1900-1930

1900-1930:
Tre decennier med Djurgården

Djurgårdens Idrottsförening är en av Sveriges största och anrikaste idrottssammanslutningar, och — som namnet anger — uppstod föreningen ute på Djurgården i Stockholm. När klubben sedan växte kom nya medlemmar från lite varstans i vad som nu kallas Storstockholm. Men namnet levde kvar och blev mer än så — en symbol för de egenskaper som bäst karaktäriserar äkta djurgårdare, nämligen seg styrka och uthållighet, samt trofasthet gentemot föreningen och de idrottsliga idealen. Symboliken fördjupas, när man vet, att det var under Djurgårdens vackra ekar som de första djurgårdarna fostrades och begreppet ”djurgårdseken” tog form. Djurgårdens väg till att bli landets största allroundklubb markerades främst av att brottning och boxning upptogs på programmet och blev storsporter tiden kring första världskriget. Och medan arvfienden AIK slutade med friidrotten och specialiserade sig på långa raden bollspel så var Djurgårdens signum länge de tunga styrkekrävande sporterna.

Båda föreningarna spelar allt framgent förgrundsroller i de mest folkkära idrotterna: fotboll och ishockey. För att klara en så vittförgrenad verksamhet som Djurgårdens krävs det tre saker: många offervilliga ledare, gott om rörelsekapital samt bra lokaler och idrottsplatser. Det första har Djurgården lyckligtvis haft i övermått. Däremot har kassaförvaltaren ofta haft bekymmer, ja för några år hotades gamla Djurgården till och med av konkurs. Fast då slöt gamla och unga djurgårdare upp som en man och stormen reds ut. Med idrottsplatser har det varit si och så. Under ett kvartssekel var Tranebergs idrottsplats Djurgårdens eget tillhåll för fotboll och friidrott. Men slutligen lades idrottsplatsen ned.

Från Sirishof till Fiskis

Djurgårdens första stora, mästerskapstyngda idrott blev skidsporten, både i backe och längdspår. Det var ingen tillfällighet att så blev fallet. Den lilla skara på Djurgården bosatta ynglingar, som för hundra år sedan bildade Djurgårdens IF hade dagligen och stundligen tillfälle att studera och beundra de medlemmar av norska gardet som trogna sitt hemlands seder hoppade backe och åkte terräng på hemmagjorda skidor, medan de sommartid ägnade sig åt olika friidrottsgrenar samt kapprodd i vanliga ekor och skjutning med salongsgevär. Någon riktig fart på det hela blev det dock inte förrän den stadgebestämmelse togs bort som föreskrev att endast på Djurgården födda och bosatta ägde rätt att vara med i föreningen. Under de sista åren före sekelskiftet ökade medlemsantalet kraftigt. DIF:s första tävling i backhoppning ägde rum i Sirishofsbacken på Skansen; man hoppade från vårdkasberget och ner på Djurgårdsbrunnsviken is. Till åminnelse av händelsen har Djurgårdens IF rest en minnessten på vårdkasberget och där högtidlighålls varje år föreningens stiftande den 12 mars.

Det finns många vilda historier om djurgårdsgrabbarnas hopp i denna backe. De klumpiga skidorna var oftast bara försedda med en tårem. Så var det någon som kom på att hoppa i stövlar som var spikade fast på skidorna. Redan i första hoppet föll den uppfinningsrike backhopparen, fötterna åkte ur stövlarna och sittande i strumplästen såg han de stövelförsedda skidorna fara iväg över Djurgårdsbrunnsvikens is. Men snart var stugan för trång. I och med att allt fler invånare i innerstaden sökte medlemsskap i Djurgårdens IF samtidigt som backhoppningskonsten utvecklades, blev Sirishofsbacken inaktuell. I stället blev Fiskartorpet centrum för föreningens backhoppargarde. Visserligen byggdes Stockholms första storbacke i Saltsjöbaden med Djurgårdens IF som intressent, men den anläggningen kunde inte konkurrera med Fiskis som låg inpå stans knutar. Det var Skidfrämjandet som med djurgårdsförvaltningens tillstånd började bygga skidbackar vid Fiskartorpet. Den första i raden tillät endast hopp på 10 meter. Där hölls 1892 de första nationella backhoppningstävlingarna. Åtta år senare byggdes en något större backe, som populärt kallades självmördaren. Det var ett mandomsprov för den tidens skolungdom att våga hoppa i självmördaren. 1904 byggdes den första riktiga storbacken. Den var — och är — dimensionerad för hopplängder uppemot 45 meter. Efter bara några år brann backen ner, återuppbyggdes, men brann på nytt för att 1928 ersättas av den nuvarande backen av sten, järn och betong.

