Kategori: DIF Ishockey

Mikael ”Micke” Johansson

Kent ”Lill-Kenta” Johansson

– Jag blev helt enkelt övertalad att fortsätta i Huddinge. Där hade jag ju mina kompisar. Dessutom hade vi ett bra lag och vi hade då två år på raken gått till kval. Så det blev att jag stannade kvar där, säger Lill-Kenta.

I februari 1980 ådrog sig Lill-Kenta en allvarlig knäskada i en seriematch. Såväl korsband som menisk och ledband slets av. Saken blev inte bättre av att han felbehandlades vid operationen och fick genomgå en ny operation. Skadan var så allvarlig att det var tveksamt om han någonsin skulle kunna spela igen. Men efter nio månaders bortavaro var han i november 1980 med stödskena om det skadade knät tillbaka på rinken. Under sin skadeperiod fick han också ett anbud från Södertälje SK, men avböjde även det. Likt en hustru förblev han sin moderklubb trogen.

Från månljus till rampljus Trogen Huddinge förblev Lill-Kenta ända fram till 1982, då han till slut valde elitserien genom att gå till Djurgården.

– När Leffe Boork kom och frågade var jag 26 år. Det kändes på något sätt som att det var min sista chans att spela i elitserien, säger Lill-Kenta.

Liraren Lill-Kenta blev en klar succé i Boorks kaminhockey. För under sin säsong i Djurgården 1982-83 blev han inte bara svensk mästare, han vann också Djurgårdens interna skytteliga och blev utsedd till årets rookie.

Samma år blev han också uttagen först i Vikingarna och sedan i Tre Kronor, och fick spela sin första VM-turnering i Västtyskland. På ett år hade han gått från division I och månljuset till Tre Kronor och rampljuset. Det gick till och med så bra att Lill-Kenta hamnade i Schweiz, där han under sina sex år i Lugano blev schweizisk mästare tre år i rad.

Det var först i och med övergången till Djurgården som Lill-Kenta i de större sammanhangen fick tillfälle att visa vilken förnämlig ishockeyspelare han var. För även om han firade triumfer i Huddinge så var det många som menade att han höll på att slösa bort sin talang genom att bli kvar för länge i division I.

– Med facit i hand så tycker jag dock själv att jag gjorde rätt. Hade jag gått redan 1979, då det gick dåligt för Djurgården, hade det kanske blivit fiasko. När jag tog chansen gick det ganska bra för mig, vilket ledde till att jag fick chansen att också spela utomlands. Så själv är jag i alla fall nöjd med min karriär så här långt, säger Lill-Kenta.

Släkten är bäst

Lill-Kenta har under hela sin karriär varit den store skyttekungen. Har han inte själv gjort mål så har det oftast varit han som slagit de målgivande passningarna. Med sina 200 mål och över 400 poäng under sina tio säsonger i Huddinge, sina 20 mål och 17 assist i Djurgården 1982-83 och sina 254 mål och 239 assists under sina sex år i Lugano måste han tillhöra 70- och 80-talens effektivaste spelare. Poängkung i sitt lag har han fram till denna säsong varit tretton av de senaste Norton säsongerna. Ett fantastiskt facit! Hade han inte blivit långtidsskadad 1979-80 så hade han säkert vunnit poängligan även då.

Tempohöjningen jämfört med Schweiz och ovanan vid sin nygamla roll som defensiv center gjorde att det gick lite trögt med målskyttet för Lill-Kenta vid återkomsten till Djurgården säsongen 1989/90. Det dröjde till exempel ända till tolfte omgången innan han gjorde sitt första mål. Han har dock kommit mer och mer ju längre säsongen lidit.

– Visst var det helt klart en omställning att komma hem. Dels så är svensk hockey snäppet bättre än schweizisk, inte minst tempomässigt, dels så kom jag till ett spelsystem i Djurgården som var nytt för mig. Jag är dock nöjd med min insats efter jul, säger Lill-Kenta.

Visst har vi efter jul känt igen honom från förr. Även som defensiv center har han visat sin målfarlighet. Det innebär att han i stället dyker upp bakifrån och sätter dit dom. Så såg vi honom göra i första finalmatchen i Karlstad, då han gjorde det viktiga 4-4-målet.

Någon topp-placering i poängligan blev det dock inte den säsongen i grundserien för Lill-Kenta. Den poängliga som han vanligtvis brukar toppa, den toppas nu i stället av brorsan Micke. Släkten är inte bara värst. Den är också bäst.

