Lasse Björn

Lasse Björn

En generation som burit livstycke kan klara allt. Det var de kliande yllestrumporna som gjorde oss till karlar. Samt strumpebanden som alltid hoppade ur. Att försöka hålla de kliande, ibland våta strumporna uppe skapade en generation som lärde sig att aldrig ge upp.

Att spela ishockey i början av 50-talet handlade inte om att vänta på ishallstid. Banorna fick vi ploga upp själva och som ett lämmeltåg drog vi iväg till sjön Trekanten i Gröndal som alltid frös tidigt på vintern, ofta till och med innan någon bana hunnit spolas upp. Målen fick vi snickra ihop av plank och masonit, hederligt ihopstulna på någon byggarbetsplats.

Skridskorna kunde vara halvrör som skruvades fast på pjäxorna eller stövlarna, men kunde också för de gynnade vara riktiga rör. Mina första var ett par bandyrör, som jag ärvt av äldre släktingar. En puck var en förmögenhet och en alltför sönderslagen ishockeyklubba som inte längre kunde repareras var en katastrof som kunde äventyra resten av säsongen. Belysningen var i bästa fall gatlyktor och i värsta fall bara månsken. Benskydden var ett par tidningar. Hjälm och suspensoir förekom inte, ändå dog vi sällan. Det var också den tid då fotboll spelades på sommaren och ishockey på vintern och det inte behövdes konstfruset. Vi frös ändå.

Lars Björn
Född: 16 december 1931.

Ishockeyspelare: Back.
Säsonger 18.
1949-50 SM-guld
1950-51
1951-52
1952-53
1953-54 SM-guld
1954-55 SM-guld
1955-56
1956-57
1957-58 SM-guld
1958-59 SM-guld
1959-60 SM-guld
1960-61 SM-guld
1961-62 SM-guld
1962-63 SM-guld
1963-64
1964-65
1965-66
1966-67
VM-guld: 2

Lasse Björn har säkert burit livstycke och han har säkert frusit, men så missade han inte heller en allsvensk match på över 16 år, trots mellan 80 och 90 stygn och ett okänt antal utslagna tänder. För att förstå vidden av den prestationen måste man hålla i minne, att man under en stor del av hans karriär bara spelade med ett backpar.

Lasse Björn är ett decennium äldre än jag och han blev tidigt min idol. Jag var inte heller någon vinthund på skridskor och fick också spela back. När de bollbegåvade snabbskrinnarna skulle susa förbi, då återstod det bara att tackla. Skulle jag missa och förorsaka alltför många baklängesmål fanns det risk för ytterligare degradering: till målvaktsposten. Det var ett hårt liv eftersom BK Sluggo, som mitt kvartersgäng hette, trots tomflaskinsamling bara fått råd till målvaktsklubba och inte till några andra skydd. Flaskinsamlingar gav inte så mycket under motboksperioden av någon anledning.

Det var i den situationen jag skaffade mig ett identifikationsobjekt och inbillade mig att jag spelade som Lasse Björn. Det var dessvärre inte sant. Min ishockeykarriär blev så kort att den knappt ens hade en början.

Lasse Björns karriär som också började med ett kvartersgäng, Komet i Traneberg, skulle däremot bli lång och framgångsrik.

Efter Komet värvades Lasse till Westermalm, men kom redan som junior till Djurgården. I en tid när transfersummorna börjar röra sig om nästan ofattbara belopp är det idylliskt att höra vad Lasse Björn fick för att gå till DIF: ett par nya skridskor.

Idrotten har utvecklats. 50-talets DIF som vann allt, skulle inte ha en chans mot dagens sämsta ishockeylag. Men för oss hel- och halvgamla nostalgiker som stod på Stadions och gamla Johanneshovs uterinkar och såg på ishockey var idrotten roligare förr. Den var åtminstone mer lättförståelig.

Låt mig ge ett exempel från fotbollens värld:

Under en period arbetade jag på Stadsteatern i Malmö och gick ofta och tittade på MFF. Detta var under Bob Houghtons första tid.

Hemmalaget bestod av någon slags ljusblå gröt runt mittlinjen som transporterade bollen till varandra. Det var oerhört trista tillställningar som i regel slutade 0—0 eller 1—0.

Så skulle vi sätta upp en pjäs om fotboll — IK Kamraterna av Sigvard Olsson — och Bob Houghton engagerades som fotbollsinstruktör för skådespelarna. Under den perioden fick han tillfälle att förklara de taktiska dispositionerna. Då förstod jag och kunde i viss mån njuta av spelet. Men för det behövdes alltså en expertnyckel.

Livet var enklare innan fotbollen, och livet självt kanske man skulle kunna tillägga, blev ett enda stort mittfält. Det fanns en tid då centern var center, centerhalven centerhalv och ingen gick på fel sida om mittlinjen.

Allt hopp stod till Lasse, Han skulle inte släppa någon djävul över bron.

När Djurgården spelade ishockey steg suset runt 50-talets uterinkar. Tumba fick pucken bakom eget mål och med enhandsfattning satsade han på ett sologenombrott. (Idag hade han inte tagit sig levande till egen blå linje.) Rolle Stoltz hade gjort en av sina utflykter och Lasse Björn utmanade Holger Nurmela, eller någon annan, man mot man. Allt hopp stod till Lasse. Han skulle inte släppa någon djävul över bron — och få var det som kom över.

Då förstod jag. Då behövdes inga ritningar över taktiska mönster.

