Harald “Hasse” Hedjerson

Harald “Hasse” Hedjerson

Harald Hedjerson blev tidigt tilldelad hederstiteln Lill-Einars arvtagare. För yngre årgångar uppstår nu kanske ett frågetecken. Lill-Einar? Jo, denne djurgårdare av ädel halt tillhör det äldsta garnityret av svenska skidmästare. Han var vår förste vinnare av ett SM i både backhoppning och nordisk kombination. Han tog under åren 1910—21 sammanlagt 12 individuella mästerskapstitlar.

Harald “Hasse” Nils Hedjerson
Född: 1 april 1913

Skidåkare
SM-guld: 9

Men det är om den högst ovanliga idrottsbegåvningen Harald Hedjerson det här skall handla.

Harald står det i kyrkboken från den 1 april 1913, då han föddes. Men Hasse blev snabbt det förnamn som kom att gälla. Hasse Hedjerson. För dåtida vänner av skidsport var stamtavlan given. Pappan var Nils Adolf, Sveriges och Djurgårdens förste tremilsmästare på skidor.

I Saltsjöbaden med omnejd upptäcker man tidigt hans talanger. För en större idrottspublik blir han känd som en ovanligt ung svensk mästare i nordisk kombination i början av 30-talet, ett mästerskap han vinner ännu inte 19 år fyllda.

Det skedde 1932 i Östersund. En stor del av den svenska skideliten guppade ute på Atlanten på hemväg från de olympiska tävlingarna i Lake Placid. Den jämtländska vintern var lika snöfattig och bristfällig som den amerikanska, påminde starkt om de usla varianterna i slutet av 1980-talet. Med stor möda kunde SM-programmet genomföras. Kombinationens längdmoment kunde klaras tack vare att det ännu fanns snö i några längre diken på ett fält!

För Djurgårdens del blev resultatet förnämligt. Förutom Hedjersons seger vann föreningen även mästerskapet i backhoppning — såsom många gånger förr i SM-historien — och här hette segraren Pelle Hennix. Mest känd av alla denna vinter, var ändock Per-Erik Hedlund från Särna, han som 1928 blev Sveriges förste olympiske skidmästare. Istället för att försvara sin titel i USA föredrog han att som vinnare av tremilen i Östersund ta sin enda mästerskaptitel på denna distans.

För Hasse H. blev det här skidkarriärens genombrottsvinter. Han hade ärvt sin pappas seghet, tekniska skicklighet och viljestyrka i skidspåret. Under tonåren hade han också i faderskapet (som härstammade från Delsbo i Hälsingland) en mycket hängiven supporter och hjälpare. Men träning i den hårdhänta bemärkelse som gäller idag gillade inte Hasse. Han var lite av en bohem. Av födsel hade han en stark motor. Han slog lätt sina jämnåriga i det mesta, utan större förberedelser. Men den första SM-segern inspirerade. Nu började Hasse se allvarligare på sig själv som idrottsman.

Redan påföljande vinter, alltså 1933, fick han ett hedersuppdrag. Han nominerades till den svenska skidtrupp, som skulle representera vid FIS-tävlingama i Innsbruck, dåtida världsmästerskap. Något överraskande blev han dock inte uttagen som ”kombinerad”. Nej, han skulle vara den ende svenske deltagaren i en tävlingsform, som ännu inte existerade i Sverige, nämligen i utförsåkning. I denna ingick störtlopp och slalom.

Men flaxandet i backarna, både på det ena och andra sättet, fortsatte.

I Hasse Hedjersons skidkarriär torde man kunna betrakta den här tävlingen som ett sällsamt mellanspel. Den gav säkert en stor portion nyttig erfarenhet, men inte några särskilt glansfulla tävlingsresultat. I en redogörelse i På Skidor 1934 skriver sedermera generalen Ivar Holmquist följande: ”I Innsbruck deltog visserligen Hedjerson i tävlingen (i störtlopp) och placerade sig som nr 45 bland de 68 herrar, som passerade mål, och blev slagen endast av två damer, vilket måste betraktas som bra. Hedjerson är dock icke i klass med våra bästa i fjällterräng. Han skulle säkerligen snabbt kunna förbättra sina resultat, men härför fordras träning i utförsåkning, lämplig skidutrustning och tävlingsrutin.”

