1970-1980

1970-1980:
Värjorna blixtrar – lagsporterna ligger lågt

Skribent: Dan Svanell, tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991

“Djurgårn de e bästa laget. Spöa Hammarby och Gnaget!”

Så sjöng svensktoppsartisten Kisa Magnusson i början av 1970-talet. Då — 1970 — blev även Djurgårn ”de bästa laget” för mig. Det var då jag lärde känna mitt Djurgården. Ett Djurgården som — näst efter barn och familj — alltsedan dess haft utrymmet närmast hjärtat, som säkert är blått, rött och gult.

När jag som fjortonåring flyttade upp till Stockholm från Katrineholm sommaren 1970, gick det inte längre att hålla på mästarna KSK i bandy. Här var det hockey och fotboll, som gällde bland kompisarna i Saltsjöbaden och Vasastan. I det läget bestäm e jag mig för Djurgården. Dels var det ett vackert namn, dels hade de både ett hockeylag och ett fotbollslag som höll till i den högsta fotbolls- och hockeysocieteten. Bandyn glömde jag snabbt bort…

För mig börjar därför Djurgårdens historia 1970, trots att föreningen existerat i 79 år dessförinnan. Men det var från och med 70-­ talet som jag blev djurgårdare. I gengäld har jag försökt att ta igen de förlorade åren i hängivenhet i efterhand. Fast jag är inte säker på att det lyckats. Mitt första idrottsminne av Djurgården härrör från 1971 då jag tillsammans med en kompis och ur-AIK-are skulle gå på Hovet för att se mitt livs första ishockeymatch. Matchen var mellan AIK och Djurgården. Vilken härlig upplevelse. Vilken atmosfär! Vilken spänning! Det här var något annat än Backavallen i Katrineholm. Hur matchen gick, minns jag inte. Men jag tror att AIK vann, annars hade jag säkert kommit ihåg någon annan detalj än den jag nu tänker återberätta. Mitt bestående intryck av denna min första ishockeymatch och den första gång som jag fick se mina nya favoriter livs levande, var min mors förmaning innan avfärden till gamla ärevördiga Isstadion. ”Du har väl ordentligt med kläder på dig? Du har väl inte glömt långkalsongerna?” Morsan trodde fortfarande att det handlade om bandy och KSK. ”Mamma, svarade jag uppgivet. Jag ska på ishockey, det spelar man inomhus, inte utomhus.” Sedan den dagen lade min mor sig aldrig i hur jag gick klädd då jag stack iväg för att se mina kära hjältar Djurgårdens IF!

Övre raden: tränaren Vladimir Zabrodksky, Roffe Rydin, Per-Allan Wickström, Stig Larsson, Pelle Lundström, Kenta Engdahl, Anders Andrén, Lennart Skördåker, Sven-Bertil Lindström, Thomas Palm, Owe Svensson, Billy Sundström, Anders Rylin och Ulf Eriksson. Nedre raden: Rune Andrén, Björn Wagelind, Christer Ahlstrand, Jörgen Palm, Thomas Carlsson, Christer Wiberg, Roland Einarsson, Kent Olsson och Lars-Åke Ludde Lundell.

Under 70-talet lyckades varken fotbollskillarna eller hockeylaget ta några SM-guld.70-talet blev i den bemärkelsen ett magert decennium. Det saknades kontinuitet i fotbolls- och ishockeylagen. Det värvades friskt och såldes lika friskt så det blev svårt att satsa långsiktigt. Trots att många spelare knappt hann säga goddag innan de sa adjö fanns det ändå trotjänare inom båda sporterna som borgade för en viss stabilitet i lagen. Fotbollen hade Sven Lindman och Tommy Berggren som var med under hela 70-talet och tillsammans har spelat 27 år i Djurgården. Inom ishockeyn fanns Björn Palmqvist som ytterst sällan gjorde en dålig match.

DIF jojo i tabellen

Fotbollen åkte upp och ned i tabellen, och det enda som verkade vara bestående var tidningsskriverierna om schismer i styrelse och lagledning, felinvesteringar på spelarsidan och tränarbråk. Men låt oss nu ta det i tur och ordning. Fotbollen tog sitt senaste SM-guld 1966. Många hoppades därför att 70-talet åtminstone skulle ge någon medalj av den ädlare sorten. Men icke… Under åren 1970—75 höll laget i varje fall till på den övre halvan, med två undantag, 1972, då laget blev sjua, och 1974 då man kom åtta. 1970, 1973 och 1975 nåddes höjdpunkterna. De åren tog DIF lilla silvret genom att lägga beslag på tredje platsen i serien. 1975 var laget, som då fått Eskilstunabon Bengt Persson som ny tränare, länge en het aspirant till guldet. Till följd av sjukdom och skador vann man dock bara en av de sju sista matcherna och tvingades släppa förbi såväl Malmö FF som Öster.

Tränaren Knivsta Sandberg hissas efter bronsmedaljen 1971.

Ett minne från en av mina första fotbollsmatcher är från försommaren 1973. Tillsammans med ett gäng kompisar hade jag just spelat klart en fotbollsmatch i korpen. Hälften höll på Djurgården, medan resten, denna varma juniafton, av någon oförklarlig anledning höll på motståndarna — AIK! Platsen var Råsunda och på den tiden kom det drygt 30 000 åskådare till arenan (oh, ljuva 70-tal!). Det var så långa köer att man fick skjuta upp kick-off, för att alla skulle hinna in till matchstart. Men vi företagsamma orkade inte köa.

Håkan Stenbäck i en match mot AIK 1976.

En av killarna i laget jobbade på en godisfabrik. Med sig till matchen hade han en kartong färska cocosbollar. Med hjälp av denna välfyllda kartong fick vi en kille som stod långt fram, att köpa biljetter även till oss. På så sätt kom vi snabbt in på matchen, som favoriterna tyvärr förlorade. Jag tror det var med 0—3. Snacka om tung hemfärd — åtminstone för oss som var tillräckligt kulturellt bildade för att hålla på Djurgården.

