Julius ”Julle” Orest
Villy Julius Eugen Orest
Född: 2 september 1920
Hedersmärket 1953
Fotbollsspelare
Position: målvakt
Moderklubb:
1 säsong. 4 matcher. 0 mål.
1945/46 4 0
Bandyspelare
1952
1953
Kategori: DIF Bandy
Leif ”Chappe” Eriksson
Leif Eriksson var ett bollfenomen som inledde sin karriär i kvartersklubben IK Westmannia i Köping, men redan som pojklagsspelare värvades över till Köpings IS. Han slog igenom i unga år, spelade allsvensk bandy som 15-åring, div II-fotboll som 16-åring och debuterade för Djurgården i allsvenskan som 18-åring. Han hade då också haft stora framgångar i skolturneringen Kronprinsens pokal med sin skola i Köping.
”Leffe” spelade forward, främst center. Han var en perfekt kedjeledare, ett stort spelgeni, slog suveräna passningar och låg oftast flera drag före motståndarna, för att tala schackspråk. Dessutom hade han ett bra skott. Han hade ett speciellt utseende på planen, axlarna högt uppskjutna, händerna spretade utåt, liksom fötterna. Därför begåvades han med smeknamnet ”Chappe”, efter filmskådespelaren Charlie Chaplin, vars klassiska fotställning var ”tio i två”. ”Leffe” är definitivt en av Djurgårdens främsta forwards någonsin, även om han aldrig var någon större arbetsmyra.
Leif Anders Eriksson
Född: 20 mars 1942
Fotbollsspelare
Position: center
Moderklubb: Köpings IF
7 säsonger. 117 matcher. 62 mål.
1960 3 1
1961 14 17
1962 22 15
1963 22 7
1964 22 11
1965 22 8
1966 12 3
Bandyspelare
5 säsonger.
1961
1962
1963
1964
1965
Han debuterade i allsvenskan den 2 oktober 1960, då Djurgården bortaslog Örgryte med 3–0. Sitt första allsvenska mål gjorde han i sina andra match, 2–1 hemma mot Göteborg. Det var ”Leffe” som sköt segermålet. Men sin egentliga debut hade han gjort den 21 augusti samma år mot självaste Real Madrid på Råsunda, då ett förstärkt Djurgården spöade det spanska mästarlaget med 2–1.
Det blev bara tre allsvenska matcher för ”Leffe” hösten 1960, då DIF som vunnit guld året innan, otroligt nog trillade ur allsvenskan. ”Leffe” som hade tänkt sig att byta ut division 2-spelet i Köping mot spel i allsvenskan fick nu börja om i tvåan igen. Och det gjorde han med besked. Han och ”Leffe” Skiöld kom att bilda ett suveränt radarpar, som stänkte in mål i Svealandstvåan. Tillsammans gjorde de 44 mål, varav ”Chappe” gjorde 17. Trots att han missade en del av säsongen efter ett benbrott i maj.
Den allsvenska comebacken i april 1962 blev en strålande succé. Djurgården spöade då IFK Göteborg på Nya Ullevi med osannolika 8–2, efter 5–0 i paus! Radarparet, Eriksson och Skiöld storspelade och svarade för tre mål vardera. Djurgården kom tvåa i comebacken och ”Leffe” fyra i skytteligan på 15 mål. 1962–1966 spelade ”Leffe” center i 100 allsvenska matcher i rad, det innebar 103 totalt för Djurgården. Sedan försvann han till Sirius, då i division III. Eftersom han blev ettårsfall kostade han inte Sirius en krona i övergångssumma. Men innan utflykten till Uppsala blev han svensk mästare 1964 och I avslutningsmatchen 1964 hemma mot IFK Göteborg måste Djurgården ta in två poäng och sex mål på Malmö FF. Naturligtvis en omöjlig uppgift. Malmö, som mötte Norrköping borta, föll stort, 0–3. Det innebar att Djurgården på Råsunda måste vinna med tre måls övervikt för att ta guldet. Strax före full tid ledde Djurgården med 3–1, ett mål till behövdes. Då ruschade ”Leffe” på chans efter en boll, men tacklades och föll handlöst innanför Blåvitts straffområde. Domaren pekade på straffpunkten. På matchens sista spark nätade Bernt Andersson. 4–1 och guld till Djurgården. Efter matchen gick diskussionens vågor höga – fälldes ”Leffe” utanför eller innanför straffområdet? TV-bilderna visade att fällningen ägde rum utanför. Men blåst är blåst. Och guldet gick till Djurgården. För övrigt vann MFF i den första omgången med 1–0 över Djurgården. Målskytt på en högst diskutabel straff den gången, Bosse Larsson. Så allting jämnar ut sig.
