Edvin Vesterby

Edvin Vesterby

Edvin Vesterby är en äkta Djurgårdare, född i Estland men fostrad i Djurgården.
När andra världskriget bröt ut och Edvin var elva år flydde två av hans äldre bröder till Sverige. Till allas häpnad kom bröderna tillbaka i april 1944. Men de kom endast tillbaka för att med en stor båt hämta Edvin, övriga syskon, föräldrar och ett antal släktingar. Mitt i natten flydde de, inalles 37 personer. Färden över Östersjön var mycket riskfylld, det var fullt av nazistiska krigsfartyg. Ändå gick allt väl.

Edvin Vesterby
Född: 23 oktober 1927

Brottare
SM-guld: 16 (1952, 54, 2 x 55, 2 x 56, 57, 59, 2 x 60, 3 x 61, 63, 64, 65)
OS-silver: 1 (1956)

Idag sitter Edvin och tänker tillbaka på dessa dramatiska år av krig och förödelse. Han känner stolthet över sitt estniska ursprung och håller tummarna för ett fritt Estland och den dag då han kan återvända och bese barndomshemmet. Edvin blir dock Sverige och Djurgården trogen. Han känner stor tacksamhet mot Sverige och den tid han haft här.

Sina idrottsliga talanger visade han snart upp i Sverige. I Djurgården fostrades han och blev mycket framgångsrik. Han deltog i 3 olympiader och hans bästa merit är ett silver i Melbourne 1956.

Första gången jag träffade Edvin var vid min första landskamp 1962, då vi mötte Finland på bortaplan. Jag minns honom som en oerhörd fighter, som samtidigt var mycket teknisk. Han hade hållit världsklass i tio år och var fortfarande en stor tillgång för landslaget. Rent idrottsligt inspirerade hans skicklighet och kämpaglöd oss andra. Sedan var också Edvin landslagstruppens muntergök. En sådan som kan lätta upp stämningen i de mesta spända sammanhang.

Jag anser Edvin vara en av våra mest otursdrabbade brottare någonsin. Edvin har i de stora turneringarna OS och VM, förutom sitt OS-silver, 5 fjärdeplaceringar. För Sveriges del har alla de poäng fjärdeplaceringarna inneburit varit viktiga, men för den enskilde idrottsmannen är skillnaden mellan medalj och fjärdeplats himmelsvid. Med marginalerna på rätt sida kunde Edvin varit flerfaldig VM- och OS-medaljör. Nu blev det inte så.

Edvin blev i alla fall svensk mästare 14 gånger individuellt och 2 gånger i lag och är därmed Djugårdens bäste brottare genom tiderna. Sina framgångar på mattan vill han främst tillskriva den legendariske brottningstränaren Robert Oksa. Denne såg till att brottarna hade god teknik, omåttlig kondition och styrka. Edvin tyckte också mycket om Preven Svedberg som efterträdde Oksa. Preven var en slipad taktiker och ställde helhjärtat upp för sina killar, levde med dem, stöttade dem och reste runt i klubbarna på ett sätt som dagens tränare inte ens skulle drömma om.

— Dagens brottare får inte en fair chans. Matchtiden är för kort och brottarna stressas. Det låser sig för dem därför att ett poängunderläge är svårt att ta igen på så kort matchtid.

Därför skall passivitetsvarningar slopas, menar Edvin, och istället ska domaren söka efter vem som är mest aktiv. Utdelas en aktivitetspoäng måste den som då kommer i 1—0 underläge satsa på grepp.

— Problemet är och har alltid varit att domarna har för stor makt i bedömningssporterna.

Trots alla egna framgångar känner Edvin kanske störst glädje över att sonen Benny blev Sveriges yngste SM-mästare genom tiderna när han 1969 vann 48 kg-klassen. Tyvärr tog andra intressen över och Benny slutade med brottningen.

— Det kom inte oväntat. Brottning är en hård och slitsam sport, konstaterar Edvin.

Många ungdomar slutar när de närmar sig 20-års åldern. Edvins aktiva tid sträckte sig däremot över 20 år. Han tävlade i bantamvikt, dvs 57 kg. Numera är han brottningssektionens ordförande och tränar DIF-brottarna en gång i veckan. Dagens problem i DIF och inom idrotten i stort är bristen på pengar, ”men det ordnar sig nog”.

Edvin reflekterar vidare kring den unga generationen:

— Det är för mycket gatuvåld och för mycket droger. Därför har idrottsrörelsen en stor uppgift, nämligen att suga till sig ungdomen och ge dem sysselsättning och framtidstro. Tänk vad kamratskapet gav mig mycket, säger han, och vad resorna öppnade mina ögon för eländet ute i världen.

Då kände Edvin stolthet över att vara svensk och han hoppas att Sverige åter skall bli en stor brottarnation. Tillsvidare gläder han sig över att Sverige sammantaget ändå är en stor idrottsnation med tanke på den ringa folkmängden, 8,5 miljoner människor.

När nu DIF fyller 100 år är Edvins största önskan att få se en landskamp mellan Sverige och ett fritt Estland arrangerat i Stockholm och måhända i Djurgårdens regi.

Vi önskar Edvin lycka till — för han är ju en äkta Djurgårdare.

Pelle Svensson, advokat och världsmästare i brottning.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).