Olle Tandberg

Olle Tandberg

Det har skrivits en hel del om Sveriges största tungviktsboxare, inte minst om Olle Tandberg. Vid sidan av Ingemar Johansson, min egen barndoms idol, och Harry Persson, min pappas barndoms idol, rankas ju Olle som en av De Tre Odödliga i proffsboxningens svenska akademi. Våra andra tungviktare räknas som vanliga dödliga, de må heta Johnny Widd eller Thörner Åsman eller Lillen ”Viking” Eklund. Kring Harry, Olle och Ingemar kretsar en legendens aura. Det vibrerar kring deras namn.

Olof Peder Tandberg
Född: 12 oktober 1918

Boxare
Stor grabb #26
SM-guld: 5 (1936-1940)

Han var, kort och gott, den troligen bästa amtörtungviktaren i världen åren 1937—40.

Olle Tandberg brukar beskrivas som den ”snälle och tekniske” i trion, medan HP beskrivs som ”urstark och oslipad” och Ingemar som ”smart och explosiv”. Kanske har karaktäriseringarna fullt fog för sig. I levande livet har jag bara haft möjlighet att se Ingemars matcher med egna ögon, de övriga två är mera mytiska gestalter som formats av beläsenhet. Jag såg aldrig Olle Tandberg slå Joe Baksi den 6 juli 1947, men jag minns att det var festlig stämning den dagen. Jag fyllde sex år då och nyheten om segern över Baksi meddelades via radion även hemma i Luleå. Det var nog min barndoms gladaste födelsedag. Jag hade idel tråkiga före och efter.

(Det slår mig, just som jag skriver detta, att min positiva syn på boxningen kanhända grundlades redan då — genom Olle Tandbergs försorg. Det dröjde visserligen ända till 1955 innan jag började praktisera sporten, men bakom varje början ligger en fördold orsak som kan ha planterats långt tidigare. Ursäkta den psykologiserande parentesen.)

Med hjälp av min beläsenhet i historia ska jag nu berätta om Olle Tandberg. Jag ska inte berätta på det vanliga sättet, som i regel handlar om de enstaka matcherna mot Sys, Baksin, Maxim och Walcott — utan jag ska sätta in Olle i hans politiska sammanhang. Det har ingen gjort hittills, vad jag sett. Orsaken till att jag gör det är att en boxare aldrig kan särskiljas från sin tid. Man kan säga att en boxares ”storhet” respektive ”litenhet” i högsta grad beror på den politiska verkligheten runt honom. Jag tror att det är särskilt tydligt i fallet Tandberg.

Som amatör och DIF-boxare var han utan tvivel det klarast skinande ”ljus” vi haft i ringen någonsin här i landet. Efter bara tre års träning deltog han i Berlinolympiaden 1936 och slog den amerikanske storfavoriten Olivier i första matchen, varefter han diskutabelt bortdömdes mot ungraren Nagy. Guldmedaljören, tysken Runge, fick redan året därpå smaka på det svenska fyndets konster under EM i Milano: i finalen lekte Olle med Runge som en katt leker med råttan. Två år senare erövrade Olle en ny EM-guldmedalj genom att slå Runge i semifinal och italienaren Lazzari i final. Däremellan vann han sjutton landskamper och deltog i världsdelskampen Europa—USA 1940. Han slog jänkarnas tungviktsankare i både Chicago och Nashville. Han var, kort och gott, den troligen bäste amatörtungviktaren i världen åren 1937—40. Av de 120 matcher han gick, förlorade han endast sex. Det är ett synnerligen meriterande faktum. Bland den tidens amatörer var det bara Joey Maxim (som gick i lätt tungvikt) som kunde konkurrera någorlunda med Olles statistik: Maxim hade 115 segrar av 130 möjliga.

I det läget borde Olle ha stannat i USA. Han skulle sannolikt ha drivits fram, med hjälp av skickliga proffstränare, som utmanare till Joe Louis — som innehade VM-titeln sedan 1937 och skulle behålla den tolv år framåt. Jag påstår inte att Olle skulle ha slagit Louis, men jag påstår att han sannolikt kunnat bli en fullt kvalificerad utmanare.

Det blev han aldrig.

