Nils Adolf “Hedjer” Hedjerson

Nils Adolf “Hedjer” Hedjerson

”Ty blotta ordet Jockmock är nog för att kallsvetten skall rinna på oss vanliga människor.”

Om skogsvaktarsonen som blev svensk mästare på skidor.

Sammanställt av Joel Nordquist 2021.

Nils Adolf Hedjerson
Född: 20 januari 1881.

Skidlöpare
SM-guld: 3 (1910, 1911, 1915)

Nils Adolf Hedjerson – glasmästare och Djurgårdare
Nils Adolf föddes den 20 januari 1881 i Dalsjöfors i Undersvik (Gävleborgs län). Han var son till skogsvaktaren och senare hemmansägaren och bonden Jonas (Ersson) Hedjersson och hans hustru Anna Lindgren. Han döptes söndagen den 30 januari i Undersvik församling av kyrkoherde Erik Hjalmar Bergwall. Dopvittnen var bonden Olof Mårtensson och dess hustru i Bogården No 2 (i Arbrå (Gävleborgs län)), skräddaren Anders Hansson i Bogården (i Arbrå) och soldat-dottern Kristina Lindgren i Djupa.

Bröderna Hedjersson; Jonas Kristian (t.v.) och Erik August (t.h.). Okänt årtal. Bildkälla: Utomskogens.

Nils Adolfs föräldrar Jonas och Anna fick tillsammans nio barn. Förutom Nils Adolf var det Erik August född 1872, Anna Sabina född 1873, Jonas Kristian född 1875, Nils Georg född 1877, Per Ludvig född 1878, Carl Anton född 1886, Bricken Maria född 1889 samt Hilda Kristina född 1891. Tyvärr nådde inte alla barnen vuxen ålder. Nils Georg avled tre månader gammal av slag, Carl Anton avled 21 år gammal av en fraktur och Bricken Maria avled 19 år gammal av tuberkulos.

Den tolfte maj 1895 konfirmerades 117 ungdomar i Arbrå församling, de flesta var född 1880 eller 1881. En av dessa ungdomar var hemmansägaren Jonas (Ersson) Hedjerssons son Nils Adolf. Konfirmationspräst var Johan Gustaf Ekelöf, kyrkoherde i Arbrå församling (Gävleborgs län). Konfirmationsbetyget, vilket var ett betyg på konfirmandens kristendoms-kunskap, som Adolf fick var a (a högsta, d lägsta). Hans första nattvardsgång skedde söndagen efter, den nionde maj 1895.

Adolf och hans syskon växte upp i Dalsjöfors i Undersvik och senare i Iste i Arbrå.

1895 ska han börjat praktisera glasmästaryrket. Tre år senare flyttar den då 17-åriga Adolf hemifrån. I juli 1898 lämnar han föräldrahemmet i Iste (Arbrå, Gävleborgs län) och beger sig till Sundsvall (Västernorrlands län).

Hedjerssons hus i Iste i Arbrå. Okänt årtal. Personerna på bilder är inte identifierade. Bildkälla: Utomskogens.
Malmbergska huset, Kyrkogatan 27 i Sundsvall, uppfört 1893. Hugo Malmberg själv står i porten till sitt glasmästeri. Bildkälla: Sundsvalls museum.

I Sundsvall har Adolf fått jobb som glasmästeriarbetare hos Hugo Malmberg.
Bror Hugo Malmberg (1855–1929), spegelfabrikör i Sundsvall som 1889 tagit över familjeföretaget Malmbergs glasmästeri (grundat 1849) efter fadern, spegelfabrikören Johan Wilhelm Malmberg (1824–1904).

1902 gör Adolf sin värnplikt på Västernorrlands regemente (I 21).
Efter avslutad militärtjänstgöring lämnar han Sundsvall i februari 1903 och flyttar till Stockholm. I Stockholm fortsätter han sin yrkesbana inom glasmästeriyrket, först som arbetare hos andra glasmästare och senare som egenföretagare.

Den 29 maj, femte juni och tolfte juni 1904 lyste man för vigsel mellan glasmästeriarbetaren Nils Adolf Hedjerson och pigan Emilia Maria Fjellström. Adolfs blivande fru Emilia var född den femte november 1882 i Örnsköldsvik, Själevad (Västernorrlands län). De vigdes den första juli 1904 av Anders Gabriel Andersson i Västra Ny församling (Östergötlands län).

