Kategori: DIF Ishockey

Dag Bredberg

Jonas Borgar

Charles ”Challe” Berglund

Bo ”Bosse” Berglund

Från Slussplan till Hovet

Bosse är född 1955 i ö-vik. Hemmet på Byvägen låg bara några slagskott från Kempehallen, men det var lilla Slussplan nere vid Moälven som var Bosses första tävlingsarena. Att Bosse skulle bli hockeyspelare rådde det aldrig någon tvekan om. Bosses pappa är nämligen den legendariske ”Kabben” Berglund, som hela 23 år i rad var aktiv i MoDo, först som spelare och sedan som tränare.

Så det var inte så konstigt att också Bosse skulle hamna där. Debuterade i allsvenskan för MoDo gjorde Bosse 1973 och han gjorde det genom att göra tre mål och en assist. 1977 avslutade Bosse sina år i MoDo genom att skjuta MoDo till slutspel när han i öppen bur prickade in 3-2 mot AIK på ett fullsatt Hovet. Det var också Hovet som skulle bli hans nya hemmaarena, för på hösten samma år flyttade han till Stockholmför att utbilda sig till civilingenjör.

Under sina år på Tekniska Högskolan spelade Bosse för Djurgården. Under sin första säsong där spelade han ihop med Håkan Dahlöf och ”Myggan” Wallin. Det blev dock bara sju matcher. Bosse fick problem med ljumskarna. Han opererades före jul och blev borta resten av den säsongen.

Om det började illa under det första året så blev Bosses andra år i Djurgården desto lyckosammare. Det var den säsongen som Bosse tillsammans med sina forna lagkamrater från MoDo Anders Kallur och Håkan Dahlöf bildade anfallsformation i den omskrivna ”miljonfemman”. Det blev final mot just MoDo, men det blev inget guld det året.

Det blev det först 1983. Trots att Bosse skar upp foten i slutspelet så var han med och slog in några mål i den avgörande finalmatchen i Scandinavium. Det blev också Bosses sista match och säsong i Djurgården. På hösten samma år återfanns han i NHL.

Proffs i NHL

Bosse spelade under sina tre år i NHL i tre klubbar. I början av sin andra säsong i Quebec Nordics råkade Bosse på hösten 1984 ut för en axelskada och blev i december tradad till Minnesota North Stars. Där spelade han till december 1985, då blev han på nytt tradad. Denna gång till Philadelphia Flyers. Men det blev bara några matcher där i A-laget innan Bosse förpassades till farmarlaget Hershey Bears.

Bosse gjorde 49 poäng under sitt första år i Quebec. Samma år avgjorde han för Quebec i sudden death i den fem te och avgörande matchen i slutspelet mot Montreal. I Philadelphia vann han också skytteligan i farmarlaget. Det gick inte så dåligt för Bosse därborta, men det gick kanske inte heller så bra som många hade väntat sig.

– Första året gick bra. Det är trots allt mycket tillfälligheter som avgör hur man kommer att lyckas därborta. Man måste ha turen att inte bli skadad och man måste ha en coach som tycker att man är deras spelare så att man får spela mycket. Jag var väl någonting mitt emellan, säger Bosse.

Guldpucken

Efter tre år i NHL hade Bosse fått nog och flyttade tillbaka till Sverige och Stockholm. Många blev då förvånade att det blev AIK och inte Djurgården. Inte minst alla djurgårdare. Sanningen var att dåvarande djurgårdscoachen Leif Boork inte var intresserad av Bosse.

Enligt Boork befann sig Bosse i utförsbacken av sin karriär. Som vi vet så var det inte alls så. Första året 1986/87 förde han Gnaget tillbaka till Elitserien. Frågan är om han varit bättre än vad han var säsongen 1987/88. Han etablerade sig på nytt i Tre Kronor och var bäste poängplockare där i OS i Calgary. Här hemma vann Bosse poängligan i såväl Elitserie som i slutspelet. Han vann Aftonbladets poängliga och tilldelades Expressens Guldpuck som Sveriges bästa ishockeyspelare. Bosse var då 33 år och då den äldste spelare som fått denna fina utmärkelse. Bosse hade, som juryn uttryckte det i sin motivering, bevisat att även äldre spelare kan fortsätta att utvecklas.

Giftig och irrationell

Bosse är en komplett spelare med en blixtrande skridskoåkning, finurliga dragningar, bra passningar och en pålitlig målgörare med ett vasst skott. Det var dessa egenskaper som enligt juryn tillsammans med hans fantastiska framgångar den säsongen gav Bosse Guldpucken. Alla tyckte att valet av Bosse var logiskt och välförtjänt. Det tyckte även skämtaren och forne lagkamraten Håkan Södergren som dock kommenterade valet av Bosse till Sveriges bäste ishockeyspelare på sitt speciella sätt:

– Tänk vad några år i Djurgården kan betyda…

Till Bosses meriter hör också han, som det förefaller, medfödda vinnarinstinkt.

– Om man håller på med sport och tävlan så har man en personlig stolthet som gör att man vill visa att man är bra. Helst vill man vara bäst. Just äran att få vinna betyder trots allt väldigt mycket, menar Bosse.

Visst är Bosse en vinnartyp, med många stora segrar på sin meritlista. På frågan om höjdpunkterna i karriären säger han:

-En riktig rysare och höjdpunkt var när jag 1984 fick avgöra i Montreal Forum i sudden i Stanley Cup-slutspelet. En annan var SM-guldet med Djurgården 1983.

Men oavsett om Bosse spelat i bra lag eller dragit ett tyngre lass i något sämre så har han varit den store artisten. Giftig och irrationell är han en spelare som på egen hand kan göra saker med pucken som ingen riktigt väntat sig. Med ålderns rätt så läser han också spelet som en gammal räv. Han är en rinken improvisatör med en härlig känsla för själva spelet. När Bosse spelar sin bästa hockey finns det ingen som han. Bosse är i positiv bemärkelse lika speciell som han är unik. Så visst har ståplatssupportrarna rätt när dom sjunger:

”Det finns bara en Bosse Berglund!”

Ralf Gustavsson, texten är tidigare publicerad i Djurgården Hockeys matchprogram från säsongen 1989/90