Stefan Rehn

Stefan Rehn

Stefan Rehn kom att personifiera det nya Djurgården. Det vill säga det Djurgården som reste sig upp ur askan efter konkurshot, ackordsuppgörelse, tränarbråk och nedflyttning. Stefan blev symbolen för ett friskt satsande lag, som sensationellt tog SM-silver 1988 efter att året innan spelat div I-fotboll! Han stod för det nya, för det positiva och för den typiska djurgårdsandan. Spelintelligent och teknisk var Stefan på sin mittfältsplats en av stöttepelarna i nya Djurgården, som skapades av succétränaren Tommy Söderberg.

Först serieseger i div I norra, därefter SM-final mot Malmö FF och slutligen Cupfinal mot MFF igen, innan Stefans drygt tolvåriga engagemang i Djurgården tog slut. Eller ska vi hoppas: gjorde ett uppehåll? Stefan Rehn började tidigt spela fotboll i Sundbyberg, en förort strax utanför Stockholm. Där blev han ganska snabbt en lovande pojklagsspelare i kommunens stolthet, Sundbybergs IK. Det fanns en annan spelare i laget, vars pappa — Kjell Lundkvist — tipsade DIF om den lovande spelaren. Kjell och Stefan kom för övrigt att återknyta bekantskapen i DIF många år senare. Kjell var under senare delen av 80-talet och är även idag, en av stöttepelarna i kulisserna bakom A- och B-lagen.
— Jag hade sett Stefan spela i Sundbyberg i S:t Erikscupen. Det var inte bara Stefan utan ytterligare två spelare som vi var intresserade av då. Via Kjell Lundkvist fick vi först kontakt med Stefan. Och på den vägen är det, berättar Jan Lilja, djurgårdsledaren som 1977 värvade 80-talets guldklimp till DIF och som 12 år senare i egenskap av fotbollsordförande sålde honom vidare till proffsspel i den engelska ligan.

Jan Stefan Rehn
Född: 22 september 1966.

Fotbollsspelare: Mittfältare.
Nummer: 7
Moderklubb: Sundbybergs IK.
9 säsonger. 187 matcher. 49 mål.
1984 14 3
1985 23 10
1986 22 6
1987 25 15
1988 24 8
1989 12 1
2000 18 3
2001 25 1
2002 24 2 SM-guld. Cupguld.

Stefan visade ganska snabbt sin nye tränare Jan Lilja att de hade gjort rätt som satsat på den lille, tekniske, gudabenådade fotbollsliraren från Sumpan.

— Han var överlägsen de andra spelarna i laget. Trots att han var mycket mindre än de övriga, inte bara till växten utan även till åldern, överglänste han dem.
— Redan då såg man att Stefan kunde gå hur långt som helst inom fotbollen. Bara han satsade helhjärtat. Supertalangen Rehn blev nu ett eftertraktat byte för fler klubbar i regionen än Djurgården. Men trots bländande spel i stadslaget lyckades han inte imponera på herrar pojklagskaptener, Lars-Oscar Nilsson och Nisse Andersson. Men under 80-talet svängde inställningen och Stefan var mer eller mindre bofast i Nisse Anderssons ungdomslandslag. Han blev även uttagen till det A-landslag som tränades av Olle Nordin och Nisse Andersson.

