Christer Sehlstedt

Christer Sehlstedt

Spelade även ishockey i Heffners 1970-1971 och Timrå 1971-1983.

Ebbe Jan Christer Sehlstedt
Född: 5 juni 1948


Ishockeyspelare
Position: målvakt
Moderklubb: Luleå SK

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1968/697
1969/708

Axel Sandö

Axel ”Acke” Sandö

Råkade ut för två ansiktsskador på kort tid då han träffades av pucken. Enligt DN var anledningen att Acke spelade väldigt framåtlutad och hade bara sig själv att skylla. Efter skadorna la han skridskorna på hyllan och fortsatte som domare.

Karl Axel Sandö
Född: 2 oktober 1903


Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb:

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1932/33

Ola Sandberg

Ola Sandberg

Ulf Ola Sandberg
Född: 23 februari 1977


Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: Nordia HC

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1996/974000

Gösta Sandberg

Gösta ”Knivsta” Sandberg

Gösta Sandberg fick smeknamnet ”Knivsta” då han kom från orten Knivsta, några mil norr om Stockholm. Knivsta valdes i samband med föreningens 100-årsjubileum 1991 till Århundrades Djurgårdare. Mycket välförtjänt. Han spelade på absoluta toppnivå i tre sporter, fotboll, ishockey och bandy. Det blev hela fyra SM-guld i fotboll och sex SM-guld i Ishockey. Han spelade landskamper i alla tre sporter, men främst i fotboll. Efter aktiva karriären blev Knivsta fotbollstränare för DIF Fotbolls A-lag 1967-1971 och 1979.

Fotbollsspelet är till idé och innehåll en utomordentligt okomplicerad skapelse. Det går som bekant ut på att förpassa en luftspäckad boll över en avgränsad mållinje och samtidigt förhindra att detsamma sker över en annan. Märkligare än så är det ju inte, i princip. Någon hävdade för en tid sedan att det blott är självutnämnda experter eller tilltrasslande fanatiker som hyser annan uppfattning. Det kan man kanske i sin tur diskutera, ty faktum är att en del av dessa förtjänar sitt levebröd på sitt tyckande och det ska självfallet ingen missunna dem.

Det händer dessutom att försök till personliga analyser får oss att upptäcka samband och detaljer som vi aldrig tidigare observerat. Nu kan den som är någorlunda insatt i frågan möjligen invända att detta med den avgränsade mållinjen gäller för de flesta lagspel av betydenhet, och det är naturligtvis sant. Men hur enkelt än ett syfte kan se ut och beskrivas utesluter det inte fantasi och variationsrikedom i metod och uppläggning för att nå det. Och därvidlag skiljer sig tydligt det ena lagspelet från det andra. Det på många sätt outrannsakliga isspel som heter bandy är kanske det som ligger fotbollssporten närmast. Bandyspelet är emellertid extremt såtillvida att det näst bordtennisen torde vara den snabbaste av alla existerande bollsporter. Men frågan är om det just är för den skull som bandyn är ensam om att erbjuda ett sådant imponerande spektrum av lika hemliga som häpnadsväckande möjligheter.
I allt slag av samspel individer emellan ryms en magi. Det som slutligen gör lagspel som bandy och fotboll så nära nog obegripligt fascinerande — inte minst med hänsyn till den enkla grundidén — är att knappast en enda spelare ensam är mäktig den uppgift som kan betecknas som spelets yttersta mening, nämligen att placera bollen bakom motståndarens mållinje. Hitintills har, vad jag vet, sällan eller aldrig något resultatgivande skott mot mål tillkommit uteslutande i kraft av den enskilde skytten själv.

