Sigvard ”Sigge” Bergh

”Sigge” tog direkt plats som inner i både bandy- och fotbollslaget. Han var något långsam, men en härlig tekniker med bra ett skott. Dessutom var han lång och inte oäven i huvudspelet. 1936 vann Djurgården division II östra i fotboll med ”Sigge” som motor i laget och gick till allsvenskt kval. Där stötte man på Hallstahammar. Båda lagen vann hemma, varför det blev en avgörande match i Norrköping. Här vann Djurgården med 2–1 och ”Sigge” gjorde segermåIet. Men sejouren i allsvenskan den här gången blev bara ettårig. ”Sigge” spelade 16 allsvenska matcher (1 mål) men Djurgården kom näst sist.

1937 invigdes Råsunda Fotbollsstadion. Djurgården spelade hemma på Stadion, men i november 1938 fick man spela sin första match på arenan i Solna. En vänskapsmatch mot AIK. ”Gnaget” vann med 4–2, men ”Sigge” gjorde Djurgårdens första mål på Råsunda. Det var han stolt över. Men en knäskada stoppade den aktiva karriären alltför tidigt. Då gick ”Sigge” över till ledarsidan. Man hade inom föreningen redan upptäckt hans ledaregenskaper. 1942 blev han ordförande i Djurgårdens fotbollsektion, som då även innehöll bandy och ishockey. Den posten kom han att inneha i 25 år, han avgick 1967. ”Sigge” var en arbetande ordförande. Han levde med ”sina grabbar”. Fanns alltid till hands på Stadion. Och definitivt ingen i landet kan ha sett så många fotbollsmatcher som ”Sigge” Bergh. ”Livet skall upplevas på en fotbollsläktare”, var ett uttryck som ”Sigge” älskade.

Så självklart var han en lysande talangscout för DIF. Bland de fynd han hittade märks Hasse Jeppson, Arne Arvidsson, ”Lill-Lappen” Hellström, Sigge Parling, Ronney Pettersson, ”Tjalle” Mild, Leffe Eriksson, Conny Granqvist. Ja, listan kan närmast göras oändlig. ”Sigge” hade en otrolig näsa för vilka talanger som skulle blomma ut i hans lag. Han spårade upp talanger, pratade med deras föräldrar och ordnade det socialt i Stockholm, studier eller arbete. ”Färdiga spelare” var ingenting för ”Sigge”. En talang som han missade var bollbegåvningen Roger Magnusson. När ”Sigge” trodde att allt var klart skrev Roger på för Åtvidaberg. Det grämde honom.

Under ”Sigges” tid som ordförande vann Djurgården allsvenskan 1955, 1959, 1964 och 1966. Dessutom basade han för SM-guldet i ishockey 1950. ”Sigge” levde för sitt Djurgården, parallellt med den affärsverksamhet som han bedrev i många år. Självklart var denne kraftkarl även engagerad i förbundsarbete. 1967–1971 var han ordförande i Stockholms Fotbollförbund, 1967–1982 var han ledamot av Svenska Fotbollförbundets syrelse 1967–1968 var han ordförande i seriekommittén, 1969–1983 ordförande i tävlingskommittén. Han var med att utarbeta ”Fotboll 70”, när allsvenskan 1973–1981 i en första sväng utökades från 12 till 14 lag. ”Sigge” var också många gånger överledare för svenska landslag. 1967 satt han på sammanlagt åtta ”stolar” inom fotbollen.

”Sigge” Berg var ingen vän av skryt och skrävel. Han höll en lågmäld profil, hade charm och var en omtyckt och duktig debattör. Han imponerade genom sin oerhörda kunskap. Det var ”Sigge” som var med och skapade den så kallade djurgårdsandan.

I boken ”Många mål, många planer” skojar mångårige styrelsekollegan Lennart Johansson med ”Sigge”. Han skriver: ”Jag såg honom aldrig någonsin ta upp plånboken!” Vilket är en omskrivning av att Sigge var mycket ekonomisk. Som ordförande var han ytterst ansvarig för att Djurgårdens ekonomi alltid var i balans. Sigvard Bergh är definitivt ett av de allra största namnen i Djurgårdens nu 116-åriga historia.