Adolf och Emilia fick tillsammans sju barn. Elin Ingeborg född 1904, Ester Maria född 1906, Emmy Margareta född 1909, Karin Astrid född 1911, Nils Harald född 1913, Dagmar Ann-Marie född 1918 samt Siv Elisabet född 1922.
År 1934 belönades Nils Adolf Hedjerson med en utmärkelse av konungen när han tilldelades den så kallade Vasaorden och blev på så sätt Riddare av Vasaorden. För att bli upptagen i orden skulle man ”bedömts värdig”, en bedömning som aldrig definierats.
Den tionde maj 1960 avled Adolfs hustru Emilia, hon begravdes den åttonde juni samma år. Adolf avled den fjärde december 1961, han begravdes den 15 december samma år. Makarna Hedjerson ligger begravda i familjegraven på Skogsö kyrkogård (Saltsjöbadens församling, Stockholms län). I samma grav vilar sonen Nils Harald ”Hasse” Hedjerson (1913–1966), Haralds hustru Zally Martina og. Zetterström (1913–1995) samt Harald och Zallys dotter Margareta Elisabet og. Hedjersson (1937–2007).

N. A. Hedjersons glasmästeri och ramaffär
1907 startade Hedjerson egen affär och firma under namnet N. A. Hedjersons glasmästeri och ramaffär. I och med detta kunde han titulera sig glasmästare och fabrikör .

Glasmästeriet på Luntmakargatan 54, Stockholm stad. Okänt årtal; fotografen var verksam 1885–1919. Personerna på bilder är inte identifierade.
Bildkälla: Stockholmskällan.
Luntmakargatan söderut. I huset låg N. A. Hedjersons glasmästeri och ramaffär. Okänt årtal; fotografen var verksam 1885–1919. Bildkälla: Stockholmskällan.

Hedjersons firma låg i Vasastaden (informellt Vasastan) i Stockholm stad. Adressen var Luntmakargatan 54 och huset stod i hörnet Luntmakargatan 54 och Rehnsgatan 12. Idag är adresserna Luntmakargatan 80 respektive Rehnsgatan 20.
Huset revs på 1950-talet.

Saltsjöbadens köping – Kommunalman N. A. Hedjerson
Fabrikör N. A. Hedjerson var en aktiv kommunalman och satt för Högern i flera nämnder och styrelser i Saltsjöbadens köping . År 1927 valdes han in som efterträdare för Fru Adéle Lindström som ledamot av kommunalfullmäktige. Uppdraget kom han att inneha ända till 1946.
Det var hans första, men långt ifrån enda uppdrag han kom att ha under de kommande 20 åren. Mellan åren 1928–1931 var Hedjerson ledamot av brandstyrelsen. Åren 1932–1943 var han suppleant i både kommunalnämnden och folkskolestyrelsen. 1944 valdes han till ledamot av kommunalnämnden. Under perioden 1939–1943 var han ledamot av taxeringsnämnden. Mellan åren 1941–1947 var han ombud för de tingshusbyggnadsskyldige och ledamot av familjebidragsnämnden.

1947 anhöll Hedjerson, 66 år gammal, om att få befrielse från sina uppdrag med följande skrivelse:

Till Kommunalnämnden i Saltsjöbaden.

Jag anhåller härmed att få avgå såsom ledamot av Saltsjöbadens Kommunalnämnd. Som orsak får jag anföra hälsoskäl.


Saltsjöbaden den 27/5 1947.
N. A. Hedjerson

Kommunalfullmäktige beslöt att godkänna Hedjersons avsägelse. Till ledamot i kommunalnämnden efter N. A. Hedjerson för resterande del av år 1947 valdes suppleant Fru K. Skiöld.

Nils Adolf Hedjerson.
Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Djurgårdens IF – Djurgårdarna N. A. Hedjerson och bröderna Sandström
Nils Adolf Hedjerson, känd under smeknamnet Hedjer var en av sin tid stora idrottsmän – inte minst inom skidåkning, skytte och budkavlelöpning.
I Härnösand 1910 arrangerades de första officiella svenska mästerskapen i längdskidåkning. Adolf vann och blev därmed den förste svenske mästaren på 30 kilometer. Intresset för skidåkning och sport fortsatte genom hela livet. Adolf var styrelseledamot i Svenska skidförbundet, ordförande i Djurgårdens idrottsförening och i Saltsjöbadens skytteförening samt vice ordförande i Stockholms läns skytteförening.
Vidar Martinell skriver om Hedjer i boken Skidsportens historia: längd 1800–1949:
Nils Adolf Hedjerson (f. 20/1 1881 – d. 4/12 1961). ”Hedjer” vad född i Undersvik i Arbrå-trakten och kom till Sundsvall 1897 och började med aktivt skytte i Sundsvalls Skytteförening. Tre år senare – år 1900 – deltog han i det första budkavlelopp som ordnades i Sverige- Sedan fortsatte han som både skytt och skidlöpare och blev lika styv och riksbekant i bägge branscherna. Flyttade till Stockholm och blev djurgårdare.

1903 var han som tidigare nämnts svensk deltagare i Holmenkollen. ”Hedjer” tillhörde de segrande Djurgårdslagen i Skidfrämjandets kavle 1909 och 1910 samt de SM-vinnande 1911 och 1915. Vid den första SM-tävlingen i Härnösand 1910 över 30 km blev han Sveriges förste skidmästare!