”Leffe” Eriksson tog SM-guld med Djurgården även 1966. Då medverkade han i de tolv första matcherna, och det räckte till medalj. På hösten spelade han ”Leffe” division III-fotboll med Sirius. Då var ”Leffe”, som ettårsfall, spelklar för Sirius, som den här säsongen förstärkte en hel skrälldus djurgårdare. Sirius påstods pröjsa bättre. Och ”Leffe” har alltid varit en vaken affärsman. I början var det hårda tongångar mellan de båda klubbarna. Men DIF vann ändå SM-guldet efter 3-0 i slutmatchen mot Norrköping. Då segern var klar dök ”Leffe” upp i på arenan och grattade sina forna lagkompisar. ”Sveket” var glömt.
”Leffe” blev kvar i Sirius två och en halv säsong. 1969–70 spelade han allsvenskt i Örebro. Därefter blev han proffs i franska Nice (1970–1975) och i Cannes (1975–76). Sedan gjorde han en andra sejour i Sirius 1976–1977.
”Leffe” Eriksson spelade 49 A-landskamper (1962–1972), därav tolv som djurgårdare. Han medverkade i VM 1970 där han spelade två matcher, mot Italien (0–1) och mot Uruguay (1–0). Dessutom spelade han 10 B-landskamper. ”Leffe” spelade allsvensk bandy, förutom i Köping, även i Djurgården och Sirius. 1966 blev han svensk mästare med Sirius. Han spelade även ishockey, i Westmannia och i Vallentuna.
Claes-G Bengtsson
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)
Leif Eriksson
När Leif Eriksson låg på magen i IFK Göteborgs straffområde en snålkall höstsöndag 1964 hade han bakom sig ett viktigt fall i Djurgårdens historia.
Leif sprang ihop med göteborgaren Nils Tidan Johansson strax utanför straffområdet, men föll — skickligt — innanför. Domaren blåste straff! Fotbollssverige stod stilla med transistorapparaterna vid örat. Alla andra matcher var slut. Malmö FF:s spelare torkade händerna och beredde sig på att ta emot guldmedaljerna när sorlet steg på läktarna — straff i Stockholm på övertid!
Bernt Sump-Hugo Andersson satte straffen. Djurgården blev svenska mästare, blåste Malmö FF med ett måls marginal.
Det var ingen tillfällighet att just Leffe Eriksson fick straff. Han var svår att komma åt. Han sprang med axlarna högt, armbågarna utåt. Han var flytande i rörelsen, som en hockeyspelare med låg tyngdpunkt och ruvade över bollen. För att komma åt honom tvingades motståndarna att vara brutala.
Leif utvecklades som lirare samtidigt som fotbollen lämnade puberteten.
Leffe Eriksson var hjärnan i djurgårdsfotbollen under första hälften av 1960-talet. Han missade inte en allsvensk match.
Leif utvecklades som lirare samtidigt som fotbollen lämnade puberteten. Fram till mitten av 1950-talet var fotbollen lekfull. Alla lag lirade offensivt, med fem man i kedjan.
Attitydförändringen kom 1958. Brasilien vann VM med ny uppställning. Lagen började försvara sig bakåt. Den gamla centertanken försvann. Nu behövdes strateger som Didi i Brasilien eller de Stefano i Real Madrid som kunde mata en eller flera spjutspetsar.