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

20 april 2022 invaldes Sigvard Bergh som medlem nr 14 i Djurgårdens Hall of Fame.

Arne Arvidsson

”Arvid” gjorde många suveräna insatser i DIF. Den allra ”svettigaste” räddningen gjorde han hemma mot Norrköping i september 1963 (1–1). Vid ett tillfälle kom Norrköpings skarpskytt Harry Bild fri. ”Arvid” räddade, men det blev en retur. Bild krutade på för fullt igen mot öppet mål. Men ”Arvid”, som låg på gräset, lyckades på något oförståligt sätt komma upp igen, få en arm på bollen och tippa den över ribban. ”Arvid” spelade 27 A-landskamper 1954–1965. Han debuterade mot Norge i Oslo (1–1) och avslutade i VM-kvalet mot Västtyskland på Råsunda i september 1965 (1–2). Sin roligaste landskamp spelade han mot Danmark på Råsunda hösten 1962.Sverige vann med 4-2 och därmed blev Arne blev ”Stor Grabb”. Han spelade även 13 B-landskamper (rekord tillsammans med Ingvar Svahn, Malmö FF).

Efter karriären i DIF vaktade ”Arvid” målet i Sirius. Därefter blev han målvaktstränare i Djurgården. Som 44-åring gjorde han ett inhopp i Djurgårdens fotbollsmål i Tipscupen, 1973 mot danska Naestved (1–1). Under hela sin långa karriär klarade sig Arne utan allvarligare skador. Men – som 57-åring bröt han lårbenet i en korpmatch… ”Arvid” var också en duktig bandymålvakt i DIF, där han spelade allsvenskt 1962–1966. Han spelade en presslandskamp i bandy. Den duktiga masen spelade även ishockey i Vallentuna BK, där han bildade den så kallade djurgårdskedjan tillsammans med ”Leffe” Eriksson och ”Laban” Arnesson. Arne Arvidsson arbetade som försäljare. Sålde batterier för Tudors räkning i dryga 30 år.

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

Är det sant att en bra målvakt är halva laget? Kanske. I så fall kan Djurgår’ns storhetstid sammanfattas i två ord:

Arne Arvidsson!

En placeringssäker målvakt. Han var alltid där bollen befann sig, utan att behöva ägna sig åt akrobatik. Arvid var också greppsäker som få och gav sällan returer.

Smaka på statistiken: Arvid gjorde 241 allsvenska matcher, 27 A-landskamper och 13 B-kamper. Tog tre allsvenska guld: 1955, 1959 och 1964.

Vi som är uppfödda på södra ståplats på Råsunda glömmer aldrig Arne Arvidssons trygga ryggtavla. Jag minns också — med rysningar av välbehag — en löpsedel en sen söndag i slutet av 50-talet. Det var på den tiden kvällstidningarna på något mirakulöst sett hann prångla ut sportextranummer mindre än en timme efter matchernas slut. Så vi som gick hem till stan från Råsunda hann köpa extraupplagorna vid Odenplan. Och den här dan stod det, med krigsrubriker, över hela Expressens ljusblå löp:

EXTRA ARVIDSSON TOG STRAFF PÅ RÅSUNDA

Jag stal löpsedeln senare på natten och klistrade ömt in den i djurgårdsklippboken.

För Arvidsson var Idolen. Tillsammans med Knivsta, Tumba och några blåränder till. Buddy Holly, Rotborsten Larsson, Alan Ladd och andra kunde ta sig i brasan.

Jag saknar faktiskt den tiden oerhört. Gör Arvid?

— Ja, lite grann. Speciellt derbyna mot AIK. Då låg det spänning i luften, och Råsunda var så gott som spikat varje gång.

— Men vi och gnagarna var goda kompisar. Visst kunde vi smälla ihop så stickor och strån rök på plan, men vi gillade varann skarpt i alla fall.

Det var 1952 som Arne Arvidsson kom till Djurgården från hemorten Långshyttan i Dalarna. Det var på vippen att han hamnat i Norrköping; kontraktet var så gott som klart, men legendariske djurgårdsledaren Sigge Berghs bror, som också var från Långshyttan såg till att unge Arne kom på bättre tankar.

