1891-1900

1891-1900:
Kåkstadens söner sluter förbund

Skribent: Mats Wickman, tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991

Strandvägen sedd från Skeppargatan 1897.

Djurgårdens Idrottsförening bildades den 12 mars 1891 på ett litet kafé i kvarteret Alberget på Djurgården. Grundarna av föreningen var ungdomar, de flesta under tjugo år och huvudsakligen bosatta i Djurgårdsstaden; alltså den lilla stadsdelen strax öster om området där Gröna Lund finns idag.

Stockholm var under 1880- och 90-talen en stad i snabb förvandling och expansion. Det var under dessa årtionden Stockholm växte från en småstad med låga trähus och smala gränder till en storstad av kontinentalt snitt med höga stenhus och vidsträckta avenyer. Förändringen berörde i hög grad Östermalm, som försåg Djurgårdens IF med nya medlemmar under de tidiga åren. 1885 bytte Ladugårdslandet namn till Östermalm. Stadsdelen blev en av malmarna. Befolkningen ökade kraftigt; från 22000 invånare 1870 till drygt 40000 1885. På 1880-talet sköt en mängd nya hus i höjden. Esplanadsystemet tog form.

”Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?” skrev August Strindberg i sin kända dikt Esplanadsystemet från 1883. Dikten handlar om Östermalms födelse, då den gyttriga och omoderna bebyggelsen med trånga gator får ge plats åt breda esplanader och praktfulla femvåningshus efter fransk förebild. De nya kvarteren drog snabbt till sig Stockholms burgnare familjer. Framförallt blev Strandvägen, där husen började byggas 1882, en eftersträvansvärd adress för inflytelserika personer inom näringsliv, förvaltning, kulturliv och krigsmakt. Men det var inte bara rikt folk som flyttade in på det nya Östermalm. Inflyttningen till Stockholm från landsbygden var stor och människor från alla samhällsskikt styrde flyttlasset mot huvudstaden. ”Över gården” blev adressen för lägre medelklass och arbetarklass. Medan gathusen var välbyggda och innehöll paradlägenheter, på sju—åtta rum, fanns i de dragiga gårdshusen smålägenheter. Trångboddheten var stor. Ofta bodde fem personer i ett rum. Gårdshusens stora barnaskaror lekte på den nobla stadsdelens mörka bakgårdar.

Fullt med folk på krogar och i gränder

Djurgården var 1891 ett nöjes- och parkområde, som hade undgått de förändringens vindar som blåste genom andra delar av Stockholm under 1880-talet. På grund av den kraftigt ökade befolkningen i Stockholm blev Djurgården dock alltmer invaderat av nöjeslystna människor. Krogarna låg tätt och var fyllda med folk. Det rådde en hög stämning i kvarteren kring Hasselbacken och Allmänna Gränd. Man roade sig kungligt men bieffekterna var de vanliga: fylleriet frodades, slagsmålen likaså. Och var man rädd om skinnet undvek man Allmänna Gränd under småtimmarna. Uteliggare utan ”respekt för sin nästas kroppsliga integritet”, som en dåtida sedeskildrare uppfattade det, höll till i djurgårdsbackarna. I samband med krog- och varietélivet förekom också en hel del prostitution.

Ett fullsatt Hasselbacken 1900.

Den paradisiska halvön

Men Djurgården kunde också visa upp en annan sida:

”Och de följdes åt på vägen uppåt Skansen. Träden hade nyss fått späda löv, som gåvo solljuset på deras väg en grönaktig skiftning. — De kommo ned på Bellmansrovägen. Han plockade en bukett sippor vid vägkanten och fäste den vid hennes barm.”

