Vilhelm Rosén

Vilhelm ”Ville” Rosén

Intresset väcktes nog tidigt. Han tog studenten på Norra Realgymnasiet i Vasastan i Stockholm år 1900 och enligt familjetraditionen ska han ha sparkat en boll över skolans tak. Jag råkar bo ett stenkast därifrån och vill nog påstå att det är en ”fysisk” omöjlighet att få en fotboll över byggnadens tre och en halv våningar, med den generösa inre takhöjden från byggåret 1890. Men däremot kan han möjligen ha sparkat en boll över den höga gymnastiksal som fortfarande ligger alldeles intill skolan, en prestation i sig.

Historien berättas också i en artikel om Ville, som presenterades på framsidan av Djurgårdens Idrottsförenings Medlemsblad, nr 9 1914. Det är sannolikt tidningens redaktör Johan af Klercker som har skrivit om Ville och förmodligen grundar han den på hörsägen med tanke på att han själv tog studenten vid en annan skola. Men oavsett vad som gäller beträffande ”lödet i Villes magnifika högerdoja” så ger han en lysande beskrivning av en stor och mångsidig idrottsman.

I en minnesartikel på hans fyrtioårsdag år 1920, skriver Johan af Klercker (Klehan) om ”en av Djurgårdens, under dess nu 21-åriga fotbollshistoria, mest framstående och intresserade fotbollsspelare, Ville Rosén”. Han skriver att ”Ville Rosén var den bästa i denna idrott i skolan. Han kom så in i Djurgården och där avancerade han snart från vänsterytter till centerforward och kapten. Som center var han den bästa som Djurgården dittills haft – och står ännu ouppnådd som sådan! – och om han icke redan 1904 blivit förflyttad till Luleå hade han säkerligen varit självskriven som centerforward i den tidens allsvenska lag. Han tog spelet rent vetenskapligt och var en av de första som verkligen försökte lära sig hur engelsmännen spelar. Med fysisk spänstighet och säkerhet förenade han en god uppfattning om spelet och en säker blick för dess ledande. Personligen var och är Ville Rosén en god kamrat som bevaras i vänlig hågkomst av många gamla Djurgårdare.”

År 1904 flyttade Ville som sagt till Luleå där han fått en tjänst som första telegrafist vid järnvägen och det är intressant att notera att det var en djurgårdare som lanserade fotbollen i övre Norrland. I en artikel i Norrbottens-kuriren 1955 (4/11) berättas att ”Rosén var en intresserad och framgångsrik utövare av flera slag av idrott, såväl sommar- som vintersport. Men den idrottsgren som väl fångat hans hjärta mest var fotbollsspelet. Ett eller annat år före sekelskiftet hade man i Sverige börjat spela det engelska fotbollsspel, ”association football”, som är det fotbollsspel som nu förekommer överallt i vårt land. Tidigare hade ett annat fotbollsspel, besläktat med rugby, spelats i synnerhet vid de högre läroanstalterna och fotbollssport i olika former hade tusenåriga rötter. När Vilhelm Rosén kom till Luleå var han centerforward i Djurgårdens Idrottsförenings fotbollslag. Det var helt naturligt att han nu sökte intressera ett antal jämnåriga att börja med det nya spelet, vars tjusning Rosén med stor sakkunskap kunde utmåla. Och så kom det sig att Luleå Fotbollsklubb kunde bildas sommaren 1904. Man samlades på läroverkets gård och fotbollsplanen sträckte sig efter hela skolgårdens längd. Man hade ett par reglementsenliga målburar men inga nät. Men det var bara klubbens ledare, Vilhelm Rosén, som hade en särskild fotbollsdräkt och fotbollsskor. De andra spelarna tog av sig kavaj och väst, befriade sig från stärkkragarna och hängde upp allt i björkarna intill.”

