Alberget 4A

Berättelsen om Alberget 4A

Alberget 4A, adressen där Djurgårdens IF en gång bildades, en plats med en alldeles egen historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Här berättad av Staffan Bonnier som själv bodde där åren 1963-1971.

Mötet på caféet
”…och därmed förklarar jag Djurgårdens Idrottsförening bildad”. Rummet fylls av jubel och spridda applåder när John G. Jansson slår klubban i bordet. Han ser sig om och nickar leende mot de övriga i rummet, ett tjugotal killar något yngre än han själv, samtliga arbetargrabbar från Djurgårdsstan. Stämningen är uppslupen och han möts av idel gillande blickar. Flera av killarna har förra årets fiasko i färskt minne, då ett tafatt försök att bilda idrottsförening gjordes på en bänk borta vid Beckholmsbron varefter kassören Styvben Starke snart festade upp deras surt förvärvade medlemsavgifter. Med Jansson vid rodret känner de att det är på riktigt. Jansson har kallat till möte på lokal och nu finns en kommitté tillsatt för att utarbeta ordentliga stadgar. Föreningen är redo att ta sig an sin första större uppgift, att representera Djurgården vid idrotts och gymnastikfesten på Gärdet senare i vår. John G. Jansson känner sig nöjd med mötet. Han går fram till fönstret, blickar ner över slänten, förbi Rosenviks sågverk, ut över vattnet och vidare över till andra sidan Saltsjön där en praktfull byggnad reser sig, den alldeles nybyggda Saltsjöqvarn1. Det är torsdagen den 12:e mars 1891 och Stockholm andas framtidstro.

Mötet på Alberget 4A den 12 mars 1891. Illustration av Henrik Pettersson.

Mötet går till historien som ”Kåkstadens söner sluter förbund” och tilldrar sig på ett café med adress Alberget 4A, närmare bestämt på bottenvåningen i huvudbyggnadens västra del2. ”Kåkstad” kommer av att grabbarna på mötet är arbetare, som handelsbiträden, springgossar och maskinskötare, samtliga bosatta i de enkla byggnader, ”kåkar”, som vid den här tiden utgör bebyggelsen i Djurgårdsstaden. Standarden i området är låg, och många av killarna har inte haft möjlighet till ens den mest grundläggande skolgång. Bildandet av föreningen handlar om så mycket mer än idrott, lika viktigt är att bryta sociala normer och barriärer, de som säger att idrott och sport är en sysselsättning ägnad uteslutande åt samhällets bäst bemedlade.

Caféet drivs av vagnmästaren vid kungliga hovstallet, Pehr Gustaf Högström, och är ännu stängt för vintern. Men trots detta, och trots att cafétillståndet föreskriver ”vidmakthållande av ordning och snygghet”, så känner Högström sig trygg med att upplåta lokalen för ynglingarnas möte. Han känner förtroende för Jansson. Dessutom bor han själv i huset, och vill bidra med vad han kan för att Djurgården ska förmå hävda sig vid vårens idrottsfest. Killarna sviker inte Högströms förtroende. Ingen av de många boende på Alberget 4A hör ett knyst från mötet, än mindre störs någon av det3.

Högströms café är alldeles nytt, det öppnade våren året innan, i maj 1890. Caféet har inte bara servering inne i huset, utan också i lusthuset uppe vid vägen och vid bord utställda runt den nedre terrassen utanför huvudentrén. Högström bredde på lite extra då han ansökte till Riksmarskalksämbetet om tillstånd att få öppna sitt café, och beskrev det som en ”finare caférörelse”. Detta trots att lokalerna sett bättre dagar, och att koldamm ofta finns i luften från Olaus Olssons kolupplag på slänten ner mot vattnet på andra sidan huset. I ansökan redogjorde han för övriga hyresgäster på Alberget 4A, namn, sysselsättning och annat, såväl boende i huvudbyggnaden som i huset strax intill, öster därom, det som tidigare varit iskällare och bagarstuga. Syftet var att upplysa om den sociala nivån hos inneboende på gården. Allt som allt tjugoåtta personer varav en del barn, och detta trots att tre rum fortfarande står outhyrda. Bland de boende finns en brukspatronsänka, en länsman, en poliskonstapel, en hantlangare och flera andra. Och så förstås några arbetskarlar på gården. Trångboddheten är stor. Hyresvärden, grosshandlaren Bror Oscar Seippel, tillika ägaren av Alberget 4A, bor inte där själv, utan är mantalsskriven i Fogelsta i Salems socken.

Vy från nordväst i maj 1892. Från vänster till höger: caféskylten över entrén mot vägen, iskällaren som senare blev till bagarstuga och idag är bostadshus, huvudbyggnaden, lusthuset, och sist, väster om huvudbyggnaden, norra änden av brädgårdens virkesmagasin.
Vy österut, längs med nuvarande Djurgårdsvägen. 1890-tal. Fotograf: Severin Nilson. Källa: Hallands Museum.

