Sigvard ”Sigge” Parling

Sigvard ”Sigge” Parling

Sigvard ”Sigge” Parling arbetade hårt när han var ung och blev därför väldigt kraftig i kroppen.
– Jag märkte ju att det gick att använda kroppen på fotbollsplanen, säger ”Sigge”.
Parlings fysiska spel på sin ytterhalvplats var något nytt på svenska fotbollsplaner i en tid då det kunde spelas hela matcher utan att det knappt förekom tacklingar.
– Jag berättade för reporter att jag kom från Forsbacka i Sandviken. Efter det blev jag kallad ”järnkamin” eftersom Sandviken kallades för ”Järnriket”. Så småningom kallades hela laget för ”Järnkaminerna”, vi hade väl inga grabbar som steg åt sidan i laget. Motståndarna visste att det small, det sa bara pang och tjong, om de inte passade bollen vidare direkt.

Sigvard Emanuel Parling
Född: 26 mars 1930.

Fotbollsspelare: Ytterhalv.
Moderklubb: Sandvikens AIK.
11 säsonger. 195 matcher. 12 mål.
1949/50 10 0
1950/51 10 2
1951/52 3 0
1952/53 21 2
1953/54 20 4
1954/55 22 0 SM-guld.
1955/56 22 2
1956/57 22 1
1957/58 24 0
1959 22 0 SM-guld.
1960 19 1

Sigvard ”Sigge” Parling flyttade till Stockholm i februari 1950. Han värvades till Djurgården från Sandvikens AIK av en annan ”Sigge”, den legendariske DIF-ordföranden Sigvard ”Sigge” Bergh. Debuten i den blårandiga tröjan var då avklarad. Redan i oktober 1949 hade den då 19-årige Parling fått följa med Djurgårdstruppen på en sväng i Europa där laget spelade oavgjort mot Hollands landslag. Den första allsvenska matchen spelade han på Råsunda ett halvår senare – det blev förlust mot starka IFK Norrköping. ”Sigge” hade då påbörjat sin militärtjänst i Stockholm och anmälde sig sedan till en treårig utbildning till VVS-konsult.
– Det gick bra, minns ”Sigge”. Jag har bra läshuvud och man tränade inte på dagarna på den tiden. Alla spelare var ju amatörer och hade jobb eller studier vid sidan om fotbollen. Jag minns att vi fick 100 kronor i ersättning för en vunnen match men bara 50 kronor om vi förlorade.

Djurgårdens spelartrupp bestod av flera inköpta förvärv och det tog några år innan man fick ihop ett riktigt lag av stjärnorna. 1955 vann laget klubbens första SM-guld på 35 år.
– Efter hand blev kamratandan bättre och vi hade väldigt trevligt tillsammans. John ”Jompa” Eriksson var en spelare som betydde mycket för sammanhållningen. Han var en riktig eldsjäl som höll snacket och moralen uppe. En annan spelare som var väldigt bra var Karl-Erik ”Kacka” Andersson. Han lade kanske inte ner hela sin själ i fotbollen, men han hade enorma förutsättningar.
Tillsammans med Gösta ”Knivsta” Sandberg fick ”Sigge” Parling motståndarna att drömma mardrömmar om vänsterkanten – såväl i allsvenskan som i landslagssammanhang. ”Sigge” gjorde 39 A-landskamper och var ordinarie i det lag som tog VM-silvret 1958.

– Det talades mycket om brassarnas offensiv med Pelé och de andra stjärnorna men de hade också en helt suverän backlinje. Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurt ”Kurre” Hamrin brukade alltid ta sig fram på kanterna men de kom ingenstans.

Drygt två år efter den historiska VM-finalen spelade han sin sista match i blårandigt. Den blev extra smärtsam då förlusten mot IFK Norrköping innebar att Djurgården, som var regerande svenska mästare, sensationellt åkte ur högsta serien.

– Jag minns känslan i omklädningsrummet efter matchen.. Det var hårt. Jag hade missat vårsäsongen på grund av lunginflammation men vi hade i stort sett samma lag som året innan vunnit SM-guld. Vi trodde att vi skulle klara oss bra med Knut Hallberg, som tagit över som mitt under pågående säsong året innan, men han var ingen fotbollstränare. Med tanke på alla de pengar som föreningen drog in 1959, då vi hade oftast hade storpublik på Råsunda, så var det väl lite synd att en del av pengarna inte gick till att skaffa fram en riktig tränare, Lunginflammationen drog han på
sig under en landskamp mot Irland i Malmö, samma olycksaliga kväll som han fick beskedet att Italien stängde ligan för utlandsproffs eftersom man ville höja nivån på landslaget.
– Jag hade ett kontrakt på gång i Italien och det hade gett mig en chans att få tjäna lite pengar på fotbollen. Jag har tänkt en del på hur mycket tid man lade ner utan att få någon ersättning för det. Samtidigt minns man det som en fantastisk tid där man skaffade sig massor av goda vänner.

