Carl von Essen

Carl von Essen

Vi var många som förvånades när Sverige tog OS-guld i lagvärja 1976 i Montreal. Fäktning? Sverige? OS-guld?!
Själv var jag 15 år och Alexandre Dumas trilogi om De tre musketörerna (som egentligen var fyra) hade fortfarande en hedersplats i bokhyllan. Ännu minns jag musketörernas egenskaper; modige Atos, gemytlige Portos, listige Aramis, samt hjälten d’Artagnan.

Carl Thure Henrik von Essen
Född: 18 oktober 1940.

Fäktare
SM-guld: 10 (1966, 67, 69, 70, 73, 74, 75, 77, 78 x 2)
VM-guld: 2 (1974, 1975)
OS-guld: 1976

De fyra musketörerna (som egentligen var fem) på prispallen i Montreal hette Carl von Essen, Hasse Jacobson, Leif Högström och Rolf Edling. Den femte, Göran Flodström, låg på sjukhus efter att ha blivit skadad under finalen. Carl von Essen ersatte Flodström i OS-finalen och hans gedigna insats betydde mycket för den lyckliga utgången — seger 8—5 mot Västtyskland.

Många spådde ett uppsving för fäktningen i Sverige efter OS-triumfen, en spådom som aldrig slog in. En något ökad tillströmning till fäktningslokalerna kunde noteras tiden närmast efter OS, men snart var intresset tillbaka till det vanliga. Det vill säga ganska litet.

Det är märkligt. Åtskilliga fler än undertecknad har fascinerats av De tre musketörerna i bok- och filmform. För att inte tala om alla klassiska fäktscener man genomlevt framför TV-rutan och i biosalongen. Visst borde många ungar vilja pröva på själva. Eller också är det tvärtom: det doftar gammal äventyrsfilm och aristokratiskt 1700-tal över fäktningen som därför inte tas på det allvar den förtjänar. Åtminstone inte i Sverige. Heter sedan en av landets bästa fäktare Carl von Essen är risken stor att schablonbilden förstärks.

Fäktningen är en folksport i litet format.

Dikten ligger i det här fallet långt ifrån verkligheten: som är stenhård, disciplinerad träning under fäktmästare Bela Rerrich i Djurgårdens oglamourösa fäktningslokal, inhyst i Ropstens T-banestation. Verkligheten kan också vara ett möte med jägmästare Carl von Essen på hans arbetsplats en grådaskig februaridag. Han är skolchef på Jägarförbundets jaktvårdsskola Östermalma i Sörmland. Klädd för vildmarksliv. I stora stövlar går han omkring och försöker få fatt på två lekande hundar: matdags.

Han har ett distinkt handslag. Och sticker med en blixtrande värja hål på myten om den aristokratiska och romantiska fäktningen.

— Bara för att jag heter von Essen är inte fäktning en överklassport. Hela det här klasstänkandet inom idrotten är förlegat. Det var längesen kungen och Marcus Wallenberg lirade tennis. Fan, mina ungar lirar tennis, inte bryr sig dom om vilken bakgrund deras klubbkamrater har. Eller ta golfen, den är en folksport av jätteformat. Fäktningen är en folksport i litet format. Här finns människor från alla skikt i samhället.

Festa är helt okej — efter tävlingen.

Men kanske vissa karaktärsegenskaper ändå stämmer överens med mina gamla romanhjältar:

Mod: Fäktning på elitnivå kräver iskalla nerver. Att Carl, vid ställningen 4—4 i OS-finalen, blev tvungen att ersätta Göran Flodström mitt i pågående match berörde honom inte särskilt.

— Det var inga problem, jag var mentalt förberedd.

Gemyt: Carl von Essen är trevlig, engagerad och lättpratad. Jag skulle gärna ta en öl med honom på krogen och diskutera livets väsentligheter.

— Festa är helt okej — efter tävlingen. Men både under förberedelsetiden och själva tävlandet krävs det att man sköter sig minutiöst.

List: Taktik och rävspel är viktiga ingredienser i fäktningen. Både i matcherna och mellan dem. När Göran Flodström skadades i OS-finalen gällde det att utnyttja situationen så långt det gick.

