Kategori: DIF Ishockey

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Alltid har någon annan eller oftast flera andra svarat för vad man helt enkelt kallar förarbetet. I allt slag av samspel individer emellan ryms en magi. Inte sällan tycks det tillkomma en ny dimension när man ser sådana människor agera som helt eller delvis är underkastade lagarbetets villkor men ändå ges utrymme åt mer eller mindre fruktbara utflykter på egen hand. Därför kan det framstå som en smula förbryllande att minnen och återblickar i idrottshistoriska sammanhang genomgående koncentreras till enskilda spelares prestationer också när det gäller lagsegrar eller andra kollektiva insatser. Oftast är det de briljanta dribblingarna och de spektakulära soloprestationerna som räknas, bedrifter som för stunden bländar och förför. Kanske är det ett slags hågkomstens romantik som lamslår och möjligen förblindar, vi ser tillbaka på den eller den storspelaren som råkade skjuta det avgörande målet utan att för ett ögonblick reflektera över vem vederbörande hade intill sig eller bakom sig i anfall eller försvar. Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att det från vederhäftigt håll ansetts att fotbollens historia är dess skyttekungars när det i själva verket är dess strategers och spelfördelares. Dessa märks måhända inte så bra, klappas inte om, antecknas inte i protokollet. Med detta vill jag inte ha sagt att ett lag inte skulle behöva målhungriga skyttar, tvärtom. Den 30 maj 1952 klippte en jämförelsevis orutinerad vänsterytter till en boll i rent volleyläge med högerfoten just som matchen tagit sin början. Det var landskamp på Råsunda, det var mot Skottland, skytten som befann sig ett tjugofemtal meter från motståndarnas mållinje var ursprungligen från Knivsta och skulle mot slutet av sommaren fylla tjugo år.

Hans namn var och är Gösta Sandberg. I vänkretsen kallas han Kniven eller, som i fortsättningen nedan, blott och bart Knivsta. Det sägs att den förnämlige målvakten från Skottland knappt hann få upp pekfingret, om jag nu minns Rit-Olas beskrivning rätt. Det var under alla förhållanden en absolut fullträff och både handlingen och den som svarade för den har gått till den inhemska fotbollens hävder. Den senare dock, skulle jag raskt vilja tillägga, av betydligt viktigare skäl än bravaden som sådan. På ett motsägelsefullt sätt kunde den här händelsen legat Knivsta i fatet. Han agerade fräckt och tveklöst, han lyckades med en minst sagt föredömlig träff och ingen målvakt i världen hade i det läget klarat skottet. Emellertid ska man veta att skytten själv i efterhand tillstått att bollen lika gärna hade kunnat hamna på den västra ståplatssidan. Det är en intressant och prestigelös bekännelse. Och den aktualiserar också en nyligen genomförd undersökning i England där en kalenderbitare av facket försöker leda i bevis att blott femton procent av storskyttarnas skott träffar målet, det vill säga hamnar inom möjligt räckhåll för målvakten. Hur många bollar som sedan fastnar i dennes nypor och hur begreppet storskytt definieras förmäler inte analysen i fråga.

Likafullt är den onekligen tänkvärd. Det är ett misstag att en sådan mångsidig fotbollsspelare som Knivsta länge hölls i minnet och i aningslösa kretsar kanske fortfarande är mest ihågkommen för målet mot Skottland. Ty allmänt känt är ju att han gjort samma sak mängdvis av gånger därefter, möjligen inte alltid med likvärdig utgång, inte i fullt lika storslagna sammanhang. Det är med andra ord fullständigt orimligt att redcuera hans ovärderliga insats till att enbart kalla honom skyttekung eller slitvarg, även om han fullgott har fyllt alla tänkbara krav på sådana också.