Fiskis blev tummelplatsen för Djurgårdens backhoppare och här fostrades på löpande band långa rader av storhoppare. Först, äldst och mest krönt med mästerskapstitlar var Lill-Einar Olsson. Han är den verklige urdjurgårdaren och legenden; tillsammans med brottaren Edvin Vesterby, Djurgårdens meste mästare med 16 SM-tecken. Lill-Einar var inte bara under flera år Sveriges bäste backhoppare utan också budkavleåkare och gymnast av stora mått. Vidare hjälpte han Djurgården till tre SM i fotboll. År 1908 erövrade Lill-Einar den nyuppsatta Fiskartorpspokalen och två år senare vann han de första SM-tävlingarna i backhoppning som hölls i Sverige. Denna SM-titel tog han ytterligare fyra gånger. Suverän var Lill Einar också i nordisk kombination där han hemförde sju SM-titlar. Själv minns jag Lill-Einar bäst från några fotbollsderbyn mot AIK på Stadion under första världskriget. Man fascinerades av den lille högerinnern, som alltid bar en keps på sniskan på huvudet. Det var en vana han hade sedan skolåldern då kamraterna retade honom för hans ilsket röda hårfärg. Lill Einars efterföljare i Djurgårdens mästargarde var Nisse Lind och Menotti Jakobsson med två SM var. Axel Herman Nilsson dominerade klubbens backhoppning på tjugotalet med tre raka SM 1922—1924 Andra kända backhoppare i Djurgården var de fyra bröderna Tandberg: Bengt, Ejnar, Gunnar och Olof samt Oscar Bomgren och Axel Norling, den senare mycket känd och anlitad som backkonstruktör.

Budkavle à la Hedjerson

Djurgården hade även berömda längdåkare när seklet var ungt. Det stora namnet var Nils Adolf Hedjerson. Han kom till Stockholm från Hälsingland som tjugoåring, öppnade glasmästeri i Saltsjöbaden och anslöt sig till Djurgården. 1910 vann han det första svenska mästerskapetpå 30 km, men hans specialitet var skidorientering och budkavlelöpning. Tillsammans med brödratrion Albin, Albert och Alfred Sandström bildade han Djurgårdens sägenomspunna budkavlelag, som upprepade gånger besegrade norrlandsklubbarnas storrännare. Många historier var i svang när det gällde att överlista norrlänningarna. En gång, under den nationella budkavletävlingen 1910, åkte Hedjerson andra sträckan och gick ut som tolfte man. Det hade börjat skymma och skidlöparna fick åka större delen av sträckan i mörker. Här var Hedjerson betydligt bättre rustad än sina medtävlare eftersom han hade med sig en elektrisk lykta, medan de andra fick klara sig med tändstickor. Hedjerson tog också in meter efter meter på förtruppen. Större delen av sträckan följde han deras spår, men när ungefär en tredjedel återstod av löpningen tog Hedjerson ut ett eget spår, som var betydligt genare än konkurrenternas. När dessa fortfarande hade långt kvar fick de höra att Hedjerson hade siktats nära mål. Ingen trodde det var möjligt utan utgick från att meddelaren tagit fel. Men ryktet talade sanning och under folkets jubel gick en fräsch Hedjerson i mål som förste man. Med denna skidlöparbragd bäddade han för Djurgårdens seger i tävlingen. Albin Sandström på sista sträckan hade inga problem att hålla undan för norrlänningarna. På så sätt erövrade djurgårdslaget för alltid Oscar II:s vandringspris.

Efter den aktiva tiden gjorde sig bröderna Sandström, som stammade från Umeå, ett stort namn genom att i Stockholm starta en skidfabrik, där de lanserade nya skidkonstruktioner. Familjen Sandström kompletterades av systern Nanny och Alberts fru Sigrid. Båda var framstående längdåkerskor. Sigrid var medlem av det lag som vann Djurgårdens första SM-tecken bland kvinnorna. Tävlingen gällde längdskidåkning, lag 10 km. De övriga deltagarna i djurgårdslaget var Karin Boliner samt Ester Hedjerson, dotter till Nils Adolf. Andra framstående längdåkare från den här tiden är Joel Eng och O.B. Hansson. Låt oss heller inte glömma bort, att Nils Adolf Hedjerson i olika funktioner verkade som ledare och under åren 1925—28 var ordförande för Djurgårdens IF.

Fotbollen gör entré

Kring tiden för Djurgårdens födelse infördes fotbollen i Sverige och inkörsporten blev Göteborg. Inspirerat av inflyttade skottar blev Örgryte den första svenska klubb som på allvar tog upp spelet för att sedan helt dominera under 1800-talets sista decennium. Djurgården och AIK med flera stockholmsföreningar var inte sena att följa efter. Stockholmsklubbarna var emellertid handikappade av att inte ha tillgång till riktiga planer förrän Idrottsparken invigdes år 1896. Då hade Örgryte redan under åtta år förfogat över egen idrottsplats i Balders Hage. Djurgårdens matcher under de första åren finns bokförda i gulnade arkivpapper.