Man vet förstås inte vad Högström tänker om framtiden den där dagen i mars 1891, men så sent som månaden innan, i februari, har han fått sitt cafétillstånd förnyat. Det gäller nu ända fram till hösten 1893. Varför han trots detta lämnar caféet redan vid sommarsäsongens slut är inget som historien förtäljer. Caféet har då varit öppet i två säsonger, den trettonde maj till den första oktober 1890 och 1891. Våren 1892 övertar fröken Ida Sophia Leonora Rudbeck rörelsen. Villkoren i det tillstånd hon får från Riksmarskalksämbetet är de samma som tidigare, dock med ett litet tillägg, att ”den närmast stora körvägen liggande delen av trädgården icke under någon förevändning får användas till servering eller utskänkning”. Kanske har något hänt under de gångna säsongerna som föranleder anmärkningen.

De unga killar som träffas på caféet är fyllda av iver, förväntningar och drömmar om sin nyfödda förening. Men inte i sin vildaste fantasi kan de ana vad det kommer att bli av deras skötebarn när det växer upp. Ett drygt sekel senare fylls läktarna av tusen och åter tusen DIF-supportrar. Outtröttliga, match efter match kommer de dit för att visa sitt stöd. Adrenalinnivån och energin är på topp när deras röster mättar luften. En kraftfull sång ekar över arenan ”År 1891, på Alberget 4A, i hjärtat av Stockholms stad, där bildades vi…”4. Alberget 4A, platsen där allt började. Det vilar något evigt, ja nästan mystiskt över det gamla huset där caféet en gång låg, och det blir med tiden till en symbol för den sammanhållning och de drömmar som bär Djurgårdens IF vidare allt eftersom tiden går och generationer avlöser varandra.

1) Tifo 2023, supportrarna hyllar laget med läktararrangemang. Alberget 4A längst upp till vänster (foto: Nobbes Djurgårdsbilder), 2) DIF-supportrar på Tele2 Arena, 2017 (foto: Helena Avermark), 3) DIF-supportrar samlade utanför Alberget 4A på 100-årsdagen, den 12 mars 1991, 4) Akvarell med Alberget 4A. På plaketten på ramen står ”Till Djurgårdens Idrottsförening från Sällskapet Gamla Djurgårdare 19 12/3 45 vid dess 25-årsjubileum”. Sällskapet bildades 12 mars 1920, samma dag som Djurgårdens IF fyllde 29 år, med ändamålet att ”ideelt och ekonomiskt stödja D.I.F. och dess medlemmar samt inbördes verka för ett gott kamratskap.” Klicka för större bild.

DIF:s historia börjar med John G. Janssons klubbslag den 12:e mars 1891. Men Alberget 4A där caféet är beläget har en vindlande historia som börjar långt tidigare.

Alberget 4 blir till
Historien om den ö som vi idag kallar för Södra Djurgården sträcker sig långt tillbaka i tiden. Redan 1286 förvärvar Magnus Ladulås delar av ön som då heter Walmunzö.5 Ön kommer under Johan III:s tid på 1500-talet att användas till jakt, och man hämtar dit vilda djur från runt om i Sverige. Där finns älgar, olika sorters hjortar, och t.o.m. renar ditförda från Lappland. Så föds konungens ”Dyregård på Walmarön” som med tiden kommer att kallas Djurgården rätt och slätt. Karl XI, även han en jaktälskande kung, beslutar 1680 att området ska göras om till en ordentlig jaktpark, något varje europeiskt hov med självaktning har vid den här tiden. Sagt och gjort så sätts ett högt, tätt stängsel upp för att hindra djuren från att rymma. Stängslet skyddar också djuren mot varg och lo som det finns gott om vid den här tiden. Inhägnaden får heta Djurgårds Gärdslegård och innefattar inte bara ön, utan även ett område norr om Djurgårdsbrunnsviken.

Målning av Jan Griffier från ca år 1700. Visar gärdsgårdens stängsel intill värdshuset Blå Porten. Värdshuset brann ner 1869, och låg där Villa Lusthusporten ligger idag.

Stängslet dras en bit från stranden. Industrier som ligger intill vattnet, som Stärkelsebruket vid Rosenvik och Glasbruket intill Beckholmssundet lämnas utanför inhägnaden. Där uppstår också en del obebyggda områden mellan stängslet och stranden. Ett av dem är Alberget6, avgränsat i väst av Rosenvik, i öst av Ryssviken och i norr av gärdsgården. Namnet Alberget kommer av de alar som växer vid stranden. Vilket berg namnet syftar på är än idag höljt i dunkel. Kanske är det berget där Djurgårdsskolan senare byggs, kanske är det berget öster därom, där Oakhill ligger idag. Två berg som båda sträcker sig ner till vattnet.

Några decennier passerar. Djurgården sjuder av liv och verksamhet. Varv, sjötull, hantverk och mycket annat. Behovet av bostäder växer. I mitten av 1700-talet delar man därför in den smala strandremsan vid Alberget i några gårdar och öppnar upp för bebyggelse. Kvarteret Alberget blir till7. Detta händer ungefär samtidigt som Adolf Fredrik blir kung i Sverige. Han är inte så intresserad av jakt, och öppnar den tidigare instängda gärdsgården för utflykter och nöjen.

Efter några turer står till slut ”Skieps Capitaine” Nicodemus Wettersten som ägare till Alberget 4. År 1777 låter han uppföra ett ståndsmässigt bostadshus med tillhörande uthus på tomtens västliga sida, den som gränsar till Rosenvik. Byggnaden är i timmer, har två bostadsvåningar samt en beboelig vindsvåning.

