Kategori: DIF Ishockey

Hans Tvilling

För Hans, som hela tiden under den aktiva karriären och därefter, hade en mycket nära och personlig relation till brodern, kom dödsbudet som en chock. Det fanns ju så mycket att prata om. Stig hade alltid synpunkter, följde noga Djurgårdens framfart på arenorna. Han gladdes med spelarna i framgång och led med dem i motgång. Ibland, berättar Hans, stängde vi av radion när djurgårdsspelarna var illa ute.

Förvisso var Hans och Stig lika som bär till utseende och spelsätt, lika outtröttliga och lika skötsamma. Ändå var de olika till karaktär och sinnelag. Men att de var bröder och dessutom så intimt förknippade med varandra var en viktig fördel i de kollektiva sporter de utövade. De kände varandra utan och innan på planen, och de umgicks också vid sidan av den. Alltid uppmuntrade de och sporrade varandra, men ifrågasatte också kritiskt varandras insatser.

I avbytarbåset kunde de ibland vara som hund och katt.

Hans var den tystlåtne av dem, diplomatisk och avvaktande medan Stig var mer framfusig, ettrig, mera envis. Stig ”skällde” alltid mest. I avbytarbåset kunde de ibland vara som hund och katt. När någonting gick galet underlät inte Stig att påpeka detta för Hans. Det gick väl an så länge Stigs kommentarer gick ut över brodern, men när andra kedjekamrater utsattes för Stigs beska synpunkter, grep Hans in och satte stopp för vidare meningsskiljaktigheter. Tråkningarna gjorde ofta verkan och gav hela tiden bröderna en unik känsla av samhörighet. De kände varandra alltför väl och någon ovänskap märktes aldrig.

Hans och Stig Tvilling är utan tvekan Sveriges mest omskrivna och omtalade idrottsbröder. Tvättäkta tvillingar, lika som bär och hart när omöjliga att skilja på. Många var de journalister som under framgångsåren på 50-talet i otaliga intervjuer sökte reda ut vem som egentligen var vem av bröderna. Inte sällan hände det att en stackars förvirrad reporter, efter en stunds utfrågande av den han trodde var Stig, fann sig intervjua Hans, och tvärtom. De var så lika att inte ens lagledaren för juniorlandslaget i ishockey, som tillbringade en vecka tillsammans med tvillingarna, kunde avgöra vem som var vem.

Redan när man första gången såg bröderna i aktion — först i fotboll och sedan i ishockey — stod det klart att de med sitt medfödda bollsinne och sin bländande teknik skulle bli storstjärnor i båda spelen. Man kunde helt enkelt inte ta ögonen från dem.

Tidigt på 50-talet dominerade tvillingarna Djurgårdens fotboll i samma grad som de dominerade ishockeyn. De blev de stora namnen i Djurgårdens lag, alltid uppmärksammade för sin stora spelskicklighet och lekfulla elegans.

I en intervju 1951 i Rekord-Magasinet kunde Hans, 22 år gammal, se tillbaka på en blixtsnabb karriär i den högsta fotbollssocieteten. Bröderna hade blivit uttagna till sin första landskamp i fotboll och en pojkdröm hade plötsligt gått i uppfyllelse.

Det hela började i mitten av 30-talet, då bröderna huserade med en liten gummiboll utanför husknuten i Traneberg. Som alltid bland smågrabbar var fotbollsspelet tämligen oorganiserat och en och annan trasig fönsterruta blev resultatet av deras härjningar. I skolan blev det mer organiserat bollspel, men det var egentligen först när de började spela med kvarterslaget Comet som det roliga började.

Så småningom blev det fotboll i Ulvarna, som på 40-talet höll till i Stockholmsserien och sannerligen inte var någon dålig plattform för spel i de högre divisionerna. Framgångsrikast blev de i Westermalms hockeylag. Westermalm var en liten men ambitiös förening som fostrade spelare av mycket hög klass. Två år i rad blev de juniormästare i föreningen, vilket på den tiden var något tämligen unikt. Dessutom vann Westermalm seniorserien i klass 1 med sitt juniorlag.

Det märkliga med dem var att de tycktes ha någon slags övernaturlig, telepatisk förmåga.

Det blev i alla fall Djurgården till sist. Föreningen var först på plan, men den gången gällde det inte fotboll utan ishockey. Man tänkte restaurera sitt med åren något skamfilade ishockeylag och snart upptäcktes att bröderna var lika begåvade med trissan som med bollen. Och snart upptäckte publik, ledare och journalister tvillingarnas individuella skicklighet. De kunde strängt taget göra vad som helst med puck eller boll. Samspelet på planen var deras absoluta styrka och dessutom var de lagspelare som få.

