Tommy ”Baloo” Berggren

Tommy ”Baloo” Berggren

Men omskolningen av Berggren var inte bara tränare Perssons verk. Gösta ”Knivsta” Sandberg var högst verksam inom DIF-fotbollen och rekommenderade en uppflyttning. Djurgården spelade med tre anfallare och Tommy Berggren, med trean på ryggen, var en klassisk centertank mellan de två mer tekniska yttrarna Anders Grönhagen och Håkan Stenbäck. På vänstermittfältet huserade Kjell Samuelsson vars precisa inlägg från kanten ofta nådde Berggrens breda panna. Att det gick ”hyfsat” är en grov underdrift. Bland annat gjorde Tommy fyra mål i en match mot Landskrona (slutresultat 7-0) och låg bakom storsegrar mot lag som AIK, Halmstad och IFK Norrköping med sitt målskytte. Dessutom avgjorde han höstderbyt mot Hammarby med segermålet som betydde 3–2 i den andra halvleken och revansch för en 1–4-förlust på vårsäsongen. Efter ett lyckosamt 1978 där Djurgården var riktigt nära en medalj blev det aldrig lika roligt igen. Tommy, liksom anfallskollegan Anders Grönhagen, råkade ut för en hel del skador och kunde aldrig riktigt få i gång det vägvinnande anfallsspelet igen. Några avgörande insatser i så kallade sexpoängsmatcher räckte till nytt allsvenskt kontrakt för klubben både 1979 och 1980 men 1981 föll Djurgården tungt ner i division I trots flera välkända nyförvärv. 1982 innebar visserligen serieseger i norrettan men på den tiden kvalade även ettorna varpå Stockholms Stolthet lottades till den oviss derbybatalj mot Rolf Zetterlunds AIK.

Tommy gjorde mål i sin sista match, i den sista av två kvalmatcher mot ”Gnaget”. AIK:s mittbackar drog lättnandens suckar när den dåvarande DIF-tränaren Hasse Backe valde att sätta den gamle skyttekungen på bänken. När han väl kom in på planen var tiden för knapp och 2-2 räckte inte till avancemang. Hasse Backe har berättat att han 20 år senare fortfarande kunde gräma sig över sitt beslut.
– Jag hade ju gjort en hel del derbymatcher och hade en viss rutin. Det var väl så att AIK-försvaret med Sven ”Dala” Dahlqvist tyckte att det var lite jobbigt att möta mig, minns Tommy Berggren utan att kasta en allt för stor skugga över Backes laguttagning en höstdag 1982. Sammanlagt blev det 14 år och över 300 tävlingsmatcher i Djurgården.
– Man kan väl säga att det inte är något bra sätt att tjäna pengar på. Jag hade för mycket känslor för Djurgår´n, så jag skulle nog aldrig kunnat lira för en annan svensk klubb. När det gäller AIK och Hammarby – absolut inte. För mig gick Djurgården före pengarna, det är kanske lite för lite sådant i dag…
En gång fick han frågan hur snabbt han sprang 60 meter.
– Så långt har jag aldrig sprungit, sa Tommy.

Men det var inte riktigt sant. Visst var hans lufsande stil som låg bakom smeknamnet ”Baloo” men det fanns rejält med spänst i upphoppen, ett resultat av basketspel på allsvensk nivå i Brännkyrka. De flesta målen gjorde följaktligen på nick då Tommy nådde högre än de flesta mittbackarna. Naturligtvis surrade rykten om anbud från andra klubbar kring skyttekungen men Tommy tänkte på familjen och åkte inte i väg bara för att första bästa anbud dök upp. Även Malmö FF, med ett lag som gick till final i Europacupen, dåtidens Champions League, lockade med ett fördelaktigt kontrakt liksom flera proffsklubbar i utlandet.
– Men får jag ett konkret anbud så börjar jag fundera. Och det kommer att kosta. Berggren säljer sig inte till reapris, sa Tommy när det begav sig. Tommy Berggren föddes 1950 och till en början var det mest gymnastik som gällde i form av idrottsaktiviteter. Tommy hade tre bröder som alla kickade boll när chansen fanns men först som 14-åring inleddes karriären i Solberga. Tommy var redan från början urtypen för en äkta Järnkamin med allt vad det innebär i form av inställning och orubblig vilja och favoritlaget hette mycket riktigt Djurgården. Som 18-åring tog Tommy cykeln genom stan till Stockholms Stadion och frågade utan darr på rösten om han fick vara med och träna. Han fick ganska omgående en plats i reservlaget och även chansen att provspela i den tuffa konkurrensen hos A-laget. Det dröjde till hösten 1970 innan det var dags för allsvensk debut. Öster stod för motståndet på Värendsvallen i Växjö.
– Jag fick hoppa in som vänsterback och det hela gick vägen för vi vann med 2–1. ”Det är bara att slita och jobba så får du nog vara kvar”, sa lagledaren ”Knivsta” Sandberg. Det var visdomsord att lägga på minnet. Men Tommy säger att han också lärde sig mycket av Jan-Erik ”Prillan” Sjöberg. En spelare som blev något av en förebild.

