Peter Wallins hockeykarriär har innehållit en märklig blandning av sköna segrar, bittra motgångar och härliga revanscher. Han har tagit medalj i VM, blivit åtalad men frikänd för våldsamt spel och han har varit proffsspelare i NHL När Peter efter NHL blev nobbad av Djurgården gick han till Södertälje SK och sänkte Djurgården i den avgörande SM-finalen. En svårartad knäskada gjorde dock att Peter i förtid fick avsluta sin hockeykarriär.
Peter har upplevt en del motgångar under sin karriär och de började redan tidigt.
– Den första stora motgången, som man då tyckte, var när jag inte blev uttagen till TV-pucklaget trots att jag blev utsedd till den bästa spelaren i S:t Erikscupen, säger Peter.
Det var dock insatserna i S:t Erikscupen när Jakobsberg mötte Djurgården som förde Peter till DIF. Liksom många föräldrar i Djurgården hade Peters föräldrar en boxer. Kontakt uppstod inte bara mellan de hundintresserade föräldrarna utan några dagar senare ringde även Björn Rylander, som då var lagledare i Djurgården, och frågade om Peter inte ville provspela för Djurgården. Det gjorde Peter och hamnade i laget. Han var då 15 år.
En av de tre ”W:na”
I Djurgårdens A-lag fick Peter debutera redan som 17-åring 1974. Efter sporadiska inhopp blev han ordinarie där 1976. Djurgården spelade då i ettan och Peter fick spela ihop med Björn Palmqvist och Stig Larsson. Den kedjan gjorde många poäng och Peter kom femma i skytteligan den säsongen i division I.
Björn och Stig slutade och Peter blev tillsammans med Waltin och ”Myggan Wallin en av de tre ”W:na” i Djurgården. 1979 blev det inte bara SM-final för Peter. Han blev också uttagen till Tre Kronor. Som reservernas reserv kom han liksom Thomas Eriksson med till VM i Moskva 1979. Kritikerna rasade men det blev succé, inte minst för Peter. Det höll på att bli silver men det blev brons.
Året därefter var Peter uttagen till OS i Lake Placid, men han bröt tummen i sista matchen före avresan och kunde inte vara med. I stället fick han följa OS som Radio Djurgår’ns utsände reporter.
Det var ett program i närradion som Peter, då anställd på Djurgårdens kansli, tillsammans med Hans Swedberg var med och startade för exakt 10 år sedan.
Händelserika veckor
Några veckor på våren 1981 kom att bli bland de händelserikaste i Peters liv. Det började den 19 februari med intermezzot med Hans Norberg uppe i Umeå. Peter blev via löpsedlarna utsedd till riksbuse. På söndagen efter blev Peter matchens lirare när Djurgården slog Gnaget med 7-1 på ett fullsatt Hovet.
Peter fortsatte att vara en rubrikernas och överraskningarnas man. För några veckor senare när Djurgården spelat sin sista match för säsongen satt Björn Wagnsson i New York och skrev på ett proffskontrakt för Peter med New York Rangers. Det var på en torsdag.
På fredagen satt Peter på planet till New York och på måndagen spelade han sin första match för Rangers borta mot Quebec. Det blev torsk i den matchen liksom även i nästa. Då var det kris i Rangers, som låg utanför slutspelet. Men sedan så vände det och Rangers lyckades ta sig ända till semifinal i slutspelet.
-Med play-off så spelade jag 30 matcher i Rangers den våren. Så det var som att spela en elitserie till, säger Peter.
Det spekulerades i att Peter skulle bilda en ren svenskkedja med Hedberg och ”Pröjsan” i Rangers, men så blev det inte.
– Vi spelade bara ihop i power-play och vissa toppningar. I min ordinarie femma spelade jag ihop med två andra rookies. Det gick mycket bra för oss. Vi gjorde till exempel lika många poäng som förstafemman i play-off, säger Peter.
Knäskada
I augusti 1981 var Peter med Rangers i Stockholm och spelade mot Djurgården. Det blev en match som kom att förändra mycket för Peter. I en tekning mot Mats Waltin ramlade Peter baklänges och Mats föll rakt över hans knä så olyckligt att korsbandet gick av.
– Under hösten spelade jag tejpad och fick stiga av i en del matcher för knät. Jag spelade 40 matcher innan det i februari 1982 var dags för operation.
Problemet med knät gjorde att Peter inte kunde göra sig själv full rättvisa och han hamnade i farmarlaget Springfield Indians, där han skadade axeln och var borta i två månader.