Enda gången ”Sigge” Parling fick känna på proffslivet var under en månads förberedelser inför VM 1958. Fotbollförbundet såg till att även de allsvenska spelarna i truppen kunde ta ledigt från sina arbeten.
– Det var nog mycket tack vare det som vi kunde gå så långt som till final. Det var helt annorlunda att kunna träna som proffs. Sedan hade vi bra ledare som kunde matcha laget bra.
Den tuffa spelstilen har inte lämnat kroppen helt obemärkt. Ibland blir det ett besök hos en kiropraktor för att se till en gammal vristskada.
– Jag vrickade till vristen redan när jag var 18 år och skadan har hängt med sedan dess. Det gick bra så länge man tränade och dessutom tillbringade jag mycket tid på Döbelnsgatan hos Oskar Nordströms mottagning. Han var en mycket skicklig kiropraktor, minns ”Sigge”. 90 kilo Parling blev till den typiske järnkaminen som aldrig slutade att driva på sina medspelare. Även om motståndarnas anhängare ofta såg honom som en benknäckare så gick det inte att bortse från hans kapacitet som fotbollsspelare.

– Jag spelade aldrig ojuste eller osportsligt, tvärtom så hatade jag spel som förstörde matchen. Jag gick alltid in rakt fram med hela kroppen i närkamperna och de som stod i vägen fick flytta på sig, säger ”Sigge”.
Derbymatcherna mellan Djurgården och AIK var väldigt speciella även i början på 1950-talet. Spelarna i Djurgårdens lag samlades flera timmar innan matcherna vilket var ovanligt på den tiden.
– Ofta ledde den långa uppladdningen till att vi var för spända när vi kom ut på planen. Under andra hälften av 1950-talet laddade vi upp som
inför vanliga matcher och då gick det mycket bättre ute på planen, säger ”Sigge” Parling. I dag hade ”Sigge” Parling sannolikt gjort sig en förmögenhet på sin höga standard som fotbollsspelare. Men han fick nöja sig med några gudglimrande medaljer i prisskåpet, bland annat Djurgårdens IF:s hedersutmärkelse som han mottog 1959. Och han är fortfarande den enda djurgårdaren som har spelat en VM-final i fotboll. Numera följer han Djurgården via TV:n hemma på gården i Hedesunda i Gästrikland och besöker Stadion någon gång om året.

Han spelade allsvenskt redan hemma i Forsbacka – men i bandy som målvakt(!). I Stockholm fortsatte bandykarriären i IFK Stockholm och senare i Uppsalaklubben Sirius. Förutom ett SM-guld blev det åtta A-bandylandskamper och ett VM-silver 1961 (1–2 i finalen mot Sovjet). Det innebär att ”Sigge” Parling tillsammans med Orvar Bergmark är den enda svensk som tagit VM-silver i två bollsporter.

David Bogerius
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

Sigge Parling

— Parling, det räcker, sa pappa gillande där vi satt på Råsundas östra läktare någon gång i mitten av femtitalet.

— Sigge Sluring, skrev sportjournalisterna.

— Buuu, tjöt AIK-klacken på norra ståplats.

Nummer sex i Djurgården plöjde omkring där nere på planen så att späda ”gnagare” stöp i flock.

Sigge Parling, vänsterhalven med den breda bringan och den bistra uppsynen, blev aldrig publikkär utanför djurgårdsleden trots VM-silvret och de 39 A-landskamperna.

Parling var den genuine femtitalisten. Han speglade tidsandan under en period då fotbollen drog masspublik och var viktig för oss unga. Det var de sista åren innan musikindustrin började odla ungdomskulturen och tog över det stora intresset.

Parling var för oss den enkle men starke grabben från bruket som for till storstan för att forma framtiden då hjulen sköt fart i det nya folksamhället.

Sigge kom till Djurgården från Sandvikens AIK 1949. Men han var uppvuxen i Forsbacka där han arbetade som smedhalva på bruket.

Han vaktade bandymålet på fritiden. I målet hamnade han därför att han saknade skridskor. Hemmet var påvert och syskonen många.

Djurgården gav honom utbildning och allsvensk fotboll.

Parling var den genuine femtitalisten.

AIK stod i början av femtitalet för det etablerade inom stockholmsfotbollen. Hammarby för det kvardröjande småskaliga och proletära. Djurgården var på väg upp och red med den nya tiden. Aven om det svenska femtitalet gick i grått, så bar det på en sturig framstegstro.

