Kategori: DIF Ishockey

Lars-Erik ”Taxen” Sjöberg

Alla killarna hemma i byn spelade hockey. Så även Lars-Erik, och det var Lars-Eriks pappa som anmälde honom till Leksands pojklag. Han var då 9 år. 8 år senare skulle han som 17-åring debutera i Leksands A-lag.

I Djurgården

På sommaren 1966 kunde man lite överraskande läsa i tidningarna att Lars-Erik skrivit på för Djurgården. Han skulle flytta till Stockholm för att utbilda sig till gymnastikdirektör på GCI. Det var under säsongerna 66/67 och 67/68 som han spelade för Djurgården. Lars-Erik hade då inte ännu slagit igenom på allvar och han var spelmässigt inte den store spelaren Lars-Erik Sjöberg som vi senare lärde känna honom som.

Meningen var att han efter GCI skulle fortsätta sina studier vid Stockholms universitet. Han blev dock pappa och flyttade i stället hem till Dalarna och försörjde sig som gymnastiklärare i Rättvik samtidigt som han spelade ishockey för Leksand. Där blev han 1969 svensk mästare med Leksand. På hösten samma år lämnade han dock föreningen för att flytta till Göteborg, där han kom att bli ett värdefullt nyförvärv för Västra Frölunda.

Psykolog

Många blev förvånade över att han lämnade Leksand när de blåvita masarna stod på topp och just hade vunnit SM.

– Kunskapstörst, svarade han själv.

Något universitet fanns ju inte i Leksand. Det var nämligen för att studera vid Göteborgs Universitet som han flyttade till Göteborg. För Lars-Erik var då något så ovanligt som hockey spelare och universitetsstuderande. Han utbildade sig till psykolog och tog en fil kand. Vid universitetet forskade Lars-Erik också kring idrottsligt beteende. I en 3-betygs-uppsats formulerade denne elitidrottsman ett nytt motto för alla motionsidrottare: Gör vad Du vill – bara Du trivs!

Proffs

Efter att vid VM i Helsingsfors 1974 blivit utsedd till turneringens bäste back blev Lars-Erik, 30 år gammal, proffs i Winnipeg Jets i den nordamerikanska WHA-ligan. Han var med och vann WHA-ligans motsvarighet till Stanley Cup tre gånger, 1976, 1978 och 1979.

Efter fem säsonger i WHA och en säsong i NHL slutade Lars-Erik som aktiv 1980. Han flyttade till New York, där han kom att ingå i New York Rangers organisation. När dess tränare Fred Shero sparkades 1980 så fick Lars-Erik hoppa in som andretränare i Rangers.

Denne allsidige gymnastikdirektör, psykolog, ishockeyspelare och tränare var även affärsman. Han drev en import export-firma i New York och hade flera agenturer för svenska varor i USA-bland annat för dalahästar och träskor.

1981 flyttade Lars-Erik med familj tillbaka till Sverige. Han bosatte sig i Uppsala och arbetade som scout för Rangers. Bland annat var det Lars-Erik som upptäckte Thomas Sandström i Fager-sta och listade honom för Rangers.

Tacklare

Vad som Lars-Erik mer än något annat blivit känd för är sina tacklingar. Han behärskade som få ishockeytacklingens svåra konst. Hans specialitet var höfttacklingar, något som en hel generation hockeyspelare fick erfara. Att hans skicklighet att tackla skulle bero på att han var hårdare i kroppen än andra höll dock Lars-Erik själv inte med om.

– Det hela handlar mer om att sätta till alla krafter i exakt rätt ögonblick. Det är egentligen mer en fråga om teknik, hävdade ofta Lars-Erik.

Men han var som hockeyspelare inte bara tacklare. Han var också åkstark och hade god blick för spelet. Tillsammans med sin tacklingsförmåga bidrog det till att han som back nästan var omöjlig att passera. Många var också de medspelare som uppskattade Lars-Eriks försvarsarbete.

– När vi spelade ihop i Winnipeg så kändes det alltid tryggt när man visste att Lars-Erik fanns med som back i femman, sa en gång legendaren Bobby Hull om Lars-Erik.

Lars-Erik var både på och utanför rinken respekterad och omtyckt av sina lagkamrater. Det bevisades inte minst av att han blev utsedd till lagkapten i nästan alla lag som han spelade i. Han var lågmäld, men när han sa något så lyssnade alla. I alla sammanhang var Lars-Erik en stor personlighet.

En svår sjukdom blev Lars-Erik övermäktig och endast 43 år gammal avled han i Uppsala den 19 oktober 1987.

Ralf Gustavsson, texten är tidigare publicerad i Djurgården Hockeys matchprogram från säsongen 1989/90