Raderna kommer från Hjalmar Söderbergs debutroman Förvillelser, från 1895. Här skildras hur den unge huvudpersonen Tomas Weber promenerar på Djurgården tillsammans med sin blivande älskarinna Ellen Karlsson. Förvillelser ger en utmärkt inblick i 1890-talets Stockholm; stadens stämningar och miljöer. Skildringarna från Djurgården förmedlar hur paradisiskt området kunde upplevas av dåtida stockholmare. För majoriteten av stockholmare var begrepp som semester, sommarlov och skärgårdsutflykter okända. Men ett söndagsbesök på Djurgården med dess orörda natur, Skansen och Gröna Lund, var för många ljuspunkten i en slitsam tillvaro.

De jämnåriga grannarna

Skansen är årsbarn med Djurgårdens IF. Anläggningen var först tänkt som filial till Nordiska muséet. Grundaren av Skansen och Nordiska Muséet hette Artur Hazelius. Sitt historiska intresse hade han sedan barnsben. Fadern, Johan August, intresserade sig för Carl Jonas Love Almqvists bonderomantiska idéer. De båda umgicks i Värmland när Almqvist som lantbrukare försökte förverkliga sina ideal. Sonen Artur utvecklade med tiden ett starkt engagemang för folkbildningen. Så småningom utkristalliserades idén att samla föremål, kläder, hus etc från det gamla bondesamhället. Eftersom industrialismen allt snabbare omvandlade Sverige, gällde det att sprida kunskap åt kommande generationer om hur man levde förr. På friluftsmuséet Skansen placerade Hazelius ut gamla allmogehus. Skansenområdet var från början inte särskilt stort, men expanderade snabbt när Hazelius tog över det gamla Tivoli-området nedanför berget. Han fick på så sätt en liten djurpark och några karuseller på sitt friluftsmuseum.

DIF:are vid en skidtävling på Skansen 1893. Längst tv står föreningens grundare John G Jansson. Ungefär i mitten i tvärrandig mössa och den största bägaren handen står Gustaf Tibell.

Djurgårdens IF hade under sina första år många kontakter med Hazelius. Klubben ordnade ofta skidtävlingar på Skansen. Bland annat använde man Sirishofsberget för backhoppning. Hazelius uppskattade djurgårdarnas idrottande. Han erbjöd dem att förlägga all träning och tävling till Skansen och samtidigt få tillgång till ett klubbhus på området. Inom DIF var man smickrad över erbjudandet, men tackade ändå nej. DIF:s medlemmar höll till vid Frisens Park, där de kunde idrotta betydligt mer ostört än på Skansen.

1897 års Stockholmsutställning blir en succé

Under senare delen av 1890-talet ändrades Djurgårdens karaktär. 1896 började den nya pampiga Djurgårdsbron byggas. Samma år förvandlades centrala Djurgården till en jättelik byggarbetsplats. Man projekterade Stockholmsutställningen året därpå. Stockholmsutställningen 1897 blev en stor framgång. Den kombinerade tidstypisk nationalromantik med det modernaste inom den industriella utvecklingen på ett sätt som gav eko utanför såväl Stockholms som Sveriges gränser.

Mest intressant inom den nationalromantiska delen av utställningen var modellen av Stockholm på 1500-talet som byggts på Framnäsudden vid Djurgårdsbrunnsviken. Byggnaderna hade tillverkats av trä och gips och blev så illusoriska att åskådaren fick en upplevelse av att verkligen ha förflyttats 300 år tillbaka i tiden.

En fungerande motpol blev industrihallen, ritad av Ferdinand Boberg, arkitekten på modet. I hallen visades tekniska och industriella nyheter. Åskådarna blev mest fascinerade av det elektriska ljuset, som lyste i olika färgkombinationer. Det fick sitt verkliga genombrott under utställningen. 1896 inträffade det som förändrade nöjeslivet på Djurgården. Den nya varietélagen infördes och den förbjöd alkoholförsäljning vid scen-uppträdanden. Publiken blev tvungen att dricka i en annan, avgränsad lokal. I och med att lagen trädde i kraft falnade glansen kring Djurgårdens nöjesliv

Oscar II vill ha ett kungligare Djurgården

Händelserna kring 1896—97 hade gett Djurgården en ansiktslyftning. Det var delvis följden av Oscar II:s strävan att återge Kungliga Djurgården dess kungliga aura. Djurgårdens status hade också höjts på grund av stenstadens utbyggnad. Paradgatorna Karlavägen, Narvavägen och Strandvägen närmade sig sin fullbordan och kom därmed närmare Djurgården.