Redan då grundlades arvfiendeskapet med tvillingen AIK. Statistiken vet berätta att av Djurgårdens matcher 1899—1900 spelades åtta mot AIK. Resultat: 2 vunna 2 oavgjorda och 4 förlorade. Men Djurgården gick mot bättre tider. 1901 spelades 22 matcher, varav 10 mot AIK och lika många mot Swithiod. Det här årets lysande facit blev 19 vunna, 3 oavgjorda och inte en enda förlorad. 1902 bildades Svenska Bollspelsförbundet, som fick en kort livstid men hann med att arrangera Sveriges första serietävling. Den kallades Stockholmsserien och bestod av sju lag, som spelade enkelserie. Det blev en strålande triumf för Djurgården: seger i alla sex matcher. Därefter följde Swithiod, Sleipner och AIK. Sedan dröjde det till 1910, innan den första svenska serien med lag från olika städer infördes på privat initiativ.

Så mycket livligare blev cup spelet. 1896 startade Svenska Fotbollförbundet tävlingen om svenska mästerskapet efter utslagsmetod. Örgryte stod i särklass de första åren och vann SM-finalerna utan att släppa in ett enda mål. AIK stack emellan med att slå Örgryte i två finaler men sedan återtog göteborgarna kommandot, nu med Djurgården som främsta utmanare. Det blev finalförluster 1904, 1906 och 1909 mot Örgryte och 1910 mot Göteborgskamraterna . 1912 blev året då vinden vände; föreningen stod äntligen vid målet. Djurgården vann sin första SM-titel i fotboll och fick samtidigt en hett eftertraktad revansch på Örgryte med seger 3—1 i finalen. Det blev ytterligare tre svenska mästerskap för Djurgården under cupens tid, nämligen 1915, 1917, och 1920. Under den ”förhistoriska” tiden 1891— 1915 kunde Djurgården bokföra 320 matcher, varav 190 vunna, 46 oavgjorda och 84 förluster.

Fyra fotbollslegendarer

Uppgifterna om vilka som spelade i Djurgårdens lag åren kring sekelskiftet är inte särskilt utförliga. Fyra namn tillhör dock den skara legendariska urdjurgårdare som tjänade sin förening både som aktiva och ledare. Lill Einar Olsson är tidigare omnämnd. Han tog alltså tre av sina 16 SM tillsammans med fotbollslaget. Åren var 1912, 1915 och 1917. Lill-Einar kom med i laget redan 1905. Där spelade han högerinner, fruktad som dribbler och skytt. Lill-Einar blev flera gånger uttagen att spela i fobollslandslaget men avböjde alltid. Han lär haft svårt att få tillräckligt med ledighet från sitt arbete på posten.

Axel Schörling var en skicklig och teknisk allroundspelare. Han kunde spela på alla platser i laget och har gått till eftervärlden som uppfinnare av den sk ”schörlingen”. Begreppet innebär en bakspark över huvudet, som är föregångare till bicykletas. I Djurgården hade Axel Schörling en mångfald ledaruppdrag. Han satt i överstyrelsen ett tiotal år. Ännu längre var han ordförande i brottningssektionen. Senare hade han samma post i Sällskapet Gamla Djurgårdare.

Johan af Klercker vaktade i sin ungdom Djurgårdens mål och när denne jätte kastade sig efter ett skott var det — som någon senare skrev — som om ett av Stadiontornen rasat omkull. Sedan blev Klercker mångårig sekreterare i Djurgården och redaktör för föreningens medlemsblad samt sportchef på Svenska Dagbladet. Jag skulle kunna berätta hur många roliga historier som helst om honom, ty Klehan, som han kallades, var en skämtare av Guds nåde. Ändå led han av skelettelefantiasis, som gav honom ett väldigt huvud och händer stora som kappsäckar. Något av ett Frankenstein-utseende, ägnat att skrämma små barn på flykten. Men han var världens snällaste och hjälpsammaste människa därtill utrustad med ett fenomenalt minne. Vilket gjorde, att vi hans yngre kollegor alltid kunde ringa upp honom och fråga om något namn eller resultat.

Fastän Bertil “Nocke” Nordenskjöld är yngre än de tre nämnda måste man räkna honom till denna exklusiva krets av legendarer. Under fjorton år (1928—1942) ledde han som ordförande föreningens öden. Nocke var innan dess en av hörnstenarna i Djurgårdens första storlag i fotboll. Han spelade som back eller halvback i samtliga djurgårdslag, vilka var uppe i 11 finaler och vann 4 i gamla utslags-SM. Under denna tid spelade han 8 landskamper, bl a i OS-laget 1920. Under sin militära karriär till majors grad sysslade han mycket med militäridrott och var 1918 Sveriges bäste bajonettfäktare. Innan kavalkaden fortsätter med Djurgårdens alla fotbollsstorheter under den första framgångsrika tiden, måste jag berätta historien om hur djurgårdsfotbollen fick sitt första egna hem.