Hedjer var vidare vår förste store skid-orienterare av någorlunda modernt snitt. Medan konkurrenterna mestadels åkte väg – och frågade sig fram – studerade han noggrant kartan och gick genom terrängen. Han var också – tillsammans med lagkamraterna bröderna Sandström – den förste som skaffade sig en elektrisk ficklampa, medan övriga åkare lyste med tändstickor.


I Skidfrämjandets budkavle 1910 gjorde han en så fabulös åkning nattetid mellan Kälarne och Pilgrimstad, att arrangörerna vägrade att dela ut priset! De trodde att han fuskat. Inte förrän man åkt ut till sträckan och han pekat ut sina spår, godkändes loppet!

Från vinteridrottsfesten i Gävle 1911. Djurgårdslaget med den erövrade kungapokalen. Fr. v. Albin Sandström, Adolf Hedjerson, Albert Sandström.
Bildkälla: Hvar 8 dag.

Många år senare kom jag upp till trakten och kom in i en stuga. De hörde att jag var skidlöpare och djurgårdare”, berättade Hedjer,

Djurgårdarna, sa gubben i stugan, det var en otäcka ena att fuska. En gång var det en budkavle, som gick här förbi, och det var en som hette Hedjerson som åkte. Man han var värst att fuska av alla: han åkte dressin på banan!

Hedjer var också en urstyv skytt i Saltsjöbadens skytteförening och deltog i omkring 1500 skyttetävlingar. Han kom tidigt in i Djurgårdens ledning där han satt i decennier på olika poster, bl. a. som ordförande i huvudstyrelsen. Han satt även i Svenska Skidförbundets styrelse under lång tid – bl. a. sexton år som kassör. Han utsågs till ledare för truppen i Holmenkollen 1918, den som gjorde det stora svenska genombrottet. Hedjer genomdrev att de skulle specialträna på korta skidor i norsk terräng, och de fick tre veckor på sig för träning! Resultatet blev en sensation: de svenska strykpojkarna stack upp på ett sätt som ingen anat med placeringar tvåa, trea och sjua. Norske Haug vann med blott 62 sekunders försprång.

Hedjerson var en av våra ”stora” i SSF-ledningen under genombrottsåren, och han överlevde sina två yngre styrelsekamrater Sixtus Jansson (d. 1957) och Johan af Klercker (d. 1933). Han var en myndig man, som alla – en del med någon bävan – såg upp till, och det togs inte illa upp, då ett val kunde sluta såhär:

Det är bara jag i styrelsen som begriper den här saken”, sa Hedjer en gång. “Jag ska be att få föreslå mig själv.

Han blev givetvis vald.

När jag får en son, skall han bli svensk mästare på skidor. Jag skall kosta på honom vad som behövs”, sa Hedjer en gång.

Familjen startade med flera döttrar – alla skidlöperskor, en med SM i lag 1924 – och så kom äntligen sonen Harald (f. 1/4 1913 – d. 13/1 1966), mer känd under smeknamnet Hasse, som blev vår förste svenske mästare i slalom 1937. Hans Specialgren var dock nordisk kombination där han blev svensk mästare fem gånger. Dennes son Hans-Göran (f. 3/11 1943) var svensk elitman i golf under 1960-talet. Bl. a. i JEM-guld i lag 1963.

Nils Adolf Hedjerson 1910.

I samma bok skriver Martinell om Hedjers deltagande i Holmenkollen 1903:
När Nils Adolf Hedjerson en februaridag 1903 med startnummer 1 på sitt breda bröst stod på Holmenkollens startlinje för att som första man ge sig ut på femmilsspåret, visste han säkerligen inte, vilken epok han inledde. Helt säkert förstod han ej heller, att hans typiskt svenska utrustning med näbbskor, lösa bindningar och tio fots, smala löpskidor var odugliga för tävlingen – absolut inte heller att just denna undermålighet skulle bli välsignelsebringande för svensk skidsports framtid.

Hedjerson, en av de 17 startade svenskarna i denna vårt lands första utomlandsfärd på skidor, gav sig i hög grad ovissa öden till mötes. Men det dröjde inte länge, förrän en norrman susade förbi honom, och efter en stund kom en till. Backarna blev allt längre och krångligare och – fallen allt flera. Hedjerson svettades, föll, svor och trasslade in sig, och till sist förstod han, att han givit sig i kast med en uppgift, som han inte kunde gå i land med. Han åkte ur spåret, ställde upp skidorna mot en sten, och med ett beslutsamt språng hoppade han av de på mitten. Vandrade tillbaka och berättade för den bestörta svenska ledningen:

“Vilken otur jag hade! Jag låg så fint till, men så knäcktes båda skidorna, och jag måste gå ur!”

