Hans ”Tjalle” Mild

Hans ”Tjalle” Mild

Hans ”Tjalle” Mild växte upp Kristineberg i Stockholm och inledde sin framgångsrika karriär i klassiska KB, Karlberg. Som den mångsysslare ”Tjalle” var spelade han både bandy, fotboll och ishockey. I fotboll var ”Tjalle” från början forward, men försvann sedan bakåt i laget och blev en slitstark mittfältare och försvarare i både klubb- och landslaget. Sin allsvenska fotbollsdebut gjorde han som center den 19 maj 1955. DIF mötte Norrköping hemma (4–2) och ordinarie centern John ”Jompa” Eriksson var skadad. Då fick 20-årige ”Tjalle” rycka in – och gjorde ett av målen.
Det skulle dröja ända till säsongen 1957/58 innan ”Tjalle” blev ordinarie igen, först som vänsterhalv, men han spelade på flera olika platser den här säsongen. När Djurgården vann allsvenskan 1959 spelade ”Tjalle” samtliga 22 matcherna, främst som vänsterback. Han var en av nyckelspelarna i laget. Och när det återigen blev SM-guld 1964 spelade ”Tjalle” centerhalv/mittback i samtliga 22 matcherna.

Hans Hjalmar Mild
Född: 31 juli 1934.

Fotbollsspelare: Försvarare.
Moderklubb: Karlbergs BK.
11 säsonger. 179 matcher. 7 mål.
1954/55 3 1 SM-guld.
1955/56 0 0
1956/57 1 0
1957/58 27 1
1959 22 0 SM-guld.
1960 21 0
1961 22 1
1962 22 2
1963 20 2
1964 22 0 SM-guld.
1965 19 0

Sammanlagt spelade ”Tjalle” 158 allsvenska matcher (5 mål) för Djurgården (1955–1965), sedan blev han spelande tränare i Sirius. Och spelade allsvenskt med Uppsalaklubben 1969. Därefter spelade han en säsong i IK City i division 2 (1970).

Våren 1960 debuterade ”Tjalle” i A-landslaget, mot Irland i Malmö. Sverige vann med 4-1 och ”Tjalle” spelade vänsterback. Totalt spelade ”Tjalle” 31 A-landskamper (1960–1965). Sin bästa landskamp gjorde han enligt egen utsago i VM-kvalet mot Västtyskland i Berlin 1964 (1–1). Det året erhöll han också Guldbollen, svensk fotbolls förnämsta utmärkelse. Den sista landskamp spelade han i VM-kvalet borta mot Cypern, 5–0, på en grusplan i Famagusta. Han gjorde ett mål i landslaget, hemma mot Ungern 1963, första målet när Sverige vann med 2–1. Han medverkade också fem gånger i B-landslaget. ”Tjalle”, som var ingenjör och under många år hade egen byggfirma, var också en framstående ishockeyspelare. Han spelade både i Karlberg och IK Göta innan han sex år i rad blev svensk mästare med Djurgården (1958–1963). Som kraftfull forward. Han spelade 63 landskamper med Tre Kronor (1955–1964). Främsta meriterna är OS-silver i Innsbruck 1964 och VM-silver i Stockholm 1963. Efter de aktiva åren i DIF blev han spelande tränare i Hammarby och sedan tränare i både Södertälje SK, Djurgården, Cobran, Nyköping och Saltsjöbaden. ”Tjalle” är tillsammans med Hammarbys legendariske Sven Bergqvist den ende spelare som är Stor Grabb i både fotboll och ishockey.

Den 31 oktober 1965 svarade ”Tjalle” för en verklig kraftinsats. Först medverkade han i landslaget i fotboll som spelade 0–0 mot Norge på Råsunda. Sedan åkte han direkt med egen bil till Hovet och var som spelande tränare i Hammarbys allsvenska ishockeylag med om att spela 6–4 mot IFK Umeå. Behöver det tilläggas att ”Tjalle” var isens främste?
Smeknamnet ”Tjalle” är lagkompisen ”Jompa” Eriksson pappa till. Djurgården skulle ut på turné. När spelarna samlades, alla snyggt ”risslade”, hade ”Tjalle” på sig en elegant hatt med skönt stuk. ”Jompa” som aldrig kan hålla tyst utbrast direkt: ”Precis som Tjalle Tvärvigg” (seriefiguren med den berömda slokhatten).

