Inga Gentzel

Även i Sverige utmanade kvinnorna konventionerna och efter årtionden av hetsig debatt infördes allmän och lika rösträtt i riket 1921. Kjolarna blev allt kortare och hatarna allt mindre för att passa in i det nya klädmodet som satte bekvämlighet och funktion främst. Det bobbade och shinglade håret à la Greta Garbo hade smak av kvinnlig frigörelse.

Även inom idrotten började kvinnorna göra sig gällande. De krävde att deras prestationer skulle tas på allvar. För att lättare kunna göra sina röster hörda, bildade kvinnorna ofta speciella damsektioner i föreningarna. Så var fallet i DIF, där damsektionen kom till 1924. Den feminina idrotten blev en del av den kvinnliga frigörelseprocessen som väckte starkt motstånd hos många män och även hos många äldre kvinnor. För fortfarande bestod kvinnans främsta uppgift i att behaga mannen. Kvinnan skulle vara gracil, behagfull och ödmjuk. Hon skulle definitivt inte kämpa och svettas. Ett faktum som komplicerade tillvaron för många idrottande flickor.

”Idrottar du? Då blir du aldrig gift!” Denna kommentar mötte Inga Gentzel ständigt. Att hon var den första svenska kvinnan som lyckades ta en plats i friidrottens världselit uppfattades tydligen inte som en merit. Att Inga började idrotta var en tillfällighet. Hon var på en basar på Tranebergs IP sommaren 1926, då en löptävling utlystes för alla som var intresserade. Efter övertalning från några väninnor ställde 18-åriga Inga motvilligt upp. Barfota inledde hon en lysande idrottskarriär genom att vinna loppet.

Några veckor senare blev hon medlem i Djurgårdens IF. Föreningen skickade henne genast till uttagningstävlingarna till dam-OS. Inga fick själv välja vilken distans hon skulle springa och ställde upp på 1000 m. Enligt egen utsago ”råkade” Inga komma först. På ny svensk rekordtid. I slutet av augusti 1926 skulle så damernas egen olympiad avgöras i Göteborg. Inga blev tvåa på 1000 m efter den brittiska världsrekordinnehavaren Trickey, och förbättrade sitt eget svenska rekord med 20 sekunder. Hon hyllades i tidningarna dagen efter loppet. Flera skribenter ansåg dock att hon utan vidare skulle kunna bli bäst i världen på distansen — om hon lärde sig taktik. Inga sprang visserligen mycket fort med långa och kraftfulla steg, men hon satte full fart från början och hade därför inget extra att ge på upploppet. Hon sprang dessutom gärna i ytterbanan där trängseln inte var så stor.

Två år senare, i juni 1928, fick Inga Gentzel åter sportjournalisterna att jubla. Hon satte då nytt världsrekord på 800m med tiden 2.20,4 minuter. Loppet blev inte bara ett rejält genombrott för Inga själv utan också för den kvinnliga idrotten i stort. Inga sprang ju omkring halvt avklädd inför skrikande män på läktarna. Många journalister och opinionsbildare som varit hårda motståndare till sportande kvinnor ändrade ståndpunkt efter rekordloppet. Fast det var inte så mycket prestationen i sig, utan snarare Ingas vackra löpstil som var anledningen till den ändrade attityden. Ändå var de positiva pressrösterna ett viktigt steg på vägen mot ett erkännande av den kvinnliga idrottens existensberättigande:

”Undertecknad hör icke till de entusiastiska ivrarna för den feminina sporten utanför de gebit som anses vara klädsamma för det svagare könet — alltså skidlöpning, bandy, tennis och simning. Men när man såg Inga Gentzel löpa igår i Stadion, lätt elegant och i en perfekt stil så måste man kapitulera och säga, att om en kvinna kan springa så, då är saken berättigad.”