Men medan han pulsande tillbaka till startplatsen, hade han inom sig svurit en ed: att oavlåtligt arbeta för kortare skidor, något i stil med den norska terrängmodellen, och så fasta, hårda bindningar förstås.

Det löftet häll Hedjerson, fast det skulle dröja länge, innan han – och många andra – förstod, att den utrustningen var den bästa i alla tävlingar och all terräng. ”Pappa Hedjerson” höll på dess överlägsenhet i norsk och alpin terräng, men fann den till vidare inte nödvändig i svensk, där de långa ”sahlinarna” kunde duga bra.

Martinell skriver även om den första SM-tävlingen i skidsport som arrangerades i Härnösand 1910 i samma bok:
Först i raden av svenska mästare ståtar Nils Adolf Hedjerson, Djurgårdens IF – tremilschampion i Härnösand den 19 februari 1910 på tiden 2:59.24 före Harald Ahrman, Jokkmokks SK 3:04.44. Dagen efter gick 60 km där Johan Petter Nordlund, Jokkmokks SK vann på tiden 6:05.24 före Bernhard Strömberg, IFK Härnösand 6:16.53. …

Noterbart från första SM-tävlingarna i Härnösand 1910: Segraren Janne Nordlund beskylldes för fusk då han tränat över 30 km en vardag i veckan. Och en annan segrare, Nils Adolf Hedjerson ådrog sig publikens missnöje eftersom han åkte i bara skjortan med hängslena utanpå. Dessutom stakade han mest hela vägen.

Hedjer var en sann Djurgårdare. Såhär står det om honom i boken Djurgårdens IF 100 år:
Djurgården hade även berömda längdåkare när seklet var ungt. Det stora namnet var Nils Adolf Hedjerson. Han kom till Stockholm från Hälsingland som tjugoåring, öppnade glasmästeri i Saltsjöbaden och anslöt sig till Djurgården. 1910 vann han det första svenska mästerskapet på 30 km, men hans specialitet var skidorientering och budkavlelöpning. Tillsammans med brödratrion Albin, Albert och Alfred Sandström bildade han Djurgårdens sägenomspunna budkavlelag, som upprepade gånger besegrade norrlandsklubbarnas storrännare. Många historier var i svang när det gällde att överlista norrlänningarna.

En gång, under den nationella budkavletävlingen 1910, åkte Hedjerson andra sträckan och gick ut som tolfte man. Det hade börjat skymma och skidlöparna fick åka större delen av sträckan i mörker. Här var Hedjerson betydligt bättre rustad än sina medtävlare eftersom han hade med sig en elektrisk lykta, medan de andra fick klara sig med tändstickor. Hedjerson tog också in meter efter meter på förtruppen. Större delen av sträckan följde han deras spår, men när ungefär en tredjedel återstod av löpningen tog Hedjerson ut ett eget spår, som var betydligt genare än konkurrenternas. När dessa fortfarande hade långt kvar fick de höra att Hedjerson hade siktats nära mål. Ingen trodde det var möjligt utan utgick från att meddelaren tagit fel. Men ryktet talade sanning och under folkets jubel gick en fräsch Hedjerson i mål som förste man. Med denna skidlöparbragd bäddade han för Djurgårdens seger i tävlingen. Albin Sandström på sista sträckan hade inga problem att hålla undan för norrlänningarna. På så sätt erövrade djurgårdslaget för alltid Oscar II:s vandringspris.

Efter den aktiva tiden gjorde sig bröderna Sandström, som stammade från Umeå, ett stort namn genom att i Stockholm starta en skidfabrik, där de lanserade nya skidkonstruktioner. Familjen Sandström kompletterades av systern Nanny och Alberts fru Sigrid. Båda var framstående längdskidåkerskor. Sigrid var medlem i det lag som vann Djurgårdens första SM-tecken bland kvinnorna. Tävlingen gällde längdskidåkning, lag 10 km. De övriga deltagarna i laget var Karin Bollner samt Ester Hedjerson, dotter till Nils Adolf. …

Låt oss heller inte glömma bort, att Nils Adolf Hedjerson i olika funktioner verkade som ledare och under åren 1925–28 var ordförande för Djurgårdens IF.

Saltsjöbadsdagen 1911. Start för 3-milen. Fr.v. på skidor Alfred Sandström (första), Albert Sandström (tredje), Albin Sandström (sjätte), Nils Adolf Hedjerson (sjunde). Längst till höger Birre Nylund banläggare. I bakgrunden syns Grand Hotel Saltsjöbaden

I Djurgårdens Idrottsförenings medlemsblad skriver Nils Adolf Hedjerson själv om deltagandet i de nationella skidlöpningarna vinter 1910:
D. I. F:s s.k. budkaflelag hade än en gång fått nöjet och det ansvarsfulla uppdraget att representera föreningen vid årets budkafletäflan om Konung Oscars Il vandringspris och om möjligt söka åt D. I. F. för alltid hemföra det populära priset. Men för att med utsikt till framgång kunna deltaga gällde naturligtvis att hvarje man kom upp i bästa möjliga form. Därför var det med stor glädje vi mottogo styrelsens tillåtelse att resa till Hernösand och deltaga i årets Svenska mästerskap i skidlöpning, hvilka gingo af stapeln den 19 och 20 febr.

