I Djurgården finns ingen som är lesbisk. Varför är frågan så intressant? Vi enas om att damfotboll måste innebära ett stort hot mot mångas — både mäns och kvinnors — invanda könsroller. — Lesbiska tjejer behöver man inte ta på allvar, säger forskaren Eva Olofsson. De är både avväpnade och avkönade.

Många utmärkelser i Ainas lägenhet

Damfotbollen i Stockholm började — faktiskt — i Djurgården. — Det var 1967 som Expressen ringde mig och sa att ett lag som hette Öxabäck ville komma till Stockholm och spela damfotboll, berättar Aina Ekvall. Dom undrade om jag kunde få ihop ett lag. Aina Ekvall är född 1910 och på väggarna i hennes lägenhet i Årsta hänger utmärkelserna från Djurgården tätt. I åtta år var hon ordförande i DIF:s damsektion. Därutöver har hon tävlat i skidor, friidrott (alla grenar!), orienterat och spelat handboll. Och tränat Djurgårdens dam- och flickhandbollslag. — Jag kallade ihop handbollslaget och ringde till Knivsta. Han tränade flickorna några gånger och sen spelade vi. Öxabäck vann, men bara med 2—1. Hedrande! Det var Ainas dotter Margareta som gjorde målet och Aina var stolt. Men hon minns ännu gubben som tittade på och undrade: — Vad händer om dom får bollen på brösten? Aina var 19 år och arbetade på konditori på Skeppargatan när hon värvades till Djurgården. Det var 1929. Snart var hon aktiv i flera sporter. När konditoriet stängde vid sextiden på kvällen kastade hon sig på cykeln för att träna handboll i Medborgarhuset. Friidrottsträning på Tranebergs idrottsplats. Mycket cyklande, men så var det för alla. Men alla idrottade inte: — Nej, många såg mig nog som lite konstig. ”Idrottar du?” Det som gällde var att arbeta flitigt och hedra sin mor och far tills det var dags att gifta sig och skaffa barn.

Djurgårdens handbollslag hösten 1964. Aina Ekvall till vänster.

Men Aina trivdes med sin idrott och hade ingen brådska med familjebildningen. Först vid 36 gifte hon sig med sin Gösta. Han var idrottsintresserad (”annars hade det aldrig gått”) och hammarbyare (!). Året därpå föddes dottern Margareta. — Jag stod i mål i handboll när jag var i sjätte månaden. Jag tänkte aldrig på att det kunde vara olämpligt. Det var full fart! Aina var hemma med dottern i tre år, men sedan började hon om. Både med arbetet och Djurgården. Förutom att hon själv var aktiv satsade hon mycket tid och kraft på damsektionen. Där blev hon ordförande 1962.

Kvinnor tillåtna efter 17 år

När Djurgårdens IF bildades för hundra år sedan var föreningen till för idrottsintresserade män, bosatta på Djurgården. 1908 bestämde styrelsen att också kvinnor kunde bli medlemmar. Damsektionen bildades 1924. Under 20-talet var Inga Gentzel den mest framgångsrika kvinnliga djurgårdaren. Hon tog OS-brons på 800 meter 1928 och fyra SM-titlar på samma sträcka. Inga Gentzels lagkamrat och Aina Ekvalls företrädare som ordförande i damsektionen, Anna Dettner, berättar i tidningen Djurgårdaren: ”1926 startade jag i SM i Linköping där jag kom trea i både längd och 100 meter. Mitt största bekymmer den gången var inte tävlingen utan hur jag skulle komma dit. Jag måste ha betalt årsavgiften till föreningen för att få följa med. 4 kronor. En efter dåtida förhållanden oöverkomlig summa för en ung flicka. Efter många dagars knäböjningar inför pappa förskotterade han beloppet.”

Inga Gentzel springer in som tvåa i Svensk Damtidnings terränglöpning 1931.

Inga pengar. Ett klassiskt bekymmer. Damsektionen ordnade danser och Luciafester tillsammans med brottningssektionen. Sålde souvenirer och lotter på Råsunda. Damerna städade på Stadion för att tjäna pengar. Putsade allt silver. Aina Ekvall plockar fram damsektionens kassabok från 1967. Summa inkomster för året: 980 kronor. Summa utgifter. 916 kronor. — Det var inte så dyrt då. Vi åkte till Linköping och Skövde för att tävla, tolv personer. Hela resan gick på 298 kronor. Vi hade inte så stora pretentioner. Konkurrensen var inte heller så hård. Ainas handbollslag, i den svenska eliten, tränade en timme i veckan.