Efter spel i DIF:s juniorlag kom debuten i A-laget 1984. Året därpå, när laget vann div I norra och slog ut GAIS i kvalet om en plats i allsvenskan 1986, var han suverän och spåddes mycket riktigt en lysande framtid. I allsvenskan debuterade han som 20-årig mittfältare ihop med Sören Börjesson. Då upptäcktes hans talanger även av andra elitklubbars ledare. Efter den allsvenska debutsäsongen, som för Stefan och DIF:s del innebar nedflyttning till div I, var såväl Hammarby som AIK ute efter den talangfulla mittfältsstjärnan. Men han förblev Djurgården trogen. Och året därpå var han tillbaka i allsvenskan. Paret Stefan Rehn/Kjetil Osvold, blev en verklig attraktion under denna säsong, som ju slutade med SM-final. De båda gjorde flera fantastiska matcher tillsammans. Men det dröjde faktiskt länge innan Stefan bestämde sig för om han skulle satsa på fotboll eller ej.
— Stefan var bohem och gick inte att styra. Han gjorde det han ville och det han kände för. Det gick inte att pressa honom eller att tvinga honom, berättar Jan Lilja.
Ibland meddelade han bara att han inte kunde spela matchen, som var aktuell. Han skulle åka till Åland och fiska med sin pappa istället.
— Just fisket på Åland tillsammans med sin far och umgänget med kamraterna i Sundbyberg, var viktigt för honom. I det läget hade det varit idiotiskt att tvinga honom att spela, för då hade han säkerligen slutat med fotbollen direkt.
Men de som 1977 satsade på Stefan som en framtida fotbollsspelare i Djurgården kan med belåtenhet konstatera att de inte gjorde fel. Stefan symboliserar mer än någon annan spelare vändpunkten i Djurgårdens IF:s sentida fotbollshistoria.

Dan Svanell

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Målaren från ”Sumpan” blev stjärna på mittfältet

Året var 1985 och Djurgården stod vid ett vägskäl. Efter fyra år i Sveriges andra division var de nu 90 minuter från svensk fotbolls finrum. 0–0 borta mot GAIS gav ett ypperligt läge inför den allsvenska kvalreturen på Stockholms stadion inför 14 000 åskådare. Efter 0–0 vid full tid tog ”Makrillarna” ledningen i förlängingen, i 98:e minuten. Ted Sheringham kvitterade någon minut senare och till slut vann DIF med 5–3 efter straffar. Stefan Rehn var en av Djurgårdens straffmålskyttar och han ser kvalsegern mot Gais 1985 som ett av de starkaste minnena i karriären.
– Det glömmer jag aldrig. Det var en fantastisk känsla, säger Stefan Rehn, en av föreningens största profiler genom tiderna.

Stefan började spela fotboll i Sundbybergs IK utanför Stockholm. Som tolvåring upptäcktes han på Djurgårdens årliga träningsläger på Barnens ö. Stefans teknik och blick för spelet föll DIF-ledarna i smaken och han värvades omgående till klubbens juniorlag. 1984 debuterade han i A-laget, ett väldigt tufft år minns Stefan som vid sidan av fotbollen gick målarlinjen på gymnasiet och kombinerade långa studiedagar med fotbollsträningar. Han var vid denna tidpunkt bofast i ungdomslandslaget under ledning av Lars-Oskar Nilsson och Nisse Andersson, och den sistnämnda skulle senare bli den förbundskapten tillsammans med Olle Nordin som gav Stefan Rehn chansen i A-landslaget.
Kvalavancemanget till Allsvenskan mot Gais 1985 följdes av en katastrofal säsong för Djurgården. Stefan Rehn var en av få som levde upp till förväntningarna och 1986 var han utan tvekan en av lagets bästa spelare. Därför var det många som blev förvånade när han valde att följa med klubben ner till Division 1 norra året därpå. Ett år som Stefan minns som det värsta i sin karriär, trots att laget vann serien. Orsaken stavas ekonomiska problem:
– 1987 var ett väldigt jobbigt år psykiskt. Klubben var på väg i konkurs och även om det gick bra på plan visste vi inte om klubben skulle överleva.