Leif Eriksson kunde.
Han spelade schack på planen. När alla såg att det var läge för en passning kom den — inte! Leffe sög fast bollen den extra tiondel som blott de största lirarna klarar. Sen kom mackan, ännu läckrare, till rätt medspelare, när motståndarna stod på fel ben. Om det givits poäng för målgivande passning hade Leif Eriksson alltid varit i topp.
Han växte upp i Köping på 1950-talet. En legendarisk djurgårdsprofil, Kalle Köping Gustafsson, vakade över Leffes utveckling i fotbollsskolan. Som tonåring blev Leffe känd i Svealandsserierna — även som målskytt. Han ledde kedjan i Sveriges första juniorlandslag 1959 (3—0 mot Norge, 2 mål av Leif). Nu ryckte allsvenskan i honom. Men han hann vara med när Köpings IS nådde toppstatus i 50-talssporten; lagbild på Rekordmagasinets baksida. Leif Eriksson i den bakre raden — kycklinggul tröja, ung, tunn, snaggad. Han kallades underbarn och Djurgården nöp honom.
Leif Eriksson tog med sig en radar i bagen.
Han hade riktat radarn mot Leffe Skiöld.
Leffe debuterade med tre matcher i ett Djurgården på dekis 1960. Sen blev det division II och Leif bröt benet på våren i ett beryktat förlustderby mot IFK Stockholm. Djurgårn hankade sig fram till den fantastiska urladdningen i slutskedet. Då var Leif åter med när Djurgården med två 11—1 segrar i de sista matcherna kravlade sig tillbaka till allsvenskan.
Där kom hans stora genombrott. Han hade riktat radarn mot Leffe Skiöld. I premiären gjorde Leffarna tre mål var (8—2 på Ullevi mot IFK Göteborg). Eriksson matade Skiöld som sprang i luckorna och vann skytteligan (21 mål, Eriksson fyra med 15). Paret kallades till landslaget.
Leif Eriksson hade nått toppstatus som en av allsvenskans stora profiler. I Årets fotboll skrev Tommy Engstrand om djurgårdscentern:
”Han överarbetar aldrig en detalj och försöker aldrig glänsa på egen hand, öppnar med små enkla medel jättestora luckor i försvaren för Skiöld att springa igenom i.”
Redan som 20-åring gjorde Leffe sin första provspelning för en proffskarriär. Barcelona frågade. Leffe tackade nej, liksom han skulle göra många gånger senare. Först i början på 1970-talet — långt efter han lämnat Djurgården — skrev han på för OGC Nice. Blev kung i medelhavsstaden som spelmotor på mittfältet i drygt fem år.
Men då hade mycket vatten runnit under broarna.
Leif har alltid hävdat lyckan med att ha valt Djurgården som 18-åring. Djurgårdsandan fostrade honom som spelare. Det var en synnerligen hård, men mycket lärorik skola. Han gjorde 103 raka allsvenska matcher och 45 mål. Efter Leffe Skiöld var det främst Hasse Nilsson som matades till måltjuv av Leif.
Bredvid planen var han lågmäld. Bland de sista i löpträningen. På planen var han ledaren. Det var kring honom det kretsade. Leffe skulle ha bollen mycket. Ibland verkade han närmast generad över rollen och försvann ur matcherna långa stunder. Var ingen arbetsmyra, undvek man-mot-man-spel.
Orvar Bergmark — som var landslagscoach och Leffe-beundrare — hävdade dock: ”En Leif Eriksson på topp i 5 minuter räcker”. Orvar byggde också sitt VM-lag 1970 kring Leif Eriksson, som totalt gjorde 49 landskamper.
Med sin spelintelligens var Leif Eriksson alla coachers drömprins. Han var inte låst på en speciell plats utan placerades ofta både som ytter och inner. I Frankrike valdes han 1973 till ligans bäste spelare. I Nice var han mittfältare.