Oskar Gösta Leonard Sandberg
Född: 6 augusti 1932

SM-guld fotboll: 4 (1954/55, 1959, 1964, 1966)
OS-brons: 1952
Guldbollen: 1956

SM-guld ishockey: 6 (1957/58, 1958/59, 1959/60, 1960/61, 1961/62, 1962/63)

Fotbollsspelare
Position: vänsterhalv/vänsterytter
Moderklubb: Knivsta IF
15 säsonger. 322 matcher. 77 mål.
1951/52 22 6
1952/53 22 3
1953/54 19 4
1954/55 22 13
1955/56 22 6
1956/57 22 6
1957/58 33 11
1959 21 10
1960 22 4
1961 22 7
1962 21 2
1963 14 2
1964 19 1
1965 21 1
1966 20 1


Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb: Knivsta IK

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1957/586101
1958/59
1959/603
1960/614
1961/62
1962/63

Bandyspelare
6 säsonger.
1961
1962
1963
1964
1965
1966

Alltid har någon annan eller oftast flera andra svarat för vad man helt enkelt kallar förarbetet. I allt slag av samspel individer emellan ryms en magi. Inte sällan tycks det tillkomma en ny dimension när man ser sådana människor agera som helt eller delvis är underkastade lagarbetets villkor men ändå ges utrymme åt mer eller mindre fruktbara utflykter på egen hand. Därför kan det framstå som en smula förbryllande att minnen och återblickar i idrottshistoriska sammanhang genomgående koncentreras till enskilda spelares prestationer också när det gäller lagsegrar eller andra kollektiva insatser. Oftast är det de briljanta dribblingarna och de spektakulära soloprestationerna som räknas, bedrifter som för stunden bländar och förför. Kanske är det ett slags hågkomstens romantik som lamslår och möjligen förblindar, vi ser tillbaka på den eller den storspelaren som råkade skjuta det avgörande målet utan att för ett ögonblick reflektera över vem vederbörande hade intill sig eller bakom sig i anfall eller försvar. Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att det från vederhäftigt håll ansetts att fotbollens historia är dess skyttekungars när det i själva verket är dess strategers och spelfördelares. Dessa märks måhända inte så bra, klappas inte om, antecknas inte i protokollet. Med detta vill jag inte ha sagt att ett lag inte skulle behöva målhungriga skyttar, tvärtom. Den 30 maj 1952 klippte en jämförelsevis orutinerad vänsterytter till en boll i rent volleyläge med högerfoten just som matchen tagit sin början. Det var landskamp på Råsunda, det var mot Skottland, skytten som befann sig ett tjugofemtal meter från motståndarnas mållinje var ursprungligen från Knivsta och skulle mot slutet av sommaren fylla tjugo år.

Hans namn var och är Gösta Sandberg. I vänkretsen kallas han Kniven eller, som i fortsättningen nedan, blott och bart Knivsta. Det sägs att den förnämlige målvakten från Skottland knappt hann få upp pekfingret, om jag nu minns Rit-Olas beskrivning rätt. Det var under alla förhållanden en absolut fullträff och både handlingen och den som svarade för den har gått till den inhemska fotbollens hävder. Den senare dock, skulle jag raskt vilja tillägga, av betydligt viktigare skäl än bravaden som sådan. På ett motsägelsefullt sätt kunde den här händelsen legat Knivsta i fatet. Han agerade fräckt och tveklöst, han lyckades med en minst sagt föredömlig träff och ingen målvakt i världen hade i det läget klarat skottet. Emellertid ska man veta att skytten själv i efterhand tillstått att bollen lika gärna hade kunnat hamna på den västra ståplatssidan. Det är en intressant och prestigelös bekännelse. Och den aktualiserar också en nyligen genomförd undersökning i England där en kalenderbitare av facket försöker leda i bevis att blott femton procent av storskyttarnas skott träffar målet, det vill säga hamnar inom möjligt räckhåll för målvakten. Hur många bollar som sedan fastnar i dennes nypor och hur begreppet storskytt definieras förmäler inte analysen i fråga.

Likafullt är den onekligen tänkvärd. Det är ett misstag att en sådan mångsidig fotbollsspelare som Knivsta länge hölls i minnet och i aningslösa kretsar kanske fortfarande är mest ihågkommen för målet mot Skottland. Ty allmänt känt är ju att han gjort samma sak mängdvis av gånger därefter, möjligen inte alltid med likvärdig utgång, inte i fullt lika storslagna sammanhang. Det är med andra ord fullständigt orimligt att reducera hans ovärderliga insats till att enbart kalla honom skyttekung eller slitvarg, även om han fullgott har fyllt alla tänkbara krav på sådana också.