Det skulle dock ordna upp sig för klubben både ekonomiskt och sportsligt – och Stefan var högst delaktig i den sportsliga utvecklingen. 1988 bildade han ett fruktat innermittfältspar tillsammans Kjetil Osvold som var en stark bidragande orsak till att klubben nådde SM-final, där det dock blev förlust mot Malmö FF. Stefan Rehns stjärnfulla insatser på planen under året belönades med en A-landslagsplats och 23 år gammal debuterade han mot Östtyskland.
– Vi vann med 4–1 och jag gjorde ett mål, minns han.
Utländska klubbar började visa intresse för honom. 1989 lämnade han Djurgården och Sverige för England. Efter ett misslyckat äventyr i Everton var det många djurgårdare som hoppades på att få återse den lockige teknikern på Stockholms stadion igen. IFK Göteborg var emellertid den enda svenska klubb som hade ekonomisk muskler att få hem Stefan Rehn och därmed blev han blåvit. I IFK Göteborg blev det fyra SM-guld, ett cupguld och flera framträdanden i Champions League innan ännu en utlandssejour, nu i schweiziska Lausanne. Innan den övergången var Stefan med om VM-äventyret i USA 1994, något som han ser som en av de största händelserna i hans liv.

Efter fem framgångsrika år i Schweiz vände Stefan blicken mot Sverige igen och den 7 mars 2000 skrev han på ett femårskontrakt med Djurgården. Med Stefan Rehn i laget skulle Djurgården gå från att vara ett superettanlag till ett dominerande svenskt topplag. Silver 2001 följdes av SM-guld 2002, och i sin sista hemmamatch som spelare på Stockholms stadion fick han, som ende målgörare, avgöra matchen mot GIF Sundsvall. Det blev senare även cupguld och Stefans avskedssäsong blev historisk. 2003–2006 var han tränare för DIF:s A-lag och fick uppleva två SM-guld innan han blev tränare i IFK Göteborg.
– Jag är oerhört stolt över vad jag fick uppleva, och är tacksam över det stöd jag fick på vägen, säger Stefan när han sammanfattar sin tid i DIF.
– Men det är två personer jag särskilt vill hedra. Kjell Lundqvist (materialare/allt-i-allo) och ”Sivan” Lundqvist (kockerska/allt-i-allo), som alltid ställt upp i ur och skur.

Djurgårdens ordförande Bo Lundquist har tidigare konstaterat:
– Stefan Rehn är den bästa värvningen Djurgården någonsin gjort.

Nicklas Jungstedt
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007).

Persongalleri

Ejnar “Lill-Einar” Olsson

Ejnar “Lill-Einar” Olsson

Elisabeth Thorsson

Elisabeth Thorsson

Axel “Acke” Norling

Axel “Acke” Norling

John G Jansson

John G Jansson

Inga Gentzel

Inga Gentzel

Håkan Södergren

Håkan Södergren

Lasse Björn

Lasse Björn

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby

Kalle “Köping” Gustafsson

Kalle “Köping” Gustafsson

Rolle Stoltz

Rolle Stoltz

Bertil “Nocke” Nordenskjöld

Bertil “Nocke” Nordenskjöld

Karl-Erik “Cacka” Andersson

Karl-Erik “Cacka” Andersson

Arne Arvidsson

Arne Arvidsson

Sven Tumba

Sven Tumba

Kathinka Frisk

Kathinka Frisk

Algot Nilsson

Algot Nilsson

Gösta “Knivsta” Sandberg

Gösta “Knivsta” Sandberg

John “Jompa” Eriksson

John “Jompa” Eriksson

Olle Tandberg

Olle Tandberg

Thomas Eriksson

Thomas Eriksson

Sigvard “Sigge” Parling

Sigvard “Sigge” Parling

Kent Nilsson

Kent Nilsson

Lasse Myrberg

Lasse Myrberg

Dan Netzell

Dan Netzell

Björn Alkeby

Björn Alkeby

Britt Elfving

Britt Elfving

Carl-Erik Eriksson

Carl-Erik Eriksson

Carl von Essen

Carl von Essen

Malin Swedberg

Malin Swedberg

Ragge Wicksell

Ragge Wicksell

Harald “Hasse” Hedjerson

Harald “Hasse” Hedjerson