Efter deltagande i täflingen Sickla-Saltsjöbaden den 13 februari afreste vi samma kväll med tåg kl. 6.20 e. m. med Sundsvall som mål. Därifrån fingo vi den första träningsturen för ändamålet.

När vi startade från Sundsvall kl. 11 måndag f. m. för att bege oss den cirka 69 km. långa vägen till Hernösand, var det under allt annat än gynnsamma omständighet, 4 gr. töväder och dåliga vägar gjorde skidlöpningen till allt annat än nöje. Sedan vi ätit middag vid Böle gästgifvaregård 35 km. från Sundsvall och åter fortsatt, anlände vi efter en ansträngande dagsmarsch till Hernösand kl. 7 på kvällen.


På onsdagen den 16 gingo vi 30 km. banan och då var det fortfarande töväder med nyklabbsnö, hvilket gjorde att banan föreföll kolossalt lång. De öfriga dagarne hvilade vi, för att på lördagen försöka så godt man kunde. Våra förhoppningar om någon fin placering foro totalt sin kos, när programmet på torsdagen kom ut och vi funno att alla mera bemärkta s. k. storrännare från hela Norrland skulle deltaga, men vårt ändamål var träning till det som komma skulle, så togs vi saken ganska lätt, om vi än önskade alla Jockmockare så långt pepparn växer. Ty blotta ordet Jockmock är nog för att kallsvetten skall rinna på oss vanliga människor.

D.I.F:s budkavlelag i unga år: Nils Adolf Hedjerson (t.v.) samt bröderna Alfred och Albert Sandström.

Hernösandstidningarna tippade segrare till höger och venster, men att det funnos Djurgårdare i Hernösand det visste dom bestämdt inte. Kom vi så till den stora dagen, lördagen den 19 febr., då täflan om Svenska Mästerskapstiteln å 30 km. för första gången skulle gå. J[ohan] A[lfred] Sandström fick dåligt startnummer och startade N:o 3, Albert äfven så — startade N:o 9, — och att hafva låga startnummer när det är töväder vet nog enhvar är ingen fördel. Isynnerhet när spåret låg högt emedan snön sjunkit på sidorna. Det var därför en fin löpning Alfred presterade, när han placerade sig som åttonde pristagare efter att ha legat i teten ända till sex km. från målet, där han omgicks af sexan Torin och brodern Albert, hvilken likaså gjorde en flott löpning och blef femte pristagare. Torin behöll sedan ledningen under det bröderna S[andström] hade sällskap och under stort jubel samtidigt passerade målet. Hedjersson, som af trion haft turen att få bättre nummer eller 21, startade under förutsättning att gå hur det vill, men att låta N:o 22 Haldo Hansson hinna upp ej skulle få ske.

Genast från starten sattes hård fart. På första milen passerades sådana löpare som 18 Wilhelmsson, 16 Arthur Johansson och 17 Ritzén, hvarefter farten hölls jämn och lagom hård samt målet passerades närmast efter bröderna S[andström] Hedjerssons tid var fin, hvarför det blef fråga om den kunde slås. Den minut Haldo hade till godo gick, hvarefter N:o 31 Arman väntades, men hans tid blef öfver 3 minuter sämre. Om en stund anlände N:o 50 Strömberg ”som segrare” och blir buren in i gymnastiksalen och hissas och hurras under det hjärtat kommer upp i halsgropen på undertecknad, som tänkte, att när Arman var slagen, borde det räcka till och om en stund kommer underrättelsen att Strömberg är endast tredje man; Hedjersson var blifven ”mästare”. Så lyckligt slutade 1910 års mästerskap å 30 km. för Djurgårdarna och med syn på att laget placerat sig som etta, femte och åttonde pristagare tippades vi i Hernösand som gifna segrare i Budkaflelöpningen. Det var därför med godt hopp vi gjorde Östersundare och Jockmockare sällskap till Östersund den 21 febr., men nu reste vi på tåg emot hvad förut bestämdts. Vi skulle skidat till Sundsvall och därifrån tagit tåg. Men töväder hindrade denna träningstur.

Komna till Östersund på tisdag, löpte vi så tre mil på onsdag, och på lördag åkte Albert och Hedjersson cirka 75 km. då Alfred däremot fick åka sina tre mil. Söndag och måndag användes till hvila för att vi skulle vara i god kondition, när det gällde.