Det var här Parling kom in som en symbol. Han och Knivsta Sandberg gav med sin spelstil den nya djurgårdsandan en innebörd utanför bollarenorna. I vart fall bland oss grabbar.

Det gällde att lita till sig själv och de egna resurserna hur udda de än var. Det dög inte att låta sig bländas av andra. Den som däremot skickade in en sjuhelsikes kraft och vilja för att bryta väg för sig själv och de sina kunde lyckas.

Guldåren för Djurgårdens fotboll började med smygande rykten på stan.

När allsvenska vårpremiären nalkades kom rapporter som berättade att djurgårdarna sprängt testcyklarna på GIH.

Frank Soo, en ”galen” halvkines, hade getts tränarpiskan i Djurgården, sas det. Inte nog med det, han klatschade med den så att de arma djurgårdarna sprang sig spyfärdiga i Lill-Jansskogen mörka vinterkvällar då vettigt folk satt hemma, lyssnade på radio och läste hermodskurser.

När allsvenska vårpremiären nalkades kom rapporter som berättade att djurgårdarna sprängt testcyklarna uppe på GIH.

Ryktet talade alltså sant.

Det blev allsvenskt guld både 1955 och 1959.

Djurgårdarna kallades järnkaminer och terränglöpare. Laget var, enligt folktron, fogat med ett gäng kantiga tungviktare som visserligen orkade springa både långt och länge men som sparkade hellre än bra och oftast då på motståndarna av ren stridsiver.

Parling var anföraren och utsågs till järnkaminernas järnkamin.

Visst var han en hårding med sin stora smedkropp, men inget råskinn. Han stred med blanka vapen. Att sedan mera klent byggda motspelare for i backen kunde ju inte han hjälpa. Här gällde det att segra.

Parling var påpiskaren ute på plan, le i käften och lomhörd för allt taktikprat drev han outtröttligt framåt. Djurgårdens vänsterbackar levde ett lika ödsligt som farligt fotbollsliv på Parlings tid.

Han såg knappast ut som en bollspelare där han krängde fram; en knubbigt växt klump runt 90 kilo med högt hårfäste, fladdrande hårtestar och ben grova som stubbar.

Bolltekniken var sisådär, steget småsegt och skotten mer fjuttar än mörsare.

Parling var påpiskaren ute på plan, le i käften och lomhörd för allt taktikprat drev han outtröttligt framåt.

Men helheten var bättre än de enskilda delarna. Parling var en spelare i världsklass.

Han är den ende djurgårdare, hittills, som spelat en VM-final i fotboll. Det var 1958 när Brasilien slog Sverige med 5—2 på Råsunda.

Parling lät sig inte imponeras av matchens betydelse och var inte blekare om nosen än vanligt där han tågade in på planen, efter Julie och före Hamrin, italienproffsen.

Han tog för sig som vanligt; slet kopiöst, bröt in i närkamperna med bringan först, kom ut med bollen, släppte den kvickt i djupled.

Den 17-årige Pelé var utan snack matchens lirare. Parling lyste mest av svenskarna och var, enligt pressen, klart bäst i laget. Även om några påpekade att det var bakom Parling brassarna satte in sina avgörande stötar.

Hur det än var med den saken ansågs Parling vara en av turneringens bästa halvbackar.

Han hade förberett sig väl inför finalen.

— Jag började alltid ladda mentalt flera dagar före en stor match. Ofta gick jag ensam ut i skogen för att få vara i fred. När folk tilltalade mig kunde jag verka tämligen frånvarande, jag hade då matchen inne i skallen, sa han i en intervju i Dagens Nyheter 25 år efter VM-finalen.

Det stack hål på en myt.

På femtitalet ansågs det nämligen att Parling var en disträ bohem som inte tog fotbollen riktigt på allvar.

Det var alltså tvärtom.

Parling var något av fotbollens Mr Jekyll och Dr Hyde på ett annat sätt. Den i matcherna så stränge kämpen var en enkel och glad kille, något av ett naturbarn, utanför planen. Han smälte lätt in i gänget, både i Djurgården och landslaget.

Parling skrev proffskontrakt med italienska Spal 1960, men det hävdes till hans besvikelse på grund av en ny lag som stoppade importen av fotbollsspelare.

Samma år lämnade han Djurgården och landslaget.

— Heja, Djuuuuuuuuurgååååååååårn!, de solitära och skrovliga skrina under guldårens matcher förlorade därmed något av sin äkta klang och desperation.

Det var ju Sigge Parling som brukade locka fram dem i sin aldrig sinande, men ibland tanklösa, attacklust.

Det gyllene femtitalet var över.

Cian Lund, journalist på Dagens Nyheter, styrelsemedlem i Djurgårdens fotbollssektion 1979—83.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).