Kungahuset fortsatte att omvandla Djurgården. Kring sekelskiftet byggdes många stora och luxuösa enfamiljsvillor, flera för kungahusets medlemmar. Detta väckte kritik från olika håll. Dels klagade man på husens placering: de störde den känsliga miljön. Dels fanns det en rädsla att Djurgården som hittills varit alla stockholmares angelägenhet nu skulle bli ett reservat för kungligheter och annat fint folk.

Med facit i hand kan man konstatera att det inte gick så långt. Visserligen bor många förmögna familjer idag på Djurgården, men området fungerar fortfarande som ett populärt utflyktsmål för folk i alla åldrar, Gröna Lund och Skansen har kvar sin dragningskraft. Kanske skulle man kunna påstå att Djurgårdens Idrottsförening följer samma utveckling som Djurgården under 1890-talet. Från att ha varit en liten stadsdelsklubb som idrottade under enkla förhållanden, blev DIF några år in på det nya seklet en av Stockholms ledande idrottsklubbar, vars medlemmar åtnjöt hög prestige.

Tidtagning med väckarklocka

Djurgårdens IF höll sin första tävling den 15 mars 1891, endast tre dagar efter att föreningen bildats. Det var en skidtävling på Djurgårdsbrunnsvikens is, där sex djurgårdare åkte en engelsk mil. Segraren hette Gustaf Tibell och vann på tiden 9 min 30 sek. Som tidtagarur fungerade en väckarklocka. Gustaf Tibell vann också en backhoppningstävling några dagar senare. Han blev DIF:s framgångsrikaste skidåkare under de första åren och var mycket bra även i andra idrotter. Gustaf Tibell hade visat sin kapacitet redan innan Djurgårdens IF bildades. 1886 arrangerades den dittills största backhoppningstävlingen i Stockholm på Kärleksudden på Djurgården. Man tävlade i flera klasser och Tibell tog hem segern i klassen ynglingar under 14 år.

I en särskild klass tävlade soldater från Norska Gardet. De var suveränerna på skidåkning vid den här tiden. ”Där märktes smidighet, kraft, spänstighet samt en utmärkt kroppsföring”, skriver Claes Lundin i sin bok Nya Stockholm från 1890. Norrmännen var mycket skickliga skidåkare. Medan Sverige saknade tradition som skidnation var backhoppning — eller backlöpning som det hette på den tiden — nationalsport i Norge.

Skidpionjärerna i Norska Gardet

Det var soldaterna vid Norska Gardet som på allvar drog igång intresset för skidåkning i det dåtida Stockholm. Att Norska Gardet var förlagt till Stockholm berodde förstås på unionen mellan Sverige och Norge, som kom till efter freden i Kiel 1814. Egentligen skulle länderna vara likställda inom unionen. Så blev det nu inte. Sveriges kung blev regent också i Norge, vars ”lokala” styre upprätthölls av en ståthållare. Detta förhållande var grogrunden till ett starkt norskt missnöje, som slutligen fick unionen upplöst 1905.

Norska gardet på Ladugårdsgärde 1866.

De norska soldaterna i Stockholm hade främst en symbolisk funktion, som bestod i att representera den norska armén i unionskonungens hemland. Norska Gardet kom till Stockholm 1856 och bestod av 100 infanterister. De tjänstgjorde som kungens livvakt. Gardet ersatte det 40-tal norska hästjägare som dittills skött vakttjänstgöringen. Gardisterna var inkvarterade i kasernen vid Storgatan 23 på Östermalm. De tränade bland annat skytte på Gärdet. Under vintern åkte gardisterna skidor på Djurgården. Deras framfart i skidbackarna fascinerade stockholmarna. Under vackra vinterdagar var det folkvandring till Djurgården för att titta på norrmännens djärva hopp. De flitigaste åskådarna var barn och ungdomar från Djurgårdsstaden.