Nervositeten började komma och sömnen uteblef nästan totalt. Ingenting måtte vara värre än att försvara ett budkaflepris; många tankar genomfar ens hjärna, man söker att gissa hvilka distanser budkaflen skall gå på, men det finnes många möjligheter, hvarför inga slutsatser kunna dras. Kom så programmet och det blef straxt en öfverraskning. Alfred och Albert hade fått byta distanser, hvilket i det stora hela inte hade gjort något om inte vi hade bedrifvit träningen med Alfred på kort och Albert för lång sträcka. Det gjorde, att vi med nedstämdt humör reste till Ånge för upprop på tisdagen den 1 mars. Dock trodde vi då själfva, att vi skulle vinna, men ansvaret för utgången hade vi öfverlämnat åt anmälaren af laget. Klockan fyra den 1 mars uppslogs på Ånge station kartor öfver de distanser, som skulle åkas och befanns det då, att B-mannen skulle börja i Dysjön med Kälarna station som mål, 50 km. fågelvägen. Därifrån gick C-distansen till Pilgrimstad 54 km. fågelvägen och sist var då A-distansen, som var 33 km. Uppropet var ordnadt under all kritik för en budkaflelöpning och började 9.30 e. m., hvarför löparna ej kommo i säng förrän vid elfva tiden för att sedan resa med tåg kl. 4.45 f. m. påföljande dag. Då uppropet verkställdes af stinsen på Ånge station, skulle det kunnat ske tidigare.


På morgonen den 2 mars i daggryningen skulle starten ske. Kl. 6.07 f. m. skedde denna från Dysjön under Notarien Nordenssons vana ledning. Vi, som ansågo Jockmocks och Östersunds lag för våra farligaste konkurrenter, hade beslutat att orientera ensam och med tanke på att Haldo Hansson skulle gå den väg han gick och att Janne Nordlund skulle följa honom, hade vår man Alfred Sandström fått i uppdrag att gå terrängen för att söka få försprång åt laget. Byvägar funnos största delen af vägen, men naturligtvis var det mycket svårt att följa rätta vägar. Janne hade visst också föresatt sig att gå hur det vill, men Djurgårdarna skulle stängas, därför följde han med Sandström (troligtvis ihågkommande löpningen Gysinge-Åland, när han blef bortlurad och framkom en half timma efter) i den ovanligt svåra terrängen, hvilket tiderna bäst bevisa, 5 mil fågelvägen på 8½ timme. I Kälarne där C-männen voro redo att föra budkafveln vidare blef väntan och spänningen oerhörd. Till kl. 1 beräknades säkert att löparna skulle vara komna, men det dröjde ända till ½ 3 innan någon kom och befanns det då vara Haldo Hansson, som kom först, tätt följd af flera norrlandslag. Samtidigt syntes de, som gått terrängledes ute på Ansjön och de hade då cirka 4–5 km. till målet. Janne Nordlund och Artur Johansson började då gå ifrån Sandström som var trött efter den ansträngande färden, där han hela tiden fått leda orienteringen och de andra följde bara med, men när målet började synas voro de naturligtvis icke sena, att anlita sina sparade krafter och spurta ifrån honom. Men heder åt Alfred, som ej gaf tappt fastän det såg mörkt ut, utan aflämnade sin budkafvel just i det ögonblick, som det sedermera skulle visa sig vara det rätta. Jag vill samtidigt framhålla att såsom hufvudsak när det gäller budkaflelöpning är, att hvarje man gör sin plikt och går från start till mål hur tiden än gestaltar sig; eljest är ingenting att vinna. Budkafletäflingen afgöres ej af en man, fast den ena kan få lyckligare resultat än den andra, utan den utgöres genom att laget löper från start till mål. Alltså ”ett lag en man”!

När undertecknad startade frän Kälarna 32 min. efter Östersundslaget var det under den fasta öfvertygelsen, att jag skulle hinna upp teten, innan jag nådde Pilgrimstad. Att omständigheterna skulle göra att vi då hade en half timmas försprång kunde ju ingen tänka sig. Att vara en half timma efter när en distans som skall orienteras, är kvar på 5 ½ mil, kan ju icke anses så farligt. Ty gick det för en del lag att vinna det på första, var det så mycket lättare att återta det på den andra. Samma spår som teten gått, gick jag, ty på riktningen syntes att de gingo rätt. De första, som jag hann upp, var Östersunds lag III, därnäst Ritzén Sundsvalls I. F. K., hvilken jag straxt lämnade bakom. Efter cirka tio km:s löpning hann jag Larsson från Boden och Svanberg från Jockmock, hvilka hade föregåtts af goda rykten, hvarför jag följde dem cirka en half km. Sedan ledde jag upp en hård spurt och passerade förbi, hvarvid det visade sig att de ej kunde följa. Når jag passerade Gastsjön låg jag först af eftertruppen. Därefter följdes vägen till Dockmyr, där teten hade passerat 15 min. före och härifrån gick det öfver myror till sjön Graningen och Hofdsjön genom Hofdsjö by, till det från budkaflelöpningen så historiska Sunnerå, där ombyte på ledningen alla ovetandes hade skett. Klockan var vid pass 6.30 e. m. och ganska mörkt. Vi passerade mellan två gårdar och där hade förtruppen behagat gå in och få litet till bästa på förslag af Karlström från Östersund, hvilken härifrån säkert var lokaliserad. Men här hade de inte mer än kommit in, så behagar Karlström att gå ut en annan väg och taga sina skidor samt ge sig af till skogen på en timmerväg upp till sjön Röningen. Men hvad inte Karlström eller någon annan tänkt, hade inträffat.