Undrar man vad som händer i resten av världen den dag Wetterstens hus står färdigt kan man blicka västerut, mot en kontinent på andra sidan Atlanten. Det har nu bara gått månader sen några brittiska kolonier där förklarade sig oberoende från Storbritannien, den 4:e juli 1776 närmare bestämt efter långa och bittra strider om herraväldet. Oberoendet blir det första stapplande steget mot bildandet av ett nytt land dit nästan en femtedel av Sveriges befolkning emigrerar under det kommande seklet. I Sverige regerar Gustav III sen hans far Adolf Fredrik gått bort. Det ska ännu dröja några år innan Gustav gör mycket av det där vi idag minns och uppskattar honom för, som att grunda Svenska Akademien och Dramaten, för att inte nämna Porto Franco på Marstrand. Men han har redan hunnit göra statskupp och genomföra några av sina reformer, som förbudet mot att använda tortyr som förhörsmetod, nog även det en smula uppskattat än idag. På värdshuset Gröna Lunden på Djurgården, ett drygt stenkast från Alberget, ser man ofta Carl Michael Bellman som gäst. Han skriver till och med några epistlar om stället. Men det ska gå ytterligare fjorton år innan hans epistlar och sånger publiceras, bland annat Fredmans sång nummer 64, idag mer känd som Fjäril vingad syns på Haga.

Hemma på Alberget har ett hus just sett dagens ljus, det hus där John G. Jansson 114 år senare ska slå klubban i bordet.

Detalj av karta över ”Kongl. Maij:ttz Diurgård wijd Stockholm anno 1696” som visar stängslets dragning. Kopierad från ”Alberget och Oakhill på Djurgården”8.
Vy från Ryssviken. Sannolikt den allra första avbildningen av Alberget 4A. Akvarell av Elias Martins, 1790, tretton år efter att huset byggdes och fortfarande var i kapten Wetterstens ägo. I den högra, nedre delen av bilden kan man skönja östra gaveln på huvudbyggnaden. Detta enligt ”Alberget och Oakhill på Djurgården”8.
Karta över Alberget 4 från 1792. Kapten Wettersten nämns som ägare. (klicka på bilden för full storlek)

Jacob de Ron & Söner anlägger brädgård
I det tidiga 1800-talet finns många handelshus i Stockholm. Ett av de större är Jacob de Ron & Söner. Släkten de Ron kommer från Holland, men Jacob är född och uppvuxen i Frankfurt am Main i Tyskland. Han är en världsman. På 1770-talet, knappt fyrtio år fyllda, bestämmer han sig för att slå sig ner i Stockholm. Han känner att han redan hunnit med en hel del i livet, som köpman i flera av Europas huvudstäder, och även en period som dansk konsul i Marocko. Väl på plats i Stockholm grundar Jacob snart sitt handelshus och vinner snabbt anseende i affärskretsar. Han träffar med tiden kärleken i form av den tjugotre år yngre Maria Charlotta von Breda. Maria kommer från en släkt av konstnärer och konstsamlare som gjort en resa inte alldeles olik Jacobs, fast långt tidigare. Familjen von Breda har sina rötter i Holland och invandrade på 1600-talet via Tyskland till Sverige.

Jacob och Maria gifter sig och får tillsammans tre söner. De två äldsta, Carl Gustaf och Jacob Fredrik, växer upp och blir delägare i handelshuset. Den yngste sonen Johan Martin är lite av ett musikaliskt underbarn9. Kanske har han ärvt sin konstnärliga ådra från mammans släkt. Liksom sina äldre bröder blir han affärsman, men stannar inte i Sverige, utan flyttar runt i Europa och bosätter sig så småningom i Lissabon.

Grosshandlaren Jacob de Ron (1739-1828). Oljemålning av C.F. von Breda (Jacob de Rons svåger)

Så vad har familjen de Ron med Alberget 4A att göra? Ganska mycket ska det visa sig. År 1812 köper Handelshuset de Ron gården Alberget 4. Det är äldste sonen Gustaf som representerar firman vid köpet. ”Ett handelshus som ägare”. Tanken väcker oro hos Djurgårdsinspektören J.A. Ström, som påminner Gustaf de Ron om de kungliga direktiven från 1793, att gårdarna på Alberget ”alltid böra förblifva i privatas händer, för att genom uppförande af prydeliga byggnader och trädgårdsanläggningar bidraga till Djurgårdens prydnad”. I praktiken är det nog mest fasaden mot gatan som bekymrar kungen, det är viktigt att den utgör en värdig ram för de kungliga kortegerna. Hur det ser ut från sjösidan är man mindre nogräknad med.

1812 är inte bara året då handelshuset de Ron tar Alberget i besittning, det blir också ett händelserikt år för familjen de Ron i det privata, ett år som bringar såväl sorg som glädje. Maria, Jacobs livskamrat och sönernas mamma går tragiskt bort bara femtio år gammal. Samtidigt blir hennes bror Carl Fredrik von Breda adlad. Han är då professor vid konstakademin och landets mest anlitade porträttmålare10. Att bli adlad, en ovanlig utmärkelse för en konstnär. Och kanske är det inte bara hans gärning och sociala ställning som renderar Carl Fredrik adelskapet, utan också hans karaktär och konstnärskap som rimmar väl med ett kultursverige alltmer präglat av romantikens begynnande intåg och den gustavianska andan.

