John ”Jompa” Eriksson

John ”Jompa” Eriksson

Jompa är söderkisen som valde bort både Hammarby och Reymersholm. Han ville ju spela i en riktig fotbollsklubb. Därför var det inget snack när Djurgården ville ha honom från Värtan 1951. Då hade John ”Jompa” Eriksson visat många utsökta prov på vad en reslig och stark anfallare kan göra. Sedan debuten i Värtans A-lag som 18-åring 1948 hade han öst in mål.
– Jag fick ett telefonsamtal från ”Farsan” Sandberg redan 1950. Det blev att jag provspelade lite i reservlaget, säger ”Jompa” Eriksson. Men först året efter blev övergången av. Tanken var att ”Jompa” skulle axla den till italienska Atalanta flyttade stjärncentern Hans Jeppsons mantel. Det blev gny direkt, åtminstone i medierna. Tidningarna skrev att Djurgården skulle ta hem Jeppson ingen eftersom det ”inte fungerade med den där division 3-ynglingen”.

John Rune Eriksson
Född: 12 mars 1929.

Fotbollsspelare: Center.
Moderklubb: Värtans IK.
10 säsonger. 123 matcher. 69 mål.
1951/52 21 10
1952/53 9 4
1953/54 7 3
1954/55 17 19 SM-guld.
1955/56 20 10
1956/57 14 5
1957/58 21 15
1959 11 3 SM-guld.
1960 3 0

– Det var lite bjäbb, det var det. Men Jeppson hade fått 240 000 kronor för att gå till Atalanta, så att hämta hem honom gick ju inte. Själv fick jag förresten 440 kronor som hjälp till ett körkort när jag kom till Djurgården. För att få slut på det där snacket tränade jag bara ännu mer, sprang upp och ner för slalombacken i Fiskartorpet och allt vad det var. Min favorit var Gunnar Nordahl och jag ville bli lika bra som honom, säger ”Jompa”.
Riktigt så vasst blev det aldrig. Men ”Jompa” var under tio år en av Djurgårdens mest framträdande spelare och målskyttar. Totalt gjorde han 69 mål på 123 seriematcher, vann två SM-guld (1955 och 1959) och spelade 10 A-landskamper.
Redan i den allsvenska debuten, segermatchen (3–1) mot Gais borta den 29 juli 1951, visade ”Jompa” att han precis som Jeppson hade sina klara kvaliteter. Det sista målet signerades den jovialiske 22-åringen från Högalid på Södermalm som flyttat till i Hjorthagen som 10-åring.
– Det kom ett högerinlägg och jag slog till från nära håll vid främre stolpen. En tjusigt mål, säger ”Jompa”. Men det är två andra mål han håller allra högst av alla i karriären – två landskampsmål på nick: Det avgörande 3–2-målet mot Finland 1951 och kvitteringen till 2–2 borta mot Ungern 1953.

– Min teknik var väl inte den bästa. Men närkamperna tog jag, det var inte många gånger jag förlorade en sån. Dessutom var jag faktiskt bra på huvudet. De flesta av målen jag gjorde nickade jag in, och inte bara för att jag var lång. Jag var spänstig också eftersom jag tränat mycket höjdhopp. När det var inspark för oss ville jag att målisen skulle slå bollen på höjden, för jag tog ju nicken och så kunde inrarna springa av bara helvete och få en skarv, säger ”Jompa”.
1955 var han på väg att bli allsvensk skyttekung. På 17 matcher hade han gjort 19 mål, men så fick han en elak muskelbristning i ena låret och missade de fem sista matcherna. AIK:s Kurt Hamrin sprang till slut förbi i skytteligan.
– Jag var i en makalös form den säsongen. Det började med att jag gjorde fyra mål redan i premiären när vi vann med 5–1 mot Halmstad på Råsunda. Ludvigsson, deras keeper, var helt vansinnig på mig, säger ”Jompa”.
Sommaren 1955 ville franska Toulouse värva ”Jompa”. Men han ville ha mer än de 90 000 kronor han erbjöds för två år. Det spelade också in att han ville ha lite lugn och ro med Solveig, som han precis gift sig med. De håller ihop än i dag och bor sedan 1976 bara rakt över Högalidsparken från där ”Jompa” började växa upp.

1959 vann ”Jompa” Eriksson sitt andra SM-guld, efter en dramatisk 1–1-seriefinal hemma mot IFK Göteborg i den sista omgången.
– Det var ju också någonting väldigt vackert. Över huvud taget sitter mina tio år i Djurgården för alltid i ryggmärgen. Det var fina och lyckliga år, säger ”Jompa”, som fortfarande (78 år gammal – och lika glad och pigg som alltid!) ser varenda hemmamatch och som på bilder från guldjublet på 1959, precis som en del lagkamrater, kan ses springa runt i bara strumplästen:
– På den tiden spikade man ju på dobbarna på skorna och ofta gick spikarna rakt in i fötterna. Ibland var fotsulorna ganska blodiga efter matcherna…

1960, säsongen då det regerande mästarlaget DIF mirakulöst ramlade ner i Division 2, blev ”Jompas” sista i klubben. Därefter avslutade han kärriären som spelande tränare i Vällingby AIK, startade Sveriges första fotbollsskola i Ängby IF 1963 och blev senare, parallellt med jobbet som fältassistent, bland annat BP:s första riktiga A-lagstränare 1968–1969.

Hasse Gänger
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006, utgiven 2007.

