Kathinka Frisk

Kathinka Frisk

Djurgårdens IF var från första början en Skidklubb, en hemvist för framgångsrika längdåkare och backhoppare. På 30-talet blev Djurgården ett begrepp även inom slalom och störtlopp. Inga Söderbaum och Hasse Hedjerson visade vägen och blev klubbens samt landets första SM-segrare i slalom. I deras spår följde namn som Kerstin Winnberg-Ahlqvist och Vivi-Anne Wassdahl.

Och Kathinka Frisk, Djurgårdens legendariska stjärna i utförsåkning. 1958 betalade hon in de obligatoriska fem kronorna i medlemsavgift, och började så sin framgångsrika karriär. Eftersom hon sedan unga år studerat i Schweiz och aldrig tävlat i Sverige, var hon helt okänd i slalomsammanhang. Men redan 1959 vann hon sitt och Djurgårdens första SM i störtlopp. Endast 16 år gammal och fullständigt orädd störtade hon nedför branterna i Tärnaby och satte samtliga favoriter på plats.

Kathinka Frisk
Född: 2 april 1942.

Utförsåkare.
SM-guld: 6 (1959-1964)

— Rädsla är något som kommer med åren. När jag började tävla var jag helt enkelt för ung för att vara rädd, och det var nog därför som jag lyckades såpass bra, berättar Kathinka blygsamt.

Vid den här tiden var Stockholm inte speciellt berömt för sina utförsåkare. För Kathinka var det därför extra roligt att som ung okänd tjej — och dessutom stockholmare — få visa de förvånade norrlänningarna att bra skidåkning existerade även söder om Dalälven.

Året därpå var hon tillbaka i Tärnaby och vann där sedvanligt svenska mästerskapet i störtlopp.

Svenska skidförbundet gjorde nog en miss när de inte lät henne ställa upp i Squaw Valley 1960, eftersom hon då ansågs som alltför ung och orutinerad. Kathinkas effektiva åkstil, rakt på portarna och full fart, hade säkerligen kunnat åstadkomma lysande resultat. Ovannämnda år blev hon bland annat i hård konkurrens 9:a vid internationella stortävlingar i St Moritz.

Kathinka Frisk

Efter den suveräna debuten 1959 lyckades Kathinka lägga beslag på ytterligare hela fyra SM-titlar i störtlopp, detta under en period av fem år. 1963 hade hon otur och föll vid tävlingen i störtlopp. För att kompensera detta kammade hon istället hem SM i storslalom, och tog dessutom silver i specialslalom.

Året därpå var hon tillbaka i Tärnaby och vann där sedvanligt svenska mästerskapet i störtlopp, trots att hon på grund av en lindrigare hjärnskakning borde ha tillbringat dagen till sängs istället för i en skumpig utförslöpa.

Intresset för utförsåkning hade vid det här laget börjat skjuta fart, och sporten lockade allt fler aktiva såväl som åskådare. Om någon liten knatte såg henne tävla i Tärnaby och blev inspirerad att försöka upprepa hennes bragder må väl vara osagt. Men det nyvaknade intresset för sporten skulle som bekant komma att öka lavinartat bara något decennium senare i samband med Stenmarks framgångar.

Att Kathinka skulle tävla för Djurgården var det aldrig någon tvekan om. Hon är född i Stockholm, och hennes hjärta har klappat för klubben ända sedan den dag hon som nioåring för första gången svingade sig utför en pist och började drömma om alpina framgångar.

Förutom de fina SM-placeringarna var hon under 60-talets början högt placerad på den internationella rankinglistan. Hon var medlem i svenska landslaget och deltog bland annat i VM i Chamonix 1962 samt i för-OS i Innsbruck 1963.

I de olympiska spelen 1964 deltog dock inte det svenska damlaget. Svenska skidförbundet inställde i sista stund damernas medverkan på grund av att det ansåg sig ha alltför dålig ekonomi. (Detta trots att laget redan fanns på plats!) Naturligtvis blev det en besvikelse för Kathinka som var i fysisk toppform och dessutom presterat bra resultat vid internationella tävlingar.

På herrsidan vanns störtloppet av Egon Zimmerman. Kathinka blev, fastän hon inte fick tävla, rubrikernas dam genom att framför en mångfald TV-kameror ge honom en segerkyss som varade längre än själva störtloppet, (Zimmermans segertid var 2 minuter och 18,16 sekunder.)