Det som har fascinerat mig i fallet Tandberg är att han valde att bli proffsboxare i ett Europa som styrdes av den aggressiva nazismen. Jag hade till nöds förstått hans val, om han blivit underkastad en garvad och metodisk tränare i Sverige — men det fanns ingen sån tränare. Olle förblev amatör i sin stil, även när han boxades för pengar. Den enda kvalitativa höjningen i hans träning var att han ”utsträckte” sin kondition från tre till femton ronder. I övrigt var han densamme som tidigare. Det förbluffar mig att hans ”manager” inte förstod skillnaden mellan amatör och proffs. För denne mystiske figur måste Pugilism ha varit ett enkelt och osammansatt begrepp. Vad värre är: boxningens förhållande till verkligheten var honom också främmande.

Som många svenska affärsmän hade Olles ”manager” Holmstedt livliga förbindelser med nazisterna i Tyskland — och Olle var för honom en vara som han kunde salubjuda i Berlin. Redan i mars 1941 går han upp mot Jakob Schönrath (efter att ha stoppat samme man på knockout i sjätte ronden i debuten i Göteborg två månader tidigare) och vinner överlägset på poäng efter åtta ronder. Den tyska ”marknaden” har därmed öppnats för Homstedt även på detta affärsområde. Medan tyskarna ockuperar Jugoslavien och Grekland under blodiga orgier, kliver Olle in i ringen i Berlin igen och slår ut Heinz Sendel. Samma dag hittas författarinnan Karin Boye död utanför Alingsås. Hon har begått självmord i sorg över att Grekland fallit i nazismens händer.

För denne mystiske figur måste Pugilism ha varit ett enkelt och osammansatt begrepp.

Hos Holmstedt finns ingen sorg. Han är affärsman. Hos Olle finns — vad? Undran? Eller ägnar han sig hundraprocentigt åt ensam träning utan professionell tränare?

Jag vet inte vad han tänker. Han har aldrig sagt det. Han väljer att lita på sin ”manager”. Han vet att Danmark och Norge slukats av nazismens krigsmaskin (han läser ju tidningar) och han vet att halva Frankrike, Belgien, Holland och Polen med flera territorier befinner sig i samma eländiga situation. Och han vet säkert också att Mussolinis fascister behärskar Italien och Francos fascister Spanien. Han lever i ett Europa som tycks ägas av Hakkorset och Risknippet.

Sommaren 1941 erövras Kreta av tyska flygare och fallskärmsjägare. En av de tyska jägarna är exvärldsmästaren och regerande Europamästaren Max Schmeling. Vid anfallet mot Kreta skadas han och meddelar att EM-titeln därmed är vakant. Förmodligen blir denna nyhet ett ”Sportsligt” skäl att fortsätta karriären som den börjat. En vakant titel är begärlig. En titel betyder mångdubblade gager för en boxare. Så ock för en manager och för en promotor. Titelinnehav är den ekonomiska ”moroten” inom proffsboxningen.

Så kommer, strax efter Kreta, det väldiga angreppet mot Sovjetunionen. Tyskland i allians med Finland och Rumänien invaderar skoningslöst Vitryssland, Karelen och Ukraina. Denna mäktiga manifestation imponerar stort på Sveriges överklass och byråkrati, så stort att man genast hjälper nazisterna med transiteringar. På våra järnvägar transporteras tyska soldater från Norge till Finland ”under för svensk suveränitet betryggande former” (som det heter i regeringens kommuniké). Detta sker fastän SS avrättar fackföreningsfolk i Oslo och ett nazistattentat mot tre svenska jagare i Hårsfjärden skördar 33 människoliv. De samtidiga massarkebuseringarna i Prag behöver vi kanske inte nämna? Nej, vi hade nog tydliga tecken på barbariet på nära håll.

Tecknen ignorerades, inte bara av ”manager” Holmstedt. Mitt i det brutala uppsvinget för nazismen boxas Olle i Berlin och slår Kurt Joost på knockout. En vecka senare utvidgas världskriget och blir totalt: japanerna anfaller nämligen den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii och därmed dras USA, Kanada, England och Australien in i den militära styrkemätningen. Det hårdnar. För att rensa ut alla engelskvänliga element ur Norge tillsätter nazisterna Quisling som ministerpresident. Ett stort antal norrmän avrättas och judeförföljelser igångsätts.