Kronprinsen var förste man på Tranan

Inför de stundande olympiska spelen i Stockholm 1912 var de ansvariga tvungna att ordna med tillräckligt många arenor för fotbollsturneringen. Därför kom Råsundas och Tranebergs idrottsplatser att byggas, båda fick ordentligt tilltagna åskådarläktare. Fotbollförbundets diktatoriske ordförande Anton Johansson erbjöd Djurgården att tillsammans med AIK och förbundet samgå om Råsundabygget, men väl vetande att den mäktige Anton gillade AIK mycket mer än Djurgården tackade man nej, och nappade istället på ett anbud från Stockholms stad att få disponera ett område vid Tranebergsbrons västra landfäste, där idrottsplatsen skulle byggas. Den 8 augusti 1910 beslöt Djurgårdens styrelse att skriva kontrakt med stan på 25 år. Hela anläggningsprojektet medfotbollsplan, löparbanor och läktare gick på 40000 kr, vilket idag låter fantastiskt billigt, men innebar mycket pengar på den tiden. Stadsfullmäktige gav ett anslag på 12 000 kr och 15 000 kr lånade Djurgårdens överstyrelse i bank. Det var ändå ett finansiellt vågspel. Som alltid i krislägen slöt emellertid medlemmarna upp som en man och tecknade bidrag.

I oktober 1911 kunde Tranan — som idrottsplatsen gemenligen kallades — invigas av kronprins Gustaf Adolf efter ett högstämt fosterländskt tal av ”den svenske idrottens fader” Viktor Balck. De 1659 åskådarna, som transporterats med ångslupar från Söder Mälarstrand eller promenerat den långa vägen runt Ulvsundasjön, kunde sedan glädjas åt att Djurgården slog arvfienden AIK med 3-1. Det blev enklare att ta sig till Tranan när flottbron kom till något år efter invigningen. På den traskade jag många gånger för att se Djurgården spela. Ibland, när publiken var stor, sjönk bron ner av tyngden så att vattnet trängde in och man fick sedan stå och se matchen i genomblöta strumpor och skor. Tranebergs idrottsplats blev väl aldrig någon lysande affär men den fyllde sitt ändamål och sorgen blev stor när staden 1935 sade upp hyreskontraktet.

Första blårandiga fotbollsmästarna

Djurgårdens stjärnspelare anno dazumal återfinner man i de fyra lag som under tiden 1912—20 vann SM. Två spelare var med samtliga fyra gånger, nämligen den tidigare nämnde Nocke Nordenskjöld och Ragge Wicksell. Båda var försvarsspelare. Wicksell var ofta anlitad i landslaget. Han spelade 33 landskamper och deltog i OS både 1912 och 1920. Andra stöttepelare i laget 1912, som på Råsunda finalslog Örgryte med 3—1 var förstås Lill Einar Olsson, iförd sin bekanta keps, och försvarsklippan, Götrik Putte Frykman, väldig och kämpastark. Putte debuterade redan som skolpojke i Djurgårdens A-lag och var lika bra i bandy som i fotboll. I båda dessa bollspel vann han två SM i Djurgården.

1915 vann Djurgården på nytt över Örgryte, nu med 4—1. Den tiotusenhövdade publiken fick nya gunstlingar i den säkre målvakten Kalle Runn, högeryttern Gotte Johansson som trippade fram så nätt och därför fick smeknamnet Fröken, och vänstervingen, den lille finurlige innern Sten Knata Söderberg samt slutligen centringssäkre yttern Kalle Karlstrand. 1917 vann Djurgården finalen över AIK med 3—1. Nya bekantskaper var målvakten Fritte Rudén och rivjärnet, vänsterbacken Einar Hacko Hemming. Men det allt överskuggande namnet var Kalle Köping Gustafsson som hade kommit till Djurgården från Köping året innan. Han blev under tio års tid en ovärderlig tillgång med sin stora räckvidd, förträffliga teknik och sin utomordentliga målfarlighet i huvudspelet. Köping spelade 32 landskamper och har ett olympiskt rekord för fotbollsspelare som han är ensam om i Sverige, och troligen också i världen, nämligen som deltagare i fyra OS i följd 1908,1912,1920 och 1924, sista gången dock bara som reserv.