Av ett uttalande i DN av Hasses syster Ester kan jag förstå att man även inom familjen hade börjat bli en smula kritiskt inställd. ”Skidor har han åkt sedan han kunde gå — det hör till uppfostran i den här familjen — men att han kommit att flaxa i backar är nog knappast i överensstämmelse med pappas ursprungliga planer!”

Nä, nä. Men flaxandet i backarna, både på det ena och andra sättet, fortsatte. Och fortsatte i rikskonkurrens mycket framgångsrikt. 1934, 35 och 37 blev det tre nya SM-titlar i nordisk kombination. När det började våras i Saltsjöbaden det sistnämnda året packade Hasse trunken och åkte till Östersund och det första svenska mästerskapet i slalom. Det gick så sent som den 4 april i Gustafsbergsbacken i Frösön.

Den här SM-premiären i en ny skiddisciplin var det meningen att jämtarna skulle vinna, såväl damsom herrklassen. Allt var programmerat i den riktningen! Tusentals människor följde tävlingen, som blev oerhört spännande.

Sven Selånger — också han ett allroundfenomen — tog ledningen i första åket med 42,1 före Åres Hasse Hansson 42,6 och Hasse Hedjerson 42,8. I andra åket blir rollerna ombytta. Hedjer svarar för dagens åk och får 41,1. Selånger är aningen sen i starten och får trots finfin körning bara 41,9. Åre-Hansson är näst snabbast även nu. Men det blir för hans del blott en total tredjeplats och stor publikbesvikelse. Med en tiondels marginal räddar Hasse Hedjerson i denna skidhistoriska tävling mästerskapet till DIF!

Det här var en högoddsare. Och man kan undra vad generalen nu tänkte — han som tvivlade så på H:s möjligheter till fjällterräng.

En ny stor överraskning kom i damtävlingen. Där vann Djurgården sin andra triumf genom helt otippade Inga Söderbaum. DIF hade två deltagare anmälda till detta SM. Båda blev mästare. En stor sensation skidvintern 1937.

En framgång à la slalom-SM var typisk för den glade garconen Hasse Hedjerson. Han var en verklig tävlingsmänniska, vilken gren det än gällde. Så erövrade han också 9 SM-titlar, 6 individuellt och 3 i lag. Med Sven Selånger hade han många härliga duster.

— I kamratgänget kallade vi Hedjer för ett aprilskämt (född 1/4!). Men när vi kämpade om segern var vi tvungna att ta honom på djupt allvar. I tävlingsögonblicken var han otroligt effektiv. Det visade han i SM, i Lahtis, i Holmenkollen och i den minsta av tävlingar.

Sven Selånger, idag långt över de 80, berömmer sin gamle idrottskamrat.

I kamratgänget kallade vi Hedjer för ett aprilskämt (född 1/4).

— Hasse var en oerhört driftig kille. Han visade det i jobbet i sitt glasmästeri. Han visade det också efter sin aktiva tävlingstid som mycket skicklig skidledare i Djurgården. Med Hasse i spetsen upplevde föreningens skidsektion en storhetstid i slutet av 40-talet och början av 50-talet. Till hans organisatoriska bragder hörde, menar Selånger, att han kunde ordna backtävlingar i Fiskis som gick med vinst! Fast man hade dryga kostnader för tågtransporterad snö norrifrån…

Hasse Hedjers nu till åren komna tävlingskompisar vittnar samstämmigt om en idrottskille som hade sinne för det mesta. Liksom pappa Nils Adolf var han en utmärkt skytt. Han var förbundsmästare i Stockholms län i skolskjutning som 30-åring. Och en hejare i fältskjutning på skidor. På fotbollsplanen var han en tuff och brytsäker centerhalv. På curlingisen spelade han skipper. Han tog inget svenskt mästerskap här, men spelade i final för Amatörföreningen i SM 1963 mot Åredalen. Hans namn hittar man i curlingens Gyllene bok. Det skrevs in efter segern Åreveckan 1964.

Men det är som en stor skidkille vi idag minns honom — Lill-Einars arvtagare. Harald Hasse Hedjerson.

Sven Plex Petersson, Sveriges Televisions klassiske skidkommentator.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).