Kanske kan man spåra en olust hos Olle inför detta — i hans matchresultat. Han tränar som tidigare, men han verkar ha förlorat den rätta geisten. I februari 1942 möter han Arno Kölblin, som fem år tidigare innehaft EM-titeln, och når endast oavgjort. Tre månader senare blir han poängbesegrad av den gigantiskt storvuxne och långsamme veteranen Walter Neusel, som varit proffs mer än tio år och tagit grundligt stryk av både Primo Camera och engelsmannen Tommy Farr. Ett par månader senare åkte Olle till Rom och blev utboxad i tio ronder av italienaren Luigi Musina, som ståtade med EM-titeln i lätt tungvikt efter att ha slagit den svage tysken Vogt.

Efter förlusten mot Musina var Olle helt overksam hösten 1942 och våren 1943. Han borde ha följt vår stjärnlöpare Gunder Hägg, som reste till USA för att tävla och slå nya världsrekord. I stället stannade han på hemmaplan, till synes med handskarna på hyllan. Han hade bakom sig ett bra debutår och ett svagt andraår som proffs — och inget tredje år framför sig… Den tyska ”marknaden” var stängd, likaså den italienska. En vändning hade nämligen skett: vid Stalingrad likviderades cirka en kvarts miljon tyskar efter lång instängning och de allierades trupper hade samlats i Nordafrika för landstigning på Sicilien. Den tidigare entusiasmen för Hitler och Mussolini svalnade. Jag inbillar mig att Olles tidigare entusiasm för sin ”manager” svalnade i samma grad. Hur som helst var inte Holmstedt den drivande kraften bakom Olles återkomst till ringen den 30 maj 1943, då han på Stadion i Solna mötte belgaren Karel Sys om den vakanta EM-titeln. Promotorn för arrangemanget var i stället racerbilisten Verner Hansson, som hade flera affärsmän med god näsa i bekantskapskretsen. ”God näsa” betyder att de opportunt undvek att blanda in direkta tyska eller italienska intressen i matchen.

Rent resultatmässigt (sportsligt) borde Neusel och Musina ha gjort upp om den vakanta titeln. Belgaren Sys hade som främsta merit femton oavgjorda ronder om EM i lätt tungvikt 1937 mot landsmannen Gustave Roth. Förutom den ”halvsegern” hade han figurerat i titelsammanhang även i tungvikt två år senare, då han grundligt poängbesegrades av österrikaren Heinz Lazek. (Därefter knockades Lazek av Adolf Heuser, som i sin tur knockades av Schmeling sommaren 1939.) Hur som helst rubricerades matchen mellan Olle och Sys som gällande EM-titeln i tungvikt och vi lär knappast få veta hur matchen kunde få sån dignitet. Olle hade varit passiv i tio månader och Sys hade sannerligen inte vunnit den stora publikens gehör.

I alla fall kom Olle snabbt i skaplig form och poängvann efter femton ronder. Jag vet inte om segern var rättvis (det råder delade meningar om det), men jag vet att den i så fall var så knapp att belgaren garanterades en omedelbar returmatch på sin hemmaplan i Bryssel. Returen vanns överlägset av Sys. Och därmed var det återigen slutboxat för Olles del. I nästan två år gjorde han uppehåll. Det gjorde alla boxare i Europa.

När krutröken skingrats återupptogs proffsboxningen så småningom.

Nazismens dödskamp omöjliggjorde alla idrottsliga kamper i Europa. De flesta någorlunda allmänbildade människor känner till processen, från det desperata bombregnet över England och Gestapos klappjakter till de ryska stridsvagnarnas inträngande i Berlin och Hitlers självmord. Det gavs inget utrymme för boxningsbravader i ett sånt brinnande inferno.