Det har nu gått drygt trettio år sen vår förra utblick i världen. Händelserika år i Sverige, präglade av sviterna efter mordet på Gustav III på operan tjugo år tidigare. Sökandet efter en duglig efterträdare har inte varit lätt, men nu äntligen verkar man efter flera försök kunna skönja en lösning på regentfrågan. En tid efter Gustav III:s död tillträdde hans son tronen, men förlorade 1809 Finska kriget och med det Finland till Ryssland, ett Finland som då hade varit svenskt i över 600 år. Det hela blev för mycket för höga officerare, som inkompetensförklarade sonen, kuppade bort honom från tronen och dessutom såg till att han blev landsförvisad. Vid det andra försöket ramlade den tilltänkte tronföljaren från Danmark dessvärre av en häst och dog. Nu, för två år sen, har Jean Baptiste Bernadotte anlänt till Sverige, och det tredje och sista försöket i ett alltmer desperat sökande efter en regent ser ut att lyckas. 1812 regerar han i praktiken redan, men det kommer dröja ytterligare sex år innan Jean Baptiste formellt kröns till Karl XIV Johan och ordningen blir återställd.

I Alberget 4 ser firman de Ron en närmast perfekt plats för virkeshandel. En brädgård anläggs på den västra sidan av slänten ner mot stranden, nedanför det hus som kapten Wettersten lät bygga och som nu har stått där i drygt trettio år. Utfyllnader görs i vattnet så att tomten utvidgas med en udde. Intill udden drivs pålar ner i sjöbottnen och på dessa anläggs slutligen en större brygga. På så sätt kan fartygen med virke från norrlandshamnarna lossa direkt vid brädgården. Handelshuset de Ron hittar dessutom ett finurligt sätt att utvidga gårdens areal mot norr. 1815 ger riksmarskalken dem tillstånd att bredda Djurgårdsvägen ”meddelst sprängning uti ett emot samma egendom beläget berg”, det berg där Djurgårdsskolan drygt sextio år senare kommer att byggas. En breddning som gör det möjligt att förflytta planket mot vägen en bit norrut och därmed öka gårdens yta.

Familjen de Ron moderniserar Alberget 4 med omfattande rivningar, renoveringar, förbättringar och nybyggnationer. Det hela sker i två etapper. Först en rejäl uppfräschning av kapten Wetterströms gamla hus. Huset blir mer praktfullt och modernt då den gamla timmerfasaden putsas med vassrör och kalk och en altan på fyra pelare sätts upp ovanför huvudentrén. Dessutom, 1816 närmare bestämt, byggs ett lusthus med toppigt tak uppe vid vägen.

Litografi av JC Billmark från ca 1830, tryckt 1834. Visar Djurgårdsvägen västerut med Alberget 4A:s östra fasad. Kopierad från ”Alberget och Oakhill på Djurgården”8.

1817, under renoveringsarbetets gång, nås familjen de Ron av ett sorgebesked. Den yngste sonen Johan Martin, han som bor i Lissabon, har gått bort bara 28 år gammal. Han har då vid sidan om affärerna verkat som kompositör och återkommande skribent för musiktidningen Leipziger Allgemeine musikalische Zeitung. Hans kompositioner har rönt en hel del uppskattning men faller efter hans död snart i glömska. Lyckosamt nog kan man trots det än idag njuta av vacker kammarmusik signerad Jean Martin de Ron11.

Inför den andra etappen anlitar familjen de Ron en ung nyexaminerad arkitekt, Immanuel Nobel. Familjen önskar bygga ett nytt boningshus på gårdens östra halva12, den som med tiden blir till Alberget 4B. Huset står färdigt 1827. Samma år ser även en ny iskällare dagens ljus, samma hus som nu blivit till det mindre bostadshuset på 4A. Immanuel Nobel är bara tjugosex år när husen står färdiga. Han vet inte då att han och hustrun Andriette sex år senare ska sätta en son vid namn Alfred Nobel till världen, en son som skall sätta Sverige på världskartan.

“Façade åt Wägen af Åbyggnaden på Egendomen N:o [4] Alberget kallad tillhörig Herr Grosshandlare De Ron & [Söner] och belägen på Kongl. Djurgården. Afmätt och Ritat af Im: Nobel” (RMÄ arkiv). Kopierad från ”Alberget och Oakhill på Djurgården”1.

Som pricken över i:et sätts ett vackert gjutjärnsstaket upp längs med Djurgårdsvägen. Staketets historia är lätt höljd i dunkel. Men känt är att det gjuts och kommer på plats runt 1830, sannolikt på familjen de Rons initiativ13. Staketet är utsmyckat med små stjärnformade ornament. Vem vet, kanske är det dessa som drygt sextio år senare inspirerar till DIF:s första klubbmärke?

Vyn norrifrån, från vägen, blir under de Rons renoveringar ungefär till den som den förblivit fram till idag.

En detalj i gjutjärnsstaketet mot vägen samt DIF:s första klubbmärke. Slående lika form.