Även säsongen 82/83 skickades Peter ut i kylan till farmarlaget Tulsa Oilers. Det var en underlig liga som Tulsa spelade i. Den bestod av 6 lag och man kunde få möta samma lag 24 gånger i grundserien.
Själva staden Tulsa låg mitt i cowboydistriktet i Vilda Västern. Även på rinken sköt man mycket från höften. Laget bestod mest av slagskämpar och spelförstörare. Peter som härhemma efter Norberg-incidenten fick stämpel av buse ansågs där vara för snäll. Man tyckte att han tacklade för dåligt, men skadorna gjorde att han kanske tvekade lite i närkamperna.
– I Tulsa spelade jag 60 matcher och gjorde 55 poäng. Jag tycker själv att jag spelade väldigt bra, men Herb Brooks, som var ny tränare i Rangers, gav mig aldrig någon chans i Rangers, säger Peter.
Peter som har 15 i handicap i golf kunde dock trösta sig med att det fanns fina möjligheter till golfspel i Tulsa.
Nobbad av Djurgården
När Peter återvände till Sverige så valde han Södertälje SK då Djurgården inte var inresserad.
– Jag hade en del diskussioner med Leffe Boork, men det var nog lugnast det som skedde, säger Peter.
Det blev tre mycket lyckosamma säsonger för Peter i Södertälje, där han mest spelade ihop med ”Säcken”, men tidvis även med Janne Claesson.
Höjdpunkten var SM-guldet 1985, då man slog Djurgården med 6-3 i den femte och avgörande SM-finalen i Himmelstalundshallen. Peter blev där den store matchvinnaren med sina 2 mål och 1 assist. En härlig revansch för den av Djurgården tidigare ratade Peter. Samme Boork som hade nobbat Peter i Djurgården ville nu som förbundskapten ha med honom i sitt lag till VM i Prag.
Men det blev inget VM för Peter. I stället blev det en ny operation. Återigen var det knät, som han haft problem med alltsedan 1981. Sista knäskadan fick han i en landskamp mot Tjeckoslovakien 1986. I augusti samma år opererade han sitt knä för sjätte gången. När läkarna då sa att man inte kunde ta ansvar för något vidare hockey spel så beslöt Peter att lägga rören på hyllan.
Peter blev Sveriges första hockeyinvalid. Trots de sociala avgifter idrotten betalar för denna typ av skador så har Peter inte fått någon ersättning. Först värderade man det som arbetsskada, men så sent som för några månader sedan så tog man tillbaka detta. I tre år har de byråkratiska kvarnarna malt utan resultat.
110 procent
Peter var en bra tekare och passnings-spelare. Just passningsspelet var något han tidigt utvecklade när han spelade med Björn Palmqvist och Stig Larsson.
– Björn ställde otroligt höga krav på att passningarna skulle komma på bladet. Han blev galen om de kom på skridskon eller bakom, säger Peter.
Peter levde också som spelare mycket på sin inställning. Det anser han vara A och O för en spelare.
– 110 procent har alltid gällt för mig. Ibland har jag kanske varit lite för het, men jag har aldrig spelat för att få kompisar, utan för att vinna, säger Peter.
Just vinnarinstinkten, liksom förmågan att läsa spelet, anser Peter själv vara hans bästa egenskaper som spelare. Han spelade enkelt men smart. Som defensiv center var hans styrka att såväl markera bort sina motståndare som att styra anfallsspelet. Peter var på rinken mer än något annat en fältherre bakom fronten.
Ralf Gustavsson, texten är tidigare publicerad i Djurgården Hockeys matchprogram från säsongen 1989/90
Stig Tvilling kom till Djurgården tillsammans med tvillingbrorsan Hasse 1947. Karriären inleddes i kvartersklubbens Komet i Traneberg. Därefter lirade han i IF Ulvarna. ”Stickan” spelade inner och ytterhalv. Han gjorde 33 allsvenska matcher (1947–1957, 3 mål). Sin sista allsvenska match spelade han mot IFK Malmö på Stadion i september 1957 (5–1). Strax därefter gick han till Sundbybergs IK i division 3. Karriären avslutades som spelande tränare i BK Vargarna i Norrtälje 1963.