1883 bildades Sällskapet för befrämjande af skolungdomens fria lekar som ville etablera skididrotten bland stockholmsungdomen. Det var Sällskapet som arrangerade den tidigare nämnda stora backhoppningstävlingen på Kärleksudden. Vintern 1884 anställde Sällskapet de skickligaste skidåkarna från Norska Gardet som instruktörer. Man fick på kort tid fram flera skickliga svenska hoppare. Många blivande medlemmar i Djurgårdens IF fick här sin introduktion i den tävlingsinriktade idrotten, bland andra Gustaf Tibell. I samband med en omorganisation av norska armén bestämdes det att Norska Gardet skulle lämna Stockholm. Gardisterna reste tillbaka till Norge för gott i september 1888. En skildring från deras avfärd fanns att läsa i DIF:s medlemsblad från januari 1911:

”Det var med stor saknad alla skidlöpningens utöfvare sågo de käcka ’gutterne’ en regnig söndag marschera bort från sin kasern vid Storgatan med gardesregementets musikkår i teten. Ett stort antal skidlöpare infunno sig vid stationen för att säga sina forna idrottskamrater och läromästare farväl.”

Alla norska soldater försvann dock inte från Stockholm. Aasmund Oppeböen, en av de instruktörer som arbetat åt Sällskapet för befrämjande af skolungdomens fria lekar stannade och fortsatte att lära ut skidåkning. Han blev också medlem i Djurgårdens IF 1892.

”Nu finns icke mera några norska gardister i Stockholm och saknaden af dem är verkligen kännbar för denna idrott. Skidlöpningen har visserligen icke afstannat, men bedrives kanske ej med så stor ifver eller under så god handledning som förr”, sörjer Claes Lundin i Nya Stockholm”.

Styvben Starke stjäl kassan

Djurgårdsungdomarna beslöt att själva göra någonting åt saken. Vintern 1889—90 gjordes det första försöket att starta en idrottsförening på Djurgården. Efter att ha åkt skridskor vid Rosenvik slog sig några ungdomar ned på en bänk vid bron till Beckholmen för att bilda en idrottsförening. Kamratgänget bestod av tolv infödda djurgårdsbor och det bestämdes att inga fler skulle få bli medlemmar.

Föreningen blev dock kortlivad. Organisationen var obefintlig. Man saknade stadgar och möteslokal. En enda person utsågs till styrelse. Han kallades för Styvben Starke och fick förtroendet att förvalta de inbetalda medlemsavgifterna på 25 öre per person. Trots sitt styva ben lyckades han smita iväg med pengarna och söp upp vartenda öre tillsammans med några kamrater. Även om det här försöket misslyckades så fortlevde idén att bilda en idrottsförening på Djurgården.

Dagen då DIF bildas

I början av 1891 bestämde sig 22-årige John Jansson för att bilda en idrottsförening på Djurgården. Anledningen var att en stor idrotts- och gymnastikfest skulle arrangeras i Stockholm. Där skulle självklart några djurgårdsbor vara med, ansåg Jansson. Men då krävdes medlemsskap i en förening och det var därför nödvändigt att bilda en sådan. John Janssons idé väckte stort intresse. Nu fanns det förutsättningar att bilda en idrottsförening. Jansson sammankallade de intresserade till ett möte den 12 mars på det lilla kaféet med adressen Alberget 4A.

Långa gatan vid tiden för DIF:s grundande.

Ett tjugotal ungdomar kom till stiftelsemötet. John Jansson inledde med att redogöra för föreningens syfte, som var att ”utgöra ett föreningsband” mellan idrottsintresserade män som bodde på Djurgården. Personer från andra stadsdelar fick inte bli medlemmar, med undantag för dem som tidigare bott på Djurgården. Föreningens namn blev Djurgårdens Idrotts Förening, med initialerna D.I.F. En kommitté tillsattes för att snabbt utarbeta stadgar. Inträdesavgiften bestämdes till 50 öre och månadsavgiften till 10 öre.