Annars är det just från Norrköping han har ett av sina härligaste fotbollsminnen.

— En straffräddning det också, berättar han. Det var djurgårdsväder, alltså grått och blött och eländigt, och att jag tog straffen bidrog väl till att vi vann där nere. Det händer väl bara nån enda gång vart tjugonde år ungefär. Och Rit-Ola ägnade en spalt åt det i DN.

Spalten finns i de arvidssonska klippböckerna, som föräldrarna skötte med omsorg. Det är inte så ofta Arne tittar i dem numera. Än mer sällan tar han fram de tre allsvenska guldmedaljerna ur prisskåpet hemma i Vallentuna.

Men de ligger där och glimmar och påminner om en epok som nog var speciell.

— Inte vet jag hur grabbarna har det i dag, ler den gamle målvaktsfantomen. Men jag undrar om de kan ha lika kul som vi hade. Då var ju fotbollen en ren hobby. Och djurgårdsandan innebar att vi höll ihop i vått och torrt.

— Tråkningarna haglade visserligen, men det var härligt. Och den som inte klarade jargongen försvann.

På den tiden reste Djurgår’ns fotbollslag mer än kanske någon annan klubb och spöade upp landslag lite varstans i världen. Arne Arvidsson var två gånger i Fjärran Östern och en i Sydamerika — bland annat.

I dag reser han mest i Uppland, som försäljare av Tudorbatterier. Det jobbet har han haft i dryga 30 år. Och han säljer till och med till AIK:are. Han är nämligen en nästan onödigt hygglig kille.

Kille?

Javisst, Arvid är bara lite över de sextio och lirade fotboll till för fyra år sen. Karriären slutade på en grusplan vid Bellevue i norra Stockholm. I en korpmatch bröt Arne lårbenshalsen.

Så nu blir det mest tennis.

Bollen släpper han aldrig.

Ulf Elfving, radioman med stora lyssnarskaror: Svensktoppen, Upp till tretton och magasinet Efter Tre.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Björn Alkeby

– Det var flera målvakter jag konkurrerade med under åren. Till exempel Lasse Pettersson från Hudiksvall som jag konkurrerade med 1978 och 1979 och Stuart Garnham 1981. Då var det några matcher i början på säsongen man inte stod, men när jag väl fick chansen så tog jag den.

Tolv säsonger i Djurgården och en match 1993 blev facit för Alkeby i djurgårdströjan. Under tiden passerade många tränare och Alkeby minns gärna sin första tränare.

– Gösta Sandberg såg jag upp till mycket när jag kom. Vi tränade mycket löpning och det var mycket kaminsnack. Knivsta hade sin storhet i att elda på spelarna.

Björn Alkebys kvaliteter som målvakt kan beskrivas på många olika sätt. Björn var en mycket stabil och trygg målvakt och när konkurrensen var hård tränade Alkeby sig i ännu bättre form. Säkerheten på fötterna var inte den bästa, så det var tur att målvakten fick ta upp bollen på tillbaka passar.

– Jag var hyfsat bra på att värdera och läsa spelet. Det jag saknade var mer aggressivitet i mitt spel, beskriver Alkeby sig själv.

Karriären som fotbollsspelare på 1970- och 1980-talet skiljer sig mycket från hur det är i dag. Både vad gäller löner och träningsförhållanden. De flesta hade jobb eller studerade vid sidan av fotbollen och träningsförhållandena var bedrövliga.

– Jämför man med i dag så skiljer det både när, var och hur man tränade. Vi försökte träna på eftermiddagar, men det var alltid några som hade svårt att komma ifrån jobbet. Ekonomin fanns ju inte så att alla kunde ta ledigt från jobbet. Våra löner var begränsade och ingen spelade för pengarna på den tiden.

Efter 243 matcher i Djurgårdströjan minns Björn speciellt två: Comebacken mellan stolparna 1993 och storsegern över Hammarby 1972.