Det har ordats och skrivits oöverskådligt mycket om Knivsta vilken också emellanåt helt korrekt tituleras färghandlare Sandberg. Jag kan emellertid inte se att ett enda milligram av de åtskilliga kilon pressklipp som idag finns att tillgå skulle sakna berättigande. Knivsta är en magnifik och skarpt profilerad idrottsman, en av föreningen Djurgårdens förnämsta förgrundsfigurer. Jag skulle vilja påstå att han i flera och mycket viktiga avseenden rentav är ojämförlig. Därmed behöver ingen annan känna sig ringaktad, men trängseln är givetvis bedövande stor i en så framgångsrik klubb som det här gäller. Unikt är att denne elitspelare och landslagsman i tre grenar — fotboll, bandy och hockey — också höll sig på högsta nivå längre än de flesta. Personligen hann jag se honom i en rad matcher, framför allt i ganska betydelsefulla uppgörelser på fotbollsplanen men också i allsvenska möten på bandyisen. Det faller mig in gång efter annan att han verkligen tillhör de oförglömliga, att han var en av dem i Djurgårdens fotbollslag som man med rätta fruktade och den man inte riktigt visste var man hade i dess bandylag, det senare inte minst riskabelt i avgörande drabbningar. Jag har på sistone talat med en del av Knivstas med- och motspelare under hans omfattande storhetstid. Det är anmärkningsvärt hur alla intygar vilken komplett fotbollsspelare han var. Han var råstark och svårattackerad, han ägde en alldeles underbar placeringsförmåga och han förmådde att också i ytterst trängda lägen skjuta lika bra med höger som med vänster fot. Därtill kommer att han hade en teknisk färdighet som rätt ofta försummas i beskrivningen av honom. Han föredrog att slå resoluta passningar istället för att dribbla till sig frisparkar eller chansa på fruktlösa soloprestationer. Det är givetvis frestande att misstänkliggöra en sådan rättfram vänsterytter vad gäller hans tekniska handlag. Det finns någonting mycket påtagligt som är gemensamt för de riktigt stora och omisskännliga lagspelarna. De behöver inte med nödvändighet vara lyckliga som målskyttar i likhet med just Knivsta, de behöver inte ens vara så särskilt stadiga i märg och ben som han, de behöver inte heller och fullt ut besitta den där himmelska bollkänslan som gör att de kan hålla lädret i luften under obegränsad tid. Detta jonglörsskap har ju faktiskt ringa med fotbollskonsten att skaffa. Nej, det gemensamma är istället en form av alldeles omutlig integritet, ett slags ensamrätt till bollen, låt vara för blott ett ögonblick eller två, och samtidigt en total behärskning av ett tillgripet revir utan tillträde för någon motspelare. Denna till synes marginella men gåtfullt viktiga situation tillåter spelaren att avvakta och att avläsa de övriga spelarnas positioner och tillika de positioner de har möjlighet att inta i nästföljande moment. Den som äger denna känsla för spelet och bollen och tillika har styrka nog att utnyttja den är förunnad en begåvning som kan vara lika svår att genast observera som att definiera. Men inte så få upptäckte den hos Knivsta. Kanske gick den enklast att uppfatta i de lägen där han skapade möjlighet att skjuta eller leverera någon av sina många, öppnande passningar, hårda och resoluta och ”alldeles befriande” som en av hans medspelare beskrev dem. Därtill kom också hans exempellösa och av alla så omvittnade arbetsvilja. Hans energimättade framtoning gjorde honom dessutom till en sällsynt begriplig och tydlig fotbollsspelare trots att det många gånger kunde vara svårt att riktigt komma hans hemlighet på spåren. Jag vill minnas att det en gång var den smått legendariske förbundstränaren George Raynor som med bestämdhet hävdade att om man tog ut Knivsta i landslaget så blev de tretton istället för elva, en extra i försvaret, en extra i kedjan. Engelsmannen visste vad han talade om. En pålitligare och mera sveklös personlighet än Gösta Knivsta Sandberg har ytterst få idrottsföreningar i vårt land kunnat räkna in i sina led och berömma sig av. Det är min övertygelse att hans gärning för all framtid kommer att stå inskriven i idrottshistorien.