Det märkliga med dem var att de tycktes ha någon slags övernaturlig telepatisk förmåga. De fann alltid varandra på planen. Hans spelade till Stig och Stig spelade tillbaka till Hans. Ibland fick lagkompisarna vara med men verkade då bli så smickrade av uppmärksamheten att de omedelbart spelade bollen tillbaka till Hans (eller var det kanske Stig?). De väckte enorm uppmärksamhet med sitt fyndiga spel — i såväl ishockey som fotboll. De briljanta dribblingarna, de virtuosa solonumren avlöste varandra och i tidningarna suckade journalisterna hänfört:

”Tvillingarna roade sig med ett samspel som var så fyndigt att t o m tvivlare på ishockeyns variationsmöjligheter måste ha blivit omvända. Speciella triumfer firade de med att i full fart lämna pucken efter sig — men dragande motståndaren med sig — alltid dök den andre tvillinghalvan upp och fortsatte med pucken. Varpå han gjorde om numret. När sådana nummer lyckas drar de ned nervstyrkan hos motståndaren som får bly i benen av publikens hej dlösa skratt.”

Ofta förenade tvillingarna finlir och fantasi med en enorm arbetsinsats. Deras offensiva försvarsspel var av högsta internationella klass:

”Värst var Tvilling som gick på som ivriga hackspettar och alltid fanns på banan när Södertälje hade sin a-kedja inne med erkända målskyttar som Stig Carlsson och Hallon Blomkvist. Inte undra på att de sistnämnda gick mållösa från bataljen. När hände det sist? Man måste nog tappa lusten av ett så intensivt naggande. Få kan som Tvilling kväva anfallen i sin linda.”

Redan tidigt infriade Hans och Stig på ett glänsande sätt alla högt ställda förväntningar. Men skam till sägandes dröjde det ganska länge innan ishockeyns UK insåg deras kvalifikationer i landslagssammanhang. De är alldeles för veka, hävdade UK-basen och AIK:aren Herman Carlsson. De kommer att mosas sönder och samman av hårdhudade och hänsynslösa backar från Kanada och Amerika vid de internationella mästerskapen.

Farhågorna var betydligt överdrivna, för att inte säga barnsliga, om man betänker att tvillingarna redan hade blivit stålsatta av allsvenskt spel i fotboll sedan höstomgången 1947. Eller som Mr Djurgården, Farsan Sandberg, uttryckte saken: ”Allsvenskan är en av världens hårdaste tävlingar. Det är minsann ingenting för veklingar.” Och själva ansåg Hans och Stig att elitfotbollen var väl så hård som elitishockeyn.

Men det hedrar Herman Carlsson att han själv mycket snart (med benägen hjälp av Folke Masen Jansson) insåg sitt misstag och tog ut Hans och Stig till landslaget. Så blev de också publikens gunstlingar och EM-guldmedaljörer i Palais des Sports i Paris 1951.

Hans och Stig Tvilling är för all framtid intimt förknippade med Djurgårdens storhetstid på femtiotalet. Det var då de blårandiga idrottsartisterna lade hela Idrottssverige för sina fötter.

Den publik som i tiotusental samlades på Stadion, Östermalm eller Johanneshov fick uppleva många stora och sköna stunder. Järnkaminerna drog fram som en tornado och betvingade alla försök till motstånd. I ishockey föreföll laget oövervinnligt och i fotboll kom 1955 det första svenska mästerskapet på 35 år.

Järnkaminerna drog fram som en tornado och betvingade alla försök till motstånd.

Guldlaget av år 55 personifierade på ett utmärkt sätt det som nu skulle komma att kallas djurgårdsandan. Här fanns en remarkabel kollektiv styrka, en okuvlig arbetsdisciplin parad med eleganta individuella prestationer och lekfullhet.

Hans Tvilling blev kanske den spelare som mest kom att förkroppsliga denna anda, detta fotbollsartisteri. Han var guldlagets oomstridde speldirigent: kattkvick, viljestark och med en suverän strategisk blick för spelet.

