Nisse Ramm

Nisse Ramm

”Han hade ett ansikte som bara en morsa kan älska.”

Det slitna omdömet följde ofta gamla proffsboxare i spåren. Det kunde — ytligt sett — också ha gällt Nisse Ramm. Han tog sina smällar, fick sina ögonbryn uppfläkta, sin näsa intryckt och sina ögonlock förslappade, men hans plirande pigga ögon skvallrade om att huvudets insida fungerade precis som det skulle.

Nils Arvid Ramm
Född: 1 januari 1903
Boxare
Stor Grabb #4
SM-guld: 2 (1926, 1927)
EM-guld: 1 (1927)
EM-silver: 1 (1925)
OS-silver: 1 (1928)

Jag hade varit i USA som ung reporter 1934 och vid återkomsten satt jag ofta vid ringside i Djurgårds-Cirkus där man i pausen brukade träffa många boxarvänner i Ryttargången.

Nisse Ramm hade avslutat sin aktiva boxarkarriär. Han slog sällskap med Harry Persson, den tidens pugilistiska nationalmonument som nådde fram till en förmatch vid en av legendariske Jack Dempseys galaföreställningar. Detta gav store H. P. från Solna snudd på chansen till en VM-match. Det gick nu inte vägen och sedan dröjde det ända till 1959 innan Ingemar Johansson steg in i ringen med Floyd Patterson och skrev sitt namn i boxningshistorien.

Nisse Ramm åkte i början på 30-talet omkring i landet och gjorde uppvisningar tillsammans med Harry Persson. Två idoler som lämnat den aktiva karriären bakom sig men fortfarande drog folk till idrottsplatserna.

På den tiden var Topsy Lindblom — Idrottsbladets motor och senare Nalen-bas — sekreterare i Svenska Boxningsförbundet. Han utnyttjade de tunga proffsboxarna Nisse Ramm som legendariska goodwillskapare för den nya stil som Topsy introducerade under benämningen ”Den raka vänsterns landslag”.

Nisse Ramm var i hög grad en prydnad för den annars ganska nedsolkade Boxningssporten. Han var ingen sensationsmakare, ingen knockout-kung, ingen storskrävlare och ingen rå slugger. I stället utvecklade han sig till en teknisk perfektionist. Hans träningsiver var gränslös och den präglades alltid av tre bärande inslag: hans fina kroppsbalans som byggde på vältränade ben och snabba fötter, hans perfekta raka slag som han slog som pisksnärtar snarare än klubbslag och hans ettriga närkamper med snabba hårda serier mot motståndarens mellangärde.

Nisse Ramm var en boxare som aldrig gjorde sig skyldig till fula grepp i ringen. Hans slag var rena, han nedlät sig inte till att slå under bältet eller i nacken, han försökte aldrig skalla sönder motståndarens ögonbryn. Själv fick Nisse istället sin utmätta skärv av den sortens blessyrer. Något som sannolikt blev en av orsakerna till att han förlorade flera matcher som bröts för skador. Slutligen beslöt han sig för att ge upp det aktiva matchandet.

Vi pratade en gång om detta med obehagliga påminnelser om att boxningen verkligen har sina dystra sidor. Nisse hade i USA — han gick sina matcher i Chicago som på den tiden var gangsterstaden nr 1 under den illa beryktade Al Capone-epoken — fått insyn i proffsboxningen när den är som ruskigast, med mutor, köpta domare och uppgjorda matcher till vadhållarnas favör.

Nisse tappade lusten att leva i den miljön. Han upplevde i Chicago ett Amerika från en helt ny synvinkel än den han sett 1927 då han var uttagen som ankare i ett svenskt-danskt amatörlag som gjorde fint ifrån sig i Boston. Då slog Nisse den amerikanska marinens tungviktsmästare, Ernie Schaaf, som sedermera blev proffs och gick en fatal match mot Primo Camera. Schaaf fick oerhört med stryk och knockades slutligen till en medvetslöshet ur vilken han aldrig reste sig.