– Matchen mot Ope 1993 var speciell. Målvakterna gick sönder och Bosse Pettersson som var tränare fick mig att vara med på träningslägret under sommaren. Jag trodde jag skulle vara backup, men det blev en hel match som slutade 3–3. Sedan glömmer jag aldrig 8–1 segern mot Hammarby 1972. Otroligt att Ronnie Hellström som stod i Hammarbys mål släppte in åtta mål.

Björn var också med om en märklig match mot Hammarby 1980.
– Vi låg under med 2–0 när det började regna och matchen bröts. Det var en torsdag och jag var glad att matchen bröts för jag skulle gifta mig på lördagen så jag hade mycket att göra. Det blev ju inte sämre av att vi vann omspelet med 2–1.

Efter den aktiva karriären har Björn Alkeby haft kontakt med fotbollen och Djurgården på olika sätt.
– Jag har varit målvaktstränare och jag jobbade mycket åt Stockholms Fotbollsförbund med kurser. Sedan blev det uppehåll med DIF, men jag arbetade som distriktsmålvaktsinstruktör på förbundsläger. Sedan blev det DIF igen och även de yngre landslagen. Det blev även ett styrelseuppdrag under några år när Jan Lilja var ordförande.

Tomas af Geijerstam
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006, utgiven 2007.

Kalle ”Köping” Gustafsson

Men Kalle fortsatte på den inslagna vägen. 1908 fick Sverige äntligen ett landslag. Kalle togs ut som vänsterinner mot Norge i Göteborg. Svenskarna vann med 11-3. Han gjorde det första svenska landslagsmålet (kvitteringen till 1-1 efter 14 minuter) och hann med ytterligare en fullträff i premiärlandskampen. Senare samma år var han med i OS, och likaså fyra år senare när arrangemanget hölls i Stockholm.

Kalle Gustafsson var förvisso en man med egna åsikter. 1910 ledde han en utbrytning ur IFK Köping. Det var så Köpings IS bildades. Men inte heller här fick freden råda. Efter säsongen 1915, när Kalle hade spelat i 20 av Sveriges 34 första landskamper, förklarade klubbledningen att den 27-årige Gustafsson var ”för gammal”. För honom själv lät det obegripligt. Visst var det simpelt att skylla på åldern. ”För besvärlig”, kanske hade varit rimligare.

Djurgården tog kontakt och Gustafsson blev tågpendlare. De närmaste åren skulle han skörda stora framgångar. Återkomsten till landslaget efter ett års bortavaro firades med tre mål mot Norge (6-0). Senare samma år var han med om Sveriges första seger över läromästarna Danmark (4-0, på Stadion). Kalle satte 2-0-målet. Med Djurgården vann Kalle SM både 1917 och 1920 efter att ha spelat fyra finaler på fem år. Kalle spelade vänsterhalv i alla fyra finalerna och var långt ifrån uttjänt som toppspelare. Det skulle bland annar visa sig i att han kom med i OS-trupperna både 1920 och 1924. Det sistnämnda året spelade han sin sista landskamp, mot Estland.
1925 blev sista året i DIF. I fortsättningen blev han sporthandlare hemma i Köping. ”Köpings-Gustafsson” hann också pröva engelsk fotboll. Vintern 1912-1913 spelade han som amatör för Leicester Fosse och fick göra två vänskapsmatcher med A-laget. Han gjorde båda målen mot Barrow (2-2).

Andra klubbar i Svenska serien: Västmanlands-Nerikes BK, Köpings IS.
A-landskamper: 32 – 22 mål (1908–24).
Meriter: OS-deltagare 1908, 1912, 1920 och 1924 (ej spel). Stor Grabb. 1933/34–1934/35 och Hallstahammars SK hösten 1938.
Övrigt: Spelade tolv matcher som amatör för engelska Leicester Fosse 1913–14.
Utvald till SFS ”Hall of Fame” – första selektionen 2003 (#3). Motiveringstexten:
”Köping var vår förste komplette spelare. Premiärskytt i Sveriges första landskamp 1908 med en landslagskarriär som sträckte sig ända till 1924.”

Gunnar Persson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007.)