När krutröken skingrats, återupptogs proffsboxningen så småningom. Nu blev det för första gången möjligt för Olle att tampas med de brittiska kollegerna. Men han var otränad till en början, förståeligt nog. Comebackmatchen mot Eddie Phillips hösten 1945 slutade med poängnederlag efter åtta ronder och återkomsten på hemmaplan (Stockholm) mot Jock Porter blev en eländig tillställning, där den stackars Porter gjorde 21 golvsyningar och den stackars Olle plågades av att inte kunna avgöra med snärt. Något bättre gick det mot skotten Ken Shaw och riktigt bra gick det mot Jack London, som strax innan förlorat brittiska imperietiteln till Bruce Woodcock. Segern över London bäddade för en titelmatch, dock inte EM utan SM. Sverige hade tre aktiva tungviktare i proffslägret, så det var inget konstigt i att arrangera proffs-SM i klassen. Olle vann titeln genom att poängslå Nisse Andersson över femton ronder och sedan stoppade han bärsärken John Nilsson i nionde ronden. Med det bevisade han vem som var herre på täppan här hemma. Men samtidigt bidrog han till den häftigt uppblossande debatten om boxningens skaderisker. Nilsson hade tre månader före matchen mot Olle knockats brutalt av engelsmannen Freddie Mills i Brighton och han verkade uppsläppt i ringen alldeles för snabbt igen när han hjärnskakades ordentligt i en långt utdragen procedur av Olle. Kritiken kryddades dramatiskt av ett dödsfall i Malmö två veckor senare, då den franske boxaren Beneto knockades av finländaren Purho i lätt tungvikt och avled på sjukhuset morgonen efter.

Dock: Olle var på hugget, kanske för första gången ordentligt som proffs. Inför matchen mot Luigi Musina i februari 1947 var han laddad och inspirerad som sällan förr. Musina hade ju slagit Olle en gång i Rom, när italienaren var nybliven Europamästare i lätt tungvikt. Nu hade han vuxit till sig och gjort sensationell comeback i tungvikt. Sensationen bestod i att han knockat exvärldsmästaren Primo Camera i Milano och därmed stoppat ”Vandrande Alpens” boxningskarriär definitivt och tvingat giganten till fribrottningens estrader i stället. Olle var revanschsugen och gjorde en utmärkt match. Musina tog slut i rond 8. Praktformen stegrades. Två månader senare slog han ut Heinz Lazek i första ronden.

Detta observerades av Edwin Ahlqvist, den ende duktige boxningsmanager Sverige någonsin haft. Han hade erfarenhet av USA och visste att det var där guld kunde täljas. Han hade studerat The Rings ranglista och finnit att de två främsta utmanarna under världsmästaren Joe Louis hette Joe Walcott och Joe Baksi. Den sistnämnde befann sig just i England, där han spektakulärt sopat golvet med både Freddie Mills och Bruce Woodcock. En skickligt formulerad förfrågan till Baksis manager avgjorde saken: den 6 juli 1947 kliver Baksi in i ringen på Solna Stadions fotbollsplan för att ”kamma hem lite extra kaffepengar”. Baksi trodde på en enkel och lättvindig seger i första eller andra ronden. Han bedrog sig illa. I sitt livs toppform gladde Olle över fyrtio tusen åskådare med att utmanövrera den alltmer frustrerade jänkens tjurrusningar. Det var en matadors närkamp med en tjur. Visserligen stupade inte tjuren, men hans horn (särskilt vänterkroken) visslade förgäves i luften gång på gång. Jag har läst motstridiga reportage från Baksimatchen, men även om oavgjort hade varit ett korrektare domslut återstår det faktum att Baksi inte på långt när lyckades imponera som han gjort mot Englands främsta stjärnor. Olle visade sig ha förmågan att tämja en råbarkad slugger och dessutom en högt rankad sådan. Den segern kan man aldrig ta ifrån honom.

I sitt livs toppform gladde Olle över fyrtio tusen åskådare med att utmanövrera den alltmer frustrerade jänkarens tjurrusningar.

Vägen till USA låg öppen — och mitt i vägen ställde sig en gammal bekant, ”managern” Holmstedt. Hur han överlevt i bakgrunden under Olles framgångsrika comeback, det vet jag inte. Men nån sorts kontrakt måste ha förelegat, som band Olle till honom. Annars skulle givetvis Edwin Ahlqvist varit den naturliga följeslagaren på resan ”over there”. Det är för mig fortfarande oklart, trots Ahlqvists memoarer, hur Holmstedt kunde ha ”första tjing” på Olle fastän det var Ahlqvists förtjänst att Olle alls placerats i den högsta utmanareliten. Det är ytterligare ett mysterium i fallet Tandberg.