Tränare kommer och tränare går

Inte mindre än sex olika tränare fanns i ansvarig ställning på DIF-bänken under 70-talet. Mr Djurgården — Gösta Knivsta Sand­berg — såväl inledde som avslutade decenniet. 1979 kallades han dock förmanager eller teknisk direktör. Men mer om det sedan. Till säsongen 1972 hade DIF-styrelsen lockat Malmös guldtränare Antonio Duran till Stockholm och Stadion. Han lyckades dock inte göra ett guldlag av Djurgården som slutade 7—3—8 i serierna. Redan nämnde Bengt Persson, som tidigare framgångsrikt lett IFK Eskilstuna, gjorde debut 1975 och blev snabbt mycket populär hos spelare, styrelser och supportrar. Givetvis bidrog hans debutsäsong — lilla silvermedaljen — till det mycket positiva omdömet. Men snart skulle BP få konstatera att inte bara världen är föränderlig, utan även djurgårdarnas gunst. BP lyckades inte upprepa bravaden från -75.

Avslutningsfest efter fotbollsallsvenskan 1977. Fr v: Björn Karlsson, Kjell Karlsson, Sven Lindman, Anders Grönhagen, Björn Alkeby, Vito Knezevic, Tommy Davidsson och Tommy Berggren.

De resterande tre tränaråren hamnade laget på platserna 11—10—5. Teorierna om varför det gick rakt utför, trots omtalade nyförvärv som Anders Grönhagen och Roland Andersson, var lika många som det finns djurgårdare. Men i efterhand måste man nog konstatera att de yttre förhållandena var bedrövliga för Djurgårdens fotbollskillar. Träningsmöjligheterna under senvintern och våren var nästan obefintliga (situationen känns igen; huvudstadens fritidspolitiker försummar fortfarande idrotten). Detta i kombination med skador och alltför högt uppskruvade förväntningar, kan dock vara en förklaring. Lika god som någon annan.

Ohelig allians närmar sig målet

Men hösten 1978 var det i alla fall frid och fröjd. Äntligen hade Bengt Persson hittat rätt laguppställning. Ett synnerligen udda men effektivt radarpar var anfallsduon Tommy Berggren och Anders Grönhagen. 70-talets järnkamin no 1 och den ”nye Nacka” slog knut på motståndarförsvararna. Dåvarande förbundskapten Georg Åby Ericsson myste, och nominerade bums de bägge djurgårdarna till landslagsdressen. Berggren vann skytteligan med 19 mål och Grönhagen gjorde 10 mål. Inte illa av en f.d. back och en tidigare ofta halvskadad toppforward. Ändå hade säsongen börjat trist. Spelet stämde inte alls. Men så småningom reste sig laget likt Fågel Fenix upp och tog en gruvlig revansch. Anförda av toppduon Berggren och Grönhagen öste man in mål i match efter match. Minnesrik är den regniga söndagseftermiddag då Landskrona Bois besegrades med 7—0 på Stadion.

Tommy Berggren och Anders Grönhagen.

Den dittills hårt prövade tränaren Bengt Persson reste sig från djurgårdsbänken då hans DIF gjort 5—0 i den sagolika segermatchen. Vänd mot publiken på Sofiavägsläktaren, tog han sig för pannan, nöp sig i armen och frågade: Drömmer jag? Nej, varken vi på läktaren eller BP drömde. Äntligen fick vi supportrar jubla. Matchen därpå fick AIK på nöten med 4—0. Vilken fantastisk djurgårdshöst, som trots den bedrövliga inledningen slutade med en femte plats.

Språkbarriär hindrar framgångar

Men Bengt Persson, som hade varit på väg ut ur föreningen ett år tidigare, fick — trots den makalösa höstsäsongen — inte förnyat förtroende. Styrelsen ansåg att efterfyra år med en och samma tränare, var det naturligt med ett byte. Nye fotbollsbasen Hans Troedsson plockade nu in Alan Ball S:r vars största fotbollsmerit säkerligen var att hans son med samma namn, gjort succé i engelska landslaget 1966 och i London-laget Arsenal i mitten på 70-talet. Ball, som kom till Sverige 1974 hade innan DIF tränat SAAB i Linköping och Sirius i Uppsala.

De såta vännerna Allan Ball och Knivsta Sandberg. Eller?

Men även Knivsta gjorde comeback på djurgårdsbänken, nu som manager eller teknisk direktör. Det innebar i praktiken att han efterträdde gamle lagkamraten Olle Lill-Lappen Hellström som lagledare. Problemet var bara det, berättar en spelare från den tiden, att Knivsta talade inte engelska och Ball förstod inte svenska! Snart stod det klart att Hans Troedsson och de övriga i styrelsen gjort ett misstag. Den nya managern fick tillsammans med Lill-­ Lappen ta emot spelarrådet, som enhälligt krävde att Ball sparkades före seriestarten. — Det här är det värsta vi varit med om. Vi får inte träna och han kan ingenting om fotboll och verkar inte bry sig om det heller, sade spelarna under träningslägret i engelska Norwich till allt mer bekymrade herrar Hellström och Sandberg. DIF-ledningen tog spelarnas kritik på allvar. Tillsammans med den blivande förbundskaptenen Lars Laban Arnesson tog så Knivsta och Lill-Lappen över ansvaret för träning och matchning. Trots allt strul hamnade laget tia.

Knivsta Sandberg och Alan Ball.

En profil i DIF-lägret denna säsong var en annan engelsman — Malcolm Macdonald, som DIF-ordföranden köpt loss under en resa till England. Super-Mac, som varit skyttekung i såväl Arsenal som engelska landslaget, var knäskadad och gjorde ingen större succé. Men ekonomiskt gick det bättre. Macdonald fick 8000 kronor per match i DIF-tröjan. Han gjorde dock bara åtta matcher och sammanlagt två mål, innan han återvände till London. Men eftersom han drog så mycket folk till de matcher han spelade, gick affären i hamn.

Malcolm Super-Mack Macdonald i aktion mot Malmö FF på stadion 1979.

Större succé gjorde ett annat av 1979 års nyförvärv, Ronald Åhman, landslagsstoppern från Örebro SK, med sitt eleganta liberospel. Pressen kallade honom Sveriges svar på Beckenbauer. På höstkanten hittade djurgårdsstyrelsen, som trots många krav på reningsbad fortfarande bestod av samma personer som året innan, ännu en ny tränare. Denna gång var det Arwe Mokkelbost, norsk tränare för Karlstads BK, som föll styrelsen på läppen. Vad decenniets sportsliga misslyckande berodde på är givetvis svårt att svara på. Men faktum är att den kontinuitet som tidigare präglat DIF-fotbollens ledare, var som bortblåst under 70-talet. Styrelseledamöter kom och gick. Ordföranden och tränare avgick mitt under säsongen. Utförsbacken påbörjades under 1970-talet för DIF-fotbollens del. Det kom att dröja fram till slutet av 80-talet innan den återigen tillhörde societeten i Sverige.