Danskdödarna från huvudstaden

Samma år som Kalle Köping började spela i Djurgården, 1916, vann han sin största seger som en av förgrundsfigurerna i det lag som vann den historiska första segern över Danmark. Djurgårdens legendariska fotbollsstjärnor är för mig oupplösligt förenade med denna match som spelades den 8 oktober och slutade med 4—0 seger för Sverige. Jag var elva år och hade samlat ihop tio-öringar av mina veckopengartill en krona, så att jag skulle kunna gå in på ståplats och se mina idoler. Och vilken match jag fick se! Envåldshärskaren i fotbollförbundet Anton Johansson hade kommit ihop sig med göteborgarna — ”dom är inga riktiga svenskar” löd hans ord — och hämnades genom att ta ut ett landslag bestående endast av stockholmare. Fem från vardera Djurgården och AIK samt målvakten Peta Almqvist från Westermalm. Han hade tidigare gjort succé mot det amerikanska lag som gästat Sverige.

Amerikanarna hade ingen aning om europeisk ”soccer”-fotboll utan praktiserade rena sparka-och-spring-spelet från hemlandets typ av fotboll. I och med detta kunde de spela jämnt med de svenska lagen. Anton Johansson gjorde då genidraget att städsla den amerikanske tränaren Davenport. Denne förlades tillsammans med laget som tagits ut mot Danmark, på internatläger i Saltsjöbaden. Där bedrev Davenport rena slavdriveriet och grabbarna blev så slutkörda att de knappt kunde gå ur sängen på morgnarna. Resultatet blev en hästkondition som tillät de våra att helt enkelt springa ifrån de överlägsna danska teknikerna och köra luften ur dem.

Elvaåringens minnesbilder från den märkliga 4-0 segern blev klara och entydiga. Jag kan ännu för min inre syn se hur Djurgårdens väldige centerhalv Putte Frykman stod som en vågbrytare mot de danska anfallsvågorna och i det närmaste utplånade den berömde danske centern Poul Tist Nielsen. Detsamma gjorde djurgårdaren och vänsterbacken Ragge Wicksell med den icke mindre berömda finurligt zick-zack dribblande högerinnern Mikael Rodhe. För att nu inte tala om de tre djurgårdarna i anfallslinjen. Det var Kalle Karlstrand som prickskötförsta målet ur liten vinkel, det var lille Sten Knata Söderberg som grundlurade målvakten Sophus Hansen, så att AIK-centern Iffa Svensson kunde skjuta tredje målet, och där fanns framförallt vänsterinnern Köping Gustafsson och hans suveräna huvudspel, som ledde till andra målet. När den holländske domaren Tervoigts pipa ljöd för full tid tackade lyckliga svenska spelare varandra på det stillsamma sätt som då var brukligt — inga kramar, kyssar eller omfamningar. Min sista minnesbild innan jag traskade hem till Vasastan utan att rätt förstå vilken stor historisk händelse jag bevittnat, gällde en man som föll ner på knä på gräsmattan och med knäppta händer sträckte armarna mot skyn. Det var den djupt religiöse tränaren Davenport som tackade sin gud för segern.

1920-talet började bra för Djurgården. Föreningen vann sitt fjärde SM genom att finalslå Sleipner med 1—0. Nya i mästarlaget var den fine ytterhalvan Abbe Öijermark och centern Harry Sundberg Sundberg slog in segermålet på straff, efter det att Kalle Köping fallit i Sleipners straffområde vid en hörna. Såväl Harry Sundberg som Kalle Köping blev uttagna till OS i Paris 1924, där Sveriges fotbollslag tog brons. Medan Köping fick nöja sig med att vara reserv ingick Sundberg i laget. I och med SM-guldet 1920 var den första storhetstiden lyktad. Djurgården lyckades inte kvalificera sig till allsvenskan som startade 1924. Till säsongen 1927/28 hade man dock lyckats ta steget upp från division II. Fast glädjen blev kortvarig eftersom Djurgården redan säsongen därpå var tillbaka i tvåan, där laget spelade så dåligt att det degraderades ytterligare ett steg. Så det sista halvåret på 20-talet tillbringade det forna mästarlaget i division III.

Polismästaren sätter P för brottningen

Brottning och boxning räknas till Djurgårdens kärnidrotter. De har erövrat lejonparten av föreningens flera hundra svenska mästerskap och har frambragt en lång rad internationellt ryktbara mästare med olympiska samt VM och EM-meriter. De flesta av dessa berömdheter kom fram under seklets första decennier, ofta i mycket spartanska miljöer. Brottarna och boxarna hade nämligen det gemensamt med många andra av Djurgårdens sektioner, att de inte hade någon varaktig hemvist utan ideligen måste flytta till nya lokaler. Mest stationära blev brottarna. De höll från 1923 till i ett hus på Döbelnsgatan, nr 97. Och vilken lokal det var! Den värmdes upp av en vanlig vedkamin. Tvättvatten fick man ha i hinkar och baljor.