1953, då DIF tog de små silvermedaljerna, hade han också, sin ”ärtbössa” till trots, varit lagets överlägset främste målskytt med 11 fullträffar. Så här sammanfattade en sportjournalist lagets egenskaper:

”Kraftfotbollens förtjänster, sådana Djurgården demonstrerar dem, ligger mest på det psykologiska planet. Det verkar i längden nedbrytande på motståndaren, att artisteri och taktisk uppfinning förfelar sin verkan. Djurgården går oberört igenom match efter match. Det är som om man bara tog vid där den senaste matchen slutade. En sorts rapsodisk fotboll med en långsamt ökad acceleration under de 90 minuterna. DIF är andra halvlekens lag. Tempohöjningen är förmodligen en synvilla. Det förhåller sig sannolikt så, att DIF behåller sitt tempo, medan motståndaren tvingas sänka sitt.”

Men medaljen hade också, om inte en baksida, så i alla fall en skuggsida. Alla framgångar till trots, så tog ju också privatlivet sin beskärda del av den utstakade tiden. Både Hans och Stig kände sig ofta kluvna inför det myckna idrottandet. All fritid gick åt till träning och match. Allsvensk fotboll till långt fram på hösten. Internationella turnéer (bl a till Fjärran Östern, USA och Sydafrika). Hem till jul och ishockeysäsongen. VM och EM och så våromgången i allsvenskan. Det blev förvisso ett flackande utan like. Varje söndag under säsongen gick åt, så ibland kunde det gå både dagar och veckor innan Hans och Stig fick träffa sina respektive familjer. Dessutom hade de ju sina jobb att sköta.

Stig var kanske den som värderade fritiden högst. Han var ibland tveksam till att lägga alltför mycket tid på idrotten. Han var medveten om att en total satsning behövdes om han skulle ta en plats i DIF:s allsvenska fotbollslag. Men var det verkligen värt det? Både Hans och Stig var uppriktigt intresserade av en proffskarriär utomlands, bara tillfälle gavs. Då skulle tiden kunna ägnas helt åt fotboll och familj. Flera trevare kom också från utländska uppköpare, men prissummorna var aldrig de rätta. Och en sak visste både Hans och Stig, att de aldrig skulle sälja sig för billigt.

Att värdera ett långt och innehållsrikt idrottsliv är inte alldeles enkelt. Nuet har en tendens att skymma det förflutna, minnet sviker ibland. Rubrikerna i tidningarnas arkiv gulnar med tiden, medaljerna och pokalerna samlar damm i prisskåpen och resultat och statistik faller i glömska.

Och alla stora idrottsmän har en tendens att förringa sina egna insatser. Det var de andra, lagkompisarna, som utförde de stora handlingarna, rev ner de stora applåderna.

Men en sak är säker: Hans och Stig Tvilling är unika i fotbolls- och ishockeyhistorien. Deras insatser finns för all framtid inregistrerade i vår idrottshistorias kollektiva minne. Få kan som de stoltsera med följande meritlista:

Hans Tvilling spelade sammanlagt 300 seriematcher och 4 landskamper i fotboll. I ishockey spelade han 87 A- och 2 juniorlandskamper. Stig Tvilling spelade 1 landskamp i fotboll, 84 A- och 2 juniorlandskamper i ishockey. De vann alla de stora mästerskapen: VM-guld, EM-guld och SM-guld i ishockey. Hans tog 4 SM-guld i ishockey och ett i fotboll och Stig, som var aktiv några år längre än Hans, tog sammanlagt 7 SM-guld i ishockey.

Gör om det den som kan!

Torbjörn Althén, datakonsult och frilansskribent.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

7 oktober 2021 invaldes Hans Tvilling som medlem nr 3 i Djurgårdens Hall of Fame.

Hans ”Tjalle” Mild

Den 31 oktober 1965 svarade ”Tjalle” för en verklig kraftinsats. Först medverkade han i landslaget i fotboll som spelade 0–0 mot Norge på Råsunda. Sedan åkte han direkt med egen bil till Hovet och var som spelande tränare i Hammarbys allsvenska ishockeylag med om att spela 6–4 mot IFK Umeå. Behöver det tilläggas att ”Tjalle” var isens främste?
Smeknamnet ”Tjalle” är lagkompisen ”Jompa” Eriksson pappa till. Djurgården skulle ut på turné. När spelarna samlades, alla snyggt ”risslade”, hade ”Tjalle” på sig en elegant hatt med skönt stuk. ”Jompa” som aldrig kan hålla tyst utbrast direkt: ”Precis som Tjalle Tvärvigg” (seriefiguren med den berömda slokhatten).

Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

Det finns bara två idrottsmän som lyckats bli stor grabb i både ishockey och fotboll: Svenne Berka och Tjalle. Svenne Berka gjorde 35 fotbollslandskamper mot Tjalles 31. Men i gengäld spelade Tjalle mer än dubbelt så ofta i Tre Kronor: 63 gånger mot Svennes 30.