Budkavlelaget (fr.v. Alfred och Albert Sandström samt N. A. Hedjerson) med Oscar II:s vandringspris efter segern i Östersund 1910.

Djurgårdens budkafle hade med kometens hastighet passerat, gått direkt ner på Gissjön och en liten å upp till sjön Röningen. Här hände den största tur, som kan tänkas mig beskärd. När jag går öfver sjön råkar jag på två färska skidspår, som jag naturligt nog följer i tanke, att det är budkaflelöpare som gått här. Dessa spår gingo upp på en vinterväg igenom terrängen till Binsjön och ner öfver denna i hela sin längd. Därifrån var vägen lätt, jag gick rakt därifrån och till Landsom, sedan en km. landsvägen och så var vägen gifven. Alltjämt troende, att jag har löpare före mig, gnuggar jag af alla krafter till målet och att glädjen blef stor, när jag fick veta att ingen var före, behöfver ju inte nämnas.

Ifrån Sunneå hade Karlström sedan gått lugn som en kung, säker på att han var först och att ingen skulle hastigt nog komma fram igenom den här nog så besvärliga terrängen. De öfriga af förtrupper gingo äfven åtskilligt fel och kommo långt efter. Döm därför om Karlströms förvåning, när han i Fanbyn — 6 km. från målet — blef underrättad om att Djurgårdaren passerat för 25 min. sedan, för att vid målet ligga en half timme före. Jag har hållit mig länge vid denna distans, men som denna åkning väckt en stor uppmärksamhet vill jag här för D.I.F:s medlemmar visa ungefär hur det gick till när undertecknad åkte dressin mellan Sunneå-Pilgrimstad, hvilket visar sig vara omöjligt emedan järnvägen ligger cirka 10 km. därifrån, men det är alltid en tröst att förringa vår seger, hvilken nog tog Östersundsentusiasterna allt för hårdt. Ty glädjen hade varit stor, när vi vore så långt efter i Kålarne, och om en kanonkula hade slagit ned på täflingsexpedition hade ej bestörtningen blifvit större, än når det rapportterades, att Djurgårdens budkafvel var först i Pilgrimstad. Albert öfvertog där budkafveln och förde den till Östersund med en oerhörd fart, som han dock hämmade i Brunflo för att gå in å fråga om det var rätt väg. Eljest hade han säkert haft sig första pris. Applåderna hade dock varit starka, när han passerade målet och därmed hade Djurgårdarna för alltid vunnit kungapokalen och icke ”antagligen”, som tidningarna skrefvo, under dessa ryktenas obehagliga dagar.

När sedan täflingarna afslutades med att Einar Olsson hemförde för tredje och sista gången Möllerska pokalen samt första pris i backlöpning samt gjorde en storartad löpning å 30 km., där han blef femte pristagare i den konkurens som där fanns, samt Alberts och Alfreds fina placering å 30 km., kan man ju med själ säga att D.I.F. dragit sig från de nationella täflingarna bättre än någon annan förening, Det var därför med glada känslor vi lämnade Östersund och for hem till Stockholm för att finna att det var slut på att åka skidor för år 1910.

Djurgårdsprofilen N. A. Hedjerson har gått ur tiden.
1962 skriver Nils Nordberg om den nyligen avlidne djurgårdsprofilen och förste svenske mästaren på skidor:

Född den 20 januari 1891
Död den 4 december 1961


I Djurgårdens IF:s historia går Nils Adolf Hedjerson till hävderna som en av föreningens största söner. Hans insatser inom skidsporten – och alldeles särskilt då budkavlegebitet – har lämnat ett legendariskt skimmer till eftervärlden. ”Hedjer”, som han populärt nämndes, hälsinge från Arbrå, kom till huvudstaden några år efter sekelskiftet och enrollerade sig för djurgårdsfärgerna.