Trots etiketten lyxlirare visste alla motståndare att han var livsfarlig. Plötsligt svidade han om till kapellmästare. Slog en 40-metersmacka på en lagkamrat på språng. Och även om han främst är ihågkommen som strateg var han en grym avslutare. Historieboken minns drömmålet mot Norge 1969 på Ullevål i Oslo. Ett volleyskott från 30 meter i krysset, så kraftfullt att dojan sprack.
Björn Halldén, presschef på SJ, tidigare journalist på TT.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).
Gösta ”Knivsta” Sandberg
Gösta Sandberg fick smeknamnet ”Knivsta” då han kom från orten Knivsta, några mil norr om Stockholm. Knivsta valdes i samband med föreningens 100-årsjubileum 1991 till Århundrades Djurgårdare. Mycket välförtjänt. Han spelade på absoluta toppnivå i tre sporter, fotboll, ishockey och bandy. Det blev hela fyra SM-guld i fotboll och sex SM-guld i Ishockey. Han spelade landskamper i alla tre sport, men främst i fotboll. Efter aktiva karriären blev Knivsta fotbollstränare för DIF Fotbolls A-lag 1967-1971 och 1979.
Fotbollsspelet är till idé och innehåll en utomordentligt okomplicerad skapelse. Det går som bekant ut på att förpassa en luftspäckad boll över en avgränsad mållinje och samtidigt förhindra att detsamma sker över en annan. Märkligare än så är det ju inte, i princip. Någon hävdade för en tid sedan att det blott är självutnämnda experter eller tilltrasslande fanatiker som hyser annan uppfattning. Det kan man kanske i sin tur diskutera, ty faktum är att en del av dessa förtjänar sitt levebröd på sitt tyckande och det ska självfallet ingen missunna dem.
Det händer dessutom att försök till personliga analyser får oss att upptäcka samband och detaljer som vi aldrig tidigare observerat. Nu kan den som är någorlunda insatt i frågan möjligen invända att detta med den avgränsade mållinjen gäller för de flesta lagspel av betydenhet, och det är naturligtvis sant. Men hur enkelt än ett syfte kan se ut och beskrivas utesluter det inte fantasi och variationsrikedom i metod och uppläggning för att nå det. Och därvidlag skiljer sig tydligt det ena lagspelet från det andra. Det på många sätt outrannsakliga isspel som heter bandy är kanske det som ligger fotbollssporten närmast. Bandyspelet är emellertid extremt såtillvida att det näst bordtennisen torde vara den snabbaste av alla existerande bollsporter. Men frågan är om det just är för den skull som bandyn är ensam om att erbjuda ett sådant imponerande spektrum av lika hemliga som häpnadsväckande möjligheter.
I allt slag av samspel individer emellan ryms en magi. Det som slutligen gör lagspel som bandy och fotboll så nära nog obegripligt fascinerande — inte minst med hänsyn till den enkla grundidén — är att knappast en enda spelare ensam är mäktig den uppgift som kan betecknas som spelets yttersta mening, nämligen att placera bollen bakom motståndarens mållinje. Hitintills har, vad jag vet, sällan eller aldrig något resultatgivande skott mot mål tillkommit uteslutande i kraft av den enskilde skytten själv.
Oskar Gösta Leonard Sandberg
Född: 6 augusti 1932
Fotbollsspelare
Position: vänsterhalv/vänsterytter
Moderklubb: Knivsta IF
15 säsonger. 322 matcher. 77 mål.
1951/52 22 6
1952/53 22 3
1953/54 19 4
1954/55 22 13 SM-guld.
1955/56 22 6
1956/57 22 6
1957/58 33 11
1959 21 10 SM-guld.
1960 22 4
1961 22 7
1962 21 2
1963 14 2
1964 19 1 SM-guld.
1965 21 1
1966 20 1 SM-guld.
Ishockeyspelare
Position: forward
Moderklubb: Knivsta IK
6 säsonger.
1957/58 SM-guld.
1958/59 SM-guld.
1959/60 SM-guld.
1960/61 SM-guld.
1961/62 SM-guld.
1962/63 SM-guld.