De flesta av ungdomarna hade arbeten som handelsbiträde, springgosse eller maskinskötare. Den lilla fritid som gavs fylldes av engagemang för den nystartade idrottsföreningen. De första årens verksamhetsberättelser genomsyras av medlemmarnas stolthet över sin förening. Ett problem för idrottsintresserade arbetare var den fientliga inställningen bland arbetskamraterna, August Björkdahl, som gick med i DIF 1892 och då arbetade som bokbindarlärling, har berättat om reaktionerna på arbets-platsen, ”där vi mången gång fick heta sportfånar och idrottsidioter, ty idrotten tillhörde de bäst ställda i samhället”.

Inom DIF, liksom inom andra idrottsföreningar vid den här tiden, fanns ett mönster vad gällde den sociala strukturen. De aktiva utgjordes framförallt av arbetare, medan personer med högre positioner på den sociala rangskalan fungerade som beskyddare av föreningen. DIF utnämnde major Viktor Balck, en pionjär inom den svenska idrotten, till sin förste heders-ledamot. Finansmannen Gustaf Wallenberg blev hedersledamot nummer två.

De tidigaste tävlingarna

Den första stora tävlingen där DIF representerades var den internationella gymnastikfesten i maj 1891. Festen var Sveriges första internationella tävling i fri idrott. Utländska deltagare kom från England, Finland, Norge och Danmark. Två djurgårdare, Gustaf Tibell och Harald Magnusson, deltog i löpning och gång, men ingen av dem nådde bra placeringar i den hårda konkurrensen.

Djurgårdare samlade efter en tävling vid Kärleksudden 1892. Sittande: Johan Björkdahl, första fr v, Algot Nilsson, femte. Stående: Nils Widgren, femte fr v, August Björkdahl, elfte, Gustav Tibell, trettonde, Aasmund Oppeböen, sextonde, Oscar Rylander, tjugonde. Något bakom i mitten skymtar Axel Öfverstén ovanför Gustaf Tibell iförd plommonstop och John Jansson, iförd grå mössa och något skymd.

Under sommaren 1891 ägnade sig medlemmarna åt tävlingar i rodd, löpning och gång. Carl Öfversten, en av föreningens första medlemmar, har berättat:

”Vi samlades löpare och funktionärer, men sekreteraren saknades. Denne var en mycket viktig person, ty det var han som skulle skaffa klockan, till på köpet hans mors väckarur. Nu var hans mamma mycket rädd om klockan och den lånade hon inte ut. Därför fick han vänta tills gumman gick i kyrkan, då han passade på att stoppa klockan under rocken och försvinna till tävlingsplatsen. Så kunde tävlingen gå av stapeln.”

Djurgårdens IF sammanträdde varje månad. Sammanträdena ägde ibland rum på kaféet vid Alberget 4A, men för det mesta träffades man på ett större kafé, på gården Nannylund. Årsskiftet 1891/92 fanns 29 medlemmar. Men tio av dessa uteslöts på grund av obetalda medlemsavgifter. De 19 kvarvarande medlemmarna arbetade hårt med en skandinavisk vinteridrottstävling på Djurgården i februari 1892. Under tävlingarna var norrmännen som väntat numret större än svenskarna. Men de tre deltagande djurgårdarna klarade sig utmärkt. Bäst var Gustaf Tibell som fick åtskilligt med publicitet:

”Bland stockholmarna intog G. Tibell ovedersägligen första rummet och hans hopp gjordes med en säkerhet, en kraft och en schwung som gåfvo norrmännens föga efter”, skrev Aftonbladet entusiastiskt. Stockholms-Tidningen konstaterade att Tibell hoppade utmärkt och ”stod säkert i backen”.

