Britt Elfving

Till en början konkurrerade andra idrotter om Britts intresse. Hon simmade, dansade balett och ägnade sig åt gymnastik. Balett- och gymnastikträningen hade hon sedan mycket nytta av i konståkningen. Britt red också, men tiden räckte så småningom inte till för alla intressen. Konståkningen är så krävande att den inte tillåter några andra aktiviteter, förutom skolan, om man vill nå toppen.

Britt blev tvungen att välja, ett svårt val för ett barn, särskilt om man har intresse och talang för andra idrottsgrenar. Hon bestämde sig för konståkningen, och det gav resultat. Redan som 13-åring blev hon svensk juniormästarinna.

Men JSM-titeln innebar att hon sedan inte kunde tävla som junior. Reglerna var hårda på den punkten. Det är ett krävande steg att gå över från junior till senior i en ålder då man inte är mogen för seniorrollen, även om det tekniska kunnandet finns.

Eftersom konkurrensen inom Sverige var svag, och även i Norden — Britt blev nordisk mästare tre gånger — saknade hon ofta kampmomentet. De internationella tävlingarna blev därför en sporre. Där var hon inte bäst utan var tvungen att träna hårt och vid varje tillfälle ge sitt yttersta för att uppnå en hygglig plats i prislistan. Detta stimulerade Britt.

Ofta arrangerades tävlingar i öststaterna, och Britt fick många inblickar i konståkarnas träningsförhållanden. Visserligen hade de flesta länder bättre träningsmöjligheter än Sverige, men särskilt konståkarna från Öststaterna var oerhört privilegierade.

I Sverige förde — och för — konståkarna alltid en ojämn kamp mot ishockeyn om istider och pengar. Små resurser skapar en ond cirkel eftersom det krävs lång tid och många ishallstimmar för att få fram en bra åkare av internationell klass, och utan en stjärna blir det inga resurser. Själv tvingades Britt att resa utomlands för att få tillräckligt med träning. I England och Tyskland förkovrade hon sig genom att träna fem timmar om dagen. I Sverige blev det i genomsnitt en till två timmar.

Den internationella träningen till trots hade andra länders åkare ändå ett stort försprång. Detta visade sig i Europamästerskapen, där Britt deltog fyra gånger och som bäst hamnade strax under 20:e plats. Därför var glädjen stor när hon en gång vann en större internationell tävling i Zagreb.

Britts roligaste minnen är när hon vann juniormästerskapet och den första gången hon tog hem SM-tecknet. Den sista SM-segern 1969 ser hon också tillbaka på med glädje. Formen var bra och det gick ovanligt lätt att åka. Britt studerade vid GIH och hade lärt sig nya träningprinciper — uppvärmning och kondition. Inom konståkningen hade det tidigare inte varit vanligt med systematisk uppvärmning, utan på en tävling satt man i omklädningsrummet och väntade på sin tur, en väntan som kunde bli lång. Sedan skulle man prestera ett krävande fyra minuters friåkningsprogram. Det var ofta kallt eftersom tävlingarna ägde rum utomhus.

Man tänkte inte på att hon hade skridskor på sig när hon dansade fram.

Egentligen ville Britt inte sluta efter sin seger 1969, men hon blev offer för en av de schismer, som tyvärr var så vanliga inom konståkningen på 60-talet. Ordföranden i Svenska Konståkningsförbundet, Bengt Lago, hade svårt att inse Britts storhet och gav henne inte det stöd hon tyckte sig kunna kräva av förbundet. Hon vägrades till exempel av ekonomiska skäl att ha sin tränare med vid EM. Orsaken till den slutgiltiga brytningen med förbundet och med Bengt Lago var att Britt åtog sig att undervisa i konståkning i TV och därmed av förbundet förklarades som proffs. Hon fick sedan inte tävla längre.

Men Britt fortsatte med konståkningen, nu som tränare i DIF. Det blev en spännande erfarenhet som gav henne tio roliga och innehållsrika år.

Tyvärr går det inte att försörja sig som tränare i Sverige, och DIF hade ingen möjlighet att anställa henne. Hon hade vidareutbildat sig som sjukgymnast och upptäckte att det var svårt att kombinera ett heltidsarbete med träningsuppdraget på fritiden, eftersom konståkarna ofta får udda träningstider på obekväma klockslag. Att vara tränare innebär ett djupt engagemang i varje elev, och efter många år med egen hård träning kan tränaruppgiften i längden bli betungande. Ibland vill man göra något annat på lördagar och söndagar än att stå på isen.

Britt hade dock svårt att bestämma sig för att sluta. Det tog några år innan hon lugnt kunde sitta på läktaren och se andra utföra de konster hon själv hade varit bäst på, utan att längtan till isen tog överhanden.

Idag är Britt lärare för sjukgymnaster och förutom familjen — man och liten dotter — är fritiden fylld av olika aktiviteter. Hon har bland annat på motionsnivå tagit upp några av de idrotter hon slutade med när konståkningen tog över helt och hållet.

Själv minns jag Britt som en energisk och allvarligt tränande, långbent, ljushyllt flicka som hade lätt att lära sig, och som kunde använda sin teknik på ett njutbart sätt. Hon smälte väl ihop med isen, och man tänkte inte på att hon hade skridskor på sig när hon dansade fram.

Det är ett säkert tecken på talang och kunnande.

Gunhild Frylén, jurist på Sveriges Radio, svensk mästarinna i konståkning 1958-60.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 juli 2022 invaldes Britt Elfving som medlem nr 21 i Djurgårdens Hall of Fame.