Alberget 4 blir till 4A och 4B
Bara några år efter att renoveringarna är färdiga kommer handelshuset Jacob de Ron & Söner dessvärre på obestånd och går i konkurs. 1835 säljs Alberget 4 på exekutiv auktion. Av en händelse är grosshandlaren Magnus Didrik Sölfverberg14 med hustru Sophia Gustafva Widman just då på jakt efter en sommarbostad. De får syn på den vackra östra sidan av Alberget 4, den grönskande trädgården ner mot vattnet och det ståtliga hus som Immanuel Nobel ritat bara några år tidigare. Paret Sölfverberg blir förälskade och slår till. Brädgården med byggnader på den västra sidan får de liksom på köpet, en i deras tycke mindre vacker sida. Men de finner snart på råd. Enkelt och snabbt låter de sätta upp ett långt plank från Djurgårdsvägen i norr till stranden i söder, ett plank som skyddar den östra sidan, den de kallar ”trädgården”, från den västra som får gå under namnet ”brädgården”. Det är så gränsdragningen mellan Alberget 4A15 och 4B blir till, den som består än idag. Väster om planket fortsätter Sölfverberg driften av de Rons gamla brädgård, öster om planket inleds en omfattande renovering av byggnader och trädgård. Allt det vackra ska bli om möjligt ännu vackrare. Nobels bostadshus på 4B är nästan nytt, det har nu stått färdigt i bara åtta år, men trots det gör paret Sölfverberg stora förändringar. Trefamiljshuset blir till enfamiljshus, och vardera gaveln får egen veranda.

Alberget 4B efter Sölfverbergs renovering. Foto från 1880-talet av E. Elinder.

När Magnus Sölfverberg 1852 går bort är han barnlös, så med honom går även den adliga ätten Sölfverberg med anor från 1600-talets Nyköping i graven. Hustrun Sophia ärver inte bara Alberget 4, utan också flera fastigheter runt om i Stockholm, och blir vad man vid tiden kallar för en ”wälboren änkefru”. Efter ett år som änka bestämmer hon sig för att sälja 4A men behålla 4B. Det är i den stunden gränsen mellan de två tomterna stadfästs. Med boskillnaden går de båda tomterna alltmer skilda öden till mötes. När Sophia många år senare, 1867, säljer även 4B villkorar Riksmarskalksämbetet försäljningen med att gården ”icke begagnas till upplag av bräder”. Kanske anser ämbetet då att Alberget 4A är en skamfläck, ett skrämmande exempel på hur illa det kan gå med en vildvuxen brädgård på den plats som kungen önskat skulle ”bidraga till Djurgårdens prydnad”.

Samtidigt, inte långt därifrån, pågår en ombyggnation av ett annat och mer omfattande slag som kommer att påverka även Alberget. Den gamla förfallna bebyggelsen på Ladugårdslandet är på väg att rivas. I dess ställe ska en alldeles ny stadsdel med ståndsmässiga, vackra, höga stenhus uppföras. Östermalm är på väg att se dagens ljus. Runt om i Europas storstäder byggs vid den här tiden storslagna torg, stenhus och paradgator som aldrig förr. I Paris pågår till exempel bygget som bäst av de nya, breda boulevarderna under Baron Haussmans ledning. I Stockholm vill man inte vara sämre, och beslutar därför att anlägga Strandvägen, en ny paradgata längs med vattnet som ska ersätta den befintliga, smala Ladugårdslands Strandgata med sina gamla ruckel och skjul. Beslutet är inte okontroversiellt, och en förespråkare anför i stridens hetta att Strandvägen skall bli till ”en gata, vars make knappt skulle finnas i Europa”16. Vägen ska imponera. När Strandvägen väl står färdig bräcker dess bredd till och med Champs-Élysées, om än med knapp marginal.

En av de verksamheter som har sin hemmahamn i vattnet intill Ladugårdslandet är Abraham Rydbergs stiftelse, ”till danande av skickliga sjömän i det praktiska sjömansyrket”. Då rivningarna för att bereda plats för Strandväg med kaj närmar sig inser man att man måste söka sig en annan plats. 1882 beslutar stiftelsen att flytta sin hamn till Alberget 4B. Från den dagen ser man från Alberget 4A ofta skolfartyg ligga förtöjda i vattnet nedanför granntomten, fartyg som ibland ger sig ut på seglatser så långt bort som till Australien och Västindien17.

Tomtkarta från 1854, efter uppdelningen av Alberget 4 i 4A och 4B. (klicka på bilden för full storlek)
Befäl och elever på skolskeppet Abraham Rydberg nedanför Alberget 4B. Till vänster en av brädgårdens byggnader med skylten Högelin och Sundström belägen på Alberget 4A:s sydöstra hörn. Uppe till vänster skymtar Djurgårdsskolan. Från 1900-talets början, kopierad från ”Alberget och Oakhill på Djurgården”8.

På Alberget 4A fortsätter driften av brädgården, och Olaus Olsson har dessutom utan lov från Riksmarskalksämbetet börjat använda slänten ner mot vattnet som kolupplag, något grannen inte ser på med blida ögon. I maj 1893 skriver innehavaren av Alberget 4B till nämnda ämbete och klagar över koldamm och andra sanitära olägenheter. Grannsämjan är inte på topp.