Det har ordats och skrivits oöverskådligt mycket om Knivsta vilken också emellanåt helt korrekt tituleras färghandlare Sandberg. Jag kan emellertid inte se att ett enda milligram av de åtskilliga kilon pressklipp som idag finns att tillgå skulle sakna berättigande. Knivsta är en magnifik och skarpt profilerad idrottsman, en av föreningen Djurgårdens förnämsta förgrundsfigurer. Jag skulle vilja påstå att han i flera och mycket viktiga avseenden rentav är ojämförlig. Därmed behöver ingen annan känna sig ringaktad, men trängseln är givetvis bedövande stor i en så framgångsrik klubb som det här gäller. Unikt är att denne elitspelare och landslagsman i tre grenar — fotboll, bandy och hockey — också höll sig på högsta nivå längre än de flesta. Personligen hann jag se honom i en rad matcher, framför allt i ganska betydelsefulla uppgörelser på fotbollsplanen men också i allsvenska möten på bandyisen. Det faller mig in gång efter annan att han verkligen tillhör de oförglömliga, att han var en av dem i Djurgårdens fotbollslag som man med rätta fruktade och den man inte riktigt visste var man hade i dess bandylag, det senare inte minst riskabelt i avgörande drabbningar. Jag har på sistone talat med en del av Knivstas med- och motspelare under hans omfattande storhetstid. Det är anmärkningsvärt hur alla intygar vilken komplett fotbollsspelare han var. Han var råstark och svårattackerad, han ägde en alldeles underbar placeringsförmåga och han förmådde att också i ytterst trängda lägen skjuta lika bra med höger som med vänster fot. Därtill kommer att han hade en teknisk färdighet som rätt ofta försummas i beskrivningen av honom. Han föredrog att slå resoluta passningar istället för att dribbla till sig frisparkar eller chansa på fruktlösa soloprestationer. Det är givetvis frestande att misstänkliggöra en sådan rättfram vänsterytter vad gäller hans tekniska handlag. Det finns någonting mycket påtagligt som är gemensamt för de riktigt stora och omisskännliga lagspelarna. De behöver inte med nödvändighet vara lyckliga som målskyttar i likhet med just Knivsta, de behöver inte ens vara så särskilt stadiga i märg och ben som han, de behöver inte heller och fullt ut besitta den där himmelska bollkänslan som gör att de kan hålla lädret i luften under obegränsad tid. Detta jonglörsskap har ju faktiskt ringa med fotbollskonsten att skaffa. Nej, det gemensamma är istället en form av alldeles omutlig integritet, ett slags ensamrätt till bollen, låt vara för blott ett ögonblick eller två, och samtidigt en total behärskning av ett tillgripet revir utan tillträde för någon motspelare. Denna till synes marginella men gåtfullt viktiga situation tillåter spelaren att avvakta och att avläsa de övriga spelarnas positioner och tillika de positioner de har möjlighet att inta i nästföljande moment. Den som äger denna känsla för spelet och bollen och tillika har styrka nog att utnyttja den är förunnad en begåvning som kan vara lika svår att genast observera som att definiera. Men inte så få upptäckte den hos Knivsta. Kanske gick den enklast att uppfatta i de lägen där han skapade möjlighet att skjuta eller leverera någon av sina många, öppnande passningar, hårda och resoluta och ”alldeles befriande” som en av hans medspelare beskrev dem. Därtill kom också hans exempellösa och av alla så omvittnade arbetsvilja. Hans energimättade framtoning gjorde honom dessutom till en sällsynt begriplig och tydlig fotbollsspelare trots att det många gånger kunde vara svårt att riktigt komma hans hemlighet på spåren. Jag vill minnas att det en gång var den smått legendariske förbundstränaren George Raynor som med bestämdhet hävdade att om man tog ut Knivsta i landslaget så blev de tretton istället för elva, en extra i försvaret, en extra i kedjan. Engelsmannen visste vad han talade om. En pålitligare och mera sveklös personlighet än Gösta Knivsta Sandberg har ytterst få idrottsföreningar i vårt land kunnat räkna in i sina led och berömma sig av. Det är min övertygelse att hans gärning för all framtid kommer att stå inskriven i idrottshistorien.

Per-Gunnar Evander, författare och TV-producent.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).