Bandyspelare
Position:
6 säsonger.
1961
1962
1963
1964
1965
1966
Alltid har någon annan eller oftast flera andra svarat för vad man helt enkelt kallar förarbetet. I allt slag av samspel individer emellan ryms en magi. Inte sällan tycks det tillkomma en ny dimension när man ser sådana människor agera som helt eller delvis är underkastade lagarbetets villkor men ändå ges utrymme åt mer eller mindre fruktbara utflykter på egen hand. Därför kan det framstå som en smula förbryllande att minnen och återblickar i idrottshistoriska sammanhang genomgående koncentreras till enskilda spelares prestationer också när det gäller lagsegrar eller andra kollektiva insatser. Oftast är det de briljanta dribblingarna och de spektakulära soloprestationerna som räknas, bedrifter som för stunden bländar och förför. Kanske är det ett slags hågkomstens romantik som lamslår och möjligen förblindar, vi ser tillbaka på den eller den storspelaren som råkade skjuta det avgörande målet utan att för ett ögonblick reflektera över vem vederbörande hade intill sig eller bakom sig i anfall eller försvar. Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att det från vederhäftigt håll ansetts att fotbollens historia är dess skyttekungars när det i själva verket är dess strategers och spelfördelares. Dessa märks måhända inte så bra, klappas inte om, antecknas inte i protokollet. Med detta vill jag inte ha sagt att ett lag inte skulle behöva målhungriga skyttar, tvärtom. Den 30 maj 1952 klippte en jämförelsevis orutinerad vänsterytter till en boll i rent volleyläge med högerfoten just som matchen tagit sin början. Det var landskamp på Råsunda, det var mot Skottland, skytten som befann sig ett tjugofemtal meter från motståndarnas mållinje var ursprungligen från Knivsta och skulle mot slutet av sommaren fylla tjugo år.
Hans namn var och är Gösta Sandberg. I vänkretsen kallas han Kniven eller, som i fortsättningen nedan, blott och bart Knivsta. Det sägs att den förnämlige målvakten från Skottland knappt hann få upp pekfingret, om jag nu minns Rit-Olas beskrivning rätt. Det var under alla förhållanden en absolut fullträff och både handlingen och den som svarade för den har gått till den inhemska fotbollens hävder. Den senare dock, skulle jag raskt vilja tillägga, av betydligt viktigare skäl än bravaden som sådan. På ett motsägelsefullt sätt kunde den här händelsen legat Knivsta i fatet. Han agerade fräckt och tveklöst, han lyckades med en minst sagt föredömlig träff och ingen målvakt i världen hade i det läget klarat skottet. Emellertid ska man veta att skytten själv i efterhand tillstått att bollen lika gärna hade kunnat hamna på den västra ståplatssidan. Det är en intressant och prestigelös bekännelse. Och den aktualiserar också en nyligen genomförd undersökning i England där en kalenderbitare av facket försöker leda i bevis att blott femton procent av storskyttarnas skott träffar målet, det vill säga hamnar inom möjligt räckhåll för målvakten. Hur många bollar som sedan fastnar i dennes nypor och hur begreppet storskytt definieras förmäler inte analysen i fråga.
Likafullt är den onekligen tänkvärd. Det är ett misstag att en sådan mångsidig fotbollsspelare som Knivsta länge hölls i minnet och i aningslösa kretsar kanske fortfarande är mest ihågkommen för målet mot Skottland. Ty allmänt känt är ju att han gjort samma sak mängdvis av gånger därefter, möjligen inte alltid med likvärdig utgång, inte i fullt lika storslagna sammanhang. Det är med andra ord fullständigt orimligt att redcuera hans ovärderliga insats till att enbart kalla honom skyttekung eller slitvarg, även om han fullgott har fyllt alla tänkbara krav på sådana också.