Med facit i hand kan man säga att 4A nu befinner sig i ett långsamt men stadigt förfall, ett förfall som fortgår fram till 1924 då Tony och Gert Bonnier flyttar in.

Skolskeppet ”Abraham Rydberg” förtöjt vid Rydbergska stiftelsens tomt, Alberget 4B. Till vänster Alberget 4A och brädgården. Oljemålning av A.L. Wiberg från 1887. (klicka på bilden för full storlek)
Orientering: Alberget 4A, 4B och 4AB markerade på Google maps (2023)

Tony och Gert flyttar in18
En dryg månad innan dagen då DIF bildas, den tredje februari 1891, inträffar något på en annan plats i Sverige, något som ska få avgörande betydelse för det gamla husets öde där på Alberget 4A. En liten flicka kommer till världen. Hon föds i Västerås som Axel och Alma Romanders andra barn och får namnet Tony Matilda Romander. Släkten har sina rötter i den närbelägna socknen Romfartuna, därav namnet Romander. Familjen Romander flyttar till Lidingö där Tony växer upp. I tonåren träffar hon Axel ”Acke” Norling, DIF-profil och framstående multiatlet med fotboll, skidor och dragkamp på sin repertoar19. De blir ett par, och 1908 när Tony är sjutton år förlovar de sig20. Det är samma år som Acke tar sitt första OS-guld. Men ödet vill annorlunda, förlovningen blir kortvarig och paret bestämmer sig snart för att gå skilda vägar. Redan 1910 förlovar Axel sig på nytt. Men det är inte förrän tredje gången gillt, 1912 som han finner sin livskamrat Ingrid Lundgren.

Klassfoto från franska skolan 1904. Tony tretton år sittandes näst längst till höger på nedersta raden. Bredvid henne, längst ut till höger, sitter Sonja Branting21 (dotter till Hjalmar) som förblev Tonys kanske allra bästa vän genom livet (kopierad ur en artikel i DN den 16/1, 1962 och därefter färglagd).

Tony, å sin sida, träffar under tiden sitt livs stora kärlek, Gert Bonnier22. 1913 gifter de sig och två år senare kommer det första barnet, dottern Agneta. Ytterligare två år går och barn nummer två anländer, denna gång en son som får namnet Jonas.

Allteftersom den unga familjen växer behöver de mer utrymme. Lägenheten på Hantverkargatan 34 räcker inte längre till. De får korn på Alberget 4A. Gården med det gamla hus där DIF drygt trettio år tidigare bildats är nu till salu. Ägarskapet har passerat genom många händer sen 4A skildes från 4B, med svartbyggen, grannar som klagar på koldamm, trångboddhet, misär och stor omsättning av hyresgäster.

1910 blev Olaus Olsson, han med det olovliga kolupplaget, närapå vräkt strax innan han överlät fastigheten på trävarufirman Högelin & Sundström.

1916 övergår besittningsrätten till Sundsvallsbanken, och sen i snabb följd Riksmarskalksämbetet och Djurgårdsförvaltningen innan den till slut, 1924, landar hos Gert Bonnier.

Porträtt från 1914. Tony Bonnier tjugotre år gammal, före flytten till Alberget. Fotograf okänd.

Det gamla huset är i skriande behov av sanering och renovering, men det är välbyggt och stommen är robust. För sin inre blick ser Tony hur vackert allt skulle kunna bli. Hur huset skulle kunna rustas upp och byggas till med veranda och söderbalkong. Hur man skulle kunna omvandla den skräpiga, förkolnade slätten ner mot vattnet till en grönskande trädgård, bara man fick bort all bråte. Ett omfattande restaureringsarbete sätter igång under Tonys ledning. Året därefter är fastigheten beboelig och familjen flyttar in i sin nya drömbostad, väl medvetna om att renoveringen kommer fortgå i många år till.

Foto söderifrån från 1910, med Alberget 4A och brädgården till vänster. Eventuellt taget i samband med invigningen av Stadsgårdshamnen detta år. Kopierad från ”Alberget och Oakhill på Djurgården”8.
Vy från söder, vintern 1910, då Högelin & Sundström tagit över brädgården. Ett snöbelagt tak på Alberget 4A med vindskupan syns ovanför brädorna. Kanske är det grosshandlare Emil Högelin själv som står på isen?
Kolteckning med titeln ”Gammal byggnad med lusthus, Alberget 4” från 1915, samt fotoförlaga från Arkitekturminnesföreningen. En av ett tusental kolteckningar av Ferdinand Boberg i projektet ”Svenska bilder från 1900-talets början”23, avsett att avteckna äldre bebyggelse i städer och på landsbygden runt om i Sverige, som man vid den tiden uppfattade som hotad av industrialiseringen.
Vy från sydost, 1924, samma år som paret Bonnier flyttade in och renoveringen inleddes. Foto kopierat från ”Alberget och Oakhill på Djurgården”8.
Vy söderifrån, 1930, i samband med renoveringen. (Personer på gräsmattan har blivit bortretuscherade från originalfotot.)
Vy söderöver, nerför grässlänten mot vattnet, 1941. Nere vid stranden syns udden anlagd av handelshuset de Ron. På andra sidan Saltsjön, bakom flaggstången, skymtar Saltsjökvarn med Mannagrynskvarnen strax ovanför till vänster.
Vy från sydost, 1946, efter renoveringen.