Per-Gunnar Evander, författare och TV-producent.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

29 maj 2022 invaldes Gösta ”Knivsta” Sandberg som medlem nr 18 i Djurgårdens Hall of Fame.

Petter Rönnqvist

Petter Rönnqvist

Spelade även ishockey i Modo.

Jan Petter Rönnqvist
Född: 7 februari 1973


Ishockeyspelare
Position: målvakt
Moderklubb: Djurgårdens IF

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1990/910
1992/936
1993/9412
1996/9729
2003/048
2005/060

Anders Rylin

Anders Rylin

Anders Rylin
Född: 3 maj 1949


Ishockeyspelare
Position: back
Moderklubb: Djurgårdens IF

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1968/69
1969/70
1970/71202810
1971/72247411
1972/7328448
1973/74285813
1974/75303811
1975/7632022
1976/7710224

Ulf Rydin

Ulf Rydin

Ulf Ragnar Rydin
Född: 1 mars 1942


Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb:

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1963/64
1964/65209312
1965/6621
1966/67
1967/68209312
1968/69
1969/70
1970/71207613
1971/7222527
1972/73

Åke Rydberg

Åke ”Rya” Rydberg

Åke Rydberg
Född: 3 september 1938


Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb:

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1954/55

Rolf Ridderwall

Rolf Ridderwall

Honken!

Möjligen uppfattas det som stötande att inleda ett porträtt i Djurgårdens 100-årsbok med smeknamnet på en av AIK:s främsta ishockeyspelare genom tiderna. Men tilltaget har sin förklaring.

Honken var ju mycket mer än en målvakt i ett klubblag. Han var Tre Kronors givne förstemålvakt under den tid då det svenska ishockeylandslaget genom TV-rutans försorg utvecklades till nationens främsta kelgris. Och när Kung Tumba slutade med slagskott och dribblingar för att istället syssla med svingar och puttar, fick Leif Honken Holmqvist ta på sig de tre kronorna och försvara Sverige mot fiendestyrkorna. Han axlade manteln med självklar pondus.

— Honken, säger Rolf Ridderwall, var min första och största idol.

Under sin uppväxttid i 60-talets Fruängen i södra Stockholm spelade Rolf som så många av sina jämnåriga både ishockey och fotboll. I fotboll var han utespelare. Men på isen vaktade han målet — inspirerad av idolen.

Till skillnad från 99 procent av de andra killarna som under Honkenepoken drömde om rollen som målvaktshjälte, blev Rolf en blågul riddare i den rektangulära rinken och har likt sin läromästare kunnat hänga en VM-silvermedalj runt halsen.

Rolf Ridderwall
Född: 20 november 1958


Ishockeyspelare
Stor Grabb #146
Vinnar av guldpucken 1990
SM-guld: 3 (1983, 1989, 1990)

Ishockeyspelare
Position: målvakt
Moderklubb: Fruängens IF

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1981/8233
1982/8328
1983/8432
1984/8530
1985/8631
1986/8719
1987/8825
1988/8930
1989/9035

De andra killarna har också vuxit upp; de är ute i yrkeslivet, många har egen familj och nästan ingen fäller tårar över den uteblivna målvaktskarriären. Men alla minns de heliga tingen från barndomen: målvaktsklubban, plockhandsken, hållhandsken, benskydden… Minns deras form och färg. Hur det kändes att ta på dem och hur de luktade.

Alla burväktare med självaktning körde utan ansiktsskydd.

Kanske minns de också hur spaltmeter efter spaltmeter behandlade målvakternas alla ärr; det fanns så och så många stygn i ansiktet. Alla burväktare med självaktning — stora som små — körde utan ansiktsskydd, så också Rolf som en gång fick ett stenhårt skott mitt emellan ögonen.