Det har ordats och skrivits oöverskådligt mycket om Knivsta vilken också emellanåt helt korrekt tituleras färghandlare Sandberg. Jag kan emellertid inte se att ett enda milligram av de åtskilliga kilon pressklipp som idag finns att tillgå skulle sakna berättigande. Knivsta är en magnifik och skarpt profilerad idrottsman, en av föreningen Djurgårdens förnämsta förgrundsfigurer. Jag skulle vilja påstå att han i flera och mycket viktiga avseenden rentav är ojämförlig. Därmed behöver ingen annan känna sig ringaktad, men trängseln är givetvis bedövande stor i en så framgångsrik klubb som det här gäller. Unikt är att denne elitspelare och landslagsman i tre grenar — fotboll, bandy och hockey — också höll sig på högsta nivå längre än de flesta. Personligen hann jag se honom i en rad matcher, framför allt i ganska betydelsefulla uppgörelser på fotbollsplanen men också i allsvenska möten på bandyisen. Det faller mig in gång efter annan att han verkligen tillhör de oförglömliga, att han var en av dem i Djurgårdens fotbollslag som man med rätta fruktade och den man inte riktigt visste var man hade i dess bandylag, det senare inte minst riskabelt i avgörande drabbningar. Jag har på sistone talat med en del av Knivstas med- och motspelare under hans omfattande storhetstid. Det är anmärkningsvärt hur alla intygar vilken komplett fotbollsspelare han var. Han var råstark och svårattackerad, han ägde en alldeles underbar placeringsförmåga och han förmådde att också i ytterst trängda lägen skjuta lika bra med höger som med vänster fot. Därtill kommer att han hade en teknisk färdighet som rätt ofta försummas i beskrivningen av honom. Han föredrog att slå resoluta passningar istället för att dribbla till sig frisparkar eller chansa på fruktlösa soloprestationer. Det är givetvis frestande att misstänkliggöra en sådan rättfram vänsterytter vad gäller hans tekniska handlag. Det finns någonting mycket påtagligt som är gemensamt för de riktigt stora och omisskännliga lagspelarna. De behöver inte med nödvändighet vara lyckliga som målskyttar i likhet med just Knivsta, de behöver inte ens vara så särskilt stadiga i märg och ben som han, de behöver inte heller och fullt ut besitta den där himmelska bollkänslan som gör att de kan hålla lädret i luften under obegränsad tid. Detta jonglörsskap har ju faktiskt ringa med fotbollskonsten att skaffa. Nej, det gemensamma är istället en form av alldeles omutlig integritet, ett slags ensamrätt till bollen, låt vara för blott ett ögonblick eller två, och samtidigt en total behärskning av ett tillgripet revir utan tillträde för någon motspelare. Denna till synes marginella men gåtfullt viktiga situation tillåter spelaren att avvakta och att avläsa de övriga spelarnas positioner och tillika de positioner de har möjlighet att inta i nästföljande moment. Den som äger denna känsla för spelet och bollen och tillika har styrka nog att utnyttja den är förunnad en begåvning som kan vara lika svår att genast observera som att definiera. Men inte så få upptäckte den hos Knivsta. Kanske gick den enklast att uppfatta i de lägen där han skapade möjlighet att skjuta eller leverera någon av sina många, öppnande passningar, hårda och resoluta och ”alldeles befriande” som en av hans medspelare beskrev dem. Därtill kom också hans exempellösa och av alla så omvittnade arbetsvilja. Hans energimättade framtoning gjorde honom dessutom till en sällsynt begriplig och tydlig fotbollsspelare trots att det många gånger kunde vara svårt att riktigt komma hans hemlighet på spåren. Jag vill minnas att det en gång var den smått legendariske förbundstränaren George Raynor som med bestämdhet hävdade att om man tog ut Knivsta i landslaget så blev de tretton istället för elva, en extra i försvaret, en extra i kedjan. Engelsmannen visste vad han talade om. En pålitligare och mera sveklös personlighet än Gösta Knivsta Sandberg har ytterst få idrottsföreningar i vårt land kunnat räkna in i sina led och berömma sig av. Det är min övertygelse att hans gärning för all framtid kommer att stå inskriven i idrottshistorien.
Per-Gunnar Evander, författare och TV-producent.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).