Nog blev de härdade, gamla tiders brottare. Djurgårdens brottningssektion bildades den 13 januari 1911 med Sven Låftman som ordförande. Låftman, som löpt 400 m på OS i London, var en idérik, mångsysslande idrottsledare och en äventyrlig storaffärsman. Låftman och de övriga i brottningssektionen tog genast sikte på OS i Stockholm 1912 för att försöka få med några brottare i spelen. Uttagningstävlingar inför OS skulle ske under hösten 1911 på Cirkus i Stockholm. Men Stockholms polismästare satte till en början stopp för tävlingarna. Han förbjöd all brottning i huvudstaden med motivering att den var skadegörelse på person. En stor skandal var under uppsegling. Då ingrep Sven Låftman. Som ledamot i organisationskommittén för OS uppvaktade han kronprins Gustaf Adolf, vilken var kommitténs mycket energiske ordförande, med bön om ingripande. Kronprinsen blev tvärarg och beordrade polismästaren att omedelbart upphäva förbudet.

Bröderna Svensson på världens mattor

Vid Stockholms-OS fick Djurgården med sex brottare. Det kan tyckas många men vid denna tid var Djurgården den enda föreningen i Stockholm som hade brottning på sitt program. De andra brottningsklubbarna hade tvingats lägga ner verksamheten av olika anledningar, något som innebar att Djurgården fick en rad duktiga brottare från de upplösta klubbarna. Fram till 1924 var sedan djurgårdarna ensamma om att brottas i huvudstaden, och när brottarklubben Athén det året bildades, var det följden av en utbrytning ur Djurgården. Den tekniskt skicklige Gottfrid Svensson var en av djurgårdsbrottarna som deltog i OS. Han hade 1911 vunnit den första SM-titeln i brottning åt Djurgården och vann ytterligare sex SM omväxlande i fjäder och lättvikt och i båda stilarna. Gotte krönte verket med att bli olympisk silvermedaljör 1920 i Antwerpen. Han utförde sedan under många år ett stort arbete som ledare och domare i både Djurgården och brottningsförbundet.

Gottfrids yngre bror Fritiof var en hårdför brottare som 1922 blev världsmästare i bantamvikt efter att två år tidigare ha tagit OS-­ brons i fjäder. 4 SM vann han desslikes. Andra storheter i det äldre gardet var tungviktaren Knut Wasström, som vann SM 1916—17, den elegante Arvid Östman, mästare 1926 och lättviktaren Wille Pettersson mästare 1916.

20-talets glada pugilister

Boxarna var nästan tio år efter brottarna i starten, vilket inte är så underligt, eftersom amatörboxningen inte började på allvar förrän svenska boxningsförbundet bildades 1919. Men sedan blev det full fart och inte minst gällde det Djurgården. Under 20-talet befolkade föreningen landslagen med rader av namnkunniga pugilister och plockade hem en mängd SM-titlar i alla viktklasser. Tillsammans med IF Linnéa dominerade man tävlingarna i Sverige. Eftersom boxning utvecklades till en mycket populär sport under 20-talet blev det ständigt rusning till klubbmatcherna mellan Linnéa och Djurgården. Dessa drabbningar ägde av tradition alltid rum på Cirkus i Stockholm under trettondagen.

Klarast lysande bland Djurgårdens stjärnor var lätta tungviktaren Nisse Ramm, som erövrade olympiskt silver 1928 i Amsterdam. Nisse vann två SM och lika många tog i de lättare klasserna den ettrige flugviktaren John Pihl, stilboxarna Oscar Andrén samt Harry Wolff och knockoutkungen Gurra Bergman. Dubbelmästare blev även Oscar Kjällander i welter, David Lindén i lätt tungvikt och Gustaf Andersson i tungvikt. Vi får heller inte glömma Gustav Magnusson. Gurra Magnus var tungviktsmästare 1926 och segerrik ankarman i våra första landslag mot Danmark och Norge.

Föreningens första friidrottare

Friidrott står numera inte på Djurgårdens program men kring sekelskiftet tillhörde klubben eliten. Kastaren Gustaf Söderström var Djurgårdens allra första svenska mästare. Gustaf stötte kulan 19,57 m i 1897 års SM men väl att märka med båda händerna sammanlagt. Söderström upprepade segern året därpå. Då vann han också titeln i diskus bästa hand med 34,52. Andra djurgårdare från antiken, som vann SM, var Karl Gustaf Staaf, stav och diskus, året 1900, Oscar Nordström, vilken segrade i grenhopp 1900 och 1902 samt Carl Jahnzon, viktkastning 1904-05. Från den tiden kan också nämnas att olympiske silvermedaljören i Athén, John Svanberg, under några år tävlade för Djurgården, bland annat när han blev olympisk bronsmedaljör i London. Eric Almlöf blev som djurgårdare olympisk bronsman 1912 i tresteg och påföljande två år svensk mästare. Stort namn på mästarlistan var också Einar Nilsson, som vann SM i kula fem år i rad 1910—14 och dessutom två titlar i diskus. Populär maratonmästare 1914 var den munvige Rulle Wåhlin. En av landets främsta allroundidrottsmän och mångkampare, Leif Dahlgren representerade Djurgården under några år på 20- talet och vann då ett par SM i grenhopp. Detsamma gjorde Kotte Granström i en annan inomhusgren, mellanhopp.