– ”Prillan” var något särskilt. Han kom från Solberga precis som jag. Han var en sån där som man såg upp till, en riktig järnkamin. Men det fanns många bra fotbollsspelare i laget. Jag minns att vi stack i väg utomlands och var borta tre veckor efter en säsong. Det svetsade verkligen samman laget.

Under 1970-talets början missade inte Tommy många matcher. När han väl gjorde det var det frivilligt.
– Vi skulle få vårt första barn samma dag som matchen mot Örebro på Stadion 1973 så jag fick stå över. Jag ville uppleva min son Mikaels födelse. På dagarna knallade han trappa upp och trappa ner med en postväska på ryggen som brevbärare, det var bra träning, innan han lämnade kuverten för färgblandning och försäljning hos Nordsjö Färg. Det blev 268 allsvenska matcher för Djurgården och tre A-landskamper under hösten 1978. Det enda landslagsmålet kom i debuten på Parken i Köpenhamn mot Danmark – på nick.
Den stora satsningen på landslaget hade Tommy gjort fyra år tidigare för att ta en plats i den svenska truppen till VM i Västtyskland 1974, men en skada försämrade hans chanser. Bland annat tvingades han bryta derbymatchen mot AIK vid ställningen 0–1, något som sved i den blårandiga själen. Men Tommy Berggren hade även andra orsaker till att han inte blev uttagen.
– Jag lade om kosten och började äta sallad och sånt. Jag slutade till och med att dricka öl. Jag trodde att det skulle göra mig till en bättre spelare, men jag har aldrig varit som dålig som då.

En annan match mot AIK, i september 1976, är signifikativ för Tommy Berggrens betydelse för laget. En ny skada tvingade honom att lämna planen vid ställningen 0–0 strax före halvtid. Utan Berggren i laget föll Djurgården ihop totalt och AIK vann med hela 5–0. När ”Århundradets djurgårdare” röstades fram på dif.se inför millenniumskiftet kom Tommy Berggren på sjätte plats. Bara Gösta ”Knivsta” Sandberg, Sven Tumba, Stefan Rehn, Sven Lindman och ”Sigge” Parling hade fler röster. Tommy spelade i Djurgården i en tid som inte var någon av klubbens framgångsrikare men han kom ändå bli en av de spelare som bäst personifierar järnkamins- och djurgårdsandan.

David Bogerius
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF Fotboll 1899–2006 (2007)

För mig är Tommy Berggren den sista järnkaminen. Vito Knezevic, Roger Casslind, Krister Nordin och Djurgårdens marknadsavdelning får ursäkta, men järnkaminer är grabbar som Sigge Parling, Knivsta förstås, Broarn Broström, Classe Cronqvist, Prillan Sjöberg och några till. Och Tommy Berggren.

När jag träffar honom nästan på dagen åtta år efter hans sista match i Djurgårdens A-lag är intrycket av järnkamin ännu mer markerat. Men det mesta verkar vara muskler och han bekräftar att han fortfarande sliter på fotbollsskorna. Men numera handlar det om matcher med Djurgårdens veteraner, C-laget (!) och ibland med Torsten Adenbys ögonstenar Nollorna. Dessutom hinner han med handboll och basketboll och nämner i förbifarten nå’t om golf…

Däremot har han svårare att hinna med att titta på idrott. Några landskamper i fotboll har det blivit (”landslaget spelar ju rolig och sevärd fotboll”), medan det var ett tag sedan han såg sina efterträdare i de blårandiga tröjorna. Men det beror på, säger han, att hemmamatcherna inte spelas på Stadion.