Bröstvärmare, minns ni dem, och höfttacklingar. Rena tag och vi jublade. För oss djurgårdare var tillvaron runt rinken okomplicerad, men för andra stackare, som av någon outgrundlig anledning höll på andra lag, var det betydligt mer komplicerat. De var tvungna att bua när Lasse spelade med DIF och jubla när han spelade i landslaget.

Vi hade det som sagt lättare. Lasse var hård, men han var juste och hockey var inget för veklingar. För andra var han riksbusen. Mest blåste det nog 1962 efter en incident i en match mot AIK. Lasse orsakade ursinne både i insändarspalter och hos ishockeyförbundet, som hotade med avstängning och inkrävde yttrande från honom. Lasse gav sin syn på händelsen i en intervju:

Min princip är att ge igen, om nån ger mig falska sedlar ska han ha tillbaka dom.

”Min princip är att ge igen. Om nån ger mej falska sedlar ska han ha tillbaka dom. Enda sättet att klara sig i ishockey är att ge igen så att den som klippt till aldrig gör om det.”

Han blev inte avstängd, så yttrandet till förbundet måste varit lyckat. Jag tror man måste komma ihåg att Lasses spelstil på sätt och vis var banbrytande. I Sverige spelade vi ju på den här tiden en sorts hemmagjord hockey och hade bandyns regelsystem i bakhuvudet. Följden blev att vilket transatlantiskt soplag som helst kunde skrämma svenskarna av isen.

Lasse, som spelade en modernare hockey, vande svenska domare vid den internationella spelstilen. Dock till priset av många och långa vistelser i utvisningsbåset.

Han fick ta mycket stryk i mötena mot Kanada. Det faktum att det fanns en svensk som inte klev undan gjorde kanadensarna rasande. I OS 1960 kom Floyd Martin bakifrån och tacklade in honom i planket så att revbenen gick av. Eftersom det inte gick att skrämma Lasse återstod bara att skada honom.

Tränaren Ed Reigle, som betytt så oändligt mycket för svensk hockey, uttryckte vad vi alla kände: ”Att förlora Lasse Björn är att förlora sin högra arm. Med sin tyngd utgör han en moralisk styrka för laget.” Men kanadensarna såg krasst på saken: ”Hade ni haft kvar Lasse i laget, skulle vi kanske inte vunnit.” Under denna nostalgiska resa har jag tittat i klippböcker och glatts åt idrottsjournalistikens blomsterspråk, från den tid när hjältar var hjältar och i all synnerhet svenska hjältar. Som i följande rader ur medlemstidningen Djurgårdaren från 1957:

”Stark som Björn! fråga bara hr Bobrov i Moskva och herr Bubnik i Prag om ni till äventyrs tvivlar! De kan båda ge kristallklart besked. Den förstnämnde har så pass ofta stött sin tänkarpanna blodig mot den blonde svenskens bringa att han numera öppet demonstrerar sin ovilja att mäta sina resurser med Lasse då Sverige och Sovjet möts. Hur många gånger har det inte skrattats på Stadion åt denna rörande lilla scen: Bobrov åker in på parketten, får syn på Björn. Tvärvänder och sätter sig i båset igen.”

Eller detta förmenta citat från Lasse. Jag är beredd att gå ed på att han aldrig uttryckt sig på det här sättet.

”Vi var dödsdömda på förhand och det dröjde inte heller länge förrän tjeckerna petat in tre trissor. Alltnog fick vi så småningom fyr under pannorna, klappade in den ena pucken efter den andra och stod slutligen där överjordiskt lyckliga med en seger på 5—3.”

Ibland kommer jag på mig själv med att sakna den här sortens språk och den tid som är obönhörligt förlorad. Vem drömmer inte någon gång om en okomplicerad tillvaro fylld av renhjärtade vikingar.

Lasse Björns aktiva karriär varade mellan 1947 och 1965; två VM-guld, ett OS-brons och 9 SM var han med om att erövra. Men helt lämnade han inte ishockeyn sedan han slutat som spelare. Under några år i början av 70-talet var han tränare för DIF:s hockeylag. Efteråt verkar han beklaga den tiden, och kanske är det inte så konstigt. Bland alla pressurklipp som försöker skildra personen Lars Björn finns inga motstridiga röster; renhårig, rakryggad, hederlig och den godmodigaste bland godmodiga. Det sistnämnda är kanske inte det bästa utgångsläget för en tränare, låt vara att överlevnadsövningar med rå huggorm är att gå för långt åt andra hållet.

Renhårig, rakryggad, hederlig och den godmodigaste bland godmodiga.

Jag vet egentligen inte om inställningen till idrott har ändrats, om lagkänslan försvinner i samma takt som idrottsmän blir handelsvaror. Jag vet inte heller om dagens ungar på läktarna ser upp till sina idoler som vi gjorde. Eller om det bara är så att vi ohjälpligt tenderar att tycka att allt var bättre förr. Fast hur mycket jag än kan gnälla hemma är det alltid annorlunda när jag sitter där på läktaren. Då ska jag ha min kokta korv — bara med senap för ketchup fanns inte förr. Då blir jag lika barnslig som på gamla taklösa Johanneshov och får lust att ropa på Lasse och Rolle om det mot förmodan någon gång skulle gå dåligt.

Under hela Lasse Björns karriär byggde han upp och drev ett eget företag, ett åkeri. Och när jag en gång på E4:an mötte hans långtradare, då stod en sak klar:

Den skulle ingen tackla av vägen.

Tom Lagerborg, fd kulturchef på Sveriges Television, kanal 1, fd teaterchef på Norrlandsoperan.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).