Sven Tumba

Sven Tumba

”Stor” är ett ofta missbrukat ord, inte minst i sportsammanhang. Men ska man kalla Sven Tumba Johansson för något så är stor det enda rätta. Vill man mäta hur stor han var får man genast problem med perspektiv och begrepp. Man söker efter uttryck för något absolut, något historiskt omdanande, för vad man har att göra med är ett över måttan benådat fenomen som någon gång på 50-talet genom ett alldeles eget maktspråk ”skapade” hockeyvärlden för att sedan regera den med diverse underverk i femton år. ”Tumba med folket” kunde ha varit denne konungs valspråk. Och jag tror inte jag överdriver. Jag växte upp i Sven Johanssons gamla hemtrakter. Från 1951, då han i landslagsdebuten gjorde fem mål mot jänkarna på Stadion, var hans plats på tronen egentligen hotad av bara en man: Tumbatarzan.

”Tumba med folket” kunde ha varit denne konungs valspråk.

Innan Tarzan hamnade på Långholmen regerade dessa i varsin ände av himlen över Botkyrka kommun. Tumbatarzan med sin kofot och Sven Tumba Johansson med sin hockeykräkla. Därefter satt Tumba ensam kvar på tronen.

Att söka klargöra hockeyspelets uppkomst med hänvisning till Tumba kan ju låta som en besynnerlighet. Alla vet att kanadensarna lyfte det ur sitt ursprung hos huronindianerna. Men Tumba gav ändå hockeyn en högre kultur.
Han gav spelet skönhet, och om man så vill, en kultkänsla för ingen kunde som han ge atmosfären kring arenan en nästan sakramental laddning, ingen kunde med en serie snabba dragningar förvandla en vanlig åskådare till en sant troende, en som match efter match, i stillhet och gripenhet ville övervara varje skär och varje kroppsfint från denne rinkens magiker. Tumba tillhör ju sjöisveteranerna inom hockeyn. Någon gång efter 1941, under en av de första svinkalla krigsvintrarna, gav han sig ner till sjön Aspen där det ryktades att ett antal utövare av spelet ishockey uppehöll sig.
Väl nere fick han ett redskap i handen kallat klubba och så sade man åt honom att jaga efter den lilla trissan av vulkaniserat gummi, den där svarta som alla slogs om.
Vretarna, som låg invid Aspen, var Tumbas första klubb. Jag har en känsla av att den då kring tio år gamle Sven fick hålla i skaftet till snöskyffeln och sopkvasten lika ofta som i själva hockeyklubban.

Och det var inte alls oviktigt. Vid en tid då styrketräning var ett föga känt begrepp kunde en gnutta blöt nysnö utgöra en fullgod ersättning för både bencurlmoduler och skivstång. Det krävs ju ett visst mått av benstyrka för att få snabbhet och balans och att just det var stilkvaliteter som tidigt utmärkte Tumba har nog att göra med att mycket hockeyspel föregicks av den speciella styrketräning som skottandet innebar. Dessutom var isen av så varierande beskaffenhet att momentet puckhantering fick en mycket tillspetsad innebörd. Spel bedrevs på allt från glansis till jökelliknande isbäddar med rämnor och vallar, och det skapade en hatkärlek till pucken, till ”fladdret”, som förvandlade spelarna till individualister med starkt tycke för soloraider. Tumba var en sådan spelare. Den mest framgångsrike genom tiderna.

Sven Olof Gunnar Tumba (f.d. Johansson)
Född: 27 augusti 1931

OS-silver ishockey: 1 (1964)
OS-brons ishockey: 1 (1952)
VM-guld ishockey: 3 (1953, 1957, 1962)
VM-silver ishockey: 1 (1963)
VM-brons ishockey: 3 (1654, 1958, 1965)
SM-guld fotboll: 1 (1959)
SM-guld ishockey: 8 (1954, 1955, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963)
Stor grabb #36 ishockey

Fotbollsspelare
Position: anfallare
Nummer #14
Moderklubb: Viggbyholms IK
9 säsonger. 90 matcher. 50 mål.
1950/51 2 0
1952/53 3 3
1953/54 12 4
1955/56 18 14
1956/57 20 9
1957/58 11 5
1959 16 10
1960 5 1
1961 3 4

Ishockeyspelare
Position: forward
Nummer #5
Moderklubb: Viggbyholms IK

SäsongerMatcherMålAssPoäng
1950/511414
1951/521010
1952/531818
1953/5488
1954/5501919
1955/561515
1956/572727
1957/5877310
1958/5914241236
1959/601818
1960/612222
1961/6221171128
1962/6316181028
1963/6421171431
1964/6515141024
1965/6621161935
1966/67

Att ishockeyn verkligen befann sig i puppstadiet vid mitten av seklet är saker som utrustning och åkteknik goda exempel på. De svingpjattar som i dag glider fram över isen på en super-steel skena med foten i en ledad skalskridsko eller i ballistiskt nylon med dubbelsytt känguruskinn kanske inte tänker på att ”grickan” för 30 år sedan inte hade varken skårslipning eller hälkappa. Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.
Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.

”Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.”