Ljusgestalter under ett mörkt årtionde

Förutom de redan nämnda spelarna Tommy Berggren och Anders Grönhagen, som fortsatte med DIF-fotbollen in på 80-talet, finns det mängder av spelare, vars insatser på fotbollsplanen lever vidare i minnet. Sven Lindman, som kom till DIF redan på 60-talet, spelade genomgående stabilt och säkert under hela decenniet. Det är därför ingen överdrift att utnämna den mångårige lagkaptenen till 70-talets fotbollsspelare i DIF. Svenne växte till en ledargestalt, såväl på plan som vid sidan. Med sina 14 år i Djurgården och 312 allsvenska matcher är han en av de verkligt stora i DIF:s fotbollshistoria. Även hans lillebror Jörgen visade sig vara en duktig fotbollsspelare då han likt sin storebror övergav norrlandsfotbollen för Stadion och DIF.

Harry Svensson, Per Lövfors och Lars åhs uppvaktas av publiken.

Andra spelare som också gjorde berömvärda insatser under decenniet är extremt tuffe Claes Cronqvist, stabile mittbacken Jan-Erik Prillan Sjöberg, den jäktade Dan Brådskan Brzokoupil, målfarliga Hasse Nilsson och Harry Svensson, slitstarke mittfältaren Per Lövfors, dribblingssäkre publikfavoriten Arne Skotte, ilsnabbe Håkan Stenbäck, som inte var bror med Lasse Dribbler Stenbäck, spelgeniet Curt Olsberg, trygge målvakten Björn Alkeby för att nu nämna några som var med och formade Djurgårdens 70-talsfotboll. Under åren på 70-talet kom också flera duktiga spelare fram för A-lagsspel efter utbildning i Djurgårdens pojk- och juniorlag. Bland dem kan nämnas Björn Alkeby, Tommy Davidsson, Kjell Samuelsson, Hasse Holmqvist, Lasse Stenbäck och många, många fler.

Björn Alkeby gör en räddning mot AIK 1976.

En annan yngre och lovande spelare från den tiden var Sven Krantz, som dock förolyckades under tragiska omständigheter. I slutet av decenniet lockades en mycket lovande pojklagsspelare till föreningen: Stefan Rehn, som då lämnade Sundbybergs IK för spel i DIF. Han kom sedermera att bli en av 80-talets stora djurgårdsspelare. Ett förhållande som höll så gott som hela 80-talet ut. Ett bevis för att det just på 70-talet fanns många bra fotbollsspelare är det faktum att flera av dem blev aktiva fotbollstränare: Bröderna Sven och Jörgen Lindman, Birger Jakobsson, Tommy Davidsson, Björn Alkeby, Claes Cronqvist och Anders Grönhagen.

Tre lycklig människor: Jörgen Lindman, Vito Knezevic och Lasse Stenbäck.

Begravning i högsta societeten

Inte heller ishockeyn hade något lyckat 70-­ tal. En finalplats 1979 var det närmaste Djurgården kom SM-guldet. Under 70-talet förändrades seriespelet för ishockeyns del. Från att tidigare ha bestått av två division I-grenar — en nordlig och en sydlig — blev serien nu en enda elitserie med fyra lag till SM-slutspel. Den bästa placeringen under den ”gamla” allsvenskans tid var andra platsen 1972. Fast sedan kom laget bara femma i slutspelet.

Den nya elitserien och Djurgården kom inte alls överens till en början. Debutåret 75/76 slutade i moll. Laget kom nia och fick därmed respass ur den högsta societeten, som man tillhört sedan 1948. Begravningsstämning rådde bland alla djurgårdsanhängare.

Kenta Nilsson.

Och inte blev man gladare av att det senaste guldägget inom DIF-hockeyn Kent Nilsson, efter degraderingen inte kunde motstå locktonerna från ärkerivalen i förorten norr om Norrtull. Sanningen är den att Kenta hade övertalats av den dåvarande ishockeystyrelsen att stanna kvar i laget för att, som alla de andra viktiga spelarna, hjälpa till att omgående få tillbaka Djurgården till elitserien. Nu bar det sig emellertid inte bättre än att överstyrelsen körde över hockeyfolket och i smyg tecknade ett avtal med sina motparter i Solna-klubben, vilket fick till följd att Kenta lirade ett år med Gnaget för att därefter bli proffs i Atlanta Flames (senare Calgary Flames). Kenta är numera förlåten! Hans insatser i guldupplagan 1989 var klart godkända.

Sång och skådespel gör DIF till segrare

Dåvarande hockeyordförande Ulf Adelsohn jobbade hårt för att sejouren enbart skulle bli ettårig i div I. Med hjälp av pålitliga djurgårdare som Mille Schmidt, John Lindgren Jr, Kisa Magnusson och Ulf Elfving startades en särskildkampanj, som syftade till ett omedelbart avancemang. Adelsohn blev finansborgarråd i Stockholms stadshus och lämnade då över DIF-­ hockeyn till Bengt Broberg — en sedermera mycket omdiskuterad idrottsledare i Djurgårdens IF. Adelsohns kampanj lyckades. Tränare Tjalle Milds pojkar vann div I östra och stod som etta även då kvalserien färdigspelats. Djurgårdens IF var våren 1977 återigen ett svenskt elitserielag i ishockey!

En av få farliga situationer framför djurgårdsmålet i en match mot Södertälje 1974 som DIF vinner med 8-3.

Nu inledde Benke Broberg sina omtalade värvningar till Djurgården. Under 50- och 60-talen var det nästa enbart stockholmskillar som spelade i hockeylaget. Detta faktum kom ju även att bli signifikativt för Djurgården under mästaråren i slutet på 80-talet. Men under 70-talet, även innan Broberg-epoken, var det många spelare från landsortslagen, som lockades till Djurgården. Stockholm var istället väl representerat bland DIF:s tränare. Flera gamla djurgårdslirare passerade revy: Lasse Björn, Rolle Stoltz och Tjalle Mild. Även fd ishockeyspelare som härstammade från landsorten tränade DIF under 70-talet: Lill-Stöveln Öberg, Bert-­ Ola Nordlander och Garvis Mättää.

