Dan Netzell

Dan Netzell

Dan Netzell berättar mycket vältaligt om sin uppväxttid i Enskede. Om hur hans intresse för backhoppning föddes. Och jag tänker för hundrade gången en tanke som denna: vilken enastående insats har inte de ideellt jobbande idrottsledarna stått för under årens gång!

Dan Netzell
Född: 4 januari 1913.
Backhoppare.
Världsrekordhållare i Skidflygning 1950 (135 meter).

Du tvivlar väl inte? I så fall rekommenderar jag ett samtal med Dan Netzell, en gång världsrekordhållare i skidflygning, djurgårdare sen 1947. Danne kan tala utifrån sina egna upplevelser så tydligt att man ser hela scenariot från slutet av 30-talet framför sig.

Där är överläraren Thure Åkerlund, backhoppningsmissionär, domare, drivande kraft, där är Menotti Jakobsson som tränare, välkänd hoppare i seklets början, där är Henning Bengtsson, som i skolan både är lärare och gymnastikledare. Han kan sätta fart på grabbarna i backen, som ligger nära skolan ute på Enskedefältet.

För Dan Netzell blev det av de här skälen alldeles naturligt att satsa på backhoppning. När han idag tittar tillbaka på sin idrott är det med påtaglig glädje och tillfredsställelse.

— Jag kände mycket snart att backhoppningssporten gav fantastiska upplevelser. Fast jag hade kamrater i klassen i form av lovande fotbollsspelare som Bertil Bäckvall (AIK) och Valter Andersson (back i Hammarby) tvekade jag aldrig. På somrarna ägnade jag mej åt simhoppning — det var fin träning för mej!

På delad plats med en djurgårdare (Gunnar Carlsson) blev den 22-årige Dan Netzell från IFK Enskede distriktsmästare i backhoppning i Stockholm 1945. Det var den största framgången för honom så långt. Två år senare tog han steget över till Djurgår’ns sammansvetsade backhoppargäng. Han ville helt enkelt till en klubb med större möjligheter och valet gav sig självt. Det blev en klubb med tradition, med Fiskis och med kompisar som Ville Hellman och Bengan Jäderholm.

Som artonåring hade han turnerat en vinter med en pålitlig DIF:are, Bengt Carlquist. Med Bengt som initiativtagare hade de åkt landet runt och propagerat för en effektivare gymnastikträning bland hopparna. Det var alltså på sin plats att han nu blev medlem i en av landets främsta backhoppningsklubbar.

Den traditionsrika miljön i klubben tilltalade Danne. Personer som Birger Nylund, ”en av rötterna i den gamla djurgårdseken”, Lill-Einar Olsson, självskriven långt in på ålderns höst som chef för hoppstupet, och Axel Herman Nilsson, som var med i de första olympiska vinterspelen i Chamonix 1924, gav de yngre en alldeles särskild känsla för klubben.

Dan Netzell var tidigt en mycket bra backhoppare, en elithoppare. Han sökte länge och fann sin egen stil. Hans ideal var en norrman, Reidar Andersen, bronsmedaljör efter Selånger i OS 1936, en av förkrigstidens stilrenaste utövare av skidsportens svåraste gren.

Danne försökte inte kopiera norrmannens stil, men den blev vägledande. Få svenskar har haft en sådan känsla för hur ett backhopp bör utföras som Dan Netzell. Med gymnastiken som basträning och somrarnas hundratals simhopp hade han skaffat sig en ovanlig kroppskontroll. Här påminde han mycket om pojkarna i Kongsberg. Bara det var ett härligt utgångsläge när han tillsammans med några andra djurgårdshoppare närmast av en slump kom in på ämnet skidflygning.

Denna form av backhoppning var alls inte på modet i norra Europa. Här fanns inga storbackar, varken i Norge, Sverige eller Finland. Den största backen i världen var länge en jugoslavisk klenod, Planciabacken i Slovenien på gränsen till Österrike och Italien. Där samlades mellaneuropéerna på 30-talet. På vintern 1936 hoppade en österrikare, Josef ”Sepp” Bradl, för första gången över 100 meter. Det gav genklang — men mera på kontinenten än i Norden.

Efter kriget kom tyskarna snart på idén att bygga en storbacke. Den förverkligades i Oberstdorf i Bayern. När några djurgårdshoppare på vintern 1950 deltog i den första Vintersportveckan i Garmisch-Partenkirchen gick ryktet om denna nya mammutbacke. Efter tävlingarna i Ga-Pa blev svenskarna inbjudna till Oberstdorf — för att titta! Ingen hade sett något liknande. Här låg en enorm anläggning i harmoniska, sköna linjer utspridd på en bergssida och väntade på att bli använd.

Invigningstävlingen skulle äga rum i mars. Då var väderförhållandena som bäst. Minimal vind, maximal termik. Till invigningen, till den Första internationella skidflygarveckan, inviterades en kvartett hoppare från Djurgårdens IF bestående av Ville Hellman, Bengt Jäderholm, Dan Netzell och Sven Pelle Pettersson, sedermera Sundsvall. Idag kan man kalla dem nordiska pionjärer i den svåra grenen skidflygning. Ingen svensk hoppare hade dittills luktat på längder upp mot 100 meter. Källviksbacken i Falun och Hallstabacken i Sollefteå tålde hopp på i bästa fall 80 meter. Nu stod ett gäng hoppare från Kungliga Huvudstaden inför utmaningen att pröva en backe som öppnade möjligheter för hopp över 120 meter, enligt de teoretiska beräkningarna.