Ser luckorna

Även om bröderna Johansson är rätt lika i mycket är det mer än 10 år, 3 kg och 3 cm som skiljer dem åt som spelare. Till skillnad från Micke har till exempel skridskoåkningen aldrig varit Lill-Kentas styrka. Det finns också de som tycker att det ibland kan finnas vissa Huddinge-inslag i hans spel. Sin brist i skridskoåkning och tempo har han dock kompenserat genom att spela listigt och intelligent. Med sin fina speluppfattning och eminenta klubbteknik är Lill-Kenta något av en isens schackspelare som ofta ligger några drag före sina motståndare.

Hans styrka är främst spelet runt motståndarmålet. Han har alltid varit en spelare so m vet var målet är beläget. Där puckarna har kommit, där har också Lill-Kenta varit. Ofta kan det se ut som en tillfällighet när han gör mål, men det är definitivt ingen tillfällighet att han så ofta gör mål.

Liksom alla spelbegåvningar har han en medfödd förmåga att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Han liksom luktar sig till det, på något underligt sätt. Både när det gäller målskyttet och passningsspelet så ser han luckor som få andra ser och han lägger ofta puckarna där det är ledigt. Det är mycket det som är kännemärket på Lill-Kentas storhet som spelare.

Lill-Kenta är också en typisk vinnare. Han har en härlig vinnarinstinkt och han har alltid varit som bäst när det dragit ihop sig till de verkligt stora uppgifterna. Det såg vi inte minst i finalspelet under båda hans förra sejourer i Djurgården. Båda gångerna hette motståndarna Färjestadoch båda gångerna blev det SM-guld.

Efter avslutad spelarkarriär valde Lill-Kenta tränarspåret och skulle stå i Djurgårdens bås säsongen 2001/02.

Detta är en omarbetad text ursprungligen skriven av Ralf Gustavsson, och tidigare publicerad i Djurgården Hockeys matchprogram från säsongen 1989/90.

Gösta ”Lill-Lulle” Johansson

— Vi var ett gäng killar i samma ålder, både läroverks- och jobbarkillar, som började lira i Djurgården under senare delen av 40-talet. Vi hade kul ihop både i och utanför hockeyrinken, berättar Lill-Lulle.

— Det var den oerhört fina sammanhållningen, mer än något annat, som skapade framgångarna. Den gav spelarna det självförtroende som behövdes för att kunna spela på toppen av sin förmåga.

På den tiden jag såg Lill-Lulle spela trodde jag ibland att han med sin bakgrund mer eller mindre tvingats att bli ishockeyspelare. Egentligen var han lite för elegant för omklädningsrummen och lite för hänsynsfull på planen.

Han skiljde sig från mängden.

Han bar upp sista modet med obesvärad elegans och under hockeymatcherna såg man att han inte ville vara med om såna där närkamper, utan gjorde allt för att hålla sig så långt från dem som möjligt.

Men elitman blev han, det hade han förmodligen inte lyckats med idag, i det stundom vildsinta krigarliv som nu utövas i rinkarna. När ishockeyn på den tiden var nämligen förhållandevis vänlig och dagens sargtryckare skulle renderat omedelbara utvisningar.

Som spelare hade Lill-Lulle en försvarlig räckvidd, han hade blick för spelet, men åkte kanske väl mycket som en långfärdsåkare. Lite långsamt, lite eftertänksamt rentav. Nån riktig folkets man blev han aldrig, han hade en beundransvärd distans till sina förehavanden.

Till skillnad från Tumba, som ju hade förmånen att inte bara älska sig själv utan även bli älskad av varenda kotte på läktarna och i spalterna.

Jag minns en händelse under ishockey-VM i Schweiz 1953, då ju både Tumba och Lill-Lulle fanns med i det Tre Kronor som vann Sveriges första VM-guld. Publiken i den stora hallen i Zurich blev förstås oerhört förtjust i Tumba och han blev erbjuden att stanna i Schweiz och spela för pengar. Sånt fick man inte tala högt om på den tiden och i sin ensamma nöd vände sig Tumba till mig för att få råd och hjälp att förhandla med schweizarna. Ganska snart sprack emellertid de förhandlingarna. I den situationen kastade jag fram: ”Varför inte Lill-Lulle”?

Nej se, det var nog inte att tänka på, en crowdpleaser skulle det va.

Och bättre så för oss här hemma.

Lennart Hyland, radio/TV-man med stor betydelse för sportradion och TV-underhållningens utveckling.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 december 2022 invaldes Gösta Johansson som medlem nr 35 i Djurgårdens Hall of Fame.