”Stickan” var en tekniker, en finlirare. Han hade ett bra skott och var en viljemänniska som alltid gav sitt yttersta. Och han ”bangade” aldrig för att skälla på en lagkompis som han inte tyckte gjorde sitt bästa. Man hade ändå en känsla av att ”Stickan” inte satsade helhjärtat på sin fotbollskarriär. Hade han gjort det hade han definitivt tagit en ordinarie plats i Djurgårdens A-lag 1951. Då var han riktigt på gång och spelade sin enda A-landskamp, som vänsterhalv mot Jugoslavien borta, 1–2. Tvillingbrorsan Hasse spelade vänsterinner i samma landskamp. Det var också 1951 som ”Stickan” – och Hasse – fick proffsanbud från italienska Torino. Men övergången frös inne – till glädje för hockeylaget.
För ”Stickan” var hockeyn alltid nummer 1. Han spelade 84 landskamper och vann SM-guld med DIF sju gånger. Bland ”Stickans” främsta hockeymeriter märks VM-guldet 1953, VM-silver 1951 samt OS-brons 1952 och VM-brons 1954 i Stockholm. Dessutom tre EM-guld. ”Stickans” fotbollskarriär var oerhört skiftande. Han spelade aldrig mer än nio allsvenska matcher samma säsong (1953/54). Mestadels höll han till i B-laget. Han var en perfekt ”hjälpgumma” att kasta in när det behövdes. ”Stickan” var den intensivaste av bröderna Tvilling. Han hade många bollar i luften och var även duktig i bordtennis (vann ett DM-tecken), han spelade bandy och tennis. Stickan var, precis som brorsan, mycket vänlig mot de som samlade autografer. De hade alltid tid till att skriva. Stig Tvilling avled hastigt 1989, bara 61 år gammal.
Claes-G Bengtsson Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006, utgiven 2007.
Stig Gunnar Tvilling (f.d. Andersson) Född: 15 juli 1928
Ishockeyspelare Position: forward Moderklubb: Westermalms IF
Säsonger
Matcher
Mål
Ass
Poäng
1947/48
–
–
–
–
1948/49
–
7
–
7
1949/50
–
11
–
11
1950/51
–
12
–
12
1951/52
–
12
–
12
1952/53
–
–
–
–
1953/54
–
–
–
–
1954/55
–
–
–
–
1955/56
–
4
–
4
1956/57
–
–
–
–
1957/58
13
8
3
11
1958/59
–
–
–
–
1959/60
–
3
–
3
1960/61
–
9
–
9
Hans och Stig Tvilling ”Sveriges historia är dess allmoges.” Så sa en gång Vilhelm Moberg och uttalade därmed sin kategoriska dom över svensk historia, som han menade endast gav plats för kejsare, kungar och annat fint folk. Och kanske hade Moberg rätt i en del av sin kritik. Men hade han i stället granskat idrottshistorien, så hade han funnit det motsatta förhållandet. Svensk idrottshistoria i allmänhet och Djurgårdens IF:s i synnerhet innefattar ett flertal magnifika personligheter — vi må sen kalla dem kungar, grevar eller baroner. En del av dem har redan under sin livstid närmast antagit mytiska proportioner, blivit legend och upphöjda idrottshjältar — stjärnor som blivit stjärnbild. En sak har de alla gemensamt: idrottspubliken känner och älskar dem alla!
Själv hade jag förmånen att som ung, nymornad ishockeyspelare få träffa två av Djurgårdens verkligt stora idrottsprofiler, tvillingbröderna Hans och Stig Tvilling. Det var en kväll 1962, i stockholmsförorten Årsta. Kvartersgänget hade årsmöte och ambitiösa ledare hade tagit kontakt med djurgårdslegendarerna, som generöst ställde upp för att lyckliggöra oss hockeygrabbar. Jag var tolv år den gången och glömmer aldrig mötet med tvillingarna. Omtumlad och med mina första två autografer i fickan gick jag hem senare på kvällen, Djurgårdare för all framtid.
Tjugoåtta år senare träffar jag Hans Tvilling igen. Han bor fortfarande kvar i Traneberg, alldeles invid Djurgårdens första hemmaplan, där allting en gång började. Vi skulle egentligen ha varit tre men Stig saknas. Han avled hastigt 1989, endast 61 år gammal. Det kom totalt oväntat. Ingen kunde ana att det skulle gå så fort. Kanske övervärderar gamla idrottsmän sin fysiska kapacitet och bortser från kroppens larmsignaler. Stig var fysiskt aktiv in i det sista, motionerade, spelade tennis. Hans berättar att Stig fortfarande långt upp i femtioårsåldern var aktiv idrottsman. Han tränade och spelade ishockey i Nyköping, åkte bil från Stockholm till varje träning och match, hämtade upp spelare. Aldrig missade han en träning, låg alltid först i spåret och spelade dessutom i två kedjor under match.