Vad gör man då?

— Jo man börjar med att åka underbacken, berättar Danne. Vi som kom från Fiskis högsta höjder hade väl haft farter i kroppen på 70—75 km/tim. Men nu gick det fortare, bara i underbacken. Det var en upplevelse i sig!

— Nu visste vi ändå att vårt kunnande i garnet var en bra stomme, fastslår han. Vi var skolade från grunden, bättre än mellaneuropéerna, det märkte vi när hoppningen började.

Med en utgångshastighet på stupet av 110 km/tim bar det iväg.

Den förste av djurgårdarna att bekanta sig med denna den största skidflygbacken i världen var Dan Netzell. Med en utgångshastighet på stupet på 110 km/tim (då landar man med cirka 140!!) bar det iväg. Efter ett hopp som mättes till 116 meter landade han — och föll. Oförberedd på nedslaget hann han inte i den höga farten inta rätt position, utan hamnade på magen.

En lätt stukad hand och en bruten skida blev resultatet. Han kom lindrigt undan och fick två viktiga lärdomar. Nu visste han hur själva hoppet fungerade och nu visste han också hur det kändes att ramla i hastigheter långt över hundra i timmen. Goda lärdomar för framtida bruk!

Tre dagar senare, fredagen den 3 mars 1950, var förutsättningarna för långhoppning helt perfekta. Samtliga djurgårdare nådde över 100 meter i sina första hopp. Efter lunchen presterade Ville Hellman 116 meter, Sven Pelle hoppade 120, personligt rekord för båda.

Som tredje man hoppade Dan Netzell. Vad som hände beskriver han själv på ett fint sätt i ett kapitel i årsboken På Skidor 1951:

”Farten är god, men nu behärskar jag den. Stupet närmar sig och med minsta möjliga uppresning men med mesta möjliga framskjut från stupet går jag ut över detta. Känner luftpressen under skidorna och kroppen. Suger in magen och lägger mig på. Bryter över hoppet och inregistrerar hela underbacken i mitt medvetande, ett rött streck draget tvärs över backen markerar 120 meter. Längre ner 140 meter, ett grönt streck. Känner att jag ligger gott i luften. Skidorna samlade och kroppen liggande i ett ’fantasisträck’, jag bara seglar och korrigerar överbrytningen med ett litet armtag vid ett par tillfällen. Ser och känner att hoppet blir långt. Jag har bara en tanke: ’Ta nedslaget, ta nedslaget!’ Allt vad jag har av viljekraft och koncentration samlas och i nästa ögonblick tar jag mark. Balansen är perfekt. Jag lyckas hundraprocentigt med nedslaget, en lätt knäböjning och skidorna ’sitter fast’ i backen. Jag är på väg ner och ut genom svackan.

Allt vad jag har av viljekraft och koncentration samlas och i nästa ögonblick tar jag mark. Balansen är perfekt.

Jag hinner uppfatta att mina kamrater springer snett utåt planen och så kommer triumfkänslan. Jag känner hur säkert jag står och vet i samma stund att hoppet varit långt och lyckat.. .”

Etthundratrettiofem meter! Skidflygare Netzells namn och bragd kablades ut över världen. Här hemma trodde vi inte våra ögon eller öron. Någonstans i Tyskland befann sig Zarah Leander. Hon lär ha hoppat högt av lycka och sände iväg följande telegram till Oberstdorf och Herrn Dan Netzell: ”Som svenska stolt över Eder prestation. Gratulerar!”

När kvartetten från Djurgården återkom till Sverige var uppmärksamheten och uppståndelsen enorm.

— Sverige var väl lite fattigt på äventyrliga händelser den här tiden, menar Danne. Även utanför idrottsleden blev hans bedrift mycket omtalad.

Själv beklagar han att varken norrmän eller finländare var med — de hade ännu inte återupptagit idrottsutbytet med tyskarna. Men vintern därpå kom en 18-årig finländare till Oberstdorf, en av de första representanterna för den nya, aerodynamiskt bättre utvecklade stilen med armarna vid sidorna. Hans namn var Tauno Lurio. Med ett hopp på 139 meter utraderade han Dan Netzells ett år gamla världsrekordnotering.

Idag är världsrekordet 194 meter, satt 1988 i den ombyggda Planciabacken i Jugoslavien. Emellertid har det Internationella skidförbundet nu satt stopp för rekordhetsen. Säkerheten för hopparna främst, är mottot. I fortsättningen skall hopp över 191 meter inte godkännas.

Det berör idag Dan Netzell mindre. Som pensionär boende i södra Sverige har han inte längre någon kontakt med sin gamla specialgren. Han ägnar sig mest åt sin favoritsysselsättning sedan ungdomens dagar: att läsa böcker.

Men någon gång hör han förstås i sitt inre jublet från folkmassorna i Oberstdorf den 3 mars 1950.

Einhundertfünfunddreissig Meter… Neue Weltrekord! Det var hans livs dag som idrottsman i DIF:s färger.

Sven Plex Petersson, Sveriges Televisions klassiske skidkommentator.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Dan Netzell sätter världsrekord i backhoppning med 135 meter i Heini Klopfer-backen i Oberstdorf, 3 mars 1950, åtta meter längre än det tidigare rekordet.