Kategori: DIF Ishockey

Jörgen ”Jögga” Holmberg

Anders Hedberg

Flygande start

För det var hemma i den lilla byn Svedjeholmen utanför Ö-vik som hockeykarriären började. Det var som målvakt med hemmagjorda benskydd som det började. Ganska snart blev Anders dock utespelare. Han spelade i Svedjeholmens pojk- och juniorlag och dessa killar ”från andra sidan älven” spelade i MoDos olika internligor.

”Kabben” Berglund fick ögonen på denne osedvanligt talangfulle yngling och Anders fick varje år förfrågningar om han ville spela för MoDo. Han väntade dock med det till han tog en plats i MoDo:s A-lag. Och det var som 16-årigt så kallat underbarn som han debuterade i allsvenskan 1967. Det skedde samma dag som Anders skulle spela kvartsfinal för Ångermanland i TV-pucken i Sundsvall. Han fick flygas i eget privatplan tillbaka till Ö-vik för att vara med i seriepremiären. Det var mot AIK och Anders gjorde till och med mål bakom självaste ”Honken” Holmqvist. Så man skulle kunna säga att Anders fick en flygande start på sin karriär.

Ett lyft för Djurgår’n

Redan som 18-åring ansågs Anders av Arne Strömberg given för VM-spel i Stockholm 1969. Anders ansåg studierna viktigare och tackade nej. Debuten fick vänta till december samma år och han var självskriven i VM-laget i Stockholm 1970. Han gjorde där några av de avgörande målen och tillhörde de verkliga silverhjältarna.

1972 miste MoDo sin jättetalang då Anders kom in på GIH och skrev ett 2-årskontrakt med Djurgården. Anders kom till ett Djurgården som under ett flertal år fört en rätt anonym tillvaro. När Anders kom hade han varit Tre Kronors främste forward vid VM i Prag 1972 och förväntningarna på honom var stora. Hans entré i Djurgården bidrog till att höja statusen på laget. Anders blev ett lyft för Djurgården, som dock var för svagt för att nå några större framgångar. Efter det att Anders 1974 blivit klar med sina studier på GIH blev det Kanada och Winnipeg Jets.

Med Bobby Hull

Det var i Winnipeg Jets som Anders tillsammans med ständige följeslagaren Ulf ”Lill-Pröjsan” Nilsson bildade den berömda superkedjan med Bobby Hull, troligtvis en av de vassaste kedjor som funnits därborta. Bobby var ju redan då något av en legend. Många hade svårt för att spela ihop med honom, men det hade inte Anders och Ulf.

– Redan första gången vi steg in på isen tillsammans så kände vi att det stämde. Varje gång vi till exempel åkte upp i en 3 mot 2-situation så satte vi pucken i nät. Den gick som på ett snöre mellan oss och vi sa till varandra att detta är så bra att det inte kan vara sant. Att två kan få det att stämma så är ovanligt, men att tre kan få det händer nästan aldrig, menar Anders.

Trion var WHA-ligans bästa och slog poängrekordet för en enhet. Anders vann med Winnipeg WHA-ligan 1976och 1978. Han vann skytteligan 1976-77, var skyttekung i slutspelet 1975-76 och 1977-78 och han utnämndes till bästa högerforward i WHA 1974-75, 1976-77 och 1977-78.

I New York Rangers

Anders kallades för ”The Swedish Express” därborta och han gjorde genom sin snabbhet och eminenta skridskoåkning skäl för namnet. Endast pucken var snabbare än Anders på rinken. Han var ett perfekt komplement till ”Pröjsar’n”, som var strategen i deras spel. Då deras kontrakt gick ut med Winnipeg 1978 hade ett domstolsutslag i Washington samtidigt fastslagit att spelare som Anders och Ulf som bara var ”listade” men inte ”draftade” i NHL var att betrakta som ”free agents”. Det innebar att de kunde gå vart de ville. Hela 15 av 18 NHL-klubbar stod i kö för att få förhandla med dem. De valde båda New York Rangers. Genom att de ägde sina egna rättigheter kunde de båda 1978 skriva mycket förmånliga 2-årskontrakt med Rangers.