— Det var väldigt otäckt och nog var jag lite puckrädd i början, minns Riddarn.

— Men såna känslor minskade vartefter. En målvakt i elitserien måste ha arbetat bort obehagskänslorna för länge sen, annars har han inget där att göra.

Ett starkt psyke är viktigt. Det fysiska obehaget må vara försvunnet hos en elitmålvakt, men den psykiska pressen är desto hårdare. Det är ishockeylaget Djurgården som gör tre mål. Men det är målvakten Ridderwall som släpper in fyra mål. Han har alltid huvudrollen i föreställningen.

Men Rolf rycker på axlarna:

— Man lär sig leva med pressen. Den ingår i förutsättningarna för en målvakt.

Rolf Ridderwall ger som privatperson onekligen ett stabilt och lugnt intryck. Kapabel att rida ut de värsta stormar inbillar man sig. Omvittnad är hans enorma koncentrationsförmåga.

Den mentala laddningen är explosiv under matcherna. Ibland tänder det till och då blir den annars så verserade och belevade riddaren riktigt djävla förbannad. Ett Dr Jekyll & Mr Hyde-beteende som inte är ovanligt inom idrotten.

Fast Riddarn lugnade ner sig på isen mot slutet av djurgårdstiden. Ishockeyn betydde inte längre allt. Såväl familjen — fru Anna-Kari och barnen Sanna och Stefan — som yrkeslivet på försäkringsbolaget kom i förgrunden. Detta gav en nyttig distans till puckmotandet. Riddarn började inte ta lättare på hockeyn, men fick ett mer avslappnat förhållande till sporten. Därigenom blev han ännu säkrare som målvakt.

Hösten 1984 var det stora rubriker kring familjen Ridderwall. Förbundskapten Leif Boork petade i sista stund Riddarn från Tre Kronors Canada Cup-lag med motiveringen att DIF-målvakten hade blivit pappa för första gången, och därför inte skulle kunna koncentrera sig på sin målvaktsuppgift. Riddarn, brons-hjälten från OS samma år, begrep sig aldrig på Boorks argument: denne hade länge vetat om familjesituationen och varför då överhuvudtaget ta ut honom till träningslägret?

Ännu märker man spår av besvikelse i Riddarns röst när han talar om händelsen. Och han begriper inte mer nu än han gjorde 1984. Besvikelsen bottnar inte bara i det faktum att han missade Canada Cup-äventyret. Rolf Ridderwall är nämligen en varm anhängare till Leif Boork:

— Han bröt med den förhärskande Jante-lagen inom svensk ishockey och vågade röra om i ankdammen. Vem spådde i början av 80-talet guld för både Djurgårn och ishockeylandslaget, möttes av hånskratt men fick rätt? Jo, Leif Boork! Ingen annan vågar säga såna saker här. Det brukar mer låta: ”vi hoppas kunna hänga kvar i serien…”

Första spådomen slog in 1983: under Boorks dynamiska ledning vann DIF SM-guld. Riddarn blev matchens lirare i avgörande finalen mot Färjestad (6—2 till DIF).

Tidigare hade de båda kamperat ihop i Hammarby. Rolf hade vid 80-talets inledning stigit fram som söderklubbens skicklige förstemålvakt efter att i två år ha varit i bakgrunden av Pelle Lindbergh. Den som hjälpte honom igenom denna skuggtillvaro var just Leif Boork.

— När det kändes trögt tänkte jag bara på vad Boorken en gång sagt till mig: ”Riktigt stora gäddor väntar i vassen. Sen hugger dom.”

— Ord som jag burit med mig hela mitt ishockeyliv.

Rolf Ridderwall betonar Leif Boorks unika förmåga att genom okonventionella metoder skapa självförtroende hos varje enskild spelare samtidigt som känslan för kollektivet stärks.

— Att utveckla alla sinnen vinner man mycket på. Boork lärde oss att ha en seriös inställning till såväl ishockeyn som livet i stort.

