Peter Wallin

Peter Wallin

Det var dock insatserna i S:t Erikscupen när Jakobsberg mötte Djurgården som förde Peter till DIF. Liksom många föräldrar i Djurgården hade Peters föräldrar en boxer. Kontakt uppstod inte bara mellan de hundintresserade föräldrarna utan några dagar senare ringde även Björn Rylander, som då var lagledare i Djurgården, och frågade om Peter inte ville provspela för Djurgården. Det gjorde Peter och hamnade i laget. Han var då 15 år.

En av de tre ”W:na”

I Djurgårdens A-lag fick Peter debutera redan som 17-åring 1974. Efter sporadiska inhopp blev han ordinarie där 1976. Djurgården spelade då i ettan och Peter fick spela ihop med Björn Palmqvist och Stig Larsson. Den kedjan gjorde många poäng och Peter kom femma i skytteligan den säsongen i division I.

Björn och Stig slutade och Peter blev tillsammans med Waltin och ”Myggan Wallin en av de tre ”W:na” i Djurgården. 1979 blev det inte bara SM-final för Peter. Han blev också uttagen till Tre Kronor. Som reservernas reserv kom han liksom Thomas Eriksson med till VM i Moskva 1979. Kritikerna rasade men det blev succé, inte minst för Peter. Det höll på att bli silver men det blev brons.

Året därefter var Peter uttagen till OS i Lake Placid, men han bröt tummen i sista matchen före avresan och kunde inte vara med. I stället fick han följa OS som Radio Djurgår’ns utsände reporter.

Det var ett program i närradion som Peter, då anställd på Djurgårdens kansli, tillsammans med Hans Swedberg var med och startade för exakt 10 år sedan.

Händelserika veckor

Några veckor på våren 1981 kom att bli bland de händelserikaste i Peters liv. Det började den 19 februari med intermezzot med Hans Norberg uppe i Umeå. Peter blev via löpsedlarna utsedd till riksbuse. På söndagen efter blev Peter matchens lirare när Djurgården slog Gnaget med 7-1 på ett fullsatt Hovet.

Peter fortsatte att vara en rubrikernas och överraskningarnas man. För några veckor senare när Djurgården spelat sin sista match för säsongen satt Björn Wagnsson i New York och skrev på ett proffskontrakt för Peter med New York Rangers. Det var på en torsdag.

På fredagen satt Peter på planet till New York och på måndagen spelade han sin första match för Rangers borta mot Quebec. Det blev torsk i den matchen liksom även i nästa. Då var det kris i Rangers, som låg utanför slutspelet. Men sedan så vände det och Rangers lyckades ta sig ända till semifinal i slutspelet.

-Med play-off så spelade jag 30 matcher i Rangers den våren. Så det var som att spela en elitserie till, säger Peter.

Det spekulerades i att Peter skulle bilda en ren svenskkedja med Hedberg och ”Pröjsan” i Rangers, men så blev det inte.

– Vi spelade bara ihop i power-play och vissa toppningar. I min ordinarie femma spelade jag ihop med två andra rookies. Det gick mycket bra för oss. Vi gjorde till exempel lika många poäng som förstafemman i play-off, säger Peter.

Knäskada

I augusti 1981 var Peter med Rangers i Stockholm och spelade mot Djurgården. Det blev en match som kom att förändra mycket för Peter. I en tekning mot Mats Waltin ramlade Peter baklänges och Mats föll rakt över hans knä så olyckligt att korsbandet gick av.

– Under hösten spelade jag tejpad och fick stiga av i en del matcher för knät. Jag spelade 40 matcher innan det i februari 1982 var dags för operation.

Problemet med knät gjorde att Peter inte kunde göra sig själv full rättvisa och han hamnade i farmarlaget Springfield Indians, där han skadade axeln och var borta i två månader.

Även säsongen 82/83 skickades Peter ut i kylan till farmarlaget Tulsa Oilers. Det var en underlig liga som Tulsa spelade i. Den bestod av 6 lag och man kunde få möta samma lag 24 gånger i grundserien.

Själva staden Tulsa låg mitt i cowboydistriktet i Vilda Västern. Även på rinken sköt man mycket från höften. Laget bestod mest av slagskämpar och spelförstörare. Peter som härhemma efter Norberg-incidenten fick stämpel av buse ansågs där vara för snäll. Man tyckte att han tacklade för dåligt, men skadorna gjorde att han kanske tvekade lite i närkamperna.

– I Tulsa spelade jag 60 matcher och gjorde 55 poäng. Jag tycker själv att jag spelade väldigt bra, men Herb Brooks, som var ny tränare i Rangers, gav mig aldrig någon chans i Rangers, säger Peter.

Peter som har 15 i handicap i golf kunde dock trösta sig med att det fanns fina möjligheter till golfspel i Tulsa.

Nobbad av Djurgården

När Peter återvände till Sverige så valde han Södertälje SK då Djurgården inte var inresserad.

– Jag hade en del diskussioner med Leffe Boork, men det var nog lugnast det som skedde, säger Peter.

Det blev tre mycket lyckosamma säsonger för Peter i Södertälje, där han mest spelade ihop med ”Säcken”, men tidvis även med Janne Claesson.

Höjdpunkten var SM-guldet 1985, då man slog Djurgården med 6-3 i den femte och avgörande SM-finalen i Himmelstalundshallen. Peter blev där den store matchvinnaren med sina 2 mål och 1 assist. En härlig revansch för den av Djurgården tidigare ratade Peter. Samme Boork som hade nobbat Peter i Djurgården ville nu som förbundskapten ha med honom i sitt lag till VM i Prag.

Men det blev inget VM för Peter. I stället blev det en ny operation. Återigen var det knät, som han haft problem med alltsedan 1981. Sista knäskadan fick han i en landskamp mot Tjeckoslovakien 1986. I augusti samma år opererade han sitt knä för sjätte gången. När läkarna då sa att man inte kunde ta ansvar för något vidare hockey spel så beslöt Peter att lägga rören på hyllan.

Peter blev Sveriges första hockeyinvalid. Trots de sociala avgifter idrotten betalar för denna typ av skador så har Peter inte fått någon ersättning. Först värderade man det som arbetsskada, men så sent som för några månader sedan så tog man tillbaka detta. I tre år har de byråkratiska kvarnarna malt utan resultat.

110 procent

Peter var en bra tekare och passnings-spelare. Just passningsspelet var något han tidigt utvecklade när han spelade med Björn Palmqvist och Stig Larsson.

– Björn ställde otroligt höga krav på att passningarna skulle komma på bladet. Han blev galen om de kom på skridskon eller bakom, säger Peter.

Peter levde också som spelare mycket på sin inställning. Det anser han vara A och O för en spelare.

– 110 procent har alltid gällt för mig. Ibland har jag kanske varit lite för het, men jag har aldrig spelat för att få kompisar, utan för att vinna, säger Peter.

Just vinnarinstinkten, liksom förmågan att läsa spelet, anser Peter själv vara hans bästa egenskaper som spelare. Han spelade enkelt men smart. Som defensiv center var hans styrka att såväl markera bort sina motståndare som att styra anfallsspelet. Peter var på rinken mer än något annat en fältherre bakom fronten.

Ralf Gustavsson, texten är tidigare publicerad i Djurgården Hockeys matchprogram från säsongen 1989/90