Tillsammans med bröderna Sandström, O. B. Hansson, Olle Söderberg och ”Lill-Ejnar” Olsson bildade ”Hedjer” det mångberyktade budkavlelag, som 1908-09-10 vann Skidfrämjandets nationella kavlelopp på skidor och dessutom SM 1911 och 1915. Segern 1910 betydde att den första kungakannan gick till föreningen för alltid, och ”Hedjer” var väl att betrakta som ledaren och själen för i det slagkraftiga laget. Han var troligen landets på den tiden säkraste orienterare, och bl.a. utförde han en fenomenal bedrift 1910, då han på nattsträckan Kälarne – Pilgrimstad åkte upp över en halvtimme på Östersund och ett koppel andra norrlandslag för att sedan gå ifrån lika mycket till växeln. Det var den gången som ”Hedjer” blev beskylld för att han skulle ha åkt dressin några mil på järnvägen istället för skidor. Det låg hotande nära med en diskvalifikation. Hans åkning verkade otrolig, och han fick t.o.m. följande dag redogöra för arrangörerna hur han åkt och delvis även visa skidspåren.


Men ”Hedjer” var inte bara en skicklig orienterare. Att han verkligen kunde åka skidor visare han 1910, då han vann 3-milen på Skidförbundets första SM i Härnösand. Därigenom blev han landets första officiella skidmästare.


Förutom skidsport var skytte hans stora hobby. I många år tillhörde han landets elit.


Hedjerson har även gjort stora insatser inom föreningen som ledare och organisatör. Han satt som föreningens ordförande 1925–28 och beklädde samma post inom Sällskapet Gamla Djurgårdare 1929–32. Han tillhörde också Sv. Skidförbundets styrelse, där han fungerade som skattmästare i inte mindre än 15 år.


”Hedjer hade ett brinnande djurgårdsintresse och förkroppsligade den äkta djurgårdaren: rättfram, omutlig. Han hade ofta sin egen mening om saker och ting, och han stred med energi för den.


N. A. Hedjerson var inte bara ett omtalat namn i idrottsliga sammanhang. Han hann med att tidigt etablera egen firma i glasmästeribranschen, som han drev med framgång, och han hann också med att sköta sin familj och fostra en stor barnaskara. Sonen Harald och inte mindre än 6 döttrar har alla tävlat i de vita spåren.


När Nils Adolf Hedjerson den 4 december förlidet år slutade sina dagar gick förvisso en stor ock märklig människa till fädrens skuggor.

Nils Adolf Hedjerson 1881-1961

Käll- och litteraturförteckning
Otryckta källor:

Landsarkivet i Härnösand
– Själevads kyrkoarkiv: födelse- och dopböcker
– Sundsvalls Gustav Adolfs kyrkoarkiv: församlingsböcker
– Undersviks kyrkoarkiv: födelse- och dopböcker, konfirmationsböcker

Landsarkivet i Vadstena
– Västra Nys kyrkoarkiv: lysnings- och vigselböcker

Nacka kommunarkiv
– Kommunalfullmäktiges och kommunalnämndens protokoll för Saltsjöbadens köping (1927–1947)

Stockholms stadsarkiv
– Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv: lysnings- och vigselböcker

Tryckta källor:
Hvar 8 dag, No 23, den 5 mars 1911.

Litteratur:
Cronberg, Olof (2018). Gamla tiders sjukdomsnamn. Sveriges släktforskarförbund.
Martinell, Vidar (1999). Skidsportens historia: längd 1800–1949. Järna.
Rehnberg, Bo, Wickman, Mats & Andersson, Anita (red.) (1991). Djurgårdens IF 100 år: 1891–1991. s. 37–38. Stockholm.
Sveriges statskalender (1940, bihang).
Nordberg, Nils (1962) Djurgården 1962

Övriga källor:
Djurgårdens Idrottsförening (DIF, DIF-arkivet, DIF Historia)
Stockholmskällan (databas; Stockholms stad)
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/10884 Fotograf: Kasper Salin (1856–1919), skapad: 1885–1919, Objekt-ID: Stockholms stadsmuseum
Fotonummer F 3096
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/15092 Fotograf: Kasper Salin (1856–1919), skapad: 1885–1919, Objekt-ID: Stockholms stadsmuseum
Fotonummer F 3097
Sundsvalls museum (Digitalt Museums bildarkiv)
https://digitaltmuseum.se/021017864910/bilden-visar-det-sa-kallade-malmbergska-huset-pa-kyrkogatan-27-det-uppfordes
Svenska gravar (databas)
https://www.svenskagravar.se/
Svenskt porträttarkiv (förening; förvaltar Omar Henrikssons porträttsamling)
https://xn--portrttarkiv-kcb.se/about
Porträtt-id: j6S8rJvx9lAAAAAAAAAtcw.
Sveriges dödbok 7 (1860–2016)
Utomskogens historiska bilder och dokument (förening; Börje Norfelt)
http://www.utomskogens.com/