Även några förhoppningsfulla skidåkare från Lappland hade kommit ner till Stockholm för att tävla. Men deras resultat blev dåliga — i jämförelse var stockholmarna överlägsna. Den hårda konkurrensen bland klubbarna i huvudstaden hade tvingat fram en standardhöjning på skidutrustning och hopparna hade utvecklat och förfinat sin teknik i backen.

Den sista sommaren?

I början av sommaren 1892 åkte DIF:s medlemmar på båtutflykt i Stockholms skärgård. En nöjesresa för att upprätthålla intresset för DIF även när man inte kunde åka skidor. Resan uppskattades mycket och blev ett återkommande inslag under tio somrar framöver. Trots båtresan tappade senare under sommaren många medlemmar intresset för föreningen. En efter en gick ut ur DIF. Resultatet blev katastrofalt. Vid första höstsammanträdet återstod endast sex medlemmar.

Meriterade djurgårdare runt sekelskiftet. Övre raden: Bengt Tandberg, F Ljungberg, Oscar Rylander, Gustaf Söderström, Einar Tandberg, J A Hansson, Ernst Ekberg, August Bergman. Andra raden: Hjalmar Johansson, Axel Andersson, Algot Nilsson, G Berggren, Oskar Blomgren, Johan Björkdal, K Larsson. Tredje raden: E Holm och J Svensson.

En av de kvarvarande medlemmarna, Robert Andersson, träffade en augustikväll en bekant, August Björkdahl, på djurgårdsbron, Robert Andersson var på väg till ett DIF-sammanträde. Han berättade för August, som var ordförande i konkurrenten Stockholms Östra Idrottsklubb, att DIF antagligen skulle läggas ned vid kvällens möte. August protesterade: ”Så får ni helt enkelt inte göra”. Stockholms Östra IK hade också problem med medlemsuppslutningen och August Björkdahls hjärta klappade lite extra för DIF eftersom han tidigare bott på Djurgården. Dessutom hade ju föreningen varit framgångsrik och att upplösa den nu skulle vara mycket olyckligt.

August föreslog därför att Djurgårdens IF skulle ändra sina stadgar och tillåta andra än djurgårdsbor att bli medlemmar. Om DIF accepterade förslaget skulle han i egenskap av ordförande lägga ned Stockholms Östra IK:s verksamhet, som för tillfället gick på sparlåga, och istället låta medlemmarna gå med i Djurgårdens IF. Robert Andersson framförde förslaget vid sammanträdet och fick styrelsens godkännande. Dock med förbehållet att hade inte SÖIK:s medlemmar gått med i DIF senast vid septembersammanträdet, skulle föreningen ovillkorligen läggas ned.

Bröderna Björkdahl byter klubb

August Björkdahl, hans bror Johan och tre andra medlemmar i SÖIK infann sig på DIF:s septembersammanträde. De överlämnade föreningens tillgångar till DIF och ansökte sedan om medlemsskap. Som naturligtvis beviljades. Nu bestod Djurgårdens IF av elva medlemmar, som under John Janssons ledning slet hårt för att åter få fart på föreningen. Styrelsen rekonstruerades och man antog nya stadgar, som den här gången trycktes för att kunna säljas till medlemmarna. Kraftansträngningen gav resultat. En efter en av de gamla medlemmarna återinträdde och nya tillkom. Vid årsskiftet 1892/93 var medlemsantalet 23, och läget åter stabilt.

De nationella skidtävlingarna i Uppsala i februari 1893 stärkte ytterligare föreningens ställning. Djurgårdens IF:s åtta deltagare placerade sig högt i resultatlistorna. Två djurgårdare vann varsin tävling: backhoppning i 1-meters stupet och terränglöpning på 5 kilometer. Framgångarna innebar att Djurgårdens IF började nämnas med respekt inte bara i Stockholm, utan också i det uppvaknande Idrottssverige.