För Hans, som hela tiden under den aktiva karriären och därefter, hade en mycket nära och personlig relation till brodern, kom dödsbudet som en chock. Det fanns ju så mycket att prata om. Stig hade alltid synpunkter, följde noga Djurgårdens framfart på arenorna. Han gladdes med spelarna i framgång och led med dem i motgång. Ibland, berättar Hans, stängde vi av radion när djurgårdsspelarna var illa ute.
Förvisso var Hans och Stig lika som bär till utseende och spelsätt, lika outtröttliga och lika skötsamma. Ändå var de olika till karaktär och sinnelag. Men att de var bröder och dessutom så intimt förknippade med varandra var en viktig fördel i de kollektiva sporter de utövade. De kände varandra utan och innan på planen, och de umgicks också vid sidan av den. Alltid uppmuntrade de och sporrade varandra, men ifrågasatte också kritiskt varandras insatser.
I avbytarbåset kunde de ibland vara som hund och katt.
Hans var den tystlåtne av dem, diplomatisk och avvaktande medan Stig var mer framfusig, ettrig, mera envis. Stig ”skällde” alltid mest. I avbytarbåset kunde de ibland vara som hund och katt. När någonting gick galet underlät inte Stig att påpeka detta för Hans. Det gick väl an så länge Stigs kommentarer gick ut över brodern, men när andra kedjekamrater utsattes för Stigs beska synpunkter, grep Hans in och satte stopp för vidare meningsskiljaktigheter. Tråkningarna gjorde ofta verkan och gav hela tiden bröderna en unik känsla av samhörighet. De kände varandra alltför väl och någon ovänskap märktes aldrig.
Hans och Stig Tvilling är utan tvekan Sveriges mest omskrivna och omtalade idrottsbröder. Tvättäkta tvillingar, lika som bär och hart när omöjliga att skilja på. Många var de journalister som under framgångsåren på 50-talet i otaliga intervjuer sökte reda ut vem som egentligen var vem av bröderna. Inte sällan hände det att en stackars förvirrad reporter, efter en stunds utfrågande av den han trodde var Stig, fann sig intervjua Hans, och tvärtom. De var så lika att inte ens lagledaren för juniorlandslaget i ishockey, som tillbringade en vecka tillsammans med tvillingarna, kunde avgöra vem som var vem.
Redan när man första gången såg bröderna i aktion — först i fotboll och sedan i ishockey — stod det klart att de med sitt medfödda bollsinne och sin bländande teknik skulle bli storstjärnor i båda spelen. Man kunde helt enkelt inte ta ögonen från dem.
Tidigt på 50-talet dominerade tvillingarna Djurgårdens fotboll i samma grad som de dominerade ishockeyn. De blev de stora namnen i Djurgårdens lag, alltid uppmärksammade för sin stora spelskicklighet och lekfulla elegans.
I en intervju 1951 i Rekord-Magasinet kunde Hans, 22 år gammal, se tillbaka på en blixtsnabb karriär i den högsta fotbollssocieteten. Bröderna hade blivit uttagna till sin första landskamp i fotboll och en pojkdröm hade plötsligt gått i uppfyllelse.
Det hela började i mitten av 30-talet, då bröderna huserade med en liten gummiboll utanför husknuten i Traneberg. Som alltid bland smågrabbar var fotbollsspelet tämligen oorganiserat och en och annan trasig fönsterruta blev resultatet av deras härjningar. I skolan blev det mer organiserat bollspel, men det var egentligen först när de började spela med kvarterslaget Comet som det roliga började.
Så småningom blev det fotboll i Ulvarna, som på 40-talet höll till i Stockholmsserien och sannerligen inte var någon dålig plattform för spel i de högre divisionerna. Framgångsrikast blev de i Westermalms hockeylag. Westermalm var en liten men ambitiös förening som fostrade spelare av mycket hög klass. Två år i rad blev de juniormästare i föreningen, vilket på den tiden var något tämligen unikt. Dessutom vann Westermalm seniorserien i klass 1 med sitt juniorlag.
Det märkliga med dem var att de tycktes ha någon slags övernaturlig, telepatisk förmåga.
Det blev i alla fall Djurgården till sist. Föreningen var först på plan, men den gången gällde det inte fotboll utan ishockey. Man tänkte restaurera sitt med åren något skamfilade ishockeylag och snart upptäcktes att bröderna var lika begåvade med trissan som med bollen. Och snart upptäckte publik, ledare och journalister tvillingarnas individuella skicklighet. De kunde strängt taget göra vad som helst med puck eller boll. Samspelet på planen var deras absoluta styrka och dessutom var de lagspelare som få.