Corinthian Football Club var en engelsk amatörfotbollsklubb som fanns i London mellan 1882 och 1939. Enligt Wikipedia gjorde sig klubben framför allt känd för att popularisera fotbollen runt om i världen, för att ha främjat sportsmannaanda och rättvist spel och för att ha kämpat för amatörismens ideal. När Corinthians bildades var målsättningen att samla de bästa fotbollsspelarna i England. Man undvek att spela på lördagarna då de ”vanliga” klubbarna spelade sina ordinarie matcher och under de tidiga åren bestod det engelska fotbollslandslaget nästan uteslutande av spelare från Corinthians. Man spelade bara vänskapsmatcher och samma år som laget slog det förenade Stockholmslag, där Ville Rosén spelade centerforward, besegrade man också Manchester United med 11 – 3, vilket är den anrika klubbens största förlust någonsin. Med detta konstaterande framstår Stockholmslagets förlust inte som särskilt vanhedrande. Man hade mött vad som sannolikt var världens bästa fotbollslag vid den tiden.

De pionjärer för modern fotboll som Rosén samlade omkring sig år 1904 i Luleå var till övervägande delen tjänstekamrater vid järnvägen. Snart spred sig nyheten om fotbollen till angränsande samhällen, först till Boden och sen till Piteå. Luleå fotbollsklubb gjorde ett besök i Boden redan 1905. Luleålaget var helt naturligt helt överlägset, i första hand tack vare sin centerforward Rosén. I Luleå fanns också en livaktig IFK-förening som snart tog efter fotbollsklubben och flera duster utkämpades mellan klubbarna. Men i och med att järnvägaren Ville fick förflyttning till Falköping 1907, och fotbollsklubben förlorade sin ledare, så upphörde den och spelarna gick över till den konkurrerande klubben.

I en artikel i Falköpings tidning (21/11 1967) berättas hur fotbollen lanserades av Ville Rosén sextio år tidigare. Han flyttade till staden 1907 och det berättas i en annan artikel att det inte gick många veckor efter hans ankomst innan Rantens Fotbollsklubb bildades, med namnet inspirerat av det område där järnvägsstationen ligger. Ville var uppenbarligen en både inspirerande och krävande ledare. Ett villkor för att få spela var att man skötte sig. ”Grabbarna skulle koja senast kl. 10 00 kvällen innan en match. Rosén höll ett öga på både krogar och andra näringsställen. Fann han någon i ett sådant sammanhang fick den finna sig i att stå över en tid tills han gett belägg för bot och bättring.” År 1909 blev Rantens FF Västgötamästare i fotboll i hård konkurrens med de bästa Göteborgslagen och i finalen besegrade man Boråslaget Elfsborg. Med denna vinst gick man också upp i Allsvenskan som på den tiden arrangerades som en cuptävling, men klubben blev utslagen efter en förlust mot IFK Göteborg. År 1912 blev man Västgötamästare igen och efter dubbla matcher mot samtliga lag segrade man med målskillnaden 55–2.

Vilhelm Rosén var verksam vid Statens Järnvägar från år 1900 då han just tagit studenten och han kom att bli kvar där till sin pension 1945. Under åren 1935 till 1940 var han stationschef, (stationsinspektor, ”stins”) i Haparanda. Under det sista året, överföll Ryssland oprovocerat sin vänskapligt sinnade, demokratiska grannation Finland. På samma sätt som när detta skrivs försökte en grym rysk megalomanisk diktator att genomföra ett folkmord i ett grannland. 72 000 finska barn räddades över till Sverige och Villes ledaregenskaper, med inspiration från fotbollsvärlden, kom väl till pass när han ledde arbetet vid stationen med att transitera dessa till säkerheten. Efter kriget tilldelades Ville därför det Finska Frihetskorset och presidenten Mannerheims medalj som tack för sina insatser.

Det jag själv minns mest av morfar var hans underfundiga humor, som kom till uttryck både i tal och skrift.

Sammanställt av dottersonen Ingemar Borelius.