På skidor i Saltsjöbaden

Ryktet om den skickliga skidklubben nådde bankdirektör Knut Agaton Wallenberg, som kallade DIF till ett möte i Enskilda Bankens hus på Lilla Nygatan i Gamla Stan. K. A. Wallenberg hade 1891 grundat villastaden Saltsjöbaden. Han ville nu öka den nya ortens attraktionsvärde. Strategin var att göra Saltsjöbaden till stockholmstraktens centrum för vintersport. Eftersom DIF var huvudstadens ledande skidklubb erbjöds föreningen att utse en lämplig plats i Saltsjöbaden för en hoppbacke. DIF accepterade det generösa erbjudandet och såg till att Saltsjöbadsbacken blev verklighet. Som tack fick föreningen fritt disponera backen. Dessutom erhöll alla DIF:s medlemmar frikort på järnvägslinjen Stockholm—Saltsjöbaden genom Gustaf Wallenberg, K. A:s halvbror, som var direktör för järnvägsaktiebolaget. Som tack för samarbetet valdes Gustaf Wallenberg till DIF:s andre hedersledamot.

Djurgårdare i Saltsjöbadsbacken 1895.

Saltsjöbadsbacken var vid invigningen 1894 Sveriges största hoppbacke. För djurgårdarna, vana vid betydligt mindre backar, verkade den skräckinjagande. Till och med rutinerade backhoppare som Gustaf Tibell och Nils Vidgren landade på darrande ben. För att styrka sig svepte de varsin halvflaska punsch. ”Nisse tycktes ha fått lite för mycket, för han gjorde dagens bästa saltomortal”, mindes Birre Nylund, senare mångårig ledare i DIF.

Medlemmarna mångfaldigas

1893 växte föreningen ytterligare. Antalet DIF:are nästan tredubblades: från 23 vid årets början till 65 vid dess slut. De flesta nya medlemmarna kom från Östermalm. Då ju Stockholms Östra Idrottsklubb ingått i DIF hade man en konkurrent mindre. Det fanns visserligen andra föreningar kvar, till exempel Östermalms Idrottsklubb. Men Djurgårdens IF var den mest populära tack vare sina idrottsliga framgångar.

Vid DIF:s sammanträden gick diskussionens vågor höga. Medlemmarna hade blivit ordentligt engagerade i föreningsarbetet. Styrelsen blev tvungen att ta till straffbestämmelser för att inte medlemmarna skulle tala i mun på varandra. De häftiga debatterna resulterade ibland i att sammanträdena avslutades med rejäla slagsmål. Man diskuterade främst medlemmarnas skyldigheter och rättigheter. Militärer vägrades medlemskap i DIF. De var nämligen inte amatörer utan tog emot prispengar. Kvinnor var också portförbjudna, liksom män som inte idrottade. Vidare fick en DIF-medlem inte tillhöra någon ytterligare idrottsförening. Detta innebar att fyra av de fem AIK:are som även blivit djurgårdare lämnade DIF. Den femte, Oscar Rylander, stannade kvar i DIF och blev vald till ordförande.

Första lättköpta segern över AIK

Tvillingklubbarna AIK och DIF bildades med en knapp månads mellanrum. Av samma anledning; för att delta i den internationella gymnastik-festen våren 1891. Två år senare, under AIK:s skandinaviska idrottsfest 1893, möttes de två lagen för första gången. Klubbarna möttes i en populär sport: dragkamp. DIF besegrade AIK i finalen, och enligt verksamhetsberättelsen var det en ”lättköpt seger”.

I AIK:s dragkampstävling året därpå började det illa för de regerande mästarna DIF. Lagets första motståndare var Hammarby Roddförening — en föregångare till Hammarby Idrottsförening. Hammarbylaget bestod av Sveriges främsta atleter med den populäre Starke Arvid som ankare. Dessa vältränade bjässar skrämde slag på djurgårdarna. ”Hammarbys lag var alla muskulösa deltagare som våra i utseende låg mycket efter. Genom denna nervositet blef följden att vårt lag förlorade första starten”, skrev dåvarande sekreteraren August Björkdahl. Lagom till returkampen hade dock Djurgårdens lag hämtat sig från chocken. Djurgårdarnas teknik och taktik besegrade den här gången hammarbyroddarnas råstyrka. Och av rena farten vann man även den tredje och avgörande kampen efter 10 minuters stenhård satsning från båda sidor.