Våra läkare maskade och schabblade så mycket dom kunde.

— Vid en allvarlig skada var regeln att matchen fick avbrytas max 20 minuter för att fäktaren ska kunna återhämta sig. Så direkt när Göran föll ihop sprang vi fram och frågade om han kunde fäktas mer. Absolut inte, blev svaret, men ingen annan förstod ju svenska. Våra läkare maskade och schabblade så mycket dom kunde, alltmedan jag och Bela Rerrich använde dom dyrbara minuterna för uppvärmning. Vi körde som fan!

Carl gjorde bra ifrån sig i finalen. Han förlorade visserligen matchen han hoppade in i. Men vann två andra dueller, bland annat mot världsmästaren Alexander Pusch.

Hjälte blev han i press och etermedia när guldet var klart: ”Som så många gånger tidigare visade Carl vilken fin lagfäktare han är” (DN). ”Han kan tända och vända och fäktas över sin förmåga just i lagmatcher” (Radiosporten).

Den då 36-årige Carl von Essen var motorn i laget. Oavsett om han fäktades i matcherna eller inte skulle han se till att hålla moralen uppe bland sina yngre lagkamrater.

— Jag skulle kunna jämföra med ryska ishockeylandslaget i början av 70-talet, säger Carl. Liksom Bela Rerrich förstod Tarasov att laget behövde en stilbildare, en skicklig idrottsman som skulle tjäna som förebild både på och utanför idrottsarenan. Det skulle ge dom yngre en säkerhet i sitt agerande.

— Jag hade uppnått rätta åldern för att kunna axla rollen, som ju kräver att man mognat lite som människa.

Laganda och disciplin hjälpte fram svenskarna till OS-guldet 1976. De fick nämligen en ”helveteslottning” enligt Carl: i kvarts och semifinalerna mötte man professionella öststatsfäktarna från Sovjet (9—4) och Ungern (7—6) och så det nya stjärnskottet på fäktarhimlen, Västtyskland, i finalen.

Dessutom hade laget pressen på sig att vara favorittippat. Sverige var regerande världsmästare i lagvärja sedan två år tillbaka — vann VM både -74 och -75. Säkert ett okänt faktum för de flesta idrottsintresserade svenskar. Det är nämligen endast vid Olympiska spel som fäktningen uppmärksammas ordentligt.

Det var samma stomme i guldlagen: von Essen, Jacobson, Högström, Flodström och Edling. Den sistnämnde tillhörde LUGI, ”Lappen” Flodström kom till DIF 1975 från Umeå. Men de tre förstnämnda var urdjurgårdare.

— Carl var en energisk och ytterst målmedveten fäktare — alltid med utrustningen i absolut perfekt skick, berättar Leif Högström. Han ville avgöra matcherna snabbt. Oftast gick det vägen, men en och annan onödig förlust blev det när han hade för bråttom.

Landslagets djurgårdare hade stora framgångar på hemmaplan. I värja plockade man hem mängder av SM-tecken. Carl tog åtta SM i lagvärja och två individuellt mellan åren 1966 och 1978.

1966 fick Carl von Essen även ett VM-brons i lagvärja. En första kulmen på en lång fäktarkarriär: mamman, tävlingsfäktare från Finland, tänder det första intresset, sedan tränar han hemma i Jönköping mot skolans gymnastiktränare tills dess att eleven får in för många stötar, under lumpen i Stockholm 1960 blir det stenhårda pass tillsammans med Bela Rerrich i fäktningssektionens dåvarande lokaler under Stadions ståplatsläktare. Det är nu han blir djurgårdare.

— Och det är jag verkligen fortfarande. Det finns en tradition inom klubben personifierad av Knivsta Sandberg: att kämpa sig igenom svårigheter med obruten vilja. En inställning som är väldigt viktig inom fäktningen.

— För fäktningen är en kampidrott. Det är man mot man. Snabbhet och styrka. Ska du vinna gäller det att läsa motståndaren och överlista honom.

— En stor självkännedom får man på köpet!

Mats Wickman, kulturhistoriker, journalist, en av denna boks två huvudredaktörer.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).