Ragge Wicksell
Ragnar Wicksell, gemenligen Ragge kallad, tillhörde det historiska lag, som gav svensk fotboll dess myndighetsförklaring hösten 1916 genom att för första gången besegra läromästaren Danmark med hela 4—0. Den gången spelade den stilige mörklockige Wicksell vänsterback bredvid den fryntlige undersätsige AIK:aren Thodde Malm, men normalt beklädde han olika platser i halvbackskedjan, där han bildade ett ramstarkt djurgårdsblock tillsammans med Köping-Gustafsson, Nocke Nordenskjöld, Putte Frykman och Abbe Öijermark.
Ragge anlitades flitigt i landslaget och mellan 1911 och 1920 spelade han 33 landskamper, vilket var mycket på den tiden. Av dessa var fem olympiska men dessa ville Ragge helst glömma eftersom fyra av dem blev harmliga och oturliga uddamålsförluster — två av dem mot vårt speciella otursspöke i forna tider, Holland. Å andra sidan kunde Ragge stoltsera med att som halvback komma i målprotokollet, när Sverige i sin första OS-match 1920 i Antwerpen slog Grekland med 9—0. Debuten i landslaget år 1911 blev också lyckosam. Sverige vann med 3—1 i Hamburg. Stor andel hade Wicksell också i Djurgårdens fyra triumfer i SM, 1912, 1915, 1917 och 1920.
Han var en märklig kombination av elegant tekniker och framspelare och flinthård tacklare.
Fin bandyspelare var han dessutom och blev svensk mästare 1912, då mästartiteln delades mellan Djurgården och Uppsalakamraterna, sedan den oavgjorda 1―1-finalen på grund av isbrist inte kunnat spelas om.
När Wicksell i matchen mot Danmark 1916 sattes att spela vänsterback bredvid Thodde Malm höjdes många ögonbryn. Hur skulle det gå med djurgårdare i par med en AIK:are i en så viktig match? Motsatsförhållandet mellan de arga rivalerna var ju mycket större i gamla tider än vad det är nu. Men det gick alldeles utmärkt. Thoddes distinkta brytningar och förträffliga stöt på bollen kompletterades av Ragges mera robusta tacklingar och utmärkta täckning av alla luckor. Och på kuppen blev Ragge och Thodde goda vänner också utanför planen. Detta gällde i ännu högre grad förhållandet mellan Ragge och AIK:s berömde kapten, Knutte Nilsson, skapare av AIK:s smokinglir, med kortpassning efter marken.
I en lång rad derbyn — både i fotboll och bandy — ställdes de mot varandra och då gällde det vem som skulle dra längsta strået. Knutte med sin tekniska och taktiska smartness eller Ragge med sin hårdhet och allround-skicklighet i både tacklingar och passningsspel. Den ene stilisten, den andre fightern, men i båda fallen handlade det om planens gentlemän.
Så här berättade Ragge Wicksell för en av Djurgårdens hetaste supporters bland Stockholms sportjournalister, Kerj Jonsson:
”Knutte och jag var arvfiender — bittra och ofta ganska hänsynslösa — på plan, men dessa fejder band oss också på ett märkligt sätt samman. Vi blev vänner — och inte vilka vänner som helst. Vi blev vänner för livet och när vi bägge lagt bollskorna på hyllan fortsatte vi att umgås och bygga vidare på denna vänskap. Dessutom blev vi ju bägge inte bara äldre utan även förståndigare.
Den ene stilisten, den andre fightern, men i båda fallen handlade det om planens gentlemän.
Vi blev tolerantare och kanske också mera mänskliga. Det var därför en självklar sak för mig att följa min arvfiende och bästa vän Knutte på hans sista färd till Norra kyrkogården.”
Om denna vackra och tänkvärda allians mellan Djurgården och AIK erinrade mig Ragge, när jag för rätt många år sedan intervjuade honom i hans egenskap av den ende kvarlevande av 1916 års legendariska landslag.
Hurdan var han då som spelare? Jo, han var en märklig kombination av elegant tekniker och framspelare och flinthård tacklare. Han hade förmånen att ha en järnfysik och var en fantastisk slitvarg, som aldrig gav upp. Ragge blev kanske inte så folkkär och populär som lagkamraten Köping-Gustafsson, men folk som begrep fotboll betecknade honom som Sveriges bästa allround-fotbollspelare åren kring första världskriget.
Till professionen var Ragge Wicksell typograf och tryckerifaktor. Han var född 1892 och avled 1974. Sin fotbollsbana inledde han i Mariebergs IK, gamla Marris, men kom till Djurgården 1911 och blev sedan vår förening trogen.
Bengt Ahlbom, sportjournalist sedan 20-talets mitt.
Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).