Brobergs vinnande värvningar

Inför comebacken i elitserien hösten 1977, som slutade med en åttondeplats hade Broberg värvat etablerade namn som trollgubben Bosse Berglund och den spelskicklige centern Håkan Dahllöf till DIF. Inför säsongen 1978 var inte bara tränaren Eilert Garvis Mättää ny. Då lyckades Broberg även locka till sig tre mycket namnkunniga spelare: backfantomen Mats Waltin, slitvargen Håkan Eriksson och eleganten Anders Kallur.

Bo Berglund, Anders Kallur och Håkan Dahllöf.

Laget hamnade trea i serien. Gick till SM-­ slutspel och nådde finalen. Trots en fin insats på Hovet med vinst över finalmotståndarna MoDo, blev det ”bara” silvermedaljer. I de två efterföljande finalmatcherna blev Örnsköldsvikslaget alltför svårt. Djurgården hade dock fått ett stort hål i spelartruppen efter första finalmatchen. Det var säsongens blivande vinnare av Expressens guldpuck Anders Kallur som skadats så illa att det blev stopp för fortsatt finalspel. Guldchansen för Djurgården försvann, menade många, genom Kallurs skada.

Anders Kallur gör ett av målen i 6-1 matchen mot AIK 1979.

Efter året i DIF blev Kallur Stanley Cup-­ mästare fyra år i rad under proffssejouren i New York Islanders. — Men samarbetet med Bosse Berglund och Håkan Dahllöf är ändå en av de spelmässiga höjdpunkterna under min hockeykarriär, säger Anders som trivdes med liret på de stora rinkerna i Sverige. Det var inte bara en höjdpunkt för Anders. Utan även för oss på läktarna, som med förnöjsamhet följde succékedjans framfart på rinken i Isstadion.

Några av 70-talets puckprofiler

En tidigare värvad Anders, med efternamnet Hedberg, gjorde också succé i djurgårdsdräkten. Speedkulan Hedberg kom från MoDo 1972, spelade två säsonger med DIF, blev gymnastikdirektör och därefter proffs i NHL. Sedermera blev han dessutom klubbdirektör i den omtalade klubben norr om Norrtull.

Derbykämparna och landslagsspelarna Hans Virus Lindberg och Anders Hedberg.

Från MoDo hade även Björn Palmqvist kommit sju år tidigare, 1965. Han slutade i DIF 1978. Frånsett en säsong, då han provade på spel i Björklöven, höll han till i DIF under hela tidsperioden. Den slitstarke Palmqvist bildade tillsammans med skarpskytten Stig Larsson ett radarpar som år efter år var Djurgårdens målfarligaste.

Andra lirare som etsat sig fast i minnet är målspottaren Claes-Göran Myggan Wallin, dribblingsglade Peter Wallin, dalmasen Folke Totte Bengtsson, publikfavoriten Stefan Perlström, den store starke Peter Gudmundsson, färgstarke stockholmskisen Thomas Carlsson, slitvargen och sedermera NHL-proffset Leif Svensson, urdjurgårdaren Per-Allan Wickström samt poliserna Hans Säcken Särkijärvi och Peder Nilsson. Den senare vaktade kassen i många säsonger.

Claes-Göran Myggan Wallin mellan entusiastiska Djurgårdssupportrar.

Mats Waltin är nog ändå den störste av alla lirare i DIF under decenniet. Hans storhet kanske beror på det faktum att redan första säsongen blev triumfartad. Genom sitt spel var han inte bara ishockeylagets mest värdefulla spelare, han vann också publikens odelade uppskattning. Mats äger ett spelsinne som är få av dagens ishockeyspelare förunnat. En specialitet var hans sätt att vända bort en forcheckande motståndare genom att runda egen målbur och direkt slå en öppnande lång passning till rätt forward. Hejaklacken Blue Saints fick i regel med sig hela Hovet i den enkla men mycket träffande ramsan ”Super-Mats Super-Mats”. Uppskattningen stärkte ytterligare Mats självförtroende och epitetet hängde med i många goda år.

Mats Waltin rundar målburen.

Mats började med både pojkfotboll och pojkishockey i Djurgården. Blev sedan en mycket duktig fotbollsspelare hos Knivsta Sandberg i Brommapojkarna. — Men fotbollen blev för trist. När jag spelade var det 2—3—5-uppställningen som gällde. Men i början av 70-talet, då man gick över till den mer defensiva uppställningen, 4— 3-3-, blev det för tråkigt, berättar Mats som dock hann med flera matcher i juniorlandslaget i fotboll, bland annat ett EM, innan han 1972 definitivt valde ishockeyn. — Det valet har jag aldrig ångrat, förklarar Mats som efter ett antal framgångsrika säsonger i SSK återkom till DIF. Under sina hockeyår hann Mats med 236 A-landskamper. Och än i dag är han Super-Mats för djurgårdspubliken.

Minnet av en märklig match

Ett minne från en av 70-talets sista hockeymatcher gör sig i det här sammanhanget påmint. Det var den 25 november 1979. DIF, utan skadade Mats Waltin, Håkan Eriksson och Håkan Dahllöf, mötte Västra Frölunda på Hovet. Favoriterna låg under med 5—7, då det återstod 1 minut och 12 sekunder. Flera av de 9192 åskådarna var på väg mot tunnelbanan, då speakern plötsligt förkunnar att DIF reducerat till 6—7. Målskytt Peter Wallin. 15 sekunder senare kvitterade Glenn Johansson till 7—7 och efter 19:47 slår Dag Bredberg, efter en sagolik passning från Bosse Berglund, in segerpucken 8—7.

Vilken vändning! Nästan hela isstadion kokade av lycka. Endast frölundasupportrarna kunde hålla sig för skratt. Tre mål på 54 sekunder. Samtliga mål gjordes dessutom under ett byte och av samma kedja!

Jätten i boben

Om Mats Waltin var decenniets lirare med stort L, så var en av de mest internationellt meriterade djurgårdarna bobåkare. Carl-Erik Jätten Eriksson är innehavare av ett märkvärdigt svenskt rekord. Han har nämligen deltagit i sex olympiska spel. Han började 1964, var med hela 70-talet och slutade först efter vinter-OS i Sarajevo fyra år in på 80-talet. Det ni, är ett svårslaget rekord.

Carl-Erik Jätten Eriksson till höger i boben.

