Bertil “Nocke” Nordenskjöld

Bertil “Nocke” Nordenskjöld

Om någon gjort sig förtjänt av epitetet urdjurgårdare är det Bertil Nordenskjöld, född 1891 och följaktligen årsbarn med den förening, som han älskade över allt annat. Han var Nocke för alla huvudstadens fotbolls-fans, men hade också smeknamnet Brunkebergspumpen, vilket blev upprinnelsen till det gängse talesättet ”det var som att hoppa på brunkebergspumpen”. Som försvarsspelare — back och halvback — i Djurgårdens A-lag var han nämligen den verkliga klippan, stenhård i tacklingarna men samtidigt teknisk bollbehandlare av rang. Nocke kom därigenom att bli omistlig i djurgårdsettan, där han var bofast från 1909 och elva år framåt. Under den tiden hann han medverka i nio SM-finaler på det gamla cup-mästerskapets tid. Fyra gånger ändade dessa matcher med seger och lika många gånger blev Nocke alltså svensk mästare.

Bertil Fredrik Eugene “Nocke” Nordenskjöld
Född: 24 maj 1891.
Medlem: 724.
Styrelseledamot: 1920-22.
Meritmedaljen 12 mars 1921
Hedersmärket

Fotbollsspelare
SM-guld: 4 (1912, 1915, 1917, 1920)
Distriktsmästare: 5 (1908, 1910, 1918, 1919. 1920)

Åtta gånger spelade han i landslaget; sista gången i olympialaget 1920 i Antwerpen. Där bildade han tillsammans med Köping-Gustafsson och Ragge Wicksell en ramstark halvbackstrio. Även i övrigt var laget så bra att det tippades gå långt i turneringen och ta revansch för debaclet i Stockholm 1912. Det började fint med seger — hela 9—0 mot Grekland. Men sedan gick man, liksom i Stockholm, på pumpen i matchen mot Holland som slutade 4—5 efter förlängning. Mot Spanien förlorade svenskarna också med uddamålet 1—2, och i och med den förlusten missade Sverige chansen till medalj. Andra halvlek blev tuff för svenskarna som tappade en 1—0-ledning, missade en straff och blev illa åtgångna av de hårdföra spanjorerna. Albin Olsson bröt ett nyckelben, medan Nocke hamnade i handgemäng med den ilskne Acedo efter det att spanjoren sparkat honom i underlivet.

Det var nog Nockes bittraste fotbollsminne, men glad var han inte heller över att tvingas sitta på reservbänken under den historiska segermatchen mot Danmark 1916. De flesta tyckte nog att Nocke var given i försvaret, men eftersom kriget pågick för fullt ute i Europa och Nocke var militär, kunde tränaren Davenport aldrig vara hundraprocentigt säker på hans medverkan i matcherna. Därför fick Nocke nöja sig med att vara reserv. Hans plats togs istället av en AIK-spelare och därmed fanns det lika många DIF:are som AIK:are i laget. Så fotbollsgeneralen Anton Johansson kunde vara nöjd, eftersom han ansåg att det borde råda jämvikt mellan de båda klubbarna.

Nocke kom att tillhöra Djurgården redan under skolåren i Norra Real där han tog studenten 1911 för att sedan slå in på den militära banan. Han blev först volontär i Dalregementet men förflyttades snart till Svea Livgarde och avancerade där snabbt i graderna.

Under fotbollsåren var han löjtnant och kapten, blev major under den tid han var ordförande i Djurgårdens överstyrelse och tog avsked som överstelöjtnant. I Svea Livgarde var han kamrat med bland annat de berömda bröderna Bertil och Bengt Uggla och bedrev tillsammans med dem diverse militär idrott. Ett tag hade han namn om sig att vara Sveriges bäste bajonettfäktare.

Nocke hade också kommenderingar som adjutant åt befälhavaren för högvakten på Stockholms slott och 1924 tjänstgjorde han som adjutant åt militärattachén i Paris.

Efter den aktiva tiden som fotbollsspelare övergick Bertil Nordenskjöld till att bli ledare och 1928 valdes han till ordförande i Djurgårdens IF, en befattning som han hade i 14 år. Hans enda barn, dottern Ann-Mari, har berättat för mig att under hennes skoltid var hemmet på Banérgatan träffpunkten för alla djurgårdare av betydenhet. Där hölls otaliga sammanträden vid vilka Nocke presiderade och där blev Ann-Mari bekant med rader av berömda djurgårdare, såväl aktiva som ledare. En av de trognaste gästerna hette Rune Monthan och med honom gifte sig Ann-Mari år 1947.

Om någon gjort sig förtjänt epitetet urdjurgårdare är det Bertil Nordenskjöld.

Mina egna minnen av Nocke härrör sig dels från Stadion, där jag såg honom i flera derbyn mot AIK, och dels från ordförandetiden, då jag som ung sportjournalist hade tillfälle att intervjua honom i samband med olika evenemang, som Djurgården var involverad i. På Stadion beundrade jag honom för hans tuffa oräddhet och hårdhet. Han och backpartnern Hacko Hemming var bland de första djurgårdare som gjorde skäl för beteckningen järnkaminer. Men när han höll i ordförandeklubban var han en helt annan människa. En skicklig talare, som lade ut texten med ljus, sonor stämma, vilken inte alls stämde överens med den barska kommandotonen både på fotbollsplanen och kaserngården.

År 1976 gick Bertil Nordenskjöld ur tiden. Han kommer alltid att ihågkommas som en av de allra största profilerna i Djurgårdens IF, en man som offrade allt för sin klubb.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).