Det gick inte så bra i USA-debuten. Den legendariske auktoriteten Nat Fleischer skrev i The Ring: ”Efter att ha sett Tandberg plumsa genom tio ronder av amatörmässig boxning i Madison Square Garden i sin amerikanska debut mot Joey Maxim, inför 10488 fans som betalade 43670 dollar, undrar man hur den långe svensken besegrade Joe Baksi för att bli en internationell figur inom boxningen. Olle övertygade New York-borna att han är lite mer än en god amatör. Han har inte förbättrats sen han boxades som amatör i Chicago 1940.” Det var en skarp avsågning, som följdes av att Nat Fleischer tog bort Olles namn från ranglistan.

Hur sann är Fleischers beskrivning?

Den omständigheten att en av de tre poängdomarna gav sin röst åt Olle, borde stämma till eftertanke. Joey Maxim var en Fred Astaire i kortbyxor, den skickligaste dansören i lätt tungvikt, superb defensivboxare. Att den surmulne Fleischer fann Olle plumsig och amatörmässig i så extrem grad, det hade säkert med Maxim att göra — inte med Olle. Fler än en motståndare hade känt sig fånig och klumpig mot Maxim, särskilt tungviktare. Joe Walcott, exempelvis, hade lurats totalt av Maxim tio ronder 1946. Ett halvår senare fick Walcott revanschchans och lyckades ta hem en knapp poängseger. I tredje mötet dem emellan hade Walcott äntligen lärt sig läxan och vann stort. Så hade det troligen blivit med Olle också — om han fått revanschchans.

Det fick han inte. Tvärtom förpassades han till förmatchboxarnas revir och fick harva mot ordinära slagpåsar som Hafer och Spagnolo. Jag tror att en duktig manager skulle ha ordnat en retur mot Maxim och jag tror att Olle skulle ha vunnit den. I stället dribblas Olle bort från pengarna och ”managern” Holmstedt skrapar ihop till en båtbiljett hem. Den alltför snabbt påtänkta hemresan kom i fel tid dessutom, vilket visade sig när Joe Louis abdikerade från tungviktstronen mindre än ett år senare. Hade Olle varit kvar i USA och matchats förståndigt, kunde han ha deltagit i ”kvalandet” till den vakanta titeln. Nu blev det så att Ezzard Charles slog Maxim knappt på poäng i ”semifinalen”, medan Walcott gick direkt från ett knockoutnederlag mot Louis till ”finalen”. Charles vann den vakanta titeln efter en jämn och hård drabbning.

Hemma i Sverige betraktades situationen dystert av Edwin Ahlqvist. Ändå smidde han optimistiska planer: att antingen ta över Maxim för nödvändig revansch eller låta budet gå till den ojämne Walcott, som förlorat sina två senaste matcher men ändå kvarstod som förste utmanare på världslistan. En seger över Maxim skulle inte smälla speciellt högt, eftersom Maxim opererade huvudsakligen i lätt tungvikt. Men om Olle kunde slå Walcott på ett mera övertygande sätt än Charles hade gjort, då öppnade sig nya möjligheter igen…

Det var drömmar, kanske provocerade av det skenbara åldrandet hos Walcott. Den svarte ringräven var 35 år fyllda och rimligen ”over the hill”. Han var inte ”over the hill”, han var tvärtom på väg uppåt. Två år senare satt han med VM-kronan på huvudet… efter att ha kvalificerat sig för titelmatch igen genom att knocka bland andra Olle.

Vi behöver inte uppehålla oss vid Olles nederlag mot Walcott. Det har skrivits så mycket om det. ”Han föll raklång som en fura med nacken mot nedersta ringrepet” etcetera. Det är bara att konstatera att där tog karriären slut. Det kunde ha blivit en helt annan karriär, om där hade funnits en klok rådgivare som från början kunnat tyda tidens tecken och systematiskt skolat vår briljantaste amatör till vårt briljantaste proffs.

Det fanns förutsättningar.

Torbjörn Säfve, författare och fd boxare.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).