Den 16 september 1888 ökade Köpings befolkning till 3 865 personer. Familjen Gustafsson i Gjutaregården fick då en pojke. Han döptes till Karl och blev det andra barnet av totalt sex syskon. När bostaden blev för trång flyttade familjen till Karlberg, ett område där många barnrika familjer bodde. Ungarna fördrev ofta tiden med att anordna tävlingar i löpning, hopp och kast. De fick ett nytt stort intresse när några engelska ynglingar (som befann sig i Köping för att studera maskintillverkning) hade tagit med sig ett bolliknande föremål som det sparkades med.
1894 bildades IF Kamraterna, en förening med många olika idrottsgrenar på programmet. Kalle Gustafsson ville gärna vara med i IFK:s övningar. Han ansågs dock vara alldeles för ung för att få delta i bollsparkandet. Men vid spelplatsen fanns en bäck, och Kalle fick hjälpa till som bollkalle, alltså försöka förhindra att bollen hamnade i vattnet. Så en dag år 1902 fick en av fotbollsspelarna till ett jätteskott, Kalle rusade bollen till mötes och nöp till i en perfekt lyra — och därmed blev en ny spelare accepterad. Följande år debuterade Kalle som 14-åring i Köpings A-lag. Han fick sitt genombrott i en match mot IFK Norrköping, där han gjorde 2 av de 3 mål som Köping vann med.

Under flera år framöver var Kalle A-lagets stöttepelare på sin centerplats och gick sällan mållös från planen. En match från den här tiden är speciellt värd att minnas. Köping spelade mot IFK Sala i DM för Västmanland—Närke. Köping ledde med 4—0 i halvtid och av lagets fem forwards hade fyra gjort var sitt mål. Den mållöse var Kalle och lagkamraterna slängde åt honom en hel del gliringar. Då slutade han att passa bollen för att bara ta egna initiativ — och gjorde under andra halvlek tio mål! Efter matchen frågade Kalle sina medspelare om de uppskattat sina åskådarplatser… och balansen var återställd inför finalen, där man för övrigt besegrade Örebro med 9—1.
1908 hade det internationella idrottsutbytet kommit igång på allvar. Kalle Gustafsson medverkade i Sveriges första landskamp någonsin, där Sverige vann mot Norge i Göteborg med 11—3. Köping Gustafsson som han nu kallades, gjorde det första svenska målet, och svarade för två till. Kalles fina insats mot Norge gav honom en plats i OS-laget vid spelen i London samma år. För en fotbollsentusiast som Köping var det givetvis en stor upplevelse att få komma till fotbollens hemland och se proffsen spela.
Kalle for tillbaka till England 1913. Under några lärorika månader spelade han fotboll i Leicester. Kalle utvecklade under den här tiden sitt huvudspel, det vill säga sin nickteknik — något som Djurgården senare skulle få stor nytta av.
Första världskriget bröt ut i augusti 1914 och stoppade för en tid framöver allt internationellt fotbollsutbyte. Många svenska pojkar fick rycka in i beredskapen. Engelska, tyska och franska fotbollslöften blev bara löften och återkom aldrig.