Jätten var egentligen fotbollsspelare från början. — Jag spelade juniorfotboll för DIF i slutet av 1940-talet. Bobåkandet kom först senare, berättar Jätten. Och eftersom Jätten alltid varit djurgårdare — det blev han då han träffade en AIK-are som han inte gillade — ville han starta en bobsektion i Djurgården. — Jag fick träffa överstyrelsen och berättade om mina planer att åka bob i DIF. Alla utom dåvarande sekreteraren Kalle Liliequist stödde mig. Sedermera blev dock Liliequist en av Jättens allra största supporters. Upprinnelsen till att DIF fick en bobsektion och en OS-åkare av stora mått var en semesterresa till Garmisch 1957. Jätten var där för att åka skidor och träffade några killar, som undrade om han inte ville följa med dem på en bobfärd. Från det första åket i Garmisch tog det sedan 27 år innan Jätten la av efter vinter-OS 1984. Då, snart 54 år gammal, tyckte han det var dags att sluta. — Min största framgång var sjätteplatsen vid OS 1972, berättar Jätten, som sedan 1971 hade en egen träningsbana på tomten i Färentuna utanför Stockholm.

OS-laget i Bob 1972: Thomas Gustafsson, Jan Johansson, Tom Mentzer och Jätten Eriksson.

Just bristen på ordentliga träningsmöjligheter var det kanske svåraste hindret för Carl-Erik, som trots detta var en otrolig entusiast för bobsporten och därmed dess största förespråkare i Sverige. För de japanska bobfantasterna är han främst ihågkommen för sin kritik av bobåkarnas förläggningsort vid Sapporo-OS 1972. — Vi fick ligga i ett logementsliknande rum där bobåkarna från olika nationer fick dela plats. I en tidningsintervju förklarade jag att ”hemma på min bondgård har sågbocken det bättre i vedboden än vi har det här!”. Det uttalandet tog skruv hos de internationella hövdingarna. Jätten och hans svenska bobåkare fick det betydligt bättre därefter. 1970 tog han sitt sista svenska mästerskap. Eftersom det inte har arrangerats några SM-­ tävlingar sedan dess, är Jätten och Djurgården fortfarande regerande svenska mästare i bob!

Jätten var också först med att ragga sprinters och andra snabba löpare till sina olika bob-lag i landslaget och Djurgården. Därför finns således namn som Kent Rönn, Christer Garpenborg, Torsten Johansson och Per-Ola Olsson med i den långa raden över aktiva djurgårdare under 1970-talet.

Bela i spetsen för fäktningen

Frågan är om inte Djurgårdens mest framgångsrika idrottare 1970—79 fanns i fäktningssektionen? Ingen annan djurgårdssektion har i modern tid så dominerat ett svenskt landslag, bland såväl ledare som aktiva, som Djurgårdens fäktare med Oscar Bernadotte och Bela Rerrich i spetsen. Långt från toppnyheterna i radio och TV och på tidningarnas sportssidor, har de svenska fäktarna i allmänhet, och kanske Djurgårdens i synnerhet, nått stora inhemska och internationella framgångar.

Calle von Essen triumferar under OS i Montreal 1976.

— Många trodde kanske att fäktsporten var en överklassport. Men så var inte fallet. Lika lite som tennis, är det detta någon sport enbart för de ”rika”, säger en av de verkliga urdjurgårdarna i svenska fäktningslandslaget, Carl von Essen. — Jag började fäktas 1957 eftersom min mamma, som var från Finland, hade tävlingsfäktats. Vi slet oerhört i våra lokaler. Men detta gav också resultat. VM- och OS-­ gulden under 70-talet är ett bevis för att hårt arbete och intensiv träning lönar sig, berättar Carl von Essen vidare.

Mängder av mästerskap

Frågan är om inte fäktningstränaren Bela Rerrich är den mest meriterade av alla djurgårdsledare genom tiderna? Fyra djurgårdsgrabbar, som tränats och lärts upp av Bela, tog OS-guld i Montreal 1976. (Carl vonEssen, Göran Flodström, Leif Högström och Hans Jacobson). Enda utbölingen i guldlaget var Rolf Edling från LUGI. För en gångs skull blev fäktarna ordentligt uppmärksammade av massmedia. Löpsedlar och förstasidor skrek ut guldglädjen och svenska folket upptäckte yrvaket att fäktning faktiskt var en kvalificerad sport, och inte bara något som förekom i gamla matinéfilmer. Vid VM i Buenos Aires året därpå tog Flodström, Högström och Jacobson lagguld i värja. Redan 1974 och -75 tog man VM-guld i lagvärja. -74 var det tre djurgårdare i guldlaget, året därpå fem! Till de internationella framgångarna ska läggas klubbframgångar i florett då Hans Jacobson tog SM-guld 1972 och Maud-Ann Tesch, som blev individuell SM-vinnare 1975 och 1978.

Hasse Jacobson till höger är illa ute mot ryssen Boris Loukomski men reder upp situationen.

I värja blev Djurgårdens fäktare ännu mera framgångsrika på hemmaplan. Carl von Essen tog individuellt SM-guld 1970 och -78, Jean Vænes (-73), Hans Jacobson (-74) och Leif Högström (-79). Under perioden 1972—­ 78 var det endast vid ett tillfälle (lag-SM 1976) som det segrade laget inte hette Djurgårdens IF. — Det var en fantastisk period. Men bakgrunden till dessa 70-talets framgångar ligger i beslutet att engagera Bela Rerrich som fäktningstränare samtidigt som styrelsen fick en mycket kompetent ordförande i Oscar Bernadotte. Dessa två har betytt otroligt mycket för fäktningsframgångarna — såväl inom Djurgårdens IF som inom svenska landslaget, säger Carl von Essen.

Det segrande laget i värja OS i Montreal 1976. LUIGI:s Rolf Edling samt djurgårdarna Hans Jacobson, Leif Högström och Carl von Essen. Den fjärde djurgårdaren Göran Flodström är kvar på sjukhuset efter att ha skadats.

Oscar Bernadotte blev genom sina kontakter och sitt engagemang den ledare som såg till att de svenska fäktarna hamnade i den absoluta världstoppen. Ryssarna, som fram till dess dominerat fäktningssporten tillsammans med Ungern, var mycket hemlighetsfulla. Glasnost och perestrojka var då helt okända begrepp för de ryska idrottsmännen. Men genom sina kontakterlyckades Oscar Bernadotte få tillstånd att skicka över en grupp svenska fäktare tillryssarnas träningsläger i Minsk. Djurgårdarna Carl von Essen, Hans Jacobson och Bela Rerrich åkte till Minsk och lyckades få ryssarna att under alkoholens påverkan avslöja sina knep. — Vi drack vatten i stora snapsglas. Ryssarna drack lika mycket — men vodka! berättar Carl von Essen. Om det var detta ”trick” som fick svenska fäktare att lägga beslag på världstoppen under 70-talet, låter han dock vara osagt.

