Kent Nilsson

Kenta “Mr Magic” Nilsson

För låt oss säga priset på en halvschysst video, eller en ny cykel, köptes Kent Nilsson över från Ösmo GIF till Djurgården.

Året var 1971. För det facila priset av 3000 kronor blev DIF en Mr Magic rikare.

Fast Kenta var AIK:are från början. När han som tonåring skrinnade omkring på rinken hemma i Ösmo, var det AIK han drömde om — vägen till lycka och ett liv som proffs.

Kent Åke Nilsson
Född: 31 augusti 1956.
Ishockeyspelare.
SM-guld: 1 (1989)

Men det var många år sedan. I dag kan han med mogen röst säga:

— Djurgården är min klubb, inget snack om saken. Det är där jag känner mig som hemma!

Man blir vis med åren.

Hela karl’n tycks vara en enda stor hög av matjord.

Alla älskar en lirare som Kenta Nilsson. Vem kan motstå det irrationella? Att som en i publiken med egna ögon få bevittna det omöjliga möjliggöras.

Jag minns med en rysning av välbehag Kentas 4—2-mål mot USA i Hockey-VM i Globen 1989!

Kenta Nilsson är killen med matjord i fickorna. Eller som Leif Boork (presentation överflödig!) säger: ”Hela karl’n tycks vara en enda stor hög av matjord”.

Vem är han då, killen med en begåvning så stor att han kan få vilken motståndare som helst att se ut som en levande konsum-åtta på isen?

Få vet vem han är bakom den ”glättiga” ytan.

— Det är väl en viss stil han kör. De som inte känner Kenta uppfattar nog honom som lite ytlig, säger kompisen Håkan Södergren.

Ofta hålls Mr Magic-masken uppe av rent professionella skäl.

— Om man kommer in i ett omklädningsrum glad, så smittar det av sig på kompisarna. Glider man in sur, mår ingen bättre av det, säger proffset Nilsson.

Men till saken hör att Kent Nilsson faktiskt är en kul typ som gillar att skämta med sin omgivning.

— Ärligt talat så är det inte ofta jag är arg eller eller sur. Jag gillar att umgås med folk och ha kul i största allmänhet, säger människan Nilsson.

1971 var året som förändrade Kent Nilssons idrottsliv. Året då hans remarkabla karriär startade.

Kurre Thulin minns mycket väl när han upptäckte Kenta.

— Jag jobbade som juniortränare i Djurgården på den tiden och skulle åka och titta på division III-gänget Ösmo. Det var match och den enda jag såg var Kenta. Han stack verkligen upp ur mängden. Han var helt fenomenal! Någon vecka senare skulle Djurgårdens juniorlag åka till en turnering i östtyska Weiswasser och jag tänkte att den här killen måste bara följa med.

Men 15-årige Kent Nilsson var inte alls så lättövertalad. Han trivdes bra i Ösmo och dessutom var han ju AIK:are.

Men Kurre gav sig inte. Kenta följde med till Östtyskland och strax därefter värvades han till Djurgårdens IF. Förutom att Ösmo blev 3 000 kronor rikare, fick pappa Åke bensinpengar till de långa resorna mellan Nynäshamn och Isstadion, Kenta ärades med lite fickpengar — allt var frid och fröjd.

Två år senare, 1973, debuterade 17-årige Nilsson i DIF:s A-lag. Tränaren Carl-Göran Lill-Stöveln Öberg och lagledaren Kurre hade egentligen velat spara honom ytterligare ett år, men unge Nilsson gick inte att stoppa.

— Det var det viktigaste steget i min karriär. Känslan, när de sa att jag var uppflyttad till A-truppen, glömmer jag aldrig.

Sedan gick allt i snabb takt. Tre år i DIF. Tumultartad övergång till AIK och efter en säsong där var det dags för det stora klivet.