Den omdiskuterade överlevnadsövningen ute i havsbandet, där DIF:s hockeylag skulle leva på huggormar och rötter i tre dagar menar Riddarn var det bästa som Boork åstadkom under sin tränartid.

— Påfrestningarna sammansvetsade oss verkligen och skapade en mycket stark lagmoral som fortfarande håller i sig.

Nye DIF-kaptenen 1987/88, Ingvar Putte Carlsson, lade om kursen från krafthockey till finlir. Men för den skull försvann inte järnkaminsmentaliteten.

Det är i huvudet järnkaminsinställningen ska sitta.

— Nej, djurgårdsandan är inte beroende av en tuff spelstil. Det är i huvudet järnkaminsinställningen ska sitta. Tufft psyke, stålvilja och en seriös inställning till ishockeyn är viktigare än att ständigt trycka motståndarna in i sargen.

Och denna delikata blandning av Boork-psyke och Putte-lir gav Riddarn och resten av Djurgården två SM-segrar i rad; en fin avslutning av 80-talet samt en lika fin början på det nya decenniet. För Riddarn var våren 1990 höjdpunkten. Då blev han svensk mästare för tredje gången (och fick för första gången uppleva triumfen på hemmaplan), hyllad silvermedaljör i VM samt fick Expressens guldpuck som årets bästa svenska spelare.

”Som närkampsmålvakt har han kanske ingen överman i världen” står det i guldpucksjuryns motivation. Tidningarna skrev denna vår om ”en kassaskåpssäker målvakt” som ”utstrålar lugn och trygghet”. Hockeyexperter betecknade hans stil som ”icke-spektakulär — han jobbar upprätt, står på benen och flyttar sig istället för att flyta omkring på isen med mera publikknipande parader”. Själv säger Riddarn att hans starkaste sida just är att klara frilägen. Något svårare har han för långskott. Men gradering av egenskaper är kanske överkurs på en målvakt av Riddarns kaliber…

När våren -90 blev försommar fick Riddarn nya rubriker i pressen. Men inte för sitt ishockeyspel. Trots ett år kvar på kontraktet med DIF bytte Rolf klubb. Team Boro i Vetlanda hade gett honom ett bra erbjudande och familjen ville gärna flytta från Stockholm.

— Vi stormtrivs härnere, säger Riddarn och slår ut med armarna i sin magnifika vetlandavilla. Äntligen kan jag genom hockeyn gottgöra familjen för all den tid jag tvingats försaka den.

Många anser dock att Riddarn sålt sin djurgårdssjäl till Mammon, något som han bestrider.

— Trivseln, inte pengarna, var avgörande för mitt beslut. Fast jag kan förstå kritiken — ett kontrakt är ett kontrakt. Men moraliskt har jag inte gjort fel. Hade jag mot min vilja hållits kvar i Djurgården, skulle mitt målvaktsspel blivit lidande och därmed också lagets standard.

En viktig del i sammanhanget: sommaren 1989 sitter hela familjen Ridderwall i bilen när Rolf tvingas väja för ett djur på vägen, kör in i sidan på en mötande bil, slår runt och hamnar i diket. ”Vi hade änglavakt som klarade oss”, sade Rolf och Anna-Kari strax efter olyckan.

När liemannen grinat mot en hänger målvaktsdressen inte längre längst fram i garderoben.

Men i Vetlanda går livet sin gilla gång. Dottern Sanna har nått skolåldern. På rasterna i hennes skola spelar ungarna landhockey. En kille som går i fyran, står i mål och är Riddarn. På samma sätt som Rolf lekte Honken i landhockeymålet:

— Den entusiasm jag kände då, har jag aldrig upplevt igen — trots alla SM-guld, säger Rolf när han kör mig till stockholmståget.

Samtidigt gör ”Riddarn” en fantomräddning på skolgården i Vetlanda. Alla klasskompisarna jublar:

Riddarn!

Mats Wickman, kulturhistoriker, journalist, en av denna boks två huvudredaktörer.

Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Rickard Rauge

Rickard Rauge

Carl Rickard Rauge
Född: 4 november 1963


Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb: Hanvikens SK

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1985/8615011