Gösta ”Lill-Lulle” Johansson
Jag kommer så väl ihåg Gustaf Lulle Johansson från pojkåren. Märkvärdigt egentligen: han spelade ju ishockey i Berlin på 20-talet och det ryktades om att han till och med hade betalt. Vi förstod oss inte på sådana möjligheter på den tiden. Kanske var han Sveriges förste professionelle. Arne Borg räknades inte, han försörjde sig så att säga indirekt. Det dröjde nästan 25 år fram till det att Gunnar Nordahl blev vårt första riktiga utlandsproffs.
Även sonen, Gösta Lill-Lulle Johansson, spelade tysk ishockey. Han var halvprofessionell i Västtyskland i början av 50-talet.
— Det var inte alls vanligt vid den tiden. Men jag längtade ut i världen, ville träffa nya människor, och då gav idrotten möjligheter, minns Lill-Lulle.
Att Lill-Lulle började med ishockey berodde förstås mycket på faderns framgångar.
— Jag ville bevisa att jag också kunde.
Lulle Johansson tillhörde under lång tid IK Göta, men avslutade sin ishockeykarriär i Djurgården. Sedan tog sonen över. Med sin fars stora spelsinne och målfarlighet i arv, var Lill-Lulle med och startade DIF:s storhetsperiod 1948, då klubben gick upp i division I. Han var sedan kvar i laget fram till och med 1960, bortsett från den kortare vistelsen i Västtyskland i början av 50-talet. Sex SM-guld blev det.
Gösta Rudolf Torsten Johansson
Född: 2 mars 1929
SM-guld ishockey: 6 (1950, 54, 55, 58, 59, 60)
VM-guld: 1 (1953)
Stor grabb: 32
Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb: IK Göta
| Säsonger | Matcher | Mål | Ass | Poäng |
| 1946/47 | – | – | – | – |
| 1947/48 | – | – | – | – |
| 1948/49 | – | – | – | – |
| 1949/50 | – | – | – | – |
| 1950/51 | – | – | – | – |
| 1951/52 | – | – | – | – |
| 1952/53 | – | – | – | – |
| 1953/54 | – | – | – | – |
| 1954/55 | – | – | – | – |
| 1955/56 | – | – | – | – |
| 1956/57 | – | – | – | – |
| 1957/58 | 14 | 13 | 14 | 27 |
| 1958/59 | 14 | 11 | 7 | 18 |
| 1959/60 | – | 16 | – | – |
— Vi var ett gäng killar i samma ålder, både läroverks- och jobbarkillar, som började lira i Djurgården under senare delen av 40-talet. Vi hade kul ihop både i och utanför hockeyrinken, berättar Lill-Lulle.
— Det var den oerhört fina sammanhållningen, mer än något annat, som skapade framgångarna. Den gav spelarna det självförtroende som behövdes för att kunna spela på toppen av sin förmåga.
På den tiden jag såg Lill-Lulle spela trodde jag ibland att han med sin bakgrund mer eller mindre tvingats att bli ishockeyspelare. Egentligen var han lite för elegant för omklädningsrummen och lite för hänsynsfull på planen.
Han skiljde sig från mängden.
Han bar upp sista modet med obesvärad elegans och under hockeymatcherna såg man att han inte ville vara med om såna där närkamper, utan gjorde allt för att hålla sig så långt från dem som möjligt.
Men elitman blev han, det hade han förmodligen inte lyckats med idag, i det stundom vildsinta krigarliv som nu utövas i rinkarna. När ishockeyn på den tiden var nämligen förhållandevis vänlig och dagens sargtryckare skulle renderat omedelbara utvisningar.
Som spelare hade Lill-Lulle en försvarlig räckvidd, han hade blick för spelet, men åkte kanske väl mycket som en långfärdsåkare. Lite långsamt, lite eftertänksamt rentav. Nån riktig folkets man blev han aldrig, han hade en beundransvärd distans till sina förehavanden.
Till skillnad från Tumba, som ju hade förmånen att inte bara älska sig själv utan även bli älskad av varenda kotte på läktarna och i spalterna.
Jag minns en händelse under ishockey-VM i Schweiz 1953, då ju både Tumba och Lill-Lulle fanns med i det Tre Kronor som vann Sveriges första VM-guld. Publiken i den stora hallen i Zurich blev förstås oerhört förtjust i Tumba och han blev erbjuden att stanna i Schweiz och spela för pengar. Sånt fick man inte tala högt om på den tiden och i sin ensamma nöd vände sig Tumba till mig för att få råd och hjälp att förhandla med schweizarna. Ganska snart sprack emellertid de förhandlingarna. I den situationen kastade jag fram: ”Varför inte Lill-Lulle”?
Nej se, det var nog inte att tänka på, en crowdpleaser skulle det va.
Och bättre så för oss här hemma.
Lennart Hyland, radio/TV-man med stor betydelse för sportradion och TV-underhållningens utveckling.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).
20 december 2022 invaldes Gösta Johansson som medlem nr 35 i Djurgårdens Hall of Fame.