Män här och kvinnor där

Att Djurgården, liksom många andra idrottsföreningar, hade en damsektion, byggde på den tidens idrottstänkande: särartsidén. Det är skillnad på män och kvinnor, fysiskt och mentalt, följaktligen är det rätt att sära på dem också organisatoriskt. Länge var allmänhetens syn på kvinnlig idrott också mycket snäv: kvinnlig idrott förknippades med spänst och grace. Vackra rörelser, på isen eller gymnastikgolvet, var okey för kvinnor. Idrottsgrenar som premierade fysisk styrka, uthållighet, laganda och framåtanda förbehölls männen. Över huvud taget var en av idrottens viktigaste funktioner att utveckla manliga karaktärsegenskaper, göra ynglingar till män. Under 1900-talet har den bilden förändrats. Kvinnorna har trängt in också på traditionellt manliga idrottsområden.

Måttligt seriös bildtext kring kvinnors idrottande ur Djurgårdaren 1964.

— Trots, inte tack vare, den etablerade idrottsrörelsen, säger forskaren Eva Olofsson. Jämställdhetspolitiken har också ersatt särartstanken. På 70-talet var det plötsligt — åtminstone officiellt — ingen skillnad på män och kvinnor. Alltså lades Djurgårdens damsektion ner och damerna flyttades in i specialsektionerna. Aina Ekvall vet inte vad hon tycker om nedläggningen: — Det kanske var nödvändigt. Det fanns ingen som ville jobba med damsektionen längre. Det är konstigt, men det verkar som om det måste stå karlar bakom det organisatoriska. Forskaren Eva Olofsson menar att männen helt enkelt inte släppt in kvinnorna: — Officiellt sysslar Idrottssverige mycket med jämställdhetsarbete. Jämställdhet är ett bra ord. Det ger intryck av rättvisa, att kvinnorna ska avancera och nå högre positioner. Men om kvinnorna ska nå fram till makten måste många män stiga åt sidan. Och det är de inte intresserade av.

Damsektionens första vårfest. Året är 1924.

Aina Ekvall är besviken på dagens kvinnor. Hon möter flickor hon tränat i handboll och frågar vad de gör nu. ”Nu är jag mamma”. — Mamma! Som om det var ett heltidsarbete. Men visst ser hon svårigheterna. Hennes egen dotter sköter hus och familj vid sidan av ett heltidsarbete. Och så skjutsar hon sina två söner till hockey- och fotbollsmatcher. Hon skulle inte hinna med något mer, det ser Aina. Tiderna har förändrats. Själv håller Aina igång. Simmar och gymnastiserar regelbundet. Går på Djurgårdens matcher med barnbarnen. När de var mindre spelade de landbandy tillsammans hemma i köket. Aina fick stå i mål.

Skulle kvinnor visas upp på 1950-talet fick det gärna vara glamour med i bilden. Här representerat av DIF-medlemmen prinsessan Birgitta på omslaget till Djurgårdaren 1958/1959.

Aina är medlem i ”Sällskapet Gamla Djurgårdare”. Det är märkvärdigare än det låter. Denna hedersförening tillät fram till 1976 inte kvinnor som medlemmar. Formellt fanns ingen könsdiskriminering i Sällskapets stadgar. Men eftersom varje ny medlem måste väljas in av de andra, och ingen Sällskapsmedlem kommit på tanken att föreslå en kvinna, kunde herrklubben bestå. Till 1976. Gamle skattmästaren Gunnar Rinman drog igång revolutionen genom att föreslå några kvinnor, bland dem Aina Ekvall, till inval i Sällskapet. Styrelsen sa nej och när årsmötet röstade för Rinmans förslag, mot styrelsens, avgick hela styrelsen.

Gudrun Wennberg, Aina Ekberg och Anna Dettner i damsektionen.