Det märkliga med dem var att de tycktes ha någon slags övernaturlig telepatisk förmåga. De fann alltid varandra på planen. Hans spelade till Stig och Stig spelade tillbaka till Hans. Ibland fick lagkompisarna vara med men verkade då bli så smickrade av uppmärksamheten att de omedelbart spelade bollen tillbaka till Hans (eller var det kanske Stig?). De väckte enorm uppmärksamhet med sitt fyndiga spel — i såväl ishockey som fotboll. De briljanta dribblingarna, de virtuosa solonumren avlöste varandra och i tidningarna suckade journalisterna hänfört:
”Tvillingarna roade sig med ett samspel som var så fyndigt att t o m tvivlare på ishockeyns variationsmöjligheter måste ha blivit omvända. Speciella triumfer firade de med att i full fart lämna pucken efter sig — men dragande motståndaren med sig — alltid dök den andre tvillinghalvan upp och fortsatte med pucken. Varpå han gjorde om numret. När sådana nummer lyckas drar de ned nervstyrkan hos motståndaren som får bly i benen av publikens hej dlösa skratt.”
Ofta förenade tvillingarna finlir och fantasi med en enorm arbetsinsats. Deras offensiva försvarsspel var av högsta internationella klass:
”Värst var Tvilling som gick på som ivriga hackspettar och alltid fanns på banan när Södertälje hade sin a-kedja inne med erkända målskyttar som Stig Carlsson och Hallon Blomkvist. Inte undra på att de sistnämnda gick mållösa från bataljen. När hände det sist? Man måste nog tappa lusten av ett så intensivt naggande. Få kan som Tvilling kväva anfallen i sin linda.”
Redan tidigt infriade Hans och Stig på ett glänsande sätt alla högt ställda förväntningar. Men skam till sägandes dröjde det ganska länge innan ishockeyns UK insåg deras kvalifikationer i landslagssammanhang. De är alldeles för veka, hävdade UK-basen och AIK:aren Herman Carlsson. De kommer att mosas sönder och samman av hårdhudade och hänsynslösa backar från Kanada och Amerika vid de internationella mästerskapen.
Farhågorna var betydligt överdrivna, för att inte säga barnsliga, om man betänker att tvillingarna redan hade blivit stålsatta av allsvenskt spel i fotboll sedan höstomgången 1947. Eller som Mr Djurgården, Farsan Sandberg, uttryckte saken: ”Allsvenskan är en av världens hårdaste tävlingar. Det är minsann ingenting för veklingar.” Och själva ansåg Hans och Stig att elitfotbollen var väl så hård som elitishockeyn.
Men det hedrar Herman Carlsson att han själv mycket snart (med benägen hjälp av Folke Masen Jansson) insåg sitt misstag och tog ut Hans och Stig till landslaget. Så blev de också publikens gunstlingar och EM-guldmedaljörer i Palais des Sports i Paris 1951.
Hans och Stig Tvilling är för all framtid intimt förknippade med Djurgårdens storhetstid på femtiotalet. Det var då de blårandiga idrottsartisterna lade hela Idrottssverige för sina fötter.
Den publik som i tiotusental samlades på Stadion, Östermalm eller Johanneshov fick uppleva många stora och sköna stunder. Järnkaminerna drog fram som en tornado och betvingade alla försök till motstånd. I ishockey föreföll laget oövervinnligt och i fotboll kom 1955 det första svenska mästerskapet på 35 år.
Järnkaminerna drog fram som en tornado och betvingade alla försök till motstånd.
Guldlaget av år 55 personifierade på ett utmärkt sätt det som nu skulle komma att kallas djurgårdsandan. Här fanns en remarkabel kollektiv styrka, en okuvlig arbetsdisciplin parad med eleganta individuella prestationer och lekfullhet.
Hans Tvilling blev kanske den spelare som mest kom att förkroppsliga denna anda, detta fotbollsartisteri. Han var guldlagets oomstridde speldirigent: kattkvick, viljestark och med en suverän strategisk blick för spelet.