Sist i raden av föreningens namnkunniga friidrottare var en kvinna med långa vägvinnande steg, Inga Gentzel. Hennes specialdistans var 800 m. På denna sträcka var hon under några år helt överlägsen i Sverige: om detta vittnar fyra SM-tecken 1928—1931. Inga tog även ett SM-guld på 200 m 1929. Ingas första internationella framträdande skedde på damolympiaden 1926. Hon kom då tvåa på 1000 m, slagen av världsettan på distansen. 1928 i Amsterdam var första gången damerna fick tävla olympiskt samtidigt som herrarna. Inga ställde där upp på 800 m och sprang in som trea. Hon satte samtidigt svenskt rekord, som löd på 2.17.8 och faktiskt höll fram till 1943. Bronsmedaljen blev alltså Ingas, men egentligen skulle hon haft silver. Tvåan i loppet, Kinuye Hitomi från Japan visade sig senare vara man och tog efter denna skandal sitt liv.

Blöt duell på Råstasjön

Bandyn var i början en toppidrott för Djurgården men blev efterhand ett sorgebarn. SM instiftades 1907 och redan året därpå blev Djurgården mästare genom att i snöstorm finalbesegra Östergötlands distriktslag med 3—1. Djurgården visade upp en föredömlig kämpaanda, inte minst de berömda fotbollsspelarna Putte Frykman, Erik Lavass och Ivar Friberg. Djurgården kunde inte försvara mästerskapet året därpå, man kom till finalen där det blev stryk mot arvfienden AIK med 3-7. Också AIK hade kända fotbollsspelare i laget: Todde Malm och Knutte Nilsson.

1911 var Djurgården ånyo i finalen, nu mot Uppsalakamraterna. Det blev en ordentlig omgång — hela 0-6 sedan bandydoktorn Sune Almkvist och hans kamrater totalt kört slut på Djurgårdens försvar. Men 1912 fick Djurgården åtminstone halv revansch. Den oavgjorda finalen på Råstasjöns vattentäckta is kunde aldrig spelas om, utan båda tillerkändes mästerskapstecknen. Djurgården medverkade i ytterligare två SM-finaler under 10-talet, båda knappt förlorade efter mycket bra motstånd. Den första 1914 mot AIK slutade 2-4 och om den stod att läsa i ett referat att ”djurgårdarna kom med det vanliga kämpahumöret och hade nya skridskor som de var ovana vid”. I AIK:s berömda kadett-lag spelade bland annat Torsten Tegnér och tennisstjärnorna Jotte Sölderström samt Pettersson Sverige. Den sistnämnde drämde in tre mål i rask följd med sin tunga ”oxdödare” till klubba och det knäckte Djurgården. Den andra mot Uppsala förlorades med 2-3 efterfint spel på ditomis. Sedan får vi flytta fram till 1930 för att åter hitta Djurgården i en SM-final.

Succé i hockey med bandyspelare

Precis som bandyn var ishockeyn väl framme från början, fast det skulle dröja trettio år innan ishockeyn kunde etablera sig som Djurgårdens, jämte fotboll, verkliga storsport. Inom ramen för det äldsta avsnittet i föreningens stolta historia finns det dock åtskilligt att förtälja. Ishockey introducerades i Sverige olympiaåret 1920. Det var då som fotbollsgeneralen Anton Johansson kom på den till synes befängda idén att skicka ner ett gäng bandyspelare till Antwerpen. Dessa hade aldrig sett en ishockeymatch, än mindre spelat någon. Det hindrade inte att laget i sin primitiva utrustning — bandyrör, fotbollströjor och utan skydd — först slog Belgien med 8—0 och sedan Frankrike med 4—0 för att i match om tredje pris förlora med matchens enda mål mot Tjeckoslovakien. I detta historiska lag deltog en djurgårdare, Wille Arwe. Han var också med i landslaget året därpå när Sverige debuterade i EM och tog revansch på tjeckerna med 7—4.

