Kategori: DIF Fotboll

Malin Swedberg

Ragge Wicksell

Ragge anlitades flitigt i landslaget och mellan 1911 och 1920 spelade han 33 landskamper, vilket var mycket på den tiden. Av dessa var fem olympiska men dessa ville Ragge helst glömma eftersom fyra av dem blev harmliga och oturliga uddamålsförluster — två av dem mot vårt speciella otursspöke i forna tider, Holland. Å andra sidan kunde Ragge stoltsera med att som halvback komma i målprotokollet, när Sverige i sin första OS-match 1920 i Antwerpen slog Grekland med 9—0. Debuten i landslaget år 1911 blev också lyckosam. Sverige vann med 3—1 i Hamburg. Stor andel hade Wicksell också i Djurgårdens fyra triumfer i SM, 1912, 1915, 1917 och 1920.

Han var en märklig kombination av elegant tekniker och framspelare och flinthård tacklare.

Fin bandyspelare var han dessutom och blev svensk mästare 1912, då mästartiteln delades mellan Djurgården och Uppsalakamraterna, sedan den oavgjorda 1―1-finalen på grund av isbrist inte kunnat spelas om.

När Wicksell i matchen mot Danmark 1916 sattes att spela vänsterback bredvid Thodde Malm höjdes många ögonbryn. Hur skulle det gå med djurgårdare i par med en AIK:are i en så viktig match? Motsatsförhållandet mellan de arga rivalerna var ju mycket större i gamla tider än vad det är nu. Men det gick alldeles utmärkt. Thoddes distinkta brytningar och förträffliga stöt på bollen kompletterades av Ragges mera robusta tacklingar och utmärkta täckning av alla luckor. Och på kuppen blev Ragge och Thodde goda vänner också utanför planen. Detta gällde i ännu högre grad förhållandet mellan Ragge och AIK:s berömde kapten, Knutte Nilsson, skapare av AIK:s smokinglir, med kortpassning efter marken.

I en lång rad derbyn — både i fotboll och bandy — ställdes de mot varandra och då gällde det vem som skulle dra längsta strået. Knutte med sin tekniska och taktiska smartness eller Ragge med sin hårdhet och allround-skicklighet i både tacklingar och passningsspel. Den ene stilisten, den andre fightern, men i båda fallen handlade det om planens gentlemän.

Så här berättade Ragge Wicksell för en av Djurgårdens hetaste supporters bland Stockholms sportjournalister, Kerj Jonsson:

”Knutte och jag var arvfiender — bittra och ofta ganska hänsynslösa — på plan, men dessa fejder band oss också på ett märkligt sätt samman. Vi blev vänner — och inte vilka vänner som helst. Vi blev vänner för livet och när vi bägge lagt bollskorna på hyllan fortsatte vi att umgås och bygga vidare på denna vänskap. Dessutom blev vi ju bägge inte bara äldre utan även förståndigare.

Den ene stilisten, den andre fightern, men i båda fallen handlade det om planens gentlemän.

Vi blev tolerantare och kanske också mera mänskliga. Det var därför en självklar sak för mig att följa min arvfiende och bästa vän Knutte på hans sista färd till Norra kyrkogården.”

Om denna vackra och tänkvärda allians mellan Djurgården och AIK erinrade mig Ragge, när jag för rätt många år sedan intervjuade honom i hans egenskap av den ende kvarlevande av 1916 års legendariska landslag.

Hurdan var han då som spelare? Jo, han var en märklig kombination av elegant tekniker och framspelare och flinthård tacklare. Han hade förmånen att ha en järnfysik och var en fantastisk slitvarg, som aldrig gav upp. Ragge blev kanske inte så folkkär och populär som lagkamraten Köping-Gustafsson, men folk som begrep fotboll betecknade honom som Sveriges bästa allround-fotbollspelare åren kring första världskriget.