1953, då DIF tog de små silvermedaljerna, hade han också, sin ”ärtbössa” till trots, varit lagets överlägset främste målskytt med 11 fullträffar. Så här sammanfattade en sportjournalist lagets egenskaper:
”Kraftfotbollens förtjänster, sådana Djurgården demonstrerar dem, ligger mest på det psykologiska planet. Det verkar i längden nedbrytande på motståndaren, att artisteri och taktisk uppfinning förfelar sin verkan. Djurgården går oberört igenom match efter match. Det är som om man bara tog vid där den senaste matchen slutade. En sorts rapsodisk fotboll med en långsamt ökad acceleration under de 90 minuterna. DIF är andra halvlekens lag. Tempohöjningen är förmodligen en synvilla. Det förhåller sig sannolikt så, att DIF behåller sitt tempo, medan motståndaren tvingas sänka sitt.”
Men medaljen hade också, om inte en baksida, så i alla fall en skuggsida. Alla framgångar till trots, så tog ju också privatlivet sin beskärda del av den utstakade tiden. Både Hans och Stig kände sig ofta kluvna inför det myckna idrottandet. All fritid gick åt till träning och match. Allsvensk fotboll till långt fram på hösten. Internationella turnéer (bl a till Fjärran Östern, USA och Sydafrika). Hem till jul och ishockeysäsongen. VM och EM och så våromgången i allsvenskan. Det blev förvisso ett flackande utan like. Varje söndag under säsongen gick åt, så ibland kunde det gå både dagar och veckor innan Hans och Stig fick träffa sina respektive familjer. Dessutom hade de ju sina jobb att sköta.
Stig var kanske den som värderade fritiden högst. Han var ibland tveksam till att lägga alltför mycket tid på idrotten. Han var medveten om att en total satsning behövdes om han skulle ta en plats i DIF:s allsvenska fotbollslag. Men var det verkligen värt det? Både Hans och Stig var uppriktigt intresserade av en proffskarriär utomlands, bara tillfälle gavs. Då skulle tiden kunna ägnas helt åt fotboll och familj. Flera trevare kom också från utländska uppköpare, men prissummorna var aldrig de rätta. Och en sak visste både Hans och Stig, att de aldrig skulle sälja sig för billigt.
Att värdera ett långt och innehållsrikt idrottsliv är inte alldeles enkelt. Nuet har en tendens att skymma det förflutna, minnet sviker ibland. Rubrikerna i tidningarnas arkiv gulnar med tiden, medaljerna och pokalerna samlar damm i prisskåpen och resultat och statistik faller i glömska.
Och alla stora idrottsmän har en tendens att förringa sina egna insatser. Det var de andra, lagkompisarna, som utförde de stora handlingarna, rev ner de stora applåderna.
Men en sak är säker: Hans och Stig Tvilling är unika i fotbolls- och ishockeyhistorien. Deras insatser finns för all framtid inregistrerade i vår idrottshistorias kollektiva minne. Få kan som de stoltsera med följande meritlista:
Hans Tvilling spelade sammanlagt 300 seriematcher och 4 landskamper i fotboll. I ishockey spelade han 87 A- och 2 juniorlandskamper. Stig Tvilling spelade 1 landskamp i fotboll, 84 A- och 2 juniorlandskamper i ishockey. De vann alla de stora mästerskapen: VM-guld, EM-guld och SM-guld i ishockey. Hans tog 4 SM-guld i ishockey och ett i fotboll och Stig, som var aktiv några år längre än Hans, tog sammanlagt 7 SM-guld i ishockey.
Gör om det den som kan!
Torbjörn Althén, datakonsult och frilansskribent. Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).
7 oktober 2021 invaldes Hans Tvilling som medlem nr 3 i Djurgårdens Hall of Fame.
”Stor” är ett ofta missbrukat ord, inte minst i sportsammanhang. Men ska man kalla Sven Tumba Johansson för något så är stor det enda rätta. Vill man mäta hur stor han var får man genast problem med perspektiv och begrepp. Man söker efter uttryck för något absolut, något historiskt omdanande, för vad man har att göra med är ett över måttan benådat fenomen som någon gång på 50-talet genom ett alldeles eget maktspråk ”skapade” hockeyvärlden för att sedan regera den med diverse underverk i femton år. ”Tumba med folket” kunde ha varit denne konungs valspråk. Och jag tror inte jag överdriver. Jag växte upp i Sven Johanssons gamla hemtrakter. Från 1951, då han i landslagsdebuten gjorde fem mål mot jänkarna på Stadion, var hans plats på tronen egentligen hotad av bara en man: Tumbatarzan.
”Tumba med folket” kunde ha varit denne konungs valspråk.
