Leif Eriksson

Leif ”Chappe” Eriksson

Han debuterade i allsvenskan den 2 oktober 1960, då Djurgården bortaslog Örgryte med 3–0. Sitt första allsvenska mål gjorde han i sina andra match, 2–1 hemma mot Göteborg. Det var ”Leffe” som sköt segermålet. Men sin egentliga debut hade han gjort den 21 augusti samma år mot självaste Real Madrid på Råsunda, då ett förstärkt Djurgården spöade det spanska mästarlaget med 2–1.

Det blev bara tre allsvenska matcher för ”Leffe” hösten 1960, då DIF som vunnit guld året innan, otroligt nog trillade ur allsvenskan. ”Leffe” som hade tänkt sig att byta ut division 2-spelet i Köping mot spel i allsvenskan fick nu börja om i tvåan igen. Och det gjorde han med besked. Han och ”Leffe” Skiöld kom att bilda ett suveränt radarpar, som stänkte in mål i Svealandstvåan. Tillsammans gjorde de 44 mål, varav ”Chappe” gjorde 17. Trots att han missade en del av säsongen efter ett benbrott i maj.

Den allsvenska comebacken i april 1962 blev en strålande succé. Djurgården spöade då IFK Göteborg på Nya Ullevi med osannolika 8–2, efter 5–0 i paus! Radarparet, Eriksson och Skiöld storspelade och svarade för tre mål vardera. Djurgården kom tvåa i comebacken och ”Leffe” fyra i skytteligan på 15 mål. 1962–1966 spelade ”Leffe” center i 100 allsvenska matcher i rad, det innebar 103 totalt för Djurgården. Sedan försvann han till Sirius, då i division III. Eftersom han blev ettårsfall kostade han inte Sirius en krona i övergångssumma. Men innan utflykten till Uppsala blev han svensk mästare 1964 och I avslutningsmatchen 1964 hemma mot IFK Göteborg måste Djurgården ta in två poäng och sex mål på Malmö FF. Naturligtvis en omöjlig uppgift. Malmö, som mötte Norrköping borta, föll stort, 0–3. Det innebar att Djurgården på Råsunda måste vinna med tre måls övervikt för att ta guldet. Strax före full tid ledde Djurgården med 3–1, ett mål till behövdes. Då ruschade ”Leffe” på chans efter en boll, men tacklades och föll handlöst innanför Blåvitts straffområde. Domaren pekade på straffpunkten. På matchens sista spark nätade Bernt Andersson. 4–1 och guld till Djurgården. Efter matchen gick diskussionens vågor höga – fälldes ”Leffe” utanför eller innanför straffområdet? TV-bilderna visade att fällningen ägde rum utanför. Men blåst är blåst. Och guldet gick till Djurgården. För övrigt vann MFF i den första omgången med 1–0 över Djurgården. Målskytt på en högst diskutabel straff den gången, Bosse Larsson. Så allting jämnar ut sig.

”Leffe” Eriksson tog SM-guld med Djurgården även 1966. Då medverkade han i de tolv första matcherna, och det räckte till medalj. På hösten spelade han ”Leffe” division III-fotboll med Sirius. Då var ”Leffe”, som ettårsfall, spelklar för Sirius, som den här säsongen förstärkte en hel skrälldus djurgårdare. Sirius påstods pröjsa bättre. Och ”Leffe” har alltid varit en vaken affärsman. I början var det hårda tongångar mellan de båda klubbarna. Men DIF vann ändå SM-guldet efter 3-0 i slutmatchen mot Norrköping. Då segern var klar dök ”Leffe” upp i på arenan och grattade sina forna lagkompisar. ”Sveket” var glömt.

”Leffe” blev kvar i Sirius två och en halv säsong. 1969–70 spelade han allsvenskt i Örebro. Därefter blev han proffs i franska Nice (1970–1975) och i Cannes (1975–76). Sedan gjorde han en andra sejour i Sirius 1976–1977.

”Leffe” Eriksson spelade 49 A-landskamper (1962–1972), därav tolv som djurgårdare. Han medverkade i VM 1970 där han spelade två matcher, mot Italien (0–1) och mot Uruguay (1–0). Dessutom spelade han 10 B-landskamper. ”Leffe” spelade allsvensk bandy, förutom i Köping, även i Djurgården och Sirius. 1966 blev han svensk mästare med Sirius. Han spelade även ishockey, i Westmannia och i Vallentuna.

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

Leif Eriksson

När Leif Eriksson låg på magen i IFK Göteborgs straffområde en snålkall höstsöndag 1964 hade han bakom sig ett viktigt fall i Djurgårdens historia.

Leif sprang ihop med göteborgaren Nils Tidan Johansson strax utanför straffområdet, men föll — skickligt — innanför. Domaren blåste straff! Fotbollssverige stod stilla med transistorapparaterna vid örat. Alla andra matcher var slut. Malmö FF:s spelare torkade händerna och beredde sig på att ta emot guldmedaljerna när sorlet steg på läktarna — straff i Stockholm på övertid!

Bernt Sump-Hugo Andersson satte straffen. Djurgården blev svenska mästare, blåste Malmö FF med ett måls marginal.