Winnipeg Jets (WHA-ligan) hade bläddrat tillräckligt med dollarbunten och Kentas proffsdröm gick i uppfyllelse. En dröm han sedan förvaltade väl: Atlanta Flames, Calgary Flames, Minnesota North Stars, Edmonton Oilers, Bolzano, Lugano, Djurgården och numera schweiziska Kloten.

Leif Boork:

— Hans exceptionella talang är en gudagåva. Max en på hundratusen duktiga hockeyspelare föds med Kentas känsla.

Hans förmåga att utnyttja sin talang på bästa sätt har hjälpt honom långt. Men skall sanningen fram så har Nilsson även bra tumme med Fru Fortuna. Eller vågar man kalla det för vanlig bonntur? Hör på den här bara!

När Kenta Nilssons stjärna lyste som intensivast, blev han inbjuden till det kanadensiska TV-programmet ”Hockey Night”. I direktsändning skulle Kenta försöka träffa målburens ribba från den röda linjen. Han hade sex chanser på sig att övertyga omgivningen om hans förträfflighet.

Ljudet av en klockren ribbträff spreds över hela kontinenten — i direktsändning!

Medan låten We beleive in magic spelades gled Kenta lugnt fram till pucken, koncentrerade sig ett par sekunder och sedan sa det bara pang. Ljudet av en klockren ribbträff spreds över hela kontinenten — i direktsändning! Så föddes Mr Magic.

Vad är det man säger, ”a piece of cake”?!

Att se Kenta Nilsson i aktion är ofta tvetydigt. Lika himmelskt gudomlig som han kan vara på isen, lika djävulskt slött kan han glida omkring — något de flesta tränare han haft blivit varse.

— Det är en pendling mellan ytterligheter att ha med honom. Det är lätt att man bara minns alla fantastiska mål han har gjort under sin karriär och glömmer bort alla de gånger han bäddat för ett baklängesmål, säger Boork.

Kenta Nilsson är mycket väl medveten om att han kunnat bättre om han varit mer ambitiös och aggressiv på isen. Men det där med träning har aldrig varit Nilssons starka sida. Ett faktum som ibland gjort sig påmint på vågen.

Där satt jag med handen i kläm och kände mig som en femåring tagen på bar gärning.

— Inför Canada Cup -84 vägde jag väl några kilo för mycket. En kväll var jag hemma hos Leif Boork, som då tränade landslaget. På soffbordet stod en smarrig sockerkaka. Just när jag skulle sträcka mig fram för att ta en bit, slängde Boorken på sockerkakslocket. (Långt skratt.) Kan du tänka dig va! Där satt jag med handen i kläm och kände mig som en femåring tagen på bar gärning.

Tränings- och kosthållningsvanorna har just inte blivit bättre med åren.

— Nu tar jag mig en bira när jag har lust. Jag kanske blir sämre av det, men det är smällar man får ta. Så jäkla viktig är inte hockeyn längre.

Avdelningen ”Pengar och Rikedom” är Kenta Nilsson, som så många andra idrottsstjärnor, högst förtegen om.

Han påstår dock att bankkontot inte är så fett längre. Det mesta har Kent och hans fru Berit spenderat på familjen. Barnen Robert, Anders och Helen har aldrig behövt sakna något.

Men ett tecken på att Nilssons inte är helt bankrutt avslöjar Kenta när familjens bilar kommer på tal.

— Vi har bara två. En Toyota och en… Nej förresten. Jag har nog en Merca Cupé hemma i Nynäs också. Kanske är det rent av fyra bilar vi har.

(Kenta lägger ifrån sig telefonluren och ropar åt sin mamma Ingrid som är i Zurich och hälsar på.)

— Morsan, har du koll på om det är tre, eller fyra bilar vi har?

Just innan vårt samtal skall avslutas, ropar Kenta förskräckt:

— Vänta! Hur gick det för Djurgården i kväll?

— Jaså, vi slog Malmö. Vad skönt!

Camilla Tollstoy, frilansjournalist på bl a DN-sporten och TT-sporten.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).