Innan Tarzan hamnade på Långholmen regerade dessa i varsin ände av himlen över Botkyrka kommun. Tumbatarzan med sin kofot och Sven Tumba Johansson med sin hockeykräkla. Därefter satt Tumba ensam kvar på tronen.
Att söka klargöra hockeyspelets uppkomst med hänvisning till Tumba kan ju låta som en besynnerlighet. Alla vet att kanadensarna lyfte det ur sitt ursprung hos huronindianerna. Men Tumba gav ändå hockeyn en högre kultur. Han gav spelet skönhet, och om man så vill, en kultkänsla för ingen kunde som han ge atmosfären kring arenan en nästan sakramental laddning, ingen kunde med en serie snabba dragningar förvandla en vanlig åskådare till en sant troende, en som match efter match, i stillhet och gripenhet ville övervara varje skär och varje kroppsfint från denne rinkens magiker. Tumba tillhör ju sjöisveteranerna inom hockeyn. Någon gång efter 1941, under en av de första svinkalla krigsvintrarna, gav han sig ner till sjön Aspen där det ryktades att ett antal utövare av spelet ishockey uppehöll sig. Väl nere fick han ett redskap i handen kallat klubba och så sade man åt honom att jaga efter den lilla trissan av vulkaniserat gummi, den där svarta som alla slogs om. Vretarna, som låg invid Aspen, var Tumbas första klubb. Jag har en känsla av att den då kring tio år gamle Sven fick hålla i skaftet till snöskyffeln och sopkvasten lika ofta som i själva hockeyklubban.
Och det var inte alls oviktigt. Vid en tid då styrketräning var ett föga känt begrepp kunde en gnutta blöt nysnö utgöra en fullgod ersättning för både bencurlmoduler och skivstång. Det krävs ju ett visst mått av benstyrka för att få snabbhet och balans och att just det var stilkvaliteter som tidigt utmärkte Tumba har nog att göra med att mycket hockeyspel föregicks av den speciella styrketräning som skottandet innebar. Dessutom var isen av så varierande beskaffenhet att momentet puckhantering fick en mycket tillspetsad innebörd. Spel bedrevs på allt från glansis till jökelliknande isbäddar med rämnor och vallar, och det skapade en hatkärlek till pucken, till ”fladdret”, som förvandlade spelarna till individualister med starkt tycke för soloraider. Tumba var en sådan spelare. Den mest framgångsrike genom tiderna.
Sven Olof Gunnar Tumba (f.d. Johansson) Född: 27 augusti 1931
Ishockeyspelare Position: forward Nummer #5 Moderklubb: Viggbyholms IK
Säsonger
Matcher
Mål
Ass
Poäng
1950/51
–
14
–
14
1951/52
–
10
–
10
1952/53
–
18
–
18
1953/54
–
8
–
8
1954/55
0
19
–
19
1955/56
–
15
–
15
1956/57
–
27
–
27
1957/58
7
7
3
10
1958/59
14
24
12
36
1959/60
–
18
–
18
1960/61
–
22
–
22
1961/62
21
17
11
28
1962/63
16
18
10
28
1963/64
21
17
14
31
1964/65
15
14
10
24
1965/66
21
16
19
35
1966/67
–
–
–
–
Att ishockeyn verkligen befann sig i puppstadiet vid mitten av seklet är saker som utrustning och åkteknik goda exempel på. De svingpjattar som i dag glider fram över isen på en super-steel skena med foten i en ledad skalskridsko eller i ballistiskt nylon med dubbelsytt känguruskinn kanske inte tänker på att ”grickan” för 30 år sedan inte hade varken skårslipning eller hälkappa. Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd. Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.
”Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.”
Vad gäller åktekniken så kunde den vara bristfällig ända upp på landslagsnivå. Tumba har hävdat att hans soloraider ofta möjliggjordes av att backarna inte kunde åka baklänges. Positionsspel sysslade man inte heller med, och det var först när Ed Reigle engagerades som tränare mot slutet av 50-talet som man mer allmänt började diskutera laguppbyggnadsprinciper — arbetsfördelning till exempel eller kombinationsspel. Djurgården införde spelsystem med tre kedjor 1959. Man kan fråga sig vad Tumbas begåvning egentligen bestod av, det där som var mer än talang och som kallas ”ha skapande”. Vad hade han som ess i stil med Plutten Andersson och Stöveln Öberg saknade? Och varför blev Epa-Johan och Vicke-Hallon bara omsusade hjältar på sin tid men aldrig legender? Tumba visste att man inte skakar något ur ärmen med enbart goda förutsättningar. Inget var gratis. Han krävde träning av sig och han tränade mer än andra. Han kunde träna både med AIK och med Djurgården samma kväll och efter en landskamp kunde han ge sig ut ensam på en sjöis i månskenet och fortsätta spela, finslipa och förbättra.