Efter OS i Innsbruck jobbade hon en period som skidlärare i St Moritz, och undervisade bland andra småprinsarna Hohenlohe i konsten att åka utför. 1965 gifte hon sig med amerikanen Charles Kyle Osborne, och försvann därmed från Sverige, landslaget och Djurgården.

T.v. Kathinka Frisk i St Moritz och t.h. från Sports Illustrated.

Men Kathinka övergav inte utförsåkningen, den har alltid haft en given plats i hennes liv, och hon har åkt skidor i så gott som hela världen. I USA, som för övrigt är hennes nuvarande hemland, tränade hon under en tid ungdomslandslaget i Squaw Valley och var dessutom aktiv som proffsåkare under en tvåårsperiod.

Vistelsen i landslaget var ändå den mest spännande tiden, berättar hon. Herrar och damer tränade och tävlade tillsammans, och reste likt en turnerande cirkus jorden runt. Att tävla för Djurgården och samtidigt få lära känna Sverige såväl som nya vänner var förstås också både viktigt och roligt. Många av de utförsåkare och djurgårdare hon kom i kontakt med då, är fortfarande nära vänner, bland andra Ragnar Håkansson och TV-sportens Göran Zachrisson.

1977 gifte sig Kathinka Frisk med senator John Tunney, son till världsmästaren i tungviktsboxning Gene Tunney. Familjen bosatte sig i södra Kalifornien i ett klimat som ju inte lämpar sig speciellt väl för störtloppsåkning. Och Kathinka saknar ibland att bara kunna gå runt husknuten och spänna på skidorna.

För Kathinka är fortfarande aktiv utförsåkare. Hon och hennes man var de första amerikaner som åkte skidor i Sovjet, detta så sent som i mitten av åttiotalet. Sedan några år tillbaka arbetar hon dessutom aktivt med att lära handikappade att åka utför, och medverkar i att anordna så kallade Special Olympics. Allt för att andra ska få uppleva den glädje Kathinka själv har fått ut av skidåkandet.

Visst har där funnits mörka stunder också. Alltifrån incidenter som när en svart katt hoppade ut i spåret och fick henne att spåra ur vid de internationella damtävlingarna i Grindewald 1963, till en hel del hjärnskakningar och andra skador.

Vid VM 1962 var hon inblandad i en allvarlig lavinolycka. Det svenska slalomlandslaget var på väg till hotellet i Chamonix när bussen vräktes av vägen av ett snöskred, och störtade närmare 50 meter utför ett stup. Bussen slog runt flera gånger och hamnade till slut på taket i en djup snödriva. Den mjuka landningen räddade passagerarnas liv, samtliga klarade sig oskadda men de blev mycket omtumlade. Hur detta inverkade på Kathinkas tävlingsresultat kan förstås bara bli spekulationer, men olyckstillbudet till trots deltog hon samma vecka i damernas störtlopp och hamnade där på 36:e plats, efter ett fall alldeles innan mållinjen.

Inget har dock kunnat avskräcka henne. Utförsåkningen är och förblir hennes livs kärlek. Trettio år efter genombrottet i Tärnaby susar hon fortfarande nedför pisterna i ansenlig fart, nu med lika skidintresserade barn hack i häl. Trots att Kathinka var framgångsrik i både special- och storslalom var det — och är fortfarande — störtloppsåkandet som lockar mest. Fart och spänning vill hon ha i livet, och hon är lite av mångsysslare när det gäller fartfyllda sysselsättningar. Att köra bil fort, att galoppera och hoppa med hästar, åka vattenskidor och windsurfa — golf har aldrig varit hennes melodi.

Och att det blev just utförsåkning som hon valde att satsa sin äventyrslusta och talang på är förstås något som hon aldrig har ångrat.

Maria Holm, litteratur- och filmvetare, frilansjournalist, ingår i redaktionen för denna bok.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Kathinka uppmärksammades av DIF Historia på Internationella Kvinnodagen 2021 och blev både förvånad samtidigt road över att uppmärksammas denna dag. Hon fyller 80 nästa år men det stoppar inte den gamla mästarinnan från att åka skidor flera gånger i veckan och enligt dottern är mamma fortfarande snabbast i backen.