Till professionen var Ragge Wicksell typograf och tryckerifaktor. Han var född 1892 och avled 1974. Sin fotbollsbana inledde han i Mariebergs IK, gamla Marris, men kom till Djurgården 1911 och blev sedan vår förening trogen.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

Bertil “Nocke” Nordenskjöld

Åtta gånger spelade han i landslaget; sista gången i olympialaget 1920 i Antwerpen. Där bildade han tillsammans med Köping-Gustafsson och Ragge Wicksell en ramstark halvbackstrio. Även i övrigt var laget så bra att det tippades gå långt i turneringen och ta revansch för debaclet i Stockholm 1912. Det började fint med seger — hela 9—0 mot Grekland. Men sedan gick man, liksom i Stockholm, på pumpen i matchen mot Holland som slutade 4—5 efter förlängning. Mot Spanien förlorade svenskarna också med uddamålet 1—2, och i och med den förlusten missade Sverige chansen till medalj. Andra halvlek blev tuff för svenskarna som tappade en 1—0-ledning, missade en straff och blev illa åtgångna av de hårdföra spanjorerna. Albin Olsson bröt ett nyckelben, medan Nocke hamnade i handgemäng med den ilskne Acedo efter det att spanjoren sparkat honom i underlivet.

Det var nog Nockes bittraste fotbollsminne, men glad var han inte heller över att tvingas sitta på reservbänken under den historiska segermatchen mot Danmark 1916. De flesta tyckte nog att Nocke var given i försvaret, men eftersom kriget pågick för fullt ute i Europa och Nocke var militär, kunde tränaren Davenport aldrig vara hundraprocentigt säker på hans medverkan i matcherna. Därför fick Nocke nöja sig med att vara reserv. Hans plats togs istället av en AIK-spelare och därmed fanns det lika många DIF:are som AIK:are i laget. Så fotbollsgeneralen Anton Johansson kunde vara nöjd, eftersom han ansåg att det borde råda jämvikt mellan de båda klubbarna.

Nocke kom att tillhöra Djurgården redan under skolåren i Norra Real där han tog studenten 1911 för att sedan slå in på den militära banan. Han blev först volontär i Dalregementet men förflyttades snart till Svea Livgarde och avancerade där snabbt i graderna.

Under fotbollsåren var han löjtnant och kapten, blev major under den tid han var ordförande i Djurgårdens överstyrelse och tog avsked som överstelöjtnant. I Svea Livgarde var han kamrat med bland annat de berömda bröderna Bertil och Bengt Uggla och bedrev tillsammans med dem diverse militär idrott. Ett tag hade han namn om sig att vara Sveriges bäste bajonettfäktare.

Nocke hade också kommenderingar som adjutant åt befälhavaren för högvakten på Stockholms slott och 1924 tjänstgjorde han som adjutant åt militärattachén i Paris.

Efter den aktiva tiden som fotbollsspelare övergick Bertil Nordenskjöld till att bli ledare och 1928 valdes han till ordförande i Djurgårdens IF, en befattning som han hade i 14 år. Hans enda barn, dottern Ann-Mari, har berättat för mig att under hennes skoltid var hemmet på Banérgatan träffpunkten för alla djurgårdare av betydenhet. Där hölls otaliga sammanträden vid vilka Nocke presiderade och där blev Ann-Mari bekant med rader av berömda djurgårdare, såväl aktiva som ledare. En av de trognaste gästerna hette Rune Monthan och med honom gifte sig Ann-Mari år 1947.

Om någon gjort sig förtjänt epitetet urdjurgårdare är det Bertil Nordenskjöld.

Mina egna minnen av Nocke härrör sig dels från Stadion, där jag såg honom i flera derbyn mot AIK, och dels från ordförandetiden, då jag som ung sportjournalist hade tillfälle att intervjua honom i samband med olika evenemang, som Djurgården var involverad i. På Stadion beundrade jag honom för hans tuffa oräddhet och hårdhet. Han och backpartnern Hacko Hemming var bland de första djurgårdare som gjorde skäl för beteckningen järnkaminer. Men när han höll i ordförandeklubban var han en helt annan människa. En skicklig talare, som lade ut texten med ljus, sonor stämma, vilken inte alls stämde överens med den barska kommandotonen både på fotbollsplanen och kaserngården.

År 1976 gick Bertil Nordenskjöld ur tiden. Han kommer alltid att ihågkommas som en av de allra största profilerna i Djurgårdens IF, en man som offrade allt för sin klubb.

Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

20 november 2022 invaldes Bertil Nordenskjöld som medlem nr 32 i Djurgårdens Hall of Fame.