Som professionell gick Nisse Ramm 22 matcher av vilka han vann 18. Som amatör och djurgårdare hade han dessförinnan tagit SM-titlar i lätt tungvikt 1926 och 1927, vunnit två EM-titlar och tagit en silvermedalj vid olympiska spelen i Amsterdam 1928. Redan då hade han emellertid besvär med sina sköra ögonbryn och förlorade därför finalen mot argentinaren Jurado.

Nisse Ramm hade ett annat handicap: hans vikt var inte den bästa för att passa en tungviktare. Gränsen mellan lätt tungvikt och tungvikt gick vid 79,3 kilo och Nisse vägde normalt mellan 80 och 81 kilo, detta betydde att han var lite för lätt för att kunna tampas med de stora tunga grabbarna och lite för tung för att kunna hålla gränsen för lätt tungvikt utan att späka sig eller banta.

Hans solida teknik kompenserade en del av viktbesvären, men räckte ändå inte till för att ge honom de stora chanserna och de stora pengarna. I stället beslöt han sig för att lägga av boxningen vid 28 års ålder då han ”en dag mitt på Kungsgatan” kände att han fick ett svindelanfall som gav honom balanssvårigheter. Det blev en signal som sade honom att nu hade Nisse Ramm proffsboxats färdigt.

Boxningsträningen släppte han dock inte. Han gillade atmosfären i de primitiva träningslokalerna på Söder där han ända upp i 70-årsåldern var en flitig gäst för att trumma sina serier på päronbollen eller dunka sina krokslag mot sandsäcken.

Sparringronderna avstod han ifrån: ”när man blir gammal är det så lätt att få blåtiror och det ser ju lite konstigt ut om man rör sig ute på stan med både bucklig näsa och utgjutningar kring ögonen”.

På den tiden — långt in på 60-talet — var det en smula ”inne” bland känt folk att kliva in på träningsgymmen och göra några svettiga träningspass. I Spartas lokal på Kocksgatan sågs inte bara Nisse Ramm skuggboxas bland ungdomarna, där kunde man möta författaren Stig Slas Claesson, konstexperten Pontus Hultén eller fil doktorn Anders Hedvall vid KB:s planschavdelning!

Hemma i tvåan i Hammarby hade han 500 skivor klassisk musik av Bach, Mozart och Beethoven.

I detta sällskap av tecknare, författare, konstkännare och journalister var Nisse Ramm ingalunda bortkommen. Hemma i tvåan i Hammarby hade han 500 skivor klassisk musik av Bach, Mozart och Beethoven. Bokhyllorna var välförsedda och klippböckerna talade om att den gamle smedhalvan, rörmokaren och fastighetsskötaren hade en begåvningsreserv långt ovanför det som presterades i boxarringen.

Nisse Ramm föddes 1903 på nyårsdagen och dog 1986. Jag minns honom som en av de mest sympatiska idrottskamrater jag mött. Han var aldrig storordig eller skrytsam, han talade klokt och sakligt om sina insatser i ringen och han log varmt när han började prata om sitt musikintresse.

Jag hade känslan av att Nisse Ramm var en ganska harmonisk människa. Han gifte sig med en norska och levde tydligen ett lyckligt hemliv. Han hade lärt sig av de törnar han fått — inte minst under de hårda åren i Chicago — och han förstod att utnyttja boxningsträningen som ett livselixir på äldre dar.

Jag minns honom tydligt en dag på 70-talet då jag mötte honom på gatan och vi språkade lite om gångna tider. Det fanns hos honom en vänlig utstrålning som kändes ovanligt optimistisk. Han hade funnit sig tillrätta med sitt liv.

Carl-Adam Nycop, frilansjournalist, startade tidningarna Expressen och SE. Chefredaktör Expressen 1944—62.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).