Bara månader efter inflyttningen, då lyckan är som störst, händer det som inte får hända. Sonen Jonas som nu är åtta år är ute och leker i grannskapet. Vid den här tiden är biltrafiken fortfarande gles, och Jonas märker inte bilen som kommer farande då han befinner sig på vägen. Olyckan är ett faktum och Jonas omkommer.

Drygt två år senare får Tony och Gert en son till, och bara sjutton månader senare ännu en. Martin och Joakim24. Hemmet fylls på nytt av liv, skratt och ljudet av barn. En glädje för hela familjen. Men under ytan lever sorgen. För Tony förblir Jonas levande, alldeles nära. Där och då är hon tack och lov skonsamt ovetande om att hon långt senare, några månader efter att hon fyllt åttioett, ska förlora ännu en son, sin yngsta, i en helt annan bilolycka på Le Mans i Frankrike.

Alberget 4A är bara ett av Tonys många livsprojekt. Än viktigare blir med tiden hennes engagemang för de judar som drabbas av andra världskrigets fasor. Tony förstår att hon är priviligierad, och hon vill hjälpa på de sätt hon kan. Tillsammans med två väninnor bestämmer hon sig 1939 för att grunda Stigbo, ett hem i Vallentuna som ger judiska flyktingbarn en fristad25.

När kriget väl närmar sig sitt slut deltar hon i Folke Bernadottes expeditioner med vita bussar som hjälper Förintelsens överlevare att komma till Sverige.

Ännu långt senare händer det att vänner som Tony lärt känna under den tiden besöker henne på Alberget, svårt drabbade människor som trots obeskrivliga livsöden lyckats skapa sig nya liv.

Tony och Gert Bonnier på söderbalkongen, Alberget 4A, 1939.

Tonys och Gerts barn växer så småningom upp och bildar egna familjer. Men det är med näppe som barnen lämnar boet, åtminstone under de närmaste åren. Dottern Agneta med maken Sven och barn flyttar till ”längan”, ett nytt hus som 1953 byggs på den sydvästra delen av tomten, en avstyckning som får beteckningen Alberget 4AB. Mellansonen Martin flyttar till en lägenhet i den övre delen av huvudbyggnaden, och yngste sonen Joakim flyttar till Schweiz, men bor när han är ”hemma” i huset intill, det som en gång varit iskällare. Äldste sonen Jonas har liksom alltid sin givna plats, i ett inramat foto på spiselkransen i bokrummet en trappa upp.

Januari 1940, den första av de kalla krigsvintrarna. Tony gjorde vykort av några vackra foton.

Tony var min farmor. Under mina första år bodde vi under samma tak där på Alberget 4A. Mina föräldrar, syskon och jag i en lägenhet däruppe, och farmor där nere. Farfar Gert träffade jag aldrig, han gick bort innan jag föddes. Och farmor Tony hade redan hunnit passera sjuttio när jag kom till världen. Trots det så minns jag att allt med henne var spännande, på det där nästan magiska sättet som bara ett barn kan uppfatta. Ofta smet jag iväg utför trapporna för att hälsa på henne där nere. Hon verkade alltid ha tid, och kunde liksom prata med barn på barns vis. Dagtid hittade jag henne påtande ute i trädgården, bland fruktträden, vid tårpilen nere vid vattnet, eller vid de skyhöga popplarna. Det var så jag uppfattade träden. Vid udden kunde hon peka ut i vattnet på några gamla träpålar som nätt och jämnt skönjdes vid ytan. Hon berättade om bryggan som en gång legat där, där skepp och pråmar angjort med sin last. Men oftast befann hon sig vid den underbara, långa rabatten längs med pergolagången, där brädgårdens virkesmagasin tidigare haft sin plats. Där vårdade hon varje blomma så ömt som om den varit hennes eget barn. Kvällstid såg jag henne sitta tyst i den gamla öronlappsfåtöljen inne i vad hon kallade för Gerts rum, farfars gamla arbetsrum. Samma rum där John G. Jansson för länge sen stod med klubban i sin hand. Jag såg henne sitta där med en filt över benen, ljuset släckt, och lugn, klassisk musik strömmande från radiogrammofonen. Hon slöt ögonen och kunde så låta känslor och minnen från en svunnen tid åter komma till liv.

Epilog
Sjuttio år fyllda var Tony ännu vig nog att lyfta foten till munnen och bita sig i stortån. Trots det kände hon att skötseln av fastigheten blev för mycket allteftersom hennes barn flyttade därifrån. 1971, samma år som hon fyllde åttio, bestämde Tony sig för att lämna Djurgården och sitt älskade Alberget 4A.

Hennes livsdevis som hon upprepade varje gång vi sågs var ”man ska ha barnasinnet kvar så länge man lever”. En regel hon under hela livet generöst delade med sig av och själv levde efter fram tills hon försvann in i demensens dimma, några år innan hon stilla somnade in nittiotre år gammal.

Och Alberget 4A, vad hände med det? Nya ägare gjorde en del renoveringar, En av de mer märkbara att balkongen i norr byggdes in, något som gjorde fasaden än mer lik den vid 1800-talets slut. Dessutom flyttades lusthuset in på tomten. Med tiden ombildades huvudbyggnaden till andelslägenheter, och mot slutet av 1990-talet till den bostadsrättsförening det är än idag.