Han var en hockeyns grovarbetare utstyrd i ett glänsande skal. Han var tvungen att öva upp sin styrka, sin teknik, sin koordinationsförmåga för att få användning av det där ”lilla extra” han hade, den där ingivelsens blixtsyn som så ofta styrde hans improvisationer på plan. Tumbas agerande i rinken påminner för övrigt om vissa boxares sätt att röra sig i ringen — Dempsey, Louis eller Ali. Jag menar inte själva slagmomentet, utan blicken, koncentrationen, att i en tät följd fatta en mängd viktiga beslut, välja mellan att möta eller glida undan, att ha kroppsvikten lika fördelad mellan fötterna, att titta ”under lugg” på motståndaren, en nigning, en sidestep, en undanglidning, att kroppen liksom ”tappas” rakt ner i vissa trängda lägen som gör att den plötsligt är ute igen och fri, eller detta att med korta, flytande steg, med fötterna i ”nervös” kontakt med underlaget kvickt förflytta sig framåt och i sidled under full balans — all denna tekniska skicklighet kunde man se hos Tumba, men det boxaren gjorde med fötterna i canvasen gjorde Tumba om med högsta möjliga fart på isen. Raka, snabba genombrott, dribblingar i djup- och sidled, sen plötsligt en kroppsrörelse så oväntad att en lucka öppnas ur ingenstans, eller en enda överjordisk dragning som får en hel anfallsvåg att svepa in över motståndarnas linjer.
”Det skulle vara slaka makaroner.”
Tumba kallade det där för att ”finta bort folk med små, kvicka kroppsrörelser och ändå ha så fin balans att man kan slinka iväg och runda kisen åt vilket håll som helst.” Inte spänna påkarna. Det skulle vara slaka makaroner. Man skulle ”guppa och ha sig upp och ner”. Låter enkelt, men först när man upplevde det som motståndare eller från läktarplats förstod man hur mycket av den där gudaingivelsen som krävdes för att utföra det. Och någonstans där, i det ögonblick man känner att ett nästan hörbart sus går längs hängslena av det man bevittnar, någonstans där skymtar man också spelets idé, dess ideal. Hos Tumba blev nämligen effekten av det han gjorde på plan alltid större än det han faktiskt gjorde med kroppen. Det var Tumbas insats som illusionist. Hockeyn fick helt enkelt något lyriskt över sig, något överjordiskt. Och mål gjorde han. Han har gjort fler mål i Tre Kronor än någon svensk elitseriespelare lyckats göra på klubbnivå. Ja, läs om det där. Det är faktiskt sant. Mål förresten. Balja, sa Tumba. Eller skyffla in sylar. Så här kunde hans hockeysvenska låta: ”Hogge Nurmela frustade iväg som om han hade eld i aktersalongen, och ryssen efter. Överallt illhojtande moskoviter. Råaste djungelliret. Men Hogge får iväg en kalasmacka ändå med sin aviga vänsterkratta och jag bara dit med bladet. Smaskens. Pyts direkt. Sen låg de på och pressa av bara den. Ville peppra hål på oss men Thordan tog allt, utom två som slog i stolparna, och en som slog i nian på Vilgot Larsson — rakt i masflintan”. Därpå garvade Tumba som regel. Han lät som en traktor med öppet spjäll. Men tungan trixade han faktiskt med lika dynamiskt underfundigt som han behandlade pucken. Den var lindad med isoleringsband, verkade det som, och gick att undvara i spelet lika lite som klubban. Allt var lajbans, och alla rekordreko, och trots att många år förflutit sedan han en pingstafton i Avesta Folkets Park hälsade sin publik med ”hej alla kul människor”, följt av elefantdans och rock, trots att decennier gått sen stjärnintervjun i AT avslöjade att han var ”knalltokig i morsans chokladpudding”, så har det ännu inte setts någon värdig tronpretendent på de svenska rinkarna, någon som ägt samma fulländade självrådighet på plan som Tumba. Sven Tumba, tänker man, Sven Tumba Johansson och genast skapas en blotta i svensk hockeyhistoria, en oväntad öppning, en raffinerad situation eller en skön tanke bara som glider av sig själv in i tomt mål.
Ernst Brunner, författare och f d ishockeyspelare. Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).