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

Hans Tjalle Mild

Det finns bara två idrottsmän som lyckats bli stor grabb i både ishockey och fotboll: Svenne Berka och Tjalle. Svenne Berka gjorde 35 fotbollslandskamper mot Tjalles 31. Men i gengäld spelade Tjalle mer än dubbelt så ofta i Tre Kronor: 63 gånger mot Svennes 30.

Tjalle är en del av Djurgår’ns gamla järnkaminhistoria. Oupplösligt förenad med andra kämpar som Sigge Parling, Knivsta och Jompa.
Men som järnkamin blev förstås inte Tjalles debut den bästa. Mitt första minne av Tjalle är nämligen ett derby på Råsunda mot AIK någon gång i mitten av 50-talet där han fick benet avsparkat av Orvar Bergmark.
Men annars var inte precis Tjalle den som blev skadad i första taget. Gösta Lagberg i Hammarby berättade att de skulle möta Djurgår’n på Råsunda. Hammarby hade ett nyförvärv från Almtuna som skroderade att han skulle ”ta” Tjalle Mild.
”Visst”, sa spelarna i Hammarby, ”ta du Tjalle”.
Matchen började, almtunagrabben tog sikte på Tjalle och satsade allt vad han kunde. Tjalle ramlade omkull, satt på gräsmattan och såg förvånad ut, medan Hammarbys nyförvärv fick bäras ut med tre brutna revben.
”Det gällde att sätta sig i respekt”, sa Tjalle när jag frågade honom om han mindes händelsen.
En aldrig sinande kampaglöd kännetecknade Tjalle på planen. Så länge det var en minut kvar fanns alltid chansen, det gällde att aldrig ge tappt, att kämpa in i det sista. Till och med på träningarna kämpade denna generation djurgårdare lika hårt som om det gällde SM-final. Så drog de också mer än någonsin fram klubben i rampljuset i våra två stora folkidrotter, fotboll och hockey.

Tjalle gjorde 158 allsvenska fotbollsmatcher för Djurgården mellan åren 1954 och 1965 och hann få två mästartecken. Sedan gjorde han ”misstaget” att, som många andra, flytta till Sirius och missade därmed guldet 1966. För Sirius tog aldrig något guld, ens med djurgårdare i laget.

I hockey blev Tjalle mästare hela sex gånger och var med om att avsluta den förra storhetsperioden. Vad få kanske vet är att Tjalle har sin del även i den nuvarande.

Även om Tjalle försvann till Sirius ett tag har han alltid förblivit Djurgårdare i hjärtat. Han kom tillbaka som tränare; först för A-laget i hockey och sedan för juniorerna.
Och det var kanske särskilt som tränare för de unga Tjalle kom till sin rätt. Han kan som få plocka fram deras bästa egenskaper och se till att de växer. Tjalle älskar att satsa på ungdomen, att ge dem chans efter chans och hela tiden bygga upp deras självförtroende.

Som A-lagstränare plockade Tjalle upp Håkan Södergren, Tommy Mörth och Thomas Eriksson från juniorlaget. I juniorlaget fostrade han själv spelare som Janne Viktorsson och Jensa Öhling. Så nog har Tjalle del i dagens storhetstid också.

Tjalle är en av klubbens stora profiler på planen. Men han firar även triumfer privat. En härlig stockholmskille med humor, livsglädje, familjekänsla och generositet som kännetecken. Det är egentligen bara i tennis han har problem. Men där möter han sedan över tio år varje vecka en gammal partiledare, en omöjlig motståndare…

Ulf Adelsohn, konsulent, hedersordförande ishockey.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).