Einar “Lill-Einar” Olsson

Einar “Lill-Einar” Olsson

Att vara idrottslig allätare hörde ju till vid tiden för sekelskiftet, men Lill-Einar var någonting därutöver eftersom han nådde elitklass i allt han företog sig. Till detta bidrog den outslitliga kondition, till vilken han lade grunden i jobbet, med det ständiga springet upp och ner för trapporna med brev och tidningar.

År 1905 blev den då 19-årige Lill-Einar djurgårdare och kom sedan i bortåt femton år att dominera svensk backhoppning. Jag och mina skolkamrater beundrade honom lika mycket för de kraftfulla och stilsäkra hoppen i Fiskartorpsbacken som för hans listiga dribblingar som högerinner i Djurgårdens fotbollslag på Stadion i de många derbymatcherna mot AIK. På båda dessa arenor hade han kepsen på sned på huvudskulten. Senare fick jag reda på att orsaken till detta var att han som pojke ständigt blev retad av kamraterna för sin illröda kalufs.

Från 1910 till 1921 vann Lill-Einar 5 SM i backhoppning och 7 i kombinerad. 1908 vann han den första Fiskartorpspokalen och fem år senare backhoppningen i Nordiska spelen. Men än högre smällde nog hans prestation 1914. Då uppsökte han lejonet i dess egen kula, nämligen de norska läromästarna i Holmenkollen. Han triumferade där i tävlingen om den svensk-finsk-norska pokalen och ekot av denna bragd hördes vida omkring.

Svensk mästare i fotboll blev han tre gånger på det gamla cup-mästerskapets tid. Hera gånger blev han nominerad att spela i landslaget, men avböjde alltid när postmästaren deklarerade att han hade att välja mellan jobbet och fotbollen. Lill-Einars mångsidighet framgår också av att han var en första klassens gymnast och orienterare och detta för oss över till hans mest unika och mångomtalade mästerskapsseger.

Den vanns i SM-budkaveln i Ludvika år 1915. Djurgårdarna hade med rätta rykte om sig att vara goda orienterare, men som längdåkare kunde de inte mäta sig med de norrländska storrännarna. Ett undantag var Nils Adolf Hedjerson, hälsingebon, som flyttat till Stockholm och med tiden skulle bli en av Djurgårdens främsta ledare. Han var lika bra längdåkare som orienterare och norrlänningarna hade stor respekt för honom sedan han 1910 vunnit det första svenska mästerskapet på 3 mil. Hedjerson var den självskrivne ledaren för Djurgårdens budkavlelag och inför SM bestämde han att Lill-Einar skulle få åka sista sträckan tillsammans med den erfarne Albin Sandström.

Vid framkomsten till Ludvika hade vädret slagit om till tö och tjock dimma som gjorde tävlingen både tungkörd och svårorienterad. Storrännarna från Östersunds Skidlöparklubb, IFK Umeå och Storvik ställde därför in sig på att hänga på de orienteringsskickliga djurgårdarna och sedan köra ifrån dem på sluttampen. Det var inte långt ifrån att de ursinniga norrlänningarna givit lille Einar ett kok stryk.

På den första lättkörda landsvägssträckan till Säter åkte Djurgårdens Söderberg bra och växlade som fjärde man. På andra sträckan, i nattmörker och dimma, var vildmarkssonen Hedjerson i sitt esse och tillsammans med O.B. Hansson körde han ifrån norrlänningarna och anlände till växeln i Norberg med tjugo minuters försprång. Det var förstås bara en munsbit att hämta in för norrlänningarna och till sista kontrollen i Larsbo kom Lill-Einar och Sandström i sällskap medÖstersund, Umeå och Storvik. Nu var goda råd dyra, men Lill-Einar fick en ljus idé. Han tog Sandström avsides, smusslade till honom budkavlen och hängde själv remmen med det tomma fodralet runt halsen. När gänget stakade iväg från kontrollen hakade de intet ont anande norrlänningarna på Lill-Einar som åkte för glatta livet i alldeles fel riktning. När bedrägeriet upptäcktes var Albin Sandström redan på väg över sjöarna raka vägen till slutmålet i Ludvika. Det var inte långt ifrån att de ursinniga norrlänningarna hade givit lille Einar ett kok stryk.

1983 gick Lill-Einar ur tiden, 96 år gammal. De sista åren tillbringade han på sitt kära sommarställe, där han ägnade sig åt vedhuggning, fiske och långa skogspromenader.

Munvig som få älskade den lille mannen med kepsen att underhålla sin omgivning med roliga minnen från sin skiftesrika idrottsmannabana.

Och djurgårdare var han in i märgen.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 april 2022 invaldes Einar Olsson som medlem nr 15 i Djurgårdens Hall of Fame.