1916 hade Kalle varit aktiv fotbollsspelare i 13 år och många i Köping ansåg att den 27-årige Gustafsson gjort sitt, att det var dags att föryngra laget. Men Kalle ville fortsätta med fotbollen. Han hade många vänner i Djurgården, där han tidigare gästspelat och hörde sig för om Stockholmsklubben var intresserad att ha med honom i fotbollslaget. DIF-ledningen insåg Köpings kapacitet och välkomnade honom med öppna armar.
Kalle fortsatte att arbeta i Köping, och blev så den förste långpendlaren inom svensk idrott. Det hände att tåget var försenat, men Kalle bytte om på tåget, tog väskan i handen, och löpte från Centralen upp till Stadion — vilket gick betydligt snabbare än hästdroskor och spårvagnar. Och när han hoppade in i spelet var han redan uppe i andra andningen. På detta sätt kom uppvärmningen före matcherna till. För att hålla ångan uppe även under halvtidspauserna fördrev Köping ibland tiden med att springa Dagbladsstafetten.
Under det första djurgårdsåret fick Kalle uppleva en stor triumf. Han ingick då i det svenska landslag som kom att ta den första segern mot det tidigare så överlägsna Danmark. Laget som åstadkom denna historiska seger bestod endast av spelare från Djurgården och AIK, bortsett från målvakten som kom från Westermalm. Siffrorna skrevs till 4 – 0 i svensk/stockholmsk favör. Köping nickade in 2 – 0-målet.
Sitt första svenska mästerskap med Djurgården tog Köping 1917. Det andra SM-guldet kom 1920 då segermålet 1 – 0 mot finalmotståndarna Sleipner slogs in på straff efter att Köping gått omkull i straffområdet.
1920 blev Kalle Gustafsson uttagen till sitt tredje olympiska spel. (Han hade också varit med i Stockholm 1912.) Antwerpen-OS började bra för svenskarnas del. De vann med 9 – 0 över Grekland i den första matchen. Följande match mot Holland gick dock sämre. Efter några tvivelaktiga holländska mål var resultatet vid full tid 4 – 4. Även i förlängningen hade de gultröjade holländarna domaren på sin sida, och vann matchen med 5 – 4.
På den här tiden valdes domarna ut efter insatser inom respektive förbund snarare än efter regelkunnande. Den legendariske Anton Johansson i Svenska Fotbollförbundet hade en tjeckisk kompis som fick det stora förtroendet att försöka skipa rättvisa. Efter matchen kom domaren leende fram till Anton, som förstås var rosenrasande. Anton hade glömt att tala om för sin vän domaren att de vanligtvis gultröjade svenskarna bytt till blå tröjor.
Fler missräkningar följde. Före OS hade spelarna blivit lovade en dagsersättning à 10 kronor, för att i någon mån kompensera uteblivna inkomster. Kalle var lagkapten och spelarnas talesman. Han påminde Anton om löftet när pengarna uteblev, men istället för att få ekonomisk ersättning utestängdes Kalle i fortsättningen från landslagsspel. Av sympati för Köping vägrade flera av OS-spelarna att delta i fler landskamper under året och även påföljande år.
1924 var det åter olympiaår. Denna gång stod Paris för värdskapet. Kalle Gustafsson ansågs tydligen som oumbärlig, för han togs åter till nåder. Han hade nu uppnått den i fotbollssammanhang hedervärda åldern av 35 år, och det var dags för hans fjärde OS.
Att medverka i OS var då som nu en viktig händelse, och de svenska ledarna firade det högtidliga tillfället genom att festa rejält. En av ledarna blev ganska rund under fötterna. Han togs om hand av Kalle som påpekade det olämpliga i uppträdandet. Kalle fick sedan tillbringa OS-vistelsen på reservbänken. Sverige hamnade på bronsplats efter seger över Holland med 3-1.
Kalle Köping Gustafsson hann under sin tid som aktiv spela på samtliga platser i ett fotbollslag (förutom vänsterytter) och aspirerade vid ett tillfälle till och med på målvaktsplatsen. Men det är framförallt som målfarlig center som vi minns honom. Köping kom upp i den imponerande siffran av 32 landskamper och blev, som tidigare framgått, uttagen till fyra OS i rad, detta trots att han varit avstängd under tre av sina bästa år.
1925 var det sista året som Kalle spelade för Djurgården. Han hade då pendlat mellan Köping och Stockholm under 10 års tid. Det var framförallt ett trasigt knä som hindrade Kalle från fortsatt elitspel, men dessutom väntade familjen tillökning: givetvis en ny djurgårdscenter.
Så blev det nu inte. Istället fick Köpingsbon Leif Eriksson axla manteln som Kalle Köpings efterträdare i den randiga djurgårdströjan. Leif hann med hela 49 landskamper, något som säkerligen inte skrivaren av dessa rader hade klarat av.

Tage Gustafsson, konsult, ordförande i Köpings IS, PR-chef för Svenska bandyförbundet 1971—81.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Lördagen 24 maj 2022 invigdes en staty av Kalle ”Köping” Gustafsson i hemstaden Köping. Representanter från Djurgårdens IF och DIF Hall of Fame var på plats genom Lars Erbom, Pelle Kotschack, Karl-Fredrik Hall, samt Djurgårdens hedersordförande och ordförande i DIF Hall of Fame, Jan-Peder Norstedt, som höll ett fint tal om Kalle ”Köping”. Kalle ”Köping” Gustafsson valdes på samma gång in som nr 16 i Djurgårdens Hall of Fame.

