Carl-Göran Öberg

Carl-Göran “Lill-Stöveln” Öberg

I Linköping på 60-talet hade alla intressanta idrottsutövare smeknamn: Bagarn, Biffen, Rolle Borst, Dugga, Haddon, Badde, Raising, Lång-Rogga. . . Identifikationen i den lokala idrottsrörelsen blev på det sättet signifikant, djävligt stor alltså.

Fenomenet var likartat på det nationella planet, inte minst hos det folkkära Tre Kronor — vad hade hockeylandslaget varit utan smeknamn..? Acka, Garvis, Tumba, Tjalle, Lill-Strimma, Klimpen, Sura-Pelle…

Carl-Göran Öberg
Född: 24 december 1938.
Ishockeyspelare.
Forward 1960-68
SM-guld: 3 (1961-1963)

Bandyspelare.
2 säsonger.
1961
1962

De var mina personliga vänner. Jag kände deras stil utan och innan, deras svagheter, deras styrka. Jag tänkte på dem när jag fram på vårkanten klippte ur programmet till årets stora begivenhet — Ishockey-VM. Fan, vad kul det var, varenda speltid planerades in, omsorgsfullt. Ingenting fick komma i vägen. Heja Sverige! Pappa Allan i upplösningstillstånd.

Egentligen minns jag inte mycket av Carl-Göran Öbergs spel. Men jag minns hans smeknamn — Lill-Stöveln. Det var lysande!

Prefixet ”Lill” antyder att det fanns en ”Stor” också.

Carl-Görans äldre bror Hans lekte ofta vid ett nedlagt tegelbruk nedanför hemmet i Gävletrakten. Där låg också en insjö som frös framåt senhöstarna. På denna insjö spelades bandy. Utanför banan stod småpojkarna i snösörjan och kikade på matcherna. När bollen for ut i vassen blev det alltid Carl-Görans storebror som sprang och hämtade. Han bar nämligen alltid stövlar. Så föddes Stöveln och logiken gjorde brorsan till Lill-Stöveln.

Utanför banan stod småpojkarna i snösörjan och kikade på matcherna.

Tesen är kristallklar: Smeknamnens betydelse för allmänhetens engagemang i toppidrotten kan inte överskattas.

Vad hade Lill-Stöveln varit utan sitt artistnamn? Frågan är motiverad. Killen var en genuin fighter som ville vinna i alla lägen. Han var laglojal till 100 procent och ingen publikfriande virtuos som Tumba.

— Jo, det fanns ju bara en Lill-Stövel, en Tumba. Utan namnet hade det varit lätt att försvinna i mängden, säger han själv idag.

— Det var ett kul gäng på den tiden också. Jag kan säkert räkna upp allihop jag lirade med under under en tioårsperiod. I dagens hockeylandslag kan jag högst 5—6 namn. Det blir lite väl många Pettersson och Andersson…

Vad vet svenska folket om XX och NN i dagens landslag? Alla skydd gör att ingen känner igen landslagslirarna längre. Men är det verkligen hela förklaringen?

I början på 60-talet var det bara Lill-Stöveln och andra höjdare som fick lira inomhus. Ishockeyns fotfolk höll till på stenåldersarenor som Folkungavallen i Linköping, där de lokala antagonisterna hette Kenty och Terra. Fina derbyn var det. Medan Släpet gick runt med sin filttunna i pausen och vattnade den knaggliga isen, sörplade vi andra i oss lavahet buljong för 75 öre muggen. Och efter matcherna var tårna alltid i farlig närhet av förfrysningspunkten.

Kontraster och relativa skeenden är själva förutsättningen för livet. Lill-Stöveln och det han representerade utgjorde kontrasten till division II-matcherna på Folkungavallen.

Jag ringer upp Rolle Stoltz:

— Jo, Lill-Stöveln gav verkligen allt i matcherna. Men hela hans spel byggde på att han var på rätt humör, alltså lite grinig och lagom uppretad. Det var absolut ingen spelartyp man ville se hos motståndarna…

Alltså:

Var Lill-Stöveln en större personlighet på 60-talet än vad Carl-Göran Öberg hade varit idag?

Svaret är otvetydigt ja. Då spelade han utan kontrakt för 50 spänn matchen. I dag hade han varit anställd i ett företag.

Att ha ishockeyn som yrke begränsar personligheten. En affärsmässig syn på elitidrott tenderar att utplåna särdrag och krympa spelutrymmet för profilerna.

Att ta sig in på Globen är ju rena företaget, krävs tamejtusan en limousin.

1990-talets Lill-Stöveln hade bara varit Carl-Göran med de närmast sörjande och lirat hockey i Djurgården för 15 000 + leasingbil i månaden.

Bortsett från en och annan veteranmatch har Lill-Stöveln ingen hockeykontakt idag.

— Jag borde lagt av ännu tidigare med hockeyn. Numera utnyttjar jag inte ens mitt gratiskort. Ätt ta sig in på Globen är ju rena företaget, krävs tamejtusan en limousin.

Lennart Ekdal, nyhetsreporter på TV4, tidigare på Aktuellt.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).