Kategori: DIF Ishockey

Leif ”Pinnen” Svensson

Leif spelade under sin första ordinarie säsong i Djurgården 1969-70 ihop med Rolle Stoltz, som då gjorde sin sista säsong. Rolle tyckte dock ibland att ungtuppen Leif inte alltid riktigt var värd sitt traktamente.

– Jag spelade nämligen då emellanåt lite opolerat och jag kommer ihåg att Rolle skämtade om att han skulle ha halva mitt matchtraktamente för att jag var utvisad så mycket, avslöjar Leif.

I Nacka och Södertälje

Leif tyckte dock att han fick för få chanser att spela i Djurgårdens A-lag och gick därför till Nacka HC.

– Där var gamla djurgårdaren ”Lill-Lulle” Johansson tränare. Det var han som gjorde om mig till back, säger Leif.

Efter två säsonger i Nacka gick Leif 1972 till Södertälje SK. Sejouren där böljade dock lite oturligt. Leif drabbades av gulsot och var borta under hela hösten. När han var tillbaka fick han spela i SSK:s förstafemma och bilda backpar med en ung talang vid namn Mats Waltin.

Leif har således spelat med såväl Waltin som Rolle Stoltz och är på så sätt en förbindelselänk mellan olika generationer av hockeyspelare. I Södertälje fick Leif också spela mot Djurgården och brorsan Owe. Under de åren var det SSK som vann matcherna. Efter två säsonger i SSK var Leif efter sina utflykter tillbaka i Djurgården 1974.

Proffs med ”Råttan”

Leif spelade 4 säsonger i Djurgården innan han blev proffs. Det började med att han blev uttagen till ett representationslag, som Hockeyförbundet 1978 skickade till Nordamerika. Det var ett lag som bestod av de bästa spelarna från de lag som inte gick till slutspelet den våren. Man spelade 5 matcher mot lag i WHA-ligan. Washington Capitals hade folk på plats, som imponerades av Leifs spel. Arne Strömberg, som då var scout för Capitals, hade också separat rekommenderat Leif.

– När jag fick denna möjlighet att åka med till Nordamerika hade jag egentligen beslutat mig för att sluta med hockeyn för att utbilda mig till läkare. Då de sedan ringde från Washington och sa att jag skulle komma över om jag var intresserad var beslutet inte svårt, säger Leif.

– ”Råttan” Edberg och jag åkte över. Jag hade då ingen aning om kontraktsförslag och sådant. För mig var det rent sportsliga motiv som dikterade det hela. De pengar jag blev erbjuden för två år visade sig senare vara vad jag borde ha fått per säsong, säger Leif och tillägger:

– Jag tror att vi tillhörde den sista generationen som åkte över av rent fanatiska skäl.

Den 10 juni 1978 skrev Leif och ”Råttan” ett 2-årsavtal med Washington Capitals.

Axelskadad

Leif och ”Råttan” kom till ett mycket dåligt lag, som också var ligans fulaste.

– Det var ett livsfarligt gäng som bestod av en massa råskinn. Under min första säsong i ”Caps” så var det 15 s k ”bench-clearings”, där alla spelarna var ute på isen och slogs samtidigt. Det var fruktansvärt. Jag trodde inte det var sant första gången jag var med om det, säger Leif.

Det gick dock bra för Leif under hans första år. Det gjorde det fram till februari, då Leif stukade foten. Efter den skadan var det tungt för honom att komma tillbaka och det gick heller inget vidare för honom i VM i Moskva den våren. Själv menar Leif att han aldrig skulle ställt upp där om han hade varit lite mer självkritisk än vad han då var.

Kraven i NHL är tuffa, inte minst för tränarna. Redan under sitt första halvår fick Leif uppleva hur två coacher i Washington fick sparken.

– Den förste fick sparken redan under försäsongen och den andre, Dany Belayle, fick sparken efter en förlust hemma mot Pittsburg. Då sjöng 14.000 på läktarna ”Good-bye Dany, Good-bye!”. De krävde hans avgång och hotade med att lämna tillbaka sina säsongsbiljetter om han inte byttes ut, säger Leif.

Efter Belayle kom Gary Green. Han satte upp Leif som forward och bildade en ren svenskkedja med Leif, ”Råttan” och Bengt-Åke Gustafsson. I en match uppe i Chicago i februari råkade Leif ut för en allvarlig axelskada och blev borta från resten av sin andra säsong i Washington.

En doktor på isen

På försäsongen 1980 var Leif med Washington i Stockholm och spelade i DN-turneringen på Hovet. Han kände att axeln inte var bra och när han kom tillbaka till Washington ställdes han utanför laget. Leif beslöt sig då för att flytta hem trots att han hade tre år kvar på sitt kontrakt. Därmed hade Leif Svenssons NHL-karriär slutat lika plötsligt som den börjat.

Åren i NHL är något som Leif dock absolut inte skulle vilja ha ogjorda.

– Det var, säger Leif, en stor upplevelse, inte minst hockeymässigt.

Han har fått spela mot de stora inom hockeyn, som Bobby Orr, Godie Howe, Phil Esposito, Bobby Hull och Wayne Gretzky. Livet i NHL är dock enligt Leif inte alls så glamoröst som det ofta beskrivits.

– Anders Kallur sa en gång att det var som att göra lumpen på nytt, och det är nog en ganska bra beskrivning, tycker Leif.

Leif hade efter Washington en del anbud från bland annat Schweiz, men han valde Djurgården och Karolinska. Där påbörjade han sina uppskjutna läkarstudier. Djurgården fick en doktor på isen, hette det då. 5 1/2 år senare, 1986, tog Leif sin läkarexamen. I Djurgården spelade Leif 2 säsonger när han kom hem.

På ståplats

Leif var som spelare en kämpe, pådrivare och samlande kraft. Han spelade enkelt men aggressivt och var på rinken tuff men lagom elak. Med sina 90 kg och 189 cm passade han bra i de små rinkarna i NHL, där man behövde stora bjässar som Leif, som kunde hålla emot. Kanske var Leif mer lämpad för nordamerikansk hockey än för svensk. Även om han inte var någon direkt vinthund på rören eller finåkare så var det dock ingen som åkte ifrån honom på en långsida.

Det är på ståplats som Leif tycker att man upplever den rätta stämningen på en elitseriematch. Så medan andra hockeyhonoratiores ser Djurgårdens elitseriematcher bland slipsarna på gräddhyllan så hittar man oftast Leif på ståplats.

Leif är i många stycken lite ovanlig. Han är ingen vanlig Svensson.

Ralf Gustavsson, texten är tidigare publicerad i Djurgården Hockeys matchprogram från säsongen 1989/90