— Dumsnutar! säger Aina Ekvall. I Djurgårdaren kommenterades de nyinvalda kvinnorna så här: ”Kanske hade man också räknat med att få små puddingar från konståkarnas, fäkterskornas och fotbollstjejernas världar kring sig.” Jo, det var 1976.

Ung, vacker och framgångsrik pingistjej

Elisabeth Thorsson var en av 50-talets starkast lysande idrottsstjärnor. Djurgårdare och pingistjej. Ung, vacker och framgångsrik. I dag verkar mycket av det som skrevs om Elisabeth lite fånigt, kanske till och med förnedrande. Elisabeth minns det inte så: — Jag är positiv och försöker tyda allt till det bästa. Snarare kände jag mig väl lite smickrad. Jag uppfattade det inte som nedlåtande. — För mig var idrotten något jätteroligt. Jag var bara glad och trivdes. Elisabeth började spela när hon var 10 år, med korkracket hemma vid matsalsbordet. Hennes främste beundrare och påhejare var styvfadern, hovsångaren Martin Öhman, som hade ett genuint pingisintresse. Han köpte ett riktigt bordtennisbord till Elisabeth och hennes bror. Elisabeth hade talang och fick mer professionell hjälp. Bland annat tränades hon av Bengt Grive. Farbror Martin var djurgårdare och det blev också Elisabeth. Som tonåring reste hon från hemmet utanför Uppsala till träningarna i Stockholm flera gånger i veckan. Farbror Martin skjutsade henne runt på tävlingar. Hon lärde sig allt mer.

Djurgårdens bordtennisstjärnor Elisabeth Thorsson och Signhild Tegner porträtteras i tidningen Djurgårdssupportern.

När hon var 15 år vann hon sitt första SM. Året var 1954. 13 SM-titlar hann det bli innan hon la av vid 20 års ålder. — Jag hade fått ont i ryggen, ischias och diskbråck. Visst har jag lite idrottsskador, men kroppen ska ju användas! Nej, Elisabeth är bara glad över sin ungdom i idrottsrörelsen. Killar och tjejer tränade tillsammans i DIF:s bordtennissektion. Det gav Elisabeth och hennes kvinnliga kamrater ett hårdare, lite tuffare spel. — Jag var känd för min hårda underskruv. — Vi fick resa och hade samma ekonomiska villkor. Jag upplevde ingen diskriminering. Nej, jag kunde inte fått det bättre. Tror hon att män och kvinnor är lika, i idrotten och för övrigt? — Absolut inte. Män tävlar alltid, också när de tränar. Dom är mer prestigebundna.

Kvinnan har en annan syn på tillvaron. Det är väl fantastiskt att vi kan trivas så bra ihop! Elisabeth trivs sedan många år ihop med en annan av svensk idrotts stora — tennisspelaren Jan-Erik Lundqvist. De båda sönerna är idrottsintresserade, men tävlar varken i pingis eller tennis. Elisabeth förstår: — Mig gav idrotten massor, men den kostade också. Ständig träning. En ung människa måste avstå mycket för att bli duktig i sin idrott. Jag vet vilket jobb det är. Lisbeth som skjutsat till matcher och tvättat tröjor. Marie, Malin, Pia och Elisabeth som i sitt anletes svett gett Djurgården stora idrottsliga framgångar. Och Aina som tränat och organiserat alltihop. Vilka kvinnor har vi glömt? Dom som inte syns. Som inte nöter fotbollsplaner eller skridskoisar. Inte leder hejaklackar eller vädrar omklädningsrum. Utan dom som ser till att resten fungerar när deras/män/barn/barnbarn gör allt det där. Dom som kokar snabbmakaroner och snyter småungar och förhör läxor. Städar och diskar och ringer svärmor varje kväll. Tröstar när det gått dåligt och lagar älsklingsrätt när det gått bra. Utan att det egentligen märks, så länge dom gör det.

Karin Alfredsson f 1953. Efter journalisthögskolan i Stockholm arbetade Karin Alfredsson som reporter på Aftonbladet. Därefter har hon bland annat varit chefredaktör för tidningen Journalisten, chef för Sveriges televisions morgonprogram, programchef på SVT Nord i Umeå samt gästprofessor i journalistik vid Umeå universitet. Hon har även varit programledare för Kalla fakta på TV4.

Texten är tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991.

Karin Alfredsson – Wikipedia