Elisabeth Thorsson

Redan som 16-åring vann hon singeltiteln både som junior och senior. 1960 vann hon för andra gången en nervpirrande SM-final, där jag satt som rådgivare och sekundant i ett hörn och förtvivlade över den ena missa de matchbollen efter den andra. Om jag inte minns fel vann Elisabeth till slut med 28—26 i skiljeset över Britt Andersson från Nässjö.

Första gången jag träffade Elisabeth eller Tette, som hon hette i uppväxtåren, var hon elva år. Jag hade blivit rekommenderad att söka upp henne i hemmet i Rasbo utanför Uppsala för att på ort och ställe slå några bollar mot denna intresserade flicka och eventuellt ta hand om en verklig bolltalang. Jag kände hennes styvfar, hovsångaren Martin Öhman, som spelade pingis till husbehov mest varje dag och som med all rätt gick under epitetet bordtennisens supporter nummer 1. Elisabeth hade en äldre bror, Sten-Olof, som var riktigt bollbegåvad och som redan hade börjat tävlingsspela hos Vesta i Uppsala. Jo, Elisabeth var en talang. Det fick jag omedelbart klart för mig när jag såg henne öva bollskola mot en vägg med fyra gummibollar i luften samtidigt. Vid pingisbordet som var alldeles för högt för henne ägnade hon sig åt någon slags ping-pong men med en lust och förmåga att returnera alla bollar med skruv. Hon kunde redan skära bollen med viss ackuratess och snits och redan efter ett par timmars lektion hade jag också fått henne att någorlunda rätt utföra ett forehandslag.

Jag kom tillbaka flera gånger till hemmet i Rasbo och efter knappt två år anmälde jag henne till en nybörjarturnering för flickor i Eriksdahlshallen. Elisabeth vann varje match utan att förlora något set. Hon bollade mest med en stark underskruv som var förgörande för motståndarna och då och då slog hon in en välplacerad forehand.

Tre år senare var hon svensk mästarinna alla kategorier och landslagsspelare. Under flera år var hon landets skickligaste spelare tillsammans med Birgitta Tegnér (systertill DIF:s Signhild Tegnér). Elisabeth blev även nordisk mästarinna i singel.

Hon blev allt säkrare i sitt försvarsspel och anfallsvapnet som var en solid forehand kunde hon placera var som helst på motståndarens bordshalva. Trots intensiv och flitig träning lyckades hon aldrig öva upp sig på backhandsidan. Där fick hon nöja sig med att lita på sin säkerhet och den starka underskruven. Hon fick aldrig fart på sitt backhandslag och det var det som hindrade henne att nå den absoluta eliten. Hon kunde vinna det mesta i Norden men i matcher mot ungerskor och rumänskor var hon chanslös. De höll ett något högre tempo och det innebar att Elisabeth och de övriga svenskorna fick dansa efter deras pipa.

Elisabeth slutade efter några intensiva pingisår. Men takterna satt i länge. När hon träffade sin blivande make, tennisstjärnan Jan-Erik Lundqvist, som också hade spelat lite pingis i plugget, var denne övertygad om att hans kunnande skulle räcka till för att besegra Elisabeth. Det slutade med att fru Lundqvist kunde lämna tio bollar i förgåva och ändå vinna. — Jag går på hennes underskruv mest hela tiden, sa Janne, som i stället lärde upp sin Elisabeth till en hygglig motionsspelare i tennis.

Bengt Grive, sportjournalist, sedan 1960 på Sveriges Television, svensk mästare i bordtennis.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

12 mars 2023 invaldes Elisabeth Thorsson som medlem nr 41 i Djurgårdens Hall of Fame.