Vad gäller åktekniken så kunde den vara bristfällig ända upp på landslagsnivå. Tumba har hävdat att hans soloraider ofta möjliggjordes av att backarna inte kunde åka baklänges. Positionsspel sysslade man inte heller med, och det var först när Ed Reigle engagerades som tränare mot slutet av 50-talet som man mer allmänt började diskutera laguppbyggnadsprinciper — arbetsfördelning till exempel eller kombinationsspel. Djurgården införde spelsystem med tre kedjor 1959. Man kan fråga sig vad Tumbas begåvning egentligen bestod av, det där som var mer än talang och som kallas ”ha skapande”. Vad hade han som ess i stil med Plutten Andersson och Stöveln Öberg saknade? Och varför blev Epa-Johan och Vicke-Hallon bara omsusade hjältar på sin tid men aldrig legender? Tumba visste att man inte skakar något ur ärmen med enbart goda förutsättningar. Inget var gratis. Han krävde träning av sig och han tränade mer än andra. Han kunde träna både med AIK och med Djurgården samma kväll och efter en landskamp kunde han ge sig ut ensam på en sjöis i månskenet och fortsätta spela, finslipa och förbättra.

Tumba avtecknad av Danny Kohn 2021

Han var en hockeyns grovarbetare utstyrd i ett glänsande skal. Han var tvungen att öva upp sin styrka, sin teknik, sin koordinationsförmåga för att få användning av det där ”lilla extra” han hade, den där ingivelsens blixtsyn som så ofta styrde hans improvisationer på plan. Tumbas agerande i rinken påminner för övrigt om vissa boxares sätt att röra sig i ringen — Dempsey, Louis eller Ali. Jag menar inte själva slagmomentet, utan blicken, koncentrationen, att i en tät följd fatta en mängd viktiga beslut, välja mellan att möta eller glida undan, att ha kroppsvikten lika fördelad mellan fötterna, att titta ”under lugg” på motståndaren, en nigning, en sidestep, en undanglidning, att kroppen liksom ”tappas” rakt ner i vissa trängda lägen som gör att den plötsligt är ute igen och fri, eller detta att med korta, flytande steg, med fötterna i ”nervös” kontakt med underlaget kvickt förflytta sig framåt och i sidled under full balans — all denna tekniska skicklighet kunde man se hos Tumba, men det boxaren gjorde med fötterna i canvasen gjorde Tumba om med högsta möjliga fart på isen. Raka, snabba genombrott, dribblingar i djup- och sidled, sen plötsligt en kroppsrörelse så oväntad att en lucka öppnas ur ingenstans, eller en enda överjordisk dragning som får en hel anfallsvåg att svepa in över motståndarnas linjer.

”Det skulle vara slaka makaroner.”

Tumba kallade det där för att ”finta bort folk med små, kvicka kroppsrörelser och ändå ha så fin balans att man kan slinka iväg och runda kisen åt vilket håll som helst.” Inte spänna påkarna. Det skulle vara slaka makaroner. Man skulle ”guppa och ha sig upp och ner”. Låter enkelt, men först när man upplevde det som motståndare eller från läktarplats förstod man hur mycket av den där gudaingivelsen som krävdes för att utföra det. Och någonstans där, i det ögonblick man känner att ett nästan hörbart sus går längs hängslena av det man bevittnar, någonstans där skymtar man också spelets idé, dess ideal.
Hos Tumba blev nämligen effekten av det han gjorde på plan alltid större än det han faktiskt gjorde med kroppen. Det var Tumbas insats som illusionist. Hockeyn fick helt enkelt något lyriskt över sig, något överjordiskt. Och mål gjorde han. Han har gjort fler mål i Tre Kronor än någon svensk elitseriespelare lyckats göra på klubbnivå. Ja, läs om det där. Det är faktiskt sant. Mål förresten. Balja, sa Tumba. Eller skyffla in sylar. Så här kunde hans hockeysvenska låta: ”Hogge Nurmela frustade iväg som om han hade eld i aktersalongen, och ryssen efter. Överallt illhojtande moskoviter. Råaste djungelliret. Men Hogge får iväg en kalasmacka ändå med sin aviga vänsterkratta och jag bara dit med bladet. Smaskens. Pyts direkt. Sen låg de på och pressa av bara den. Ville peppra hål på oss men Thordan tog allt, utom två som slog i stolparna, och en som slog i nian på Vilgot Larsson — rakt i masflintan”. Därpå garvade Tumba som regel. Han lät som en traktor med öppet spjäll. Men tungan trixade han faktiskt med lika dynamiskt underfundigt som han behandlade pucken. Den var lindad med isoleringsband, verkade det som, och gick att undvara i spelet lika lite som klubban. Allt var lajbans, och alla rekordreko, och trots att många år förflutit sedan han en pingstafton i Avesta Folkets Park hälsade sin publik med ”hej alla kul människor”, följt av elefantdans och rock, trots att decennier gått sen stjärnintervjun i AT avslöjade att han var ”knalltokig i morsans chokladpudding”, så har det ännu inte setts någon värdig tronpretendent på de svenska rinkarna, någon som ägt samma fulländade självrådighet på plan som Tumba. Sven Tumba, tänker man, Sven Tumba Johansson och genast skapas en blotta i svensk hockeyhistoria, en oväntad öppning, en raffinerad situation eller en skön tanke bara som glider av sig själv in i tomt mål.

Ernst Brunner, författare och f d ishockeyspelare.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

4 januari 2023 invaldes Sven Tumba som medlem nr 36 i Djurgårdens Hall of Fame.