Wille Arwe var den pådrivande kraften bakom bildandet av Djurgårdens ishockeysektion 1922. Framgångarna kom snabbt; redan ett år senare spelade man SM-final. Den slutade med förlust mot IK Göta med 0—3. Historien upprepade sig året därpå, Göta vann återigen finalen, med samma siffror dessutom. 1926 var det dags för Djurgården att ta sin första SM-titel. Djurgården slog i finalen Västerås IK med 7—1. En bidragande orsak till Djurgårdens framgång var att fyra av föreningens ishockeyspelare varit med i svenska OS-laget 1924 i Chamonix. Djurgårdarna hade där lärt sig åtskilligt nytt om ishockey av det kanadensiska laget, OS-turneringens suveräner. Erfarenheterna kunde djurgårdarna sedan använda sig av på hemmaplan. I guldlaget 1926 spelade den tidigare nämnde Wille Arwe, Rubbe Allinger och Ernst Karlberg. Dessa tre hade varit med i OS-laget 1924. Dessutom medverkade Sune Andersson, den djärve målvakten Nils Björnungen Johansson och den dribblingsskicklige Erik Tattarn Lindgren. Björnungen och Ernst Karlberg var för övrigt med 1928 i det lag som erövrade OS- och VM-silver i S:t Moritz. Framtiden såg efter SM-segern ljus ut för Djurgården, men under de kommande åren lyckades man inte upprepa bedriften från 1926.

Kamratlighet, flärdfrihet och enkelhet

Bowlingen i Djurgården var länge en typisk andra-sport på äldre dar för idrottsmän som gjort sina största insatser i andra grenar. Bowlingsektionen bildades 1919 och ordförande var länge fotbollsstjärnan Gustaf Ekberg från Djurgårdens gamla mästarlag. Hans gamla lagkamrat Kalle Karlstrand var också bowlare liksom bandyns Melcher Säwensten, friidrottens Carl Jahnzon och svenska bowlingförbundets ordförande Eric Ahlström, för att nu nämna några av de mest kända. Eric Ala Ahlström skrev i Djurgårdarens jubileumsnummer 1931 att djurgårdsbowlarna ehuru ganska få till antalet alla utmärkte sig för de typiska djurgårdsegenskaperna: kamratlighet, flärdfrihet och enkelhet.

Charmiga skärmpionjärer i DIF

Djurgårdens orienteringssektion är, kan man säga, årsbarn med den mera regelmässigt bedrivna orienteringsidrotten, eftersom sektionen bildades 1919, samma år som den första riktiga stortävlingen anordnades av Stockholms Idrottsförbund i Nackaterrängen, med Ernst Killander, alla orienterares Kille som regissör. Tävlingen vanns med över 2 minuters försprång av Djurgårdens berömde skidåkare O.B. Hansson. I lagtävlingen segrade också Djurgården, ty backhopparen Olof Tandberg blev fyra, långlöparen Kalle Sundholm åttonde och sportjournalisten Erik Pallin, elfte man. Under genombrottsåren rekryterades mest av skidåkande terränglöpare och yrkesmilitärer. Djurgården för sin del bidrog med folk från nästan alla sina sektioner. Typiskt var att meste mästaren Lill-Einar Olsson också blev en hejare i att leta skärmar i skogen. Typiskt också att Orienteringssektionen blev skötebarn för Djurgårdens flitmyra på ledarsidan, skidåkaren Birre Nylund. Han kunde ståta med fem förtjänstmedaljer i guld i lika många djurgårdsidrotter.

I början på 20-talet instiftades DM först individuellt och senare i budkavle. Där tävlade Djurgården med framförallt Hellas, Djursholm och Fredrikshof om att vara starkaste stockholmsklubb. Men så kom Skogshögskolan med stormästaren Folke Thörn i spetsen och övertog hegemonien. Djurgårdsorienterarna höll sig dock väl framme och de fina traditionerna från skidbudkavlarna förvaltades väl. Djurgårdens övriga idrotter togs upp först på senare år, men nämnas bör: att bancyklisten Tage Carlsson blev fyrfaldig svensk mästare 1909-12, samt att gångaren Ernst Ekberg vann SM 5000 m på bana 1900,1902 och 1904.

I ett jubileumsnummer av Djurgårdaren år 1931 gjordes en rundfråga till ett antal kända sportjournalister, däribland undertecknad, vilka ombads skriva vad de tyckte var särskilt karakteristiskt för Djurgården. För min del angav jag tre saker: 1) Den alltid rena idrottsliga stilen. 2) Vakthållningen kring de idrottsliga idealen, som motstått tidens lockelser till dans kring guldkalven. 3) Kamratandan och sammanhållningen som är seg och envis. För sextio år sedan slutade jag med följande rader, som får bli slutord även för detta mitt kapitel till Djurgårdens 100-års bok.

”Om Ragnarök skulle komma och plåna ut alla idrottsföreningar och idrottsmän från detta klotet, så tror jag, att de två sista som vore kvar och bildade förening skulle vara — djurgårdare!”

Bengt Ahlbom född 1904, död 1993. Var en nestor bland Sveriges sportjournalister. Blev efter juridikstudier i Uppsala sportchef på Stockholms-Tidningen. Idrottskrönikör i radio sedan 1945. Författare och idrottsledare. Under signaturen Bom medverkade Ahlbom redan i skriften som utgavs till DIF:s 40-årsjubileum.

Texten är tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år, utgiven 1991.

Bengt Ahlbom – Wikipedia