Det var ingen tillfällighet att just Leffe Eriksson fick straff. Han var svår att komma åt. Han sprang med axlarna högt, armbågarna utåt. Han var flytande i rörelsen, som en hockeyspelare med låg tyngdpunkt och ruvade över bollen. För att komma åt honom tvingades motståndarna att vara brutala.

Leif utvecklades som lirare samtidigt som fotbollen lämnade puberteten.

Leffe Eriksson var hjärnan i djurgårdsfotbollen under första hälften av 1960-talet. Han missade inte en allsvensk match.

Leif utvecklades som lirare samtidigt som fotbollen lämnade puberteten. Fram till mitten av 1950-talet var fotbollen lekfull. Alla lag lirade offensivt, med fem man i kedjan.

Attitydförändringen kom 1958. Brasilien vann VM med ny uppställning. Lagen började försvara sig bakåt. Den gamla centertanken försvann. Nu behövdes strateger som Didi i Brasilien eller de Stefano i Real Madrid som kunde mata en eller flera spjutspetsar.

Leif Eriksson kunde.

Han spelade schack på planen. När alla såg att det var läge för en passning kom den — inte! Leffe sög fast bollen den extra tiondel som blott de största lirarna klarar. Sen kom mackan, ännu läckrare, till rätt medspelare, när motståndarna stod på fel ben. Om det givits poäng för målgivande passning hade Leif Eriksson alltid varit i topp.

Han växte upp i Köping på 1950-talet. En legendarisk djurgårdsprofil, Kalle Köping Gustafsson, vakade över Leffes utveckling i fotbollsskolan. Som tonåring blev Leffe känd i Svealandsserierna — även som målskytt. Han ledde kedjan i Sveriges första juniorlandslag 1959 (3—0 mot Norge, 2 mål av Leif). Nu ryckte allsvenskan i honom. Men han hann vara med när Köpings IS nådde toppstatus i 50-talssporten; lagbild på Rekordmagasinets baksida. Leif Eriksson i den bakre raden — kycklinggul tröja, ung, tunn, snaggad. Han kallades underbarn och Djurgården nöp honom.

Leif Eriksson tog med sig en radar i bagen.

Han hade riktat radarn mot Leffe Skiöld.

Leffe debuterade med tre matcher i ett Djurgården på dekis 1960. Sen blev det division II och Leif bröt benet på våren i ett beryktat förlustderby mot IFK Stockholm. Djurgårn hankade sig fram till den fantastiska urladdningen i slutskedet. Då var Leif åter med när Djurgården med två 11—1 segrar i de sista matcherna kravlade sig tillbaka till allsvenskan.

Där kom hans stora genombrott. Han hade riktat radarn mot Leffe Skiöld. I premiären gjorde Leffarna tre mål var (8—2 på Ullevi mot IFK Göteborg). Eriksson matade Skiöld som sprang i luckorna och vann skytteligan (21 mål, Eriksson fyra med 15). Paret kallades till landslaget.

Leif Eriksson hade nått toppstatus som en av allsvenskans stora profiler. I Årets fotboll skrev Tommy Engstrand om djurgårdscentern:

”Han överarbetar aldrig en detalj och försöker aldrig glänsa på egen hand, öppnar med små enkla medel jättestora luckor i försvaren för Skiöld att springa igenom i.”

Redan som 20-åring gjorde Leffe sin första provspelning för en proffskarriär. Barcelona frågade. Leffe tackade nej, liksom han skulle göra många gånger senare. Först i början på 1970-talet — långt efter han lämnat Djurgården — skrev han på för OGC Nice. Blev kung i medelhavsstaden som spelmotor på mittfältet i drygt fem år.

Men då hade mycket vatten runnit under broarna.

Leif har alltid hävdat lyckan med att ha valt Djurgården som 18-åring. Djurgårdsandan fostrade honom som spelare. Det var en synnerligen hård, men mycket lärorik skola. Han gjorde 103 raka allsvenska matcher och 45 mål. Efter Leffe Skiöld var det främst Hasse Nilsson som matades till måltjuv av Leif.

Bredvid planen var han lågmäld. Bland de sista i löpträningen. På planen var han ledaren. Det var kring honom det kretsade. Leffe skulle ha bollen mycket. Ibland verkade han närmast generad över rollen och försvann ur matcherna långa stunder. Var ingen arbetsmyra, undvek man-mot-man-spel.

Orvar Bergmark — som var landslagscoach och Leffe-beundrare — hävdade dock: ”En Leif Eriksson på topp i 5 minuter räcker”. Orvar byggde också sitt VM-lag 1970 kring Leif Eriksson, som totalt gjorde 49 landskamper.

Med sin spelintelligens var Leif Eriksson alla coachers drömprins. Han var inte låst på en speciell plats utan placerades ofta både som ytter och inner. I Frankrike valdes han 1973 till ligans bäste spelare. I Nice var han mittfältare.

Trots etiketten lyxlirare visste alla motståndare att han var livsfarlig. Plötsligt svidade han om till kapellmästare. Slog en 40-metersmacka på en lagkamrat på språng. Och även om han främst är ihågkommen som strateg var han en grym avslutare. Historieboken minns drömmålet mot Norge 1969 på Ullevål i Oslo. Ett volleyskott från 30 meter i krysset, så kraftfullt att dojan sprack.

Björn Halldén, presschef på SJ, tidigare journalist på TT.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).