Aversionen mot Fotbollsstadion i Råsunda kan möjligen ha grundlagts — eller åtminstone förstärkts — den näst sista matchen som Tommy spelade i A-laget. Det var den ödesmättade, avgörande kvalmatchen mot AIK, hösten 1982.

— Jag stod över den första kvalmatchen på Stadion, den som Branco Markovic avgjorde för AIK. Kanske borde jag ha varit med. Hasse Backe, vår tränare, ångrade senare att jag bara fanns på bänken. Dala och Riala, AIK:s mittbackar, hade faktiskt en viss respekt för mig som kunde ha varit till fördel för hela laget.

— Men å andra sidan var det nog bra för Djurgården att få samla krafter några år i näst högsta serien. Det var ju ganska mycket strul inom klubben och ledningen som bäddade för nedflyttningen året innan.

Själva matchen har Tommy inte så mycket minne av — mer än Lasse Stenbäcks skott i slutminuterna som var några centimeter från att sitta — och det är typiskt för Tommy. Han har överhuvudtaget få spelsekvenser från alla sina matcher kvar i huvudet.

— Det jag minns bäst är kamratskapet. Än idag är vi ett gäng gamla djurgårdare som lirar ihop. Hasse Nilsson, Willy Gummesson, Kay Wieståhl, Leffe Eriksson, Särna Åkerström och Inge Karlsson är kärntruppen och andra ställer upp så ofta de hinner. Vi tar familjerna med oss och trivs jättefint ihop.

Annars finns det många matcher att ha minnen från. Tommy är med i en liten exklusiv skara som fått en guldklocka för att ha spelat 300 A-lagsmatcher.

— Konstigt nog är det de mer udda händelserna som jag kommer ihåg. En flaxspark från halva plan mot Sundsvall som blev mål. Eller när jag fick en smäll i ögat i en närkamp med en målvakt. Jag kände att det blödde och frågade en bollkalle hur det såg ut. Han vände sig om och sprang…

Tommy började sin fotbollsbana i DIF som vänsterback. I början av 70-talet stod han precis på gränsen till landslaget: både 1972 och 1973 var han med i Åbys landslagstrupp utan att lyckas peta bort Roland Grip. Inför VM 1974 satsade han stenhårt:

Jag till och med slutade dricka öl och började käka grönsaker.

— Jag gick in för fotbollen till hundra procent. Jag till och med slutade dricka öl och började käka grönsaker. Och jag har aldrig varit så dålig som jag var den säsongen!

VM-chansen försvann och Tommys intresse för fotboll fick sig en knäck. Räddningen hette omskolning. Tränaren Bengt Persson flyttade upp Tommy som forward och plötsligt kändes allt rätt igen: nervositeten inför matcherna, tändningen på planen. 1978 vann Tommy allsvenska skytteligan med 19 mål (när kommer en djurgårdare göra om det?) och blev på nytt landslagaktuell.

Debuten skedde i idrottsparken i Köpenhamn. Danskarna vann landskampen men Tommy gjorde det enda svenska målet, på nick förstås. Ytterligare två landskamper blev det, med kedjekompisen från Djurgården, Anders Grönhagen.

En lårskada inför vårsäsongen 1979 satte stopp för landslagskarriären. När Tommy gjorde comeback var det i ett Djurgården i utförsbacke. Det desperata lånet av engelska proffset Super Mac Macdonald blev ingen succé (han debuterade i ett derby mot AIK som måste vara det sämsta jag sett — lagen buades ut efter matchen). Tommys sista A-lagsår tillbringade han i div II.

En lirare som Tommy — inte bara tuff centertank utan också en härlig tekniker — hade man unnat en ärofullare slutpunkt inom toppfotbollen än den det nu blev: final i Stockholm Cup en våt och kylig höstdag ute i Stockholms norra förorter.

För Tommys egen del spelade det nog ingen roll. Han var — och är — den typen av idrottsman som sätter sporten i sig i centrum: vilka som är motståndare, landslagsstjärnor eller korplirare, är inte det viktiga. Inte heller om det handlar om Allsvenskan eller div V. Nej, vad det handlar om är att idrotta för att det är roligt, att alltid ge hundra procent på träning och i matcher.

Kanske är det just den här inställningen som är så härlig och som förtjänar en speciell äretitel. Och finns det då egentligen ett vackrare och mer hedrande begrepp än järnkamin?

Eric Castegren, journalist, anställd på Svenska tidningsutgivareföreningen.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).