Boken om Kalle ”Köping”
Journalisten och författaren Ulf Eneroth gav i samband med invigningen av statyn ut en liten bok om Kalle Köpings fotbollsliv. Beställ boken genom att mejla ditt namn och adress till karl.ulf.eneroth@gmail.com

Stefan Rehn

Stefan visade ganska snabbt sin nye tränare Jan Lilja att de hade gjort rätt som satsat på den lille, tekniske, gudabenådade fotbollsliraren från Sumpan.

— Han var överlägsen de andra spelarna i laget. Trots att han var mycket mindre än de övriga, inte bara till växten utan även till åldern, överglänste han dem.
— Redan då såg man att Stefan kunde gå hur långt som helst inom fotbollen. Bara han satsade helhjärtat. Supertalangen Rehn blev nu ett eftertraktat byte för fler klubbar i regionen än Djurgården. Men trots bländande spel i stadslaget lyckades han inte imponera på herrar pojklagskaptener, Lars-Oscar Nilsson och Nisse Andersson. Men under 80-talet svängde inställningen och Stefan var mer eller mindre bofast i Nisse Anderssons ungdomslandslag. Han blev även uttagen till det A-landslag som tränades av Olle Nordin och Nisse Andersson.

Efter spel i DIF:s juniorlag kom debuten i A-laget 1984. Året därpå, när laget vann div I norra och slog ut GAIS i kvalet om en plats i allsvenskan 1986, var han suverän och spåddes mycket riktigt en lysande framtid. I allsvenskan debuterade han som 20-årig mittfältare ihop med Sören Börjesson. Då upptäcktes hans talanger även av andra elitklubbars ledare. Efter den allsvenska debutsäsongen, som för Stefan och DIF:s del innebar nedflyttning till div I, var såväl Hammarby som AIK ute efter den talangfulla mittfältsstjärnan. Men han förblev Djurgården trogen. Och året därpå var han tillbaka i allsvenskan. Paret Stefan Rehn/Kjetil Osvold, blev en verklig attraktion under denna säsong, som ju slutade med SM-final. De båda gjorde flera fantastiska matcher tillsammans. Men det dröjde faktiskt länge innan Stefan bestämde sig för om han skulle satsa på fotboll eller ej.
— Stefan var bohem och gick inte att styra. Han gjorde det han ville och det han kände för. Det gick inte att pressa honom eller att tvinga honom, berättar Jan Lilja.
Ibland meddelade han bara att han inte kunde spela matchen, som var aktuell. Han skulle åka till Åland och fiska med sin pappa istället.
— Just fisket på Åland tillsammans med sin far och umgänget med kamraterna i Sundbyberg, var viktigt för honom. I det läget hade det varit idiotiskt att tvinga honom att spela, för då hade han säkerligen slutat med fotbollen direkt.
Men de som 1977 satsade på Stefan som en framtida fotbollsspelare i Djurgården kan med belåtenhet konstatera att de inte gjorde fel. Stefan symboliserar mer än någon annan spelare vändpunkten i Djurgårdens IF:s sentida fotbollshistoria.

Dan Svanell

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Målaren från ”Sumpan” blev stjärna på mittfältet

Året var 1985 och Djurgården stod vid ett vägskäl. Efter fyra år i Sveriges andra division var de nu 90 minuter från svensk fotbolls finrum. 0–0 borta mot GAIS gav ett ypperligt läge inför den allsvenska kvalreturen på Stockholms stadion inför 14 000 åskådare. Efter 0–0 vid full tid tog ”Makrillarna” ledningen i förlängingen, i 98:e minuten. Ted Sheringham kvitterade någon minut senare och till slut vann DIF med 5–3 efter straffar. Stefan Rehn var en av Djurgårdens straffmålskyttar och han ser kvalsegern mot Gais 1985 som ett av de starkaste minnena i karriären.
– Det glömmer jag aldrig. Det var en fantastisk känsla, säger Stefan Rehn, en av föreningens största profiler genom tiderna.