Alberget 4A, februari 2023.

Stort tack…
…till Martin Olsson (postumt), för den gedigna faktainsamling om Alberget som presenteras i ”Alberget och Oakhill på Djurgården”1, ett helt oumbärligt underlag för den här texten. Tack också till Mats Lindkvist på DIF Historia för all hjälp med att söka upp bilder på Alberget 4A och med mycket annat, samt även till släkt och vänner som på olika sätt har bidragit, ingen nämnd ingen glömd.

Staffan Bonnier
(Titta gärna in på staffansstrofer.se för fler korta texter och betraktelser)

Noter och referenser

1. Enligt [8] låg caféet på bottenvåningen i västra delen av huvudbyggnaden. Där fanns två rum, vardera om ca 20kvm. [8] innehåller också en ritning gjord 1924 av planlösningen sen 1880, som visar att det norra av de två rummen var inrett till kök. Man kan därför anta att mötet tilldrog sig i det södra av rummen, det med utsikt söderut över Saltsjön, eller möjligtvis i bägge rummen. Däremot kan man inte säkert säga om man vid tidpunkten för mötet hade fri sikt genom fönstret till Saltsjökvarn. Dels kan brädupplaget ha stått i vägen, dels kan det ha varit mörkt ute. Mötet hölls ju på en torsdag och deltagarna var arbetargrabbar så det var sannolikt kvällstid.

2. Dagens adress är Djurgårdsvägen 124. Gatan fick sitt nuvarande namn 1922, men hette på 1700-talet nästan det samma, ”Diurgårdsvägen”, för att på kartor från 1800-talets slut vara utmärkt med namnet ”Stora vägen över Kungliga Djurgården”.

3. Bo Rehnberg, Mats Wickman, Anita Andersson et.al. ”Djurgårdens IF 100 år : 1891-1991”. Sellin & Partner (1991)

4. År 1891 | Järnkaminerna – Officiell supporterförening för Djurgårdens IF (jarnkaminerna.se)

5. Öns namn förändrades allteftersom till Walmarön och senare Waldermars öhn, ett namn som lever kvar än idag i t.ex Waldemarsudde.

6. Alberget –Wikipedia

7. Enligt källorna [8][6][26] så kallades från början hela området från Beckholmssundet i väst till Ryssviken i öst för Alberget (tidigare ”Ahlberget”). Området delades senare upp i Alberget 1-8. Det som idag är Rosenvik var då Alberget 3. När väl Stärkelsebruket etablerades på 1640-talet började namnet Stärkelsebruksbacken användas för gårdarna 1-3. Alberget 8 försvann 1907 i samband med att Ryssviksvägen anlades, kvar blev det som idag heter Oakhill. Några av gårdarna delades redan från början in i mindre tomter. Gränsdragningen mellan tomterna på Alberget 4 har varierat över tiden, och var då en annan än dagens indelning i 4A,4B och 4AB.

8. Martin Olsson. ”Alberget och Oakhill på Djurgården”. Nordiska museets handlingar 75 (1970)

9. Jean Martin De Ron – Wikipedia

10. Carl Fredric Breda, von (riksarkivet.se)

11. Martin de Ron på Spotify

12. Enligt [8] är det inte helt klarlagt hur arbetet med att rita huset fördelades mellan Immanuel Nobel och hans lärare, den välrenommerade arkitekten Fredrik Blom. Familjen de Ron och Immanuel Nobel hade goda relationer, och man vet att Nobel utförde flera omfattande uppdrag åt dem vid den här tiden. Helt klart är att Nobel gjorde fasadritningen, och sannolikt var det även han som stod för konstruktionen.

13. Osäkerheten kring gjutjärnstaketets historia kommer av att det inte omnämns i någon brandförsäkring eller värderingshandling. Sannolikt för att ägarna själva stod för risken då staketet inte var brännbart, och därför lämnades oförsäkrat.

14. Magnus Sölfverberg kallade sig för Silfverberg som han tyckte lät modernare. Mer om familjen Sölfverberg finns att läsa på Sölfverberg – Wikipedia

15. Alberget 4 – Wikipedia

16. SSM_Ostermalm_byggnadsinventering_2_1985_00_01.pdf (stockholm.se)

17. Abraham Rydbergs stiftelse – Wikipedia

18. Texten är en lätt omarbetad version av ”Tony och Alberget”, ett inlägg av Staffan Bonnier i facebookgruppen Det Gamla Stockholm.

19. Peder Norling. ”Minnesporträtt av min farfar, Axel ”Acke” Norling

20. Förlovningsannons den 1/8, 1908, Axel Norling och Tony Romander.

21. Sonja Branting Westerståhl – Wikipedia

22. Gert Bonnier – Wikipedia

23. Ferdinand Boberg: Svenska bilder – Nordiska museet / DigitaltMuseum

24. Joakim Bonnier – Wikipedia

25. Pontus Rudberg. ”Allt är harmoni”. Om Stigbo, ett hem för judiska flyktingbarn 1939.

26. Björn Hasselblad. ”Djurgårdsvandringar på norra och södra Djurgården”. Kungliga Djurgårdens förvaltning (1990