Anders är ett bra exempel på en målmedveten idrottsman med förmåga att förutse och läsa framtiden. När han blev proffs 1974 var det många som frågade hur han kunde välja WHA-ligan för NHL. Själv ansåg Anders då att det inte minst med hänsyn till omställningssvårigheterna skulle bli för svårt att direkt slå sig in i NHL. Han valde i stället att börja i den något sämre WHA-ligan och där etablera sig och skapa sig en egen profil för att utifrån det senare jobba vidare mot nya mål i den betydligt tuffare NHL-ligan.

Det skulle visa sig vara ett mycket klokt beslut.

Redan under Anders första säsong gick Rangers till final i Stanley Cup. Men inte någon gång under Anders 7 år i Rangers lyckades man vinna Stanley Cup. Det gick dock bättre för Anders än vad det gick för Rangers. Räknar man bort säsongen 81/82, då han råkade ut för en knäskada och endast spelade 4 matcher, så gjorde han alla de övriga 6 åren fler än 20 mål per säsong. Fyra av dessa säsonger gjorde Anders dessutom fler än 30 mål. Ingen annan svensk har lyckats med det.

Sin sista hemmamatch i Rangers spelade Anders på våren 1985. På hemmaarenan Madison Square Garden tog han inte bara ett känslofyllt avsked från en trogen publik utan sa då även farväl till en tillvaro som framgångsrik professionell hockeyspelare. Anders hade nr 15 på sin tröja i Rangers och som de riktigt stora hyllas i NHL kommer ingen i framtiden i Rangers att få spela i en tröja med det numret.

Manager och TV-kommentator

Anders klev ur grillorna och i kostymen och blev den första europé som lyckades få ett jobb i ledningen för en nordamerikansk proffshockeyklubb. Han blev assistant manager till Craig Patrick i Rangers. När Phil Esposito ett år senare blev ny manager så avskedades allt ”Patrick-folket”. Genom att Patrick försvann och Phil kom beslöt sig även Anders för att lämna Rangers.

Anders flyttade tillbaka till Sverige och blev bankman och verkställande i AIK Hockeys tävlingsgrupp. Dessutom blev Anders, som vi alla vet, TV-kommentator. Och under VM i Globen i våras återförenades Anders och gamle radarkompisen ”Pröjsar’n” på samma arena. Denna gång som konkurrerande TV-kommentatorer. Anders för Sveriges Television och ”Pröjsar’n” för TV 3.

För många är kanske Anders idag mer känd som TV-kommentator än som den store hockeyspelaren. Hans engagerade och animerade sätt att kommentera skeendet på isen har till och med uppmärksammats och analyserats av tidningskrönikörerna. Steffo Törnqvist i Expressen skrev till exempel att Anders sätt att framföra sina kommentarer i extrem staccato förde vidare en språklig tradition som ursprungligen tillskrevs författaren William Burrough. Den skulle enligt Törnqvist gå ut på att dela upp sammanhängande textstycken, blanda dessa för att sedan foga samman dem efter behag – en så kallad ”cut up”-prosa enligt Steffo Törnqvist.

Därefter arbetade han som sportchef i AIK och därefter först som scout och därefter utnämnd till assistent GM för Toronto Maple Leafs innan han blev general manager för Sveriges ishockeylandslag, inkluderat Tre Kronor, åren 2000–2002. De därpå följande fem åren var han Director of Player Personnel i Ottawa Senators, ansvarig för spelarutveckling och scouting. Från 2007 är han emellertid tillbaka i New York Rangers-organisationen som Europaansvarig för scoutningen av professionella spelare.

Från 2016 sitter Hedberg i Modo Hockeys sportråd.

Detta är en omarbetad text ursprungligen skriven av Ralf Gustavsson, och tidigare publicerad i Djurgården Hockeys matchprogram från säsongen 1989/90.