Jompa Eriksson

Jompa Eriksson kom till Djurgår’n när jag var 10 år och började intressera mig för fotboll. För oss killar som gick i Djurgårdsskolan och som flängde runt i Djurgårdsstan efter plugget fanns det bara ett lag: Djurgår’n! Allt annat var otänkbart. Min lärarinna hette Thyra Nyström. Hennes bror hade varit med i Djurgår’n redan kring sekelskiftet, och hon gav mig en del märken och andra prylar som han hade haft. Allt är dessvärre borta. Inte förstod jag att det var ovärderliga historiska föremål…

Värtan — det var hamnen, lastbåtarna, den spännande vägen ut till främmande länder.

Jompa kom från Värtans IK. För oss som bodde på Djurgården verkade det avlägset och exotiskt. Värtan — det var hamnen, lastbåtarna, den spännande vägen ut till främmande länder. Dit kom vi ibland när vi gav oss ut på riktigt långa cykelturer.

Jag vet inte vad det var hos Jompa som gjorde honom till vår favorit. Kanske var det hans lite aviga och kantiga stil. Hans vanlighet. Vi kunde identifiera oss med honom — vi som inte heller fick fram alla passningar och som ibland försökte göra mål på tåfjutt.

Jompa är egentligen söderkis från början, men flyttade med sina föräldrar till ”bystan” ute i Hjorthagen när han var 10 år. Och kom med i Värtans IK. På den tiden något av ett farmarlag till Djurgården i fotboll, delvis därför att Djurgården tränade på Värtans hemmaplan Hjorthagens IP. Fast egentligen värvades han i första hand för ishockey; tanken var att han skulle bli backkollega till Lasse Björn. Det var Lill-Lulle Johansson som värvade Jompa till Djurgården. De hade gjort lumpen tillsammans på Barkarby och spelat i flottiljlaget. Några miljoner i övergångs summor var det inte fråga om — Värtan fick ett ställ tröjor och byxor värt 800 kronor. Och Jompa fick hjälp med körkortet — 440 kronor kostade det!

— Min idol och förebild var Gunnar Nordahl. En annan spelare som betydde mycket var Garvis Carlsson, berättar Jompa på sitt karaktäristiska södersnack.

När Jompa kom till Djurgår’n skulle han ersätta Hasse ”Guldfot” Jeppson som försvunnit som proffs till Italien. Det var ingen lätt uppgift. Jompa fick sina törnar, framförallt utanför planen. En del skribenter i tidningarna tyckte nämligen att laget skulle hämta hem Hasse till de viktigaste matcherna.

Jompa debuterade i allsvenskan 1951 mot GAIS och visade snart sina kvaliteter som center. Han jagade omkring på planen med långa älgkliv och kantig stil. Han var tung, stark och målfarlig. Någon stor tekniker var han inte — tåpajen var hans special. Och en del tyckte väl att han knappast kunde slå en passning rätt. Men med totalt 69 mål på sina 120 allsvenska matcher är han den näst bäste målgöraren i Djurgården genom tiderna, knappt slagen av Knivsta Sandberg med 70.

Två allsvenska guld var han med om (1954/55 och 1959) och mellan 1951 och 1955 gjorde han 10 landskamper för Sverige.

— Svettigast var det mot Ungern 1953. Deras lag kom tvåa i VM året därpå och var fantastiskt bra. Ändå lyckades vi nå 2—2 på bortaplan inför 80 000 åskådare. Själv spelade jag på topp — som framskjuten center. Fast mot Ungern betydde det att man låg 10 meter utanför eget straffområde!

Djurgårdens degradering till tvåan 1960 skär fortfarande i Jompas hjärta. Förlusten mot Hälsingborg med 2—1 på Stadion blev hans sista match i den blårandiga tröjan.

— Då kändes allt meningslöst, allt slit och all träning.

Jag kommer också ihåg hur trist det var den gången. Men Djurgår’n har kommit igen stort sedan dess. Och nog är det bra att klubben utvecklats så starkt att den klarar av den strukturförändring som kommer nu när idrott blir mer av business. Det är lika roligt att hålla på Djurgår’n i dag som när jag var tio år!

Jompa bor i dag på Söder igen. Hjärtat finns kvar hos Djurgår’n, även om han inte längre har någon större kontakt med klubben.

— På den tiden levde jag för fotbollen. Från början höll jag på med många andra idrotter också — ishockey, bandy, handboll, bordtennis och fri idrott. Det blev lätt så när man bodde granne med Hjorthagens IP. Men efter hand insåg jag att jag måste satsa på en sport, och fotbollen var den viktigaste för mig.

Resorna betydde mycket för idrottsmän på 50-talet, innan det blivit vanligt med charterresor. Jompa var med fotbollslaget på långa turnéer både till Japan, Kina, Sovjet (där Djurgården var det första fotbollslaget från väst efter andra världskriget) och Mellanamerika.

Han jagade omkring på planen med långa älgkliv och kantig stil.

— Allra roligaste resan var den till Japan. Där skulle vi inte bara spela fotboll utan även ishockey. Vi hade lovat att vara med i en vänskapsmatch och tagit med oss skridskor från Sverige.

— Men snart förstod vi att matchen annonserades som landskamp mellan Japan och Sverige. Djurgårdens fotbollslag skulle alltså spela mot Japans landslag i ishockey. Vi hade ingen ordentlig utrustning, utan fick göra egna skydd av hopvikta tidningar. Tumba och Cacka Andersson spelade division I-ishockey och själv höll jag till i tvåan (i Värtan, var annars!) Tumba blev motorn förstås — ”vi tar dom med 10—0” — och till slut stod vi som segrare med siffrorna 9—5.

Från TV4’s nya hus på Storängsbotten har man utsikt över Hjorthagens idrottsplats. Ibland tar jag en promenad dit upp på lunchen. Nu känns den varken exotisk eller avlägsen. Men det är inte utan att jag kan sakna Jompa jagande fram över plan med långa älgkliv…

Gunnar Bergvall är direktör på TV 4, tidigare på Bonniers.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).