Men alla var långtifrån övertygade om den saken. Ingas mor tillhörde en generation kvinnor med andra värderingar än de spirande jämlikhetsidealen. Hon såg aldrig sin dotter sätta världsrekord på Stadion. Hon skämdes. Inga sprang ju omkring halvt avklädd inför skrikande män på läktarna.

Men jämlikhetstanken hade nu fått fotfäste. Vid OS i Amsterdam 1928 skulle för första gången friidrottande män och kvinnor delta i samma olympiska spel. Trots Ingas världsrekord och andra starka idrottsprestationer av kvinnor, beslöt Sveriges Olympiska Kommitté att inte betala kostnaderna för kvinnliga deltagare i OS. SOK:s motivering var att man (män) befarade att idrotten skulle ”maskulinisera den kvinnliga ungdomen”. Debatten blev livlig. Å ena sidan var ”kvinnor en gång för alla det estetiska momentet i livet”. Å andra sidan hade de svenska damerna stora chanser att ta medalj, om de nu fick delta.

Det var många som upprördes över SOK:s beslut och Stockholms Dagblad startade därför en insamling. Det behövdes 7000 kronor för att en trupp på 5—6 flickor skulle kunna åka till Amsterdam och re­dan första dagen fick man bidrag på 2000 kronor. SOK gav slutligen efter för opinionstrycket. Två veckor innan OS skulle starta fick Inga ett telegram som meddelade att hon var officiellt uttagen till spelen i Amsterdam.

Inga gladde sig mycket åt att få åka även om hon ansåg sig vara utan medaljchans. Hybris var ingenting hon besvärades av. Men Inga gick lätt vidare till finalen på sin specialsträcka 800 m, samtidigt som en svensk reporter förvånat konstaterade att ”här nere tycker de att damernas tävlingar är lika viktiga som herrarnas!” Finalloppet på 800m blev dramatiskt. Inga öppnade loppet i ett mördande tempo och ledde tills det återstod 100 m. Då tappade hon farten och passerades av tyskan Batschauer-Radke samt Hitomi från Japan. Taktik var som sagt inte Ingas starka sida. Det krävdes emellertid ett nytt världsrekord av Batschauer-Radke för att vinna. Även Hitomi och Inga sprang under den gamla noteringen. Inga slog nytt svenskt rekord som löd på 2.17,8 min. Det stod sig i 15 år.

Vidare borde Inga fått byta ut sin olympiska bronsmedalj mot en silvermedalj. Kinuye Hitomi från Japan, som var ett huvud högre än de andra flickorna och som enligt Inga hade burit sig underligt åt i omklädningsrummet, visade sig nämligen senare vara man!¹ Inga blev aldrig särskilt upprörd över avslöjandet. Hon hade visserligen gärna hängt en medalj med högre valör kring halsen, men den kvinnliga ödmjukheten var fortfarande en dygd.

Och så sprang Inga främst för att det var fantastiskt roligt. Hon upplevde aldrig att hon behövde uppoffra sig för idrottens skull. Å andra sidan behövde inte träningen vara hård och rationell som idag. En extra drivfjäder var naturligtvis chansen att komma utomlands. Ännu var det långt kvar till interrailkortens tid.

I Sverige sprang Inga hem 5 SM-guld åt sig själv och Djurgårdens IF under åren 1928—31. Visst strävade hon efter att vinna, men inte till vilket pris som helst. Hennes råd till yngre flickor var: ”Sporta för idrottens skull. Använd ej sporten som en språngbräda för att ’göra sig’ för den manliga publiken. Låt inte sportandet förstöra det kvinnliga hos dig.” Idealen är annorlunda i dag.

Kortfilm: Inga Gentzel – en sjungande idrottsstjärna

Lena Enberg
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

29 oktober 2022 invaldes Inga Gentzel som medlem nr 29 i Djurgårdens Hall of Fame.

¹ Detta har senare ifrågasatts här skbl.se – Inga Kristina Gentzel, reds anm.