Tjalle är en del av Djurgår’ns gamla järnkaminhistoria. Oupplösligt förenad med andra kämpar som Sigge Parling, Knivsta och Jompa.
Men som järnkamin blev förstås inte Tjalles debut den bästa. Mitt första minne av Tjalle är nämligen ett derby på Råsunda mot AIK någon gång i mitten av 50-talet där han fick benet avsparkat av Orvar Bergmark.
Men annars var inte precis Tjalle den som blev skadad i första taget. Gösta Lagberg i Hammarby berättade att de skulle möta Djurgår’n på Råsunda. Hammarby hade ett nyförvärv från Almtuna som skroderade att han skulle ”ta” Tjalle Mild.
”Visst”, sa spelarna i Hammarby, ”ta du Tjalle”.
Matchen började, almtunagrabben tog sikte på Tjalle och satsade allt vad han kunde. Tjalle ramlade omkull, satt på gräsmattan och såg förvånad ut, medan Hammarbys nyförvärv fick bäras ut med tre brutna revben.
”Det gällde att sätta sig i respekt”, sa Tjalle när jag frågade honom om han mindes händelsen.
En aldrig sinande kampaglöd kännetecknade Tjalle på planen. Så länge det var en minut kvar fanns alltid chansen, det gällde att aldrig ge tappt, att kämpa in i det sista. Till och med på träningarna kämpade denna generation djurgårdare lika hårt som om det gällde SM-final. Så drog de också mer än någonsin fram klubben i rampljuset i våra två stora folkidrotter, fotboll och hockey.

Tjalle gjorde 158 allsvenska fotbollsmatcher för Djurgården mellan åren 1954 och 1965 och hann få två mästartecken. Sedan gjorde han ”misstaget” att, som många andra, flytta till Sirius och missade därmed guldet 1966. För Sirius tog aldrig något guld, ens med djurgårdare i laget.

I hockey blev Tjalle mästare hela sex gånger och var med om att avsluta den förra storhetsperioden. Vad få kanske vet är att Tjalle har sin del även i den nuvarande.

Även om Tjalle försvann till Sirius ett tag har han alltid förblivit Djurgårdare i hjärtat. Han kom tillbaka som tränare; först för A-laget i hockey och sedan för juniorerna.
Och det var kanske särskilt som tränare för de unga Tjalle kom till sin rätt. Han kan som få plocka fram deras bästa egenskaper och se till att de växer. Tjalle älskar att satsa på ungdomen, att ge dem chans efter chans och hela tiden bygga upp deras självförtroende.

Som A-lagstränare plockade Tjalle upp Håkan Södergren, Tommy Mörth och Thomas Eriksson från juniorlaget. I juniorlaget fostrade han själv spelare som Janne Viktorsson och Jensa Öhling. Så nog har Tjalle del i dagens storhetstid också.

Tjalle är en av klubbens stora profiler på planen. Men han firar även triumfer privat. En härlig stockholmskille med humor, livsglädje, familjekänsla och generositet som kännetecken. Det är egentligen bara i tennis han har problem. Men där möter han sedan över tio år varje vecka en gammal partiledare, en omöjlig motståndare…

Ulf Adelsohn, konsulent, hedersordförande ishockey.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

29 oktober 2022 invaldes Hans Mild som medlem nr 31 i Djurgårdens Hall of Fame.

Karl-Erik ”Cacka” Andersson

”Cacka” var även en duktig ishockeyspelare, back även där, och blev svensk mästare med Djurgården 1950, 1954 och 1955. Därmed blev han dubbel svensk mästare 1955, både i hockey och i fotboll. ”Cacka” spelade 15 A-landskamper för Tre Kronor (1948–1954). Han spelade också bandy med Djurgården. För de som på 1950-talet hängde på ståplats med autografblocket i högsta hugg var ”Cacka” svårfångad. Han hade alltid bråttom hem från matcherna till frugan Gun och barnen (det blev fem med tiden). När han inte idrottade arbetade han som kylskåpsmontör på Electrolux.

Claes-G Bengtsson
Texten är tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

20 december 2022 invaldes Karl-Erik Andersson som medlem nr 34 i Djurgårdens Hall of Fame.

Sven Tumba

Att ishockeyn verkligen befann sig i puppstadiet vid mitten av seklet är saker som utrustning och åkteknik goda exempel på. De svingpjattar som i dag glider fram över isen på en super-steel skena med foten i en ledad skalskridsko eller i ballistiskt nylon med dubbelsytt känguruskinn kanske inte tänker på att ”grickan” för 30 år sedan inte hade varken skårslipning eller hälkappa. Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.
Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.

”Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.”

Han var en hockeyns grovarbetare utstyrd i ett glänsande skal. Han var tvungen att öva upp sin styrka, sin teknik, sin koordinationsförmåga för att få användning av det där ”lilla extra” han hade, den där ingivelsens blixtsyn som så ofta styrde hans improvisationer på plan. Tumbas agerande i rinken påminner för övrigt om vissa boxares sätt att röra sig i ringen — Dempsey, Louis eller Ali. Jag menar inte själva slagmomentet, utan blicken, koncentrationen, att i en tät följd fatta en mängd viktiga beslut, välja mellan att möta eller glida undan, att ha kroppsvikten lika fördelad mellan fötterna, att titta ”under lugg” på motståndaren, en nigning, en sidestep, en undanglidning, att kroppen liksom ”tappas” rakt ner i vissa trängda lägen som gör att den plötsligt är ute igen och fri, eller detta att med korta, flytande steg, med fötterna i ”nervös” kontakt med underlaget kvickt förflytta sig framåt och i sidled under full balans — all denna tekniska skicklighet kunde man se hos Tumba, men det boxaren gjorde med fötterna i canvasen gjorde Tumba om med högsta möjliga fart på isen. Raka, snabba genombrott, dribblingar i djup- och sidled, sen plötsligt en kroppsrörelse så oväntad att en lucka öppnas ur ingenstans, eller en enda överjordisk dragning som får en hel anfallsvåg att svepa in över motståndarnas linjer.

”Det skulle vara slaka makaroner.”

Tumba kallade det där för att ”finta bort folk med små, kvicka kroppsrörelser och ändå ha så fin balans att man kan slinka iväg och runda kisen åt vilket håll som helst.” Inte spänna påkarna. Det skulle vara slaka makaroner. Man skulle ”guppa och ha sig upp och ner”. Låter enkelt, men först när man upplevde det som motståndare eller från läktarplats förstod man hur mycket av den där gudaingivelsen som krävdes för att utföra det. Och någonstans där, i det ögonblick man känner att ett nästan hörbart sus går längs hängslena av det man bevittnar, någonstans där skymtar man också spelets idé, dess ideal.
Hos Tumba blev nämligen effekten av det han gjorde på plan alltid större än det han faktiskt gjorde med kroppen. Det var Tumbas insats som illusionist. Hockeyn fick helt enkelt något lyriskt över sig, något överjordiskt. Och mål gjorde han. Han har gjort fler mål i Tre Kronor än någon svensk elitseriespelare lyckats göra på klubbnivå. Ja, läs om det där. Det är faktiskt sant. Mål förresten. Balja, sa Tumba. Eller skyffla in sylar. Så här kunde hans hockeysvenska låta: ”Hogge Nurmela frustade iväg som om han hade eld i aktersalongen, och ryssen efter. Överallt illhojtande moskoviter. Råaste djungelliret. Men Hogge får iväg en kalasmacka ändå med sin aviga vänsterkratta och jag bara dit med bladet. Smaskens. Pyts direkt. Sen låg de på och pressa av bara den. Ville peppra hål på oss men Thordan tog allt, utom två som slog i stolparna, och en som slog i nian på Vilgot Larsson — rakt i masflintan”. Därpå garvade Tumba som regel. Han lät som en traktor med öppet spjäll. Men tungan trixade han faktiskt med lika dynamiskt underfundigt som han behandlade pucken. Den var lindad med isoleringsband, verkade det som, och gick att undvara i spelet lika lite som klubban. Allt var lajbans, och alla rekordreko, och trots att många år förflutit sedan han en pingstafton i Avesta Folkets Park hälsade sin publik med ”hej alla kul människor”, följt av elefantdans och rock, trots att decennier gått sen stjärnintervjun i AT avslöjade att han var ”knalltokig i morsans chokladpudding”, så har det ännu inte setts någon värdig tronpretendent på de svenska rinkarna, någon som ägt samma fulländade självrådighet på plan som Tumba. Sven Tumba, tänker man, Sven Tumba Johansson och genast skapas en blotta i svensk hockeyhistoria, en oväntad öppning, en raffinerad situation eller en skön tanke bara som glider av sig själv in i tomt mål.

Ernst Brunner, författare och f d ishockeyspelare.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

4 januari 2023 invaldes Sven Tumba som medlem nr 36 i Djurgårdens Hall of Fame.