Stefan började spela fotboll i Sundbybergs IK utanför Stockholm. Som tolvåring upptäcktes han på Djurgårdens årliga träningsläger på Barnens ö. Stefans teknik och blick för spelet föll DIF-ledarna i smaken och han värvades omgående till klubbens juniorlag. 1984 debuterade han i A-laget, ett väldigt tufft år minns Stefan som vid sidan av fotbollen gick målarlinjen på gymnasiet och kombinerade långa studiedagar med fotbollsträningar. Han var vid denna tidpunkt bofast i ungdomslandslaget under ledning av Lars-Oskar Nilsson och Nisse Andersson, och den sistnämnda skulle senare bli den förbundskapten tillsammans med Olle Nordin som gav Stefan Rehn chansen i A-landslaget.
Kvalavancemanget till Allsvenskan mot Gais 1985 följdes av en katastrofal säsong för Djurgården. Stefan Rehn var en av få som levde upp till förväntningarna och 1986 var han utan tvekan en av lagets bästa spelare. Därför var det många som blev förvånade när han valde att följa med klubben ner till Division 1 norra året därpå. Ett år som Stefan minns som det värsta i sin karriär, trots att laget vann serien. Orsaken stavas ekonomiska problem:
– 1987 var ett väldigt jobbigt år psykiskt. Klubben var på väg i konkurs och även om det gick bra på plan visste vi inte om klubben skulle överleva.

Det skulle dock ordna upp sig för klubben både ekonomiskt och sportsligt – och Stefan var högst delaktig i den sportsliga utvecklingen. 1988 bildade han ett fruktat innermittfältspar tillsammans Kjetil Osvold som var en stark bidragande orsak till att klubben nådde SM-final, där det dock blev förlust mot Malmö FF. Stefan Rehns stjärnfulla insatser på planen under året belönades med en A-landslagsplats och 23 år gammal debuterade han mot Östtyskland.
– Vi vann med 4–1 och jag gjorde ett mål, minns han.
Utländska klubbar började visa intresse för honom. 1989 lämnade han Djurgården och Sverige för England. Efter ett misslyckat äventyr i Everton var det många djurgårdare som hoppades på att få återse den lockige teknikern på Stockholms stadion igen. IFK Göteborg var emellertid den enda svenska klubb som hade ekonomisk muskler att få hem Stefan Rehn och därmed blev han blåvit. I IFK Göteborg blev det fyra SM-guld, ett cupguld och flera framträdanden i Champions League innan ännu en utlandssejour, nu i schweiziska Lausanne. Innan den övergången var Stefan med om VM-äventyret i USA 1994, något som han ser som en av de största händelserna i hans liv.

Efter fem framgångsrika år i Schweiz vände Stefan blicken mot Sverige igen och den 7 mars 2000 skrev han på ett femårskontrakt med Djurgården. Med Stefan Rehn i laget skulle Djurgården gå från att vara ett superettanlag till ett dominerande svenskt topplag. Silver 2001 följdes av SM-guld 2002, och i sin sista hemmamatch som spelare på Stockholms stadion fick han, som ende målgörare, avgöra matchen mot GIF Sundsvall. Det blev senare även cupguld och Stefans avskedssäsong blev historisk. 2003–2006 var han tränare för DIF:s A-lag och fick uppleva två SM-guld innan han blev tränare i IFK Göteborg.
– Jag är oerhört stolt över vad jag fick uppleva, och är tacksam över det stöd jag fick på vägen, säger Stefan när han sammanfattar sin tid i DIF.
– Men det är två personer jag särskilt vill hedra. Kjell Lundqvist (materialare/allt-i-allo) och ”Sivan” Lundqvist (kockerska/allt-i-allo), som alltid ställt upp i ur och skur.

Djurgårdens ordförande Bo Lundquist har tidigare konstaterat:
– Stefan Rehn är den bästa värvningen Djurgården någonsin gjort.

Nicklas Jungstedt
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007).

18 september 2022 invaldes Stefan Rehn som medlem nr 26 i Djurgårdens Hall of Fame.