Djurgården hade under många år ett mycket slagkraftigt dragkampslag. Ett bevis är väl att djurgårdarna Karl Gustaf Staaf och Gustaf Söderström ingick i det dansk/svenska OS-lag som tog guld i Paris år 1900.

DIF i den framväxande idrottsrörelsen

DIF:s medlemmar var aktiva inom många idrottsgrenar under 1890-talet. Skidor, dragkamp, allmän idrott och rodd. Man tävlade också i velocipedåkning, skjutning med salongsgevär, sparkstöttingsåkning, kälkåkning, atletik, simning och skridskoåkning. Denna mångfald tog sig uttryck också i en ändring av stadgarna. I stället för att som 1891 ”utgöra ett föreningsband” för idrottsintresserade djurgårdsbor skulle DIF tre år senare verka för ”att befrämja idrotter av olika slag”.

Under den senare delen av 1890-talet fortsatte Djurgården att utvecklas idrottsligt och organisatoriskt. 1898 var ett betydelsefullt år i flera avseenden. Dels nådde medlemsantalet över 100-strecket, dels började DIF engagera sig i Svenska Idrottsförbundet som bildats i Göteborg 1896. Nu startades idrottsföreningar i Stockholm på löpande band. Behovet av en övergripande organisation blev akut. Därför bildades Stockholms idrottsförbund på sommaren 1898. Djurgårdens IF blev en av de första medlemmarna. Organisationens syfte var att understödja idrottsföreningarnas verksamhet. Styrelsen bestod av representanter från de olika klubbarna i staden.

1899 formerade Djurgårdens IF sitt första fotbollslag. Sporten introducerades i klubben av korgmakaren och göteborgaren Teodor Andersson, som tidigare hade spelat i GAIS. I Göteborg var fotbollen tidigt etablerad, medan stockholmarna fortfarande uppträdde som noviser på fotbollsplanen. DIF:arna visade sig dock vara läraktiga och redan under 1900-talets första år tillhörde fotbollslaget Stockholms bästa. ”De fruktade djurgårdarne”, som laget allmänt kallades, vann flera viktiga turneringar, till exempel hemförde man den Rosenska träningspokalen 1901.

Djurgården IF:s representationslag i fotboll 1900. Stående: DIF-ordföranden Gustaf Herman Andersson, T Damstedt, P Egnell, Oskar Bomgren, N Lundell, Vilhelm Rosén. Knästående: Acke Norling, Algot Nilsson, Johnsen. Längst ned: G Svensson, målvakten E Holm och Calle Jahnzon.

1903 beslutade DIF-styrelsen om en viktig förändring. Man startade specialavdelningar för vissa sporter: en tidig variant av sektionerna. De första specialavdelningarna var: allmän idrott, bollspel och velocipedåkning.

Djurgårdens idrottsliga framgångar fortsatte under det nya seklets första år, men med ekonomin var det sämre ställt. Efter några krisår, fyllda av besk kritik från revisorerna, tillträdde 1906 en ny ordförande, Carl Hellberg. Han var banktjänsteman och fick snart rätsida på föreningens ekonomi. Hellberg inledde den tradition som inneburit finansmän på DIF:s ordförandepost.

Under 1900-talets första decennium etablerade sig Djurgårdens IF som en av landets främsta allroundföreningar, SM-tecken erövrades i allmän idrott och bandy. Fotbollslaget spelade flera SM-finaler och skidåkarna vann de flesta svenska tävlingarna. Dessa år börjar Djurgårdens IF på allvar sin vandring mot att bli en av Sveriges mest framgångsrika och tongivande storklubbar.

Mats Wickman född 1961. Kulturhistoriker, journalist och författare till flera böcker.

Artikeln är tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991 där Wickman var huvudredaktör.