Sven Tumba

Sven Tumba

Att ishockeyn verkligen befann sig i puppstadiet vid mitten av seklet är saker som utrustning och åkteknik goda exempel på. De svingpjattar som i dag glider fram över isen på en super-steel skena med foten i en ledad skalskridsko eller i ballistiskt nylon med dubbelsytt känguruskinn kanske inte tänker på att ”grickan” för 30 år sedan inte hade varken skårslipning eller hälkappa. Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.
Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.

”Ingen susp, ingen hjälm och de första knäskydden fästes utanpå brallan med syltsnodd.”

Han var en hockeyns grovarbetare utstyrd i ett glänsande skal. Han var tvungen att öva upp sin styrka, sin teknik, sin koordinationsförmåga för att få användning av det där ”lilla extra” han hade, den där ingivelsens blixtsyn som så ofta styrde hans improvisationer på plan. Tumbas agerande i rinken påminner för övrigt om vissa boxares sätt att röra sig i ringen — Dempsey, Louis eller Ali. Jag menar inte själva slagmomentet, utan blicken, koncentrationen, att i en tät följd fatta en mängd viktiga beslut, välja mellan att möta eller glida undan, att ha kroppsvikten lika fördelad mellan fötterna, att titta ”under lugg” på motståndaren, en nigning, en sidestep, en undanglidning, att kroppen liksom ”tappas” rakt ner i vissa trängda lägen som gör att den plötsligt är ute igen och fri, eller detta att med korta, flytande steg, med fötterna i ”nervös” kontakt med underlaget kvickt förflytta sig framåt och i sidled under full balans — all denna tekniska skicklighet kunde man se hos Tumba, men det boxaren gjorde med fötterna i canvasen gjorde Tumba om med högsta möjliga fart på isen. Raka, snabba genombrott, dribblingar i djup- och sidled, sen plötsligt en kroppsrörelse så oväntad att en lucka öppnas ur ingenstans, eller en enda överjordisk dragning som får en hel anfallsvåg att svepa in över motståndarnas linjer.

”Det skulle vara slaka makaroner.”

Tumba kallade det där för att ”finta bort folk med små, kvicka kroppsrörelser och ändå ha så fin balans att man kan slinka iväg och runda kisen åt vilket håll som helst.” Inte spänna påkarna. Det skulle vara slaka makaroner. Man skulle ”guppa och ha sig upp och ner”. Låter enkelt, men först när man upplevde det som motståndare eller från läktarplats förstod man hur mycket av den där gudaingivelsen som krävdes för att utföra det. Och någonstans där, i det ögonblick man känner att ett nästan hörbart sus går längs hängslena av det man bevittnar, någonstans där skymtar man också spelets idé, dess ideal.
Hos Tumba blev nämligen effekten av det han gjorde på plan alltid större än det han faktiskt gjorde med kroppen. Det var Tumbas insats som illusionist. Hockeyn fick helt enkelt något lyriskt över sig, något överjordiskt. Och mål gjorde han. Han har gjort fler mål i Tre Kronor än någon svensk elitseriespelare lyckats göra på klubbnivå. Ja, läs om det där. Det är faktiskt sant. Mål förresten. Balja, sa Tumba. Eller skyffla in sylar. Så här kunde hans hockeysvenska låta: ”Hogge Nurmela frustade iväg som om han hade eld i aktersalongen, och ryssen efter. Överallt illhojtande moskoviter. Råaste djungelliret. Men Hogge får iväg en kalasmacka ändå med sin aviga vänsterkratta och jag bara dit med bladet. Smaskens. Pyts direkt. Sen låg de på och pressa av bara den. Ville peppra hål på oss men Thordan tog allt, utom två som slog i stolparna, och en som slog i nian på Vilgot Larsson — rakt i masflintan”. Därpå garvade Tumba som regel. Han lät som en traktor med öppet spjäll. Men tungan trixade han faktiskt med lika dynamiskt underfundigt som han behandlade pucken. Den var lindad med isoleringsband, verkade det som, och gick att undvara i spelet lika lite som klubban. Allt var lajbans, och alla rekordreko, och trots att många år förflutit sedan han en pingstafton i Avesta Folkets Park hälsade sin publik med ”hej alla kul människor”, följt av elefantdans och rock, trots att decennier gått sen stjärnintervjun i AT avslöjade att han var ”knalltokig i morsans chokladpudding”, så har det ännu inte setts någon värdig tronpretendent på de svenska rinkarna, någon som ägt samma fulländade självrådighet på plan som Tumba. Sven Tumba, tänker man, Sven Tumba Johansson och genast skapas en blotta i svensk hockeyhistoria, en oväntad öppning, en raffinerad situation eller en skön tanke bara som glider av sig själv in i tomt mål.

Ernst Brunner, författare och f d ishockeyspelare.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).

4 januari 2023 invaldes Sven Tumba som medlem nr 36 i Djurgårdens Hall of Fame.