Putte med boxningshandskar

Boxningssporten har alltid varit en tongivande idrott inom Djurgårdens IF. Så även under 70-talet, trots att framgångarna för föreningens boxare kom av sig en bit in på decenniet. I DIF har man satsat på killar, som valt att ta sin idrott på allvar, och inte på att nå framgångar via enkla och snabba lösningar. En av de mest framgångsrika boxarna under 70-talets början var Carl-Axel Putte Palm. Han blev djurgårdare, för det hade hans far bestämt! — Jag blev helt enkelt nedslängd i Djurgårdens boxningslokal av pappa. Där fanns redan min äldre bror, berättar Putte, som grät våldsamt då han första gången konfronterades med den tuffa djurgårdsmiljön.

Putte Palm söker en blotta hos motståndaren.

Men ett dygn senare var han tillbaka i lokalen — av egen fri vilja. Nyfiken på den nya idrotten och de nya förebilderna. En av hans idoler under uppväxten var djurgårdsboxaren Hans Pinnen Pincoffs, som tog SM-guld i flugvikt 1963 och -64 samt bantam 1965. 1969 fick Putte sitt första SM-guld i fjädervikt. Också under 70-talets två första SM-tävlingar (1970 och -71) försvarade Putte sitt och Djurgårdens SM-tecken. 1971 fanns det ytterligare en djurgårdsboxare som blev SM-segrare. Christer Cornbäck som tog sitt mästerskap i mellanviktsklassen.

1972 ansåg hela Djurgårdens IF att Putte var en given OS-boxare för Sverige. Men inte olympiska kommittén. — Jag var inställd på OS. Jag hade haft detta i sikte under hela 1971 och satsade allt på att få OS-boxas. När jag sedan kom trea under för-OS 1971, trodde jag nog att saken var klar, berättar Putte. Men SOK (Sveriges olympiska kommitté) vägrade! Sent omsider fick han dock en inbjudan med armbågen. Vilket han av naturliga skäl tackade nej till. 1973 slutade han som boxare. Carl-Axel Putte Palm tillhörde inte bara Djurgårdens, utan även Sveriges, bästa boxare under slutet av 60-talet och ett par år in på det nya decenniet. Han matchades flitigt och det kunde ibland bli uppemot 40-talet matcher under en säsong. Trots att det var strängt förbjudet att ta betalt på den tiden, fick Putte — precis som alla andra boxare då 50—150 kronor per match.

Den heta debatten i riksdagen om proffsboxningens vara eller icke vara, gjorde det svårt, inte bara för DIF, att rekrytera nya boxare under 70-talets inledning. Därför var det inte bara Djurgårdens boxningssektion, som förde en ganska anonym tillvaro under de resterande åren på 70-talet.

DIF- och iskonstnärer

Likt stolta svanar har djurgårdens iskonstnärer dansat fram på isarna. Det är inte i första hand ishockeylaget jag då tänker på, utan de många och duktiga skridskoåkarna, som utgör Djurgårdens mycket framgångsrika konståkningssektion. En av de mer namnkunniga djurgårdarna i denna gren under 70-talet var Lotta Crispin. Hon vann junior-SM 1973 och seniorguldet 1977. Men då slutade hon tvärt — blott 17 år gammal! — Ja, jag hade fått ut vad jag ville av konståkningen då. SM-guldet var hela tiden mitt mål under 70-talet. Därför kändes det naturligt att lägga av efter SM segern, berättar Lotta, som därefter satsade på slalom istället.

Konståkerskan Lotta Crispin.

Tillsammans med Eva Hermansson, Lena Håkansson, Ulla Örnmarker och Jeanette Cappucci, kom Lotta att utgöra förgrundsfigurerna bland 70-talets konståkningstjejer. Men innan hon la av 1977 hade hon hunnit med flera EM- och VM-tävlingar, samt en rad SM-tävlingar. — Tyvärr var det enbart flickor man träffade då man åkte konståkning. Livet inom konståkningen blev så olikt det verkliga livet. Jag saknade det naturliga sociala umgänget mellan killar och tjejer i konståkningen. Det var en av orsakerna till att jag inte fortsatte, berättar Lotta vidare. Redan då var det svårt med istider och tillgång på inomhushallar. Det gjorde att Lotta i början på 70-taletlämnade hemklubben i Sollentuna och sökte sig till Djurgårdens IF. — Då — liksom nu — var Djurgården en extremt tävlingsinriktad klubb. Den hårda konkurrensen var naturligtvis ett av skälen till de framgångar vi då nådde.

Under 1960-talet hade Djurgården varit en av landets absolut främsta konståkningsklubbar. Viljan att föra den traditionen vidare, var därför mycket stark hos 70-talets ledare inom sektionen. Även om djurgårdsåkarna aldrig uppnådde samma resultat som under 60-talets gyllene år, blev facit ändå lyckat för 1970-­ talet. Ekonomin var ett påtagligt bekymmer för Djurgårdens konståkare under 70-talet. Många gånger hängde det på fantasifulla initiativ från ledare och föräldrar, att flickorna skulle kunna åka iväg på såväl internationella som nationella tävlingar. Gedigna ledarinsatser gjordes under decenniet av Ulf Örnmarker, som skötte all bingoverksamhet, och Gertrud Olsson, som startade sektionstidningen Saxbladet och organiserade träningsläger. — Vi hade en fantastisk sammanhållning — trots den stundtals mycket hårda konkurrensen oss emellan. Jag minns verkligen 70-­ talets konståkning i Djurgården med mycket stor glädje, summerar Lotta Crispin.

Skidåkaren på biltaket

Den nedåtgående trenden för skidsektionerna (slalom och backhoppning), fortsatte på 70-talet trots flitmyror på ledarsidan som Lasse Pettersson och Karl-Harry Karlsson. Fast visst fanns det ljusglimtar, framförallt i slutet av decenniet. I störtlopp bidrog Benny Beppo Lindberg till att försvara de en gång så stolta djurgårdstraditionerna inom skidsporten, då han 1978 — 28 år gammal — blev svensk mästare i störtlopp.

Störtloppsåkaren Benny Lindberg prövar ut sin hjälm i hög fart.

Men mest uppmärksammad blev han då han deltog i ”den flygande kilometern” nedför bergväggarna i Portillo i Chile. Då åkte han 198,128 kilometer i timmen, vilket var betydligt snabbare än det han presterat i Italien något tidigare. En liten egenhet med Benny var hans enorma träningsvilja. Den gick vid ett tillfälle ut över stockholmsbilisterna. Benny ville prova ut sin hjälm under hög fart och eftersom det inte finns någon fartbacke eller någon snö i Stockholm på sommaren så spände han helt enkelt fast skidorna på takstället på sin bil. Hans kompis satte sig vid ratten och ni kan ju själva föreställa er mötande bilisters reaktion vid åsynen av en hopkrupen skidåkare på taket på en bil som dundrar fram i 150 kilometer i timmen.

Karlssöner som framgångar röner

1979 fick backhopparen Christer Karlsson till det. Han tog då individuellt SM-guld, en bravad som han upprepade året därpå. Dessutom var han med och tog lagguld vid SM -80. Tommy Karlsson hade tagit 70-talets första guld 1970 i backhoppning. Det var då 13 år sedan en djurgårdare tog denna SM-titel. Christer och Tommy var inte släkt, men däremot var Tommy bror till den duktige DIF-­ hopparen på 50- och 60-talen, Lill-Holger Karlsson. Efter SM-triumfen försvann dock Tommy till skidklubben Skade. Men några år senare — 1975 — kom han tillbaka till Djurgårdens IF. Då tog han även med sig flera av sina kamrater i Skade. Och bland dem fanns Christer Karlsson.

Christer Karlsson i luften.

Christer, som är den senaste store backhopparen i Djurgården var bofast i landslaget under decenniet. Han var i det längsta med och slogs om en plats till vinter-OS i Lake Placid i början på 1980, men fick inte åka dit. — DIF var dominerande inom backhoppningen under de här åren. Men nu är det svårt med rekryteringen. Delvis beroende på bristen på backar, men även på den ”nya” vädersituationen. Vi har ju ingen snö numera, konstaterar Christer uppgivet. Annat var det när han började, innan snökanonerna blev en realitet. — Vi fick själva bära upp snön i korgar och preparera backarna innan vi skulle träna. En gång ställde vi i ordning backen tre gånger, men varje gång kom regnet dagen efter och förstörde den. Men på 50- och 60-talen då backhoppningen var en stor och populär sport fanns det backar överallt, minns Christer. — Fanns det inga, gjorde vi i ordning egna backar, berättar Christer.

En glad Christer Karlsson precis efter SM-segern 1979.

1970-talet innehöll en hel del individuella framgångar för djurgårdare i olika idrotter, men inte så värst många lagbragder att yvas över. Tvärtom var det stundtals tungt att vara djurgårdssupporter. Ändå tror jag att bakslagen under 70-talet och i inledningen av 80-­ talet, blev grunden för de senaste årens sportsliga framgångar för vår älskade förening. För mig blev trots allt 70-talet ett ljust djurgårdsdecennium, det var ju då jag lärde känna mitt Djurgården. En bekantskap jag aldrig ångrat.

Bandy

Vid 70-talets inledning hade Djurgårdens bandylag precis åkt ned till div III. Den period under 60-talet, då DIF var ett stabilt div I-lag kändes oerhört avlägsen. Orsakerna till kräftgången var flera: Stockholmspubliken svek alltmer bandyn. Ett derby mot AIK i div II 1968 drog sammanlagt tre betalande åskådare. Samtidigt passerade 9 997 fler personer vändkorsen hos grannen Johanneshovs isstadion. Ishockeyn var nu definitivt den ledande vintersporten. Tidigare hade bandylagets höga standard berott på att flera av DIF:s bästa fotbollsspelare under vintern ägnat sig åt bandyn. Men under 70-talet var det inte längre möjligt att hålla elitklass i båda sporterna. Div I-spel i fotboll krävde en hård satsning enbart på denna sport, något som var ett led i en pågående utveckling inom idrotten mot specialisering och professionalism.

Knivsta Sandberg var fortfarande vid 48 års ålder en murbräcka i bandy.

En fotbollsspelare som på äldre dar satsade hårt på bandyn var Gösta Knivsta Sandberg. Han spelade i DIF:s bandylag under hela 70-talet. Mot slutet av decenniet fungerade han som spelande tränare. Och 1979, vid 48 års ålder, kunde Knivsta fortfarande knäcka sina motståndare genom att han ”ställde sig till förfogande som murbräcka och åkte upp så stora gluggar i motståndarförsvaren att det sedan bara var för vår kedja att åka igenom och ta varapå konfekten”, enligt en verksamhetsberättelse. Det fanns fler bandyveteraner i Djurgården under 70-talet. Äldst på plan var den tidigare förbundskaptenen Uno Wennerholm som värvades till DIF efter säsongen 1972/73, då bandylaget gått upp i div II. Den 51-årige Wennerholm fick, liksom senare Knivsta, rollen som spelande tränare. Två säsonger spelade DIF i div II, sedan var det dags för respass ner till trean igen. Man hade inte lyckats med att få ihop ett tillräckligt slagkraftigt lag. Detta berodde i hög grad på att en följd av dåliga vintrar spolierat satsningen på ungdomsspelarna. Även om degradering hotade vid några tillfällen, behöll DIF sin plats i trean under resten av 70-talet och höll därmed undan för AIK som låg förankrat i div IV.

Orientering

Orienteringen fortsatte att utmärka sig på det publicistiska området under 70-talet. Sektionen gav regelbundet ut tidningen Mellan skärmarna, som funnits sedan 30-­ talet. Här står Orienteringssektionen för en unik tradition inom Djurgården. Annars var orienteringens prestationer blygsamma. Sektionen deltog i olika tävlingar i stockholmsområdet med varierande framgång. Som innerstadsklubb hade man uppenbara problem med nyrekryteringen, och de flitigaste orienterarna var nästan samtliga gamla trotjänare inom sektionen.

Brottning

Det mest dramatiska som inträffade för djurgårdsbrottningens del på 70-talet var att huset, och därmed träningslokalen på Döbelnsgatan 97 revs 1971. Efter nästan 50 år i samma lokal blev nu brottningssektionen hemlös. Den nya hemvisten blev Åkeshovshallen. Från början verkade flyttningen positiv eftersom det fanns stora barnkullar i västerort. Men med tiden avtog tillströmningen av yngre förmågor. Flera meriterade brottare från olika generationer, som alla fostrats på Döbelnsgatan, tog hand om verksamheten i Åkeshov: Lennart Öberg, Edvin Vesterby och Bengt Fridh.

Lennart Öberg tillsammans med bröderna Torbjörn, Frank och Tommy Andersson.

Den stora talangen i Djurgården under 70-talets inledning hette Frank Andersson. Han hade flyttat till Stockholm från Trollhättan några år tidigare och brottarintresset hade tänts på allvar. — Det var främst tränarna Bengt Fridh och Edvin Vesterby som entusiasmerade mig. Tidigare hade jag varit något av en idrottslig allsysslare, har Frank sagt. Frank Anderssons främsta merit under djurgårdstiden var när han blev den förste svenske juniorvärldsmästaren någonsin, 1973. Året därpå flyttade han tillbaka till Trollhättan och lämnade därmed DIF.

Det stora problemet för brottningen på 70-talet var att publiksiffrorna ständigt nådde nya bottennoteringar. Det blev allt svårare att dra in pengar inom sporten. Många unga löften slutade därför när de uppnått senioråldern. Den mest framgångsrike djurgårdaren på brottningsmattan under hela 70-talet var ingen brottare. Utan domare. Brottningssektionens mångårige kassör Axel Brun firade stora triumfer genom att döma i de flesta stora internationella tävlingar under decenniet, som till exempel OS 1972 och 1976.

Handboll

Handbollen befann sig i en svacka under första hälften av 70-talet. Från att ha spelat i div II hamnade man inom loppet av några år i mera ”gärdsgårdsbetonade sammanhang” i div IV. Men vid sidan av serieharvandet i div IV nådde A-laget ett par uppmärksammade segrar, och 1974 blev laget titelinnehavare i såväl lilla DM i Stockholm som Minnebergscupen. Året därpå vände det äntligen för handbollen. Rutinerade spelare som Fritz Lange och Hasse Thor bidrog till en serieseger, som lyfte upp Djurgården till div III. Det första året i trean blev tungt, med en jumboplacering som följd men laget gav
inte upp utan kämpade oförtrutet vidare. Allsvenskan tycktes visserligen vara utom räckhåll, men då och då blixtrade laget till med riktiga toppmatcher, och 70-talet kunde avslutas med framtidstron i behåll.

Bordtennis

Efter att den forna storklubben DIF tillbringat åtskilliga år i gärdsgårdsserierna var det 1973 dags för avancemang till allsvenskan. Det var tio år sen sist och man hade väl vissa förväntningar på den kommande säsongen. Men förväntningarna infriades inte. Djurgården parkerade sig sist i tabellen och vann bara en av tretton matcher. När det sedan var dags för nedflyttningsserien gick det lika illa där: noll poäng på sex matcher. Att DIF så grundligt misslyckades i sin allsvenska comeback berodde framförallt på ekonomiska omständigheter. Bordtennisen var — och är — ju ingen publiksport och alltså inte särskilt inkomstbringande. Därför avstod styrelsen från de värvningar som hade varit nödvändiga för att kunna etablera bordtennislaget i allsvenskan. Genom styrelsens handlingssätt förlorade DIF inga pengar, men däremot förlorade man en allsvensk plats, som sedan dess inte har kunnat återtas.

Under återstoden av 70-talet spelade DIF i div II. Laget tillhörde de bättre i serien men nådde aldrig översta toppen. Björne Mellström kom tillbaka till klubben som tränare och hade med sig en 16-åring från Israel vid namn Dror Pollak. Denne unge talang sopade bordet med motståndarna och blev snabbt bäst i laget. Dessvärre försvann han också snabbt från Djurgården och Sverige och hann aldrig bli någon verklig förstärkning.

Cykel

Djurgårdens cyklister inledde 70-talet med ett intensivt träningsläger på Mallorca. Under decenniet satsades det hårt på ungdomarna och verksamheten på bredden var omfattande. 1977 var pedaltramparna representerade i hela 60 olika tävlingar. Dock hade man svårt att nå de riktigt höga placeringarna. Samma år flyttade sektionen från gamla fäktsalen i Stadion till en mera tidsenlig lokal i Akalla ”med direkt kontakt med landsvägsdamm och asfaltsdoft”, och förhoppningarna införframtiden var stora. Mot slutet av decenniet började satsningarna ge resultat, kanske till följd av ett nytt träningsläger på Mallorca. 1979 kom det djurgårdare till start i inte mindre än 90 tävlingar. Och flera av dem nådde målet i tid för höga placeringar i prislistorna. Varje helg nådde Djurgårdens cykelstall en tredjeplacering som lägsta utbyte av allt tävlande. Verksamheten, som bland annat finansierades genom gödselförsäljning, växte så explosionsartat att man till och med tvingades tacka nej till diverse åkare.

Bowling

Under 50-talet vann Djurgården vid ett tillfälle SM. Bowlarna tillhörde landets främsta. Undan för undan växte bowlingen fram till en landsomfattande sport. Yngre förmågor stormade fram. De gamla märkena sopades undan och Djurgården tvingades göra en störtdykning ner i seriesystemet. I början av 70-talet började det dock vända, efter ett antal år i div III tog sig bowlarna upp i div II och man började tro på framtiden. Men käglorna föll inte riktigt som man tänkt sig, och under några år åktes det hiss upp och ner i tvåan och trean. I mitten av 70-talet var DIF nära att ta klivet upp i allsvenskan, men kloten rullade inte riktigt som de skulle. 1976 blev ändå ett bra år. Djurgårdens 4-­mannalag hamnade på fjärde plats i SM-­ spelet i Malmö, och Leif Törnström och Hasse Östlund tog sig till finalkamp, där Östlund lade beslag på en andraplats. 1978 tog bowlingen åter klivet upp i allsvenskan. 15 år hade det dröjt innan ”uppgörelsen med otur, spöken, änkor och annat elände var inne”, enligt verksamhetsberättelsen. Men det gick sämre än väntat. Den kanske viktigaste tävlingen — mot ärkerivalerna AIK — vanns dock, och gjorde klart för de andra lagen att DIF var en konkurrent att räkna med. 70-talet avslutades i div II, men sen dess har laget tagit nya tag, och hissåkandet avslutats för en mer permanentvistelse i div I.

Dan Svanell f 1956. är journalist och PR-konsult. Var styrelseledamot i Djurgården Fotbolls styrelse mellan 1992-2000 (med uppehåll 1997) och därefter i valberedningen. Skrev också i tidningen Djurgårdaren samt i matchprogram för DIF:s